Det är pinsamt att tänka på, ingen vill prata direkt om det. Det blir kroppsspråket, bekymmersrynkan, som avslöjar problemet när jag trevar och tassar omkring ämnet med mina arbetskamrater och vänner. Problemet som inte får finnas, men finns. Lyxproblemet som bara vi privilegierade får smaka på, men som drabbar många, om inte nästan alla immigranter och kanske synnerligen inom den afrikanska diasporan.

Det är kontroversiellt och nästan alla jag pratar med säger sig tycka att det inte är ett riktigt problem men jag ser stressen det orsakar. Det förstör folks liv och hälsa, några har till och med hamnat i klammeri med rättvisan.

Det är tråkigt att människor som vi, som ju egentligen vunnit livets lotteri, ibland inte har tid eller möjlighet att njuta av dess frukter. Tråkigt att vi ibland inte kan dela med oss fast vi vill. Skrämmande att det vi kan ge inte räcker och att vi blir familjens snåljåp fast vi redan kanske ger till bristningsgränsen.

Jag pratar om den skuld som många immigranter bär och det ansvar som vi förväntas ta för försörjning av hela släkten eller byn där hemma i hemlandet.

Jag ser människor som jobbar ihjäl sig, som förstör alla sina mänskliga förhållanden, somnar på jobbet och orsakar olyckor eller helt enkelt begår brott. Människor som går under av depression, som aldrig känner att det de gör är tillräckligt. Javisst är det så att vi som har det så här bra ska dela med oss, jag är den första att hålla med om att man ska ge pengar och presenter. Vi lägger ihop pengar till skolavgifter, kläder och skolböcker varje termin. Det är så det ska vara, den som har ska dela med sig, men jag har tur…

Mina släktingar har det ekonomiskt ganska bra så jag har ingen som ringer mig och gråter över sjuka släktingar, obetald hyra eller ingen el. Jag har ingen i min närmaste familj som får mig att känna mig skyldig, elak, snål eller otacksam. Jag har ingen som ”jagar” mig. Men tyvärr är det vardag för många av våra vänner här i Sverige och ute i världen, de jobbar hårt och skickar nästan alla sina pengar till släktingarna i hemlandet men får varje gång veta att det inte räcker. De får veta att de är odugliga som inte lyckats tjäna tillräckligt bra för att uppfylla de förväntningar som släktingarna har. Detta är en skuld som aldrig blir mindre oavsett hur många och stora avbetalningar man gör. Så vi behöver prata om detta utan skuld och skam. Och ja, jag är medveten om att mångas resor till Europa har bekostats av lån som tagits av ibland kanske hela byn. Men ofta är dessa skulder redan återbetalda efter ett antal år, men förväntningarna minskar inte.

En av de saker jag tycker många av oss gör fel är att inte vara tydliga och sanningsenliga gällande våra förhållanden här i våra nya hemländer. Det är väldigt vanligt att immigranter jobbar hårt, ofta en massa övertid eller extra jobb och sparar 11 månader om året för att kunna spendera semestern hos släktingarna i det gamla hemlandet. Ofta ser det då ut som att vi är rika personer som har råd att unna oss det mesta när vi kommer på besök, och vi själva lockas att spä på denna myt. Det är klart att man låter sig tjusas av myten om sig själv och hur lyckad och framgångsrik man är. Detta är fel och gynnar inte någon. Det leder till förväntningar som ingen kan uppfylla och besvikna släktingar. Det är bäst att vara ärlig och säga att det inte regnar manna från himlen i Europa. Förvisso har vi många fantastiska möjligheter som fri skolgång och sjukvård, men det är också dyrt att leva här på ett helt annat sätt så det blir kanske inte så mycket över för att ta hand om alla behov som släktingarna har.

Många tar lån för att kunna köpa mark och hus, samt olika rörelser i hemlandet, dels för att hjälpa släkten men även som ett eget pensionssparande då många drömmer om att repatriera på äldre dagar. Detta är självklart inte fel men det är bra att vara ärlig om hur mycket detta kostar och att man i vissa fall gör stora avkall på andra områden och inte kan unna sig själv eller sina barn något extra på grund av dessa investeringar.

Jag pratar med en arbetskamrat som berättar att hans far missade hela hans barndom eftersom han arbetade 7 dagar i veckan för att försörja släktingar och bygga hus i hemlandet. ”- Varje födelsedag och helg jobbade pappa”, säger han sorgset, ”- och till slut när pappa dog strax efter pension försvann alla tillgångar bland släkten och snart ringde man med krav riktade till oss barn. Det var mycket sorglig och relationen mellan släktingarna förstördes. Min pappa berättade inte för dem att vi bara var en vanlig familj och att han körde taxi 13 timmar om dygnet fram tills han avled.”, fortsätter han.

En av mina egna släktingar berättar att han ständigt känner sig usel för att han inte kan bidra så mycket som han skulle vilja. Han har under långa perioder brottats med depression på grund av familjens förväntningar, han känner sig misslyckad varje gång han blir tvungen att neka. Han har redan tagit flera lån och blir ledsen när omgivningen föreslår olika brottsliga verksamheter för att han ska tjäna mera pengar istället för att stötta honom när han säger att stressen gör honom sjuk.

En annan familj berättar att de under 10 år levde i en tvårumslägenhet med 3 barn, köpte alla sina kläder och möbler på second hand och unnade inte ens sina barn en glass ute på en varm dag bara för att skicka alla sina pengar till hemlandet med drömmar om att en dag äga ett litet hotell där hemma, bara för att upptäcka att deras pengar försvunnit i korruption och bedrägerier.

En kvinna i yngre 30-årsåldern anförtror mig att hon blivit tillsagd av släktingar i hemlandet att skaffa en rik pojkvän för att kunna skicka pengar till en modern TV och dator som familjen ville ha. ”- Det var min mamma som ville att jag skulle sälja mig för en platt-TV”, säger hon sorgset.

Missförstå mig inte nu. Jag tycker absolut att vi ska dela med oss våra tillgångar, men jag efterlyser balans och ärlighet i relationerna med släktingar och familj i hemlandet. Om denna lilla text får oss tänka lite och kanske börja diskutera så har vi kommit lång väg. Honesty is after all the best policy (ärlighet är trots allt den bästa policyn).