Etikettarkiv: england

10-åring från Nigeria studerar på universitet i England

Esther Okade från Nigeria har endast 10 år gammal börjat på engelskt universitet för att ta examen i matematik. Esther Okade sökte in på kursen i augusti och blev antagen i december, efter att ha genomgått en tenta, telefonintervju och en uppsats.

Skolklockan ringer in för Esther Foto: Fatou Touray, Afropé
Skolklockan ringer in för Esther Foto: Fatou Touray, Afropé

Själv har den 10-åriga flickan velat börja på universitetet sedan sju års ålder, men hennes mamma, Efe har varit orolig för att dottern skulle vara för ung.

Hittills har flickan fått alla rätt (100%) på det prov hon nyligen genomförde.

Trots att Esther fortfarande tittar på tecknade barnprogram och leker med Barbie, så är hennes mål klara. Hon vill ta sin examen inom två år och därefter påbörja en forskarutbildning och så småningom planerar hon att öppna en egen bank.

Källor: Vanguard och This is Africa

Fatou Touray
Fatou Touray

 

Billiga flygstolar från England i höst

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Senaste tidens inställda charterflyg från Norden har påverkat mångas resplaner denna säsong. Då reguljärflyg oftast är dyrare om man inte stannar en längre tid kan det vara svårt att nu åka på en kortare resa till Gambia. Glädjande är dock att Thomas Cook Airlines, samma flygbolag som Ving i Norden flyger med, nu har relativt billiga flygstolar från England till Gambia under hösten. Den som fått sina resplaner ändrade eller inställda har nu därmed ytterligare ett alternativ för att kunna åka till Gambia. Genom att resa med något av lågprisflygen, till exempel Norweigan eller Ryan Air till England kan en resa till ett rimligt pris fortfarande vara möjligt i höst. Var dock uppmärksam på att vissa budgetalternativ tar ut en extra avgift för till exempel incheckat bagage.

Thomas Cook Airlines flyger bland annat från Manchester och London-Gatwick och det är i dagsläget möjligt att få en tur och retur resa i oktober och november för knappt £200 (enligt dagsaktuell växlingkurs cirka 2300 kronor).

För den som vill slå till och boka en billig flygstol kan detta göras direkt via Thomas Cook Airlines.

Anna Wedin
Anna Wedin

Modou Barrow har landat i Swansea City

Foto: Privat
Foto: Privat

Modou Barrow, anfallaren som kom till Sverige från Gambia som 11-åring och hade samma pojkdröm som så många andra – att bli fotbollsproffs – har nu tagit plats i engelska Premier League och Walesklubben Swansea City.

Det sägs att den tidigare Östersunds-spelaren Barrows övergång är rekord för Superettan. Beroende på speltiden han kommer att få så ska affären röra sig om en deal på mellan 15 och 23 miljoner kronor.

Barrow har skrivit på ett treårskontrakt med den engelska klubben och hans gamla klubb, ÖFK, har uttryckt sin glädje och stolthet över att deras spelare blivit signad av en engelsk stor,klubb.

När thegambia.nu når Barrow hälsar han att;

Det känns jätte bra och det är bara början, in shaa Allah, det kommer mer.

Kontraktet är påskrivet, läkarundersökningen är gjord och 21-åriga Modou Barrow är nu redo att axla Swansea-tröjan. På fredagen för en dryg vecka sedan gjorde han sin första träning med A-laget.

Han verkar ha tajmat en väldigt bra säsong att ansluta till Walesklubben. Swansea ligger två i tabellen, endast på målskillnad, efter att ha inlett säsongen med tre raka segrar. Den 13 september väntar serieledande Chelsea FC på bortaplan. Blir det Barrows första match i Swansea-tröjan…

 

kiqi

Kora star Sona Jobarteh braces up for London performance

Gambian-British born Sona Jobarteh, who became the first female Kora virtuoso to come from a West African griot family, is set for a grand concert in the heart of London, United Kingdom, to raise fund for her pet project in The Gambia – the Amadu Bansang Jobarteh School of Music – Gambia’s first Manding music school.

The long-awaited UK appearance will see Sona with her full band on Thursday, July 17th at the Forge in London for this exclusive event that is expected to attract many of her fans. As an ardent advocator of tradition, Sona has been working on establishing this school over the past year which is dedicated to cultivating knowledge and expertise in traditional music and culture amongst the next generation of young Gambians. Named after her grandfather Amadu Bansang Jobarteh, Sona’s intent is for the success of this school to stand as an enduring testament to the invaluable legacy he left behind.

In a recent interview with TheGambia.nu, Sona spoke passionately about the idea of putting in place such a great initiative that will create the opportunity for harnessing and unlocking the potentials of youngsters to take on future music careers. “It’s a kind of like an interesting origin because myself I have always been in education – teaching children in UK and Europe generally. I have been a teacher for about nine years in different universities in UK. It has been part of me and I had always thought that one day I am going to have school in The Gambia for musicians,” Sona explained the genesis of how the school idea came about.

“The topic came up with my dad one day when I was about 18 and then he
was like well exactly the same thing was in my head. We never talked
about it before and when it came up, we had exactly the same plan
about what I wanted to do in terms of the legacy we have. So that was
basically how it became stronger in my head – it’s like my dad was
planning the same thing. So I want the curriculum to grow on my dad’s
knowledge because he has a lot of valuable knowledge about the old
tradition. I want to institutionalised some of these knowledge he has,
start to put into curriculum that can be given to children here in The
Gambia and ultimately to Europe”.

Coming from a legendary griot family, Kora Player Sona Jobarteh, who released an acclaimed album “Fasiya” in 2010 and in December featured as a solo vocalist in the Hollywood movie ‘Mandela: The Long Walk to Freedom’ is well aware that catching the talents of kids young through her initiative is perhaps the best contribution she could make to the development of The Gambia’s young music industry that continues wrestle with enormous challenges.

 

Sona Jobarteh
Sona Jobarteh

About Sona
Breaking away from tradition, she is a modern day pioneer in an ancient, male-dominated hereditary tradition that has been exclusively handed down from father to son for the past seven centuries. Born into one of the five principal West African griot families, Sona has become the first in her long family line to break from tradition by taking up this instrument professionally as a female.

Her family carries a reputation for producing renowned Kora masters, one being her grandfather, Amadou Bansang Jobarteh (ABJ) who was a master griot and remains a leading icon in The Gambia’s cultural and musical history. Her cousin, Toumani Diabaté is also known worldwide for his mastery of the Kora. Taught to play the Kora at the age of four by her elder brother Tunde Jegede, Sona started her musical
journey at a very young age.

The years spent working as a musician in the UK training in classical institutions such as the Royal College of Music and Purcell School of Music, as well as being a permanent member of her brother’s internationally acclaimed ACM Ensemble, allowed her to become immersed in a world of musical diversity many could only dream of. Sona was able to work alongside internationally acclaimed artistes such as Oumou Sangare, Toumani Diabate, Kasse Mady Diabate and the BBC Symphony Orchestra. These many influences have come together to form one of most exciting new talents from the West African Griot tradition to hit the stage in recent years.

Sona has an effortless ability to blend different musical styles, not just between the West and Africa, but also between West African musical genres. She uses her innovative stance to talk about issues to do with cultural identity, gender, love and respect whilst still referencing and rooting herself firmly in her traditional cultural heritage. She represents her tradition in a way that is easily accessible to her audiences from around the world, who are drawn in by her captivating voice, strong rhythms and catchy melodies.

About the Kora
The Kora, a 21-stringed African harp, is one of the most important instruments belonging to the Manding peoples of West Africa. It can be found in The Gambia, Senegal, Mali, Guinea and Guinea-Bissau. The Kora, along with a handful of other instruments, belongs exclusively to the griot families of West Africa. Only those who are born into one of these families have the exclusive right to take up these instruments professionally. It has since been a male-dominated affair,
a situation that has left women born to the griot families to respect that strong culture.

 

Hatab Fadera
Hatab Fadera

Veckans Fråga – v.25

Frågan för vecka 25 gällde ett alldeles speciellt namnbyte som gjorts på Gambias mest kända ö
Frågan löd;

Idag heter ön Kunta Kinteh Island,
men vad var det tidigare namnet
på denna kända ö som är belägen i Gambiafloden?

Rätt svar: James Island

 


Kunta Kinteh Island - Foto: Thegambia.nu
Kunta Kinteh Island – Foto: Thegambia.nu

Kunta Kinteh Island är en ö belägen i Gambiafloden, bara 30 km från flodens mynning och 3,2 km från den norra flodbanken och Albreda/Juffureh.

Albreda är en före detta ‘köphandelsplats/slavfort’ som idag istället erbjuder ett museum med dokumentation från slaveriet. Fort James som ligger på f d James Island, idag Kunta Kinteh Island, hade samma funktion under den transatlantiska slavhandelstiden och det pågick många strider mellan dessa två sidor under denna tid. Kunta Kinteh Island styrdes under den största delen av kolonialismen av England, medan Albreda mestadels var i fransk ägo efter att en Niumi Mansa gav bort flodbanken till fransmännen då de var beroende av fungerande handel med Europa.

England hade under den här tiden i stort sett monopol över all handel runt Gambiafloden, men tack vare Albreda så fick fransmännen in en fot och vid flera tillfällen tog de också över James Island och dess slavfort efter konflikter med engelsmännen. 1702 ägde den sista konflikten över ön och dess fort rum med fransmännen. Sedan dess och fram till Gambias självständighet 1965 var ön under brittiskt styre. Albreda togs slutligen också över av engelsmännen och stannade kvar under brittiskt styre från och med 1857 fram till landets självständighetsförklaring.

Gammal kanon upp på Kunta Kinteh Islands fort - Foto: Thegambia.nu
Gammal kanon upp på Kunta Kinteh Islands fort – Foto: Thegambia.nu

Från allra första början var det faktiskt portugiser som kom och koloniserade ön och då gav man den namnet St Andrews Island. De första européerna som sedan tog över ön kom från hertigdömet Kurland av det polsk-litauiska samväldet. 1651 byggde man det berömda fortet, men döpte det då till Jacob Fort efter hertigdömets dåvarande duke. 1659 tog holländarna över ön för en kort tid innan man formellt överlämnade ön till britterna 1664, som sedan var öns huvudsakliga kolonialmakt, bortsett perioderna då fransmännen tog över. Engelsmännen döpte då om ön och dess fort till James Island och Fort James.

2011 annonserades att namnet på James Island skulle bytas till Kunta Kinteh Island. Förslaget att byta namn kom från den idag New York-baserade konstnären och artisten Chaz Guest.

Motiveringen till ett namnbyte var att man borde göra sitt bästa att skapa ett Gambia fritt från namn kvarlämnade av kolonialmakterna och att man därför borde ge ön ett gambiskt namn, men samtidigt med en stark anknytning till öns historia.

Delar av ruinerna från fortet på Kunta Kinteh Island - Foto: Thegambia.nu
Delar av ruinerna från fortet på Kunta Kinteh Island – Foto: Thegambia.nu

Under namnbytesceremonin den 6 februari 2011, avtäckte Chaz Guest en miniatyr av den 9 meter höga Kunta Kinte-statyn han skapat att placera på ön.

Kunte Kinteh Island med tillhörande Albreda och Juffureh är idag listade på UNESCOs lista över världsarven. Dessa platser anses ha haft en betydande del i den västafrikanska slavhandeln.

En dokumentär/spelfilm om Kunta Kinteh Island, Kunta Kinteh Island – Coming home without shackles har nyligen spelats in och getts ut av Elvin Ross Studios. Thegambia.nu har förgäves försökt att nå filmbolaget för svar på vart och hur man kan komma över filmen. Vi kommer givetvis att återkomma framöver om vi får information om detta. Nedan kan ni se en trailer med material från filmen och filmens screening.

Recension Tvillingrösten

Buchi Emecheta är en nigeriansk författare som kunnat inspireras av sitt eget livs dramatik när hon

väver samman sina berättelser. Hon är född i Lagos i Nigeria 1944, giftes bort som 15-åring och

kom som 17-åring till England med två barn. 22 år gammal lämnade hon sin make, sedan han bränt

upp hennes första manuskript.

 

Buchi Emecheta har skrivit ett tjugotal böcker, varav flera finns översatta till svenska, bland annat

Tvillingrösten, som kom ut 1997. Hela hennes författarskap kretsar kring kulturell identitet, sociala

och kulturella uppbrott och den svåra anpassningen till främmande omständigheter. I centrum för

hennes romaner står oftast kvinnan. Tvillingrösten är inget undantag.

 

Boken Tvillingrösten av Buchi Emecheta
Boken Tvillingrösten av Buchi Emecheta

Tvillingrösten handlar om Kehinde som levt ett vanligt familjeliv i London i 18 år tillsammans med sin

man Albert. Hon har ett bra jobb på bank – tjänar mer än sin man – och livet går sin gilla gång. Detta

ställs på ända när Albert plötsligt vill flytta tillbaka till Nigeria. Han längtar efter att få bli respekterad

och avundad och försöker övertala Kehinde att följa med. Kehinde har dock onda aningar. En inre

röst, som hon identifierar som sin döda tvillingsysters, börjar göra sig påmind.

 

Albert åker i alla fall, och snart följer de två barnen efter. Det dröjer dock två år innan Kehinde säger

upp sig och åker ner. Hon möts då av en ung gravid kvinna, med ett spädbarn på höften, i ingången

till Alberts hus. Albert har tagit sig en ny fru och Kehinde förväntas att acceptera detta, liksom att alla

möbler hon slitit hårt för att betala och sedan skicka ner nu i första hand används av den nya frun. En

enorm – och dyr – säng inköpt på Harrods i London får hon inte se skymten av. Hon förpassas till ett

eget rum med en enkelsäng. Chocken är total. Hon har plötsligt blivit femte hjulet – i sin egen familj.

 

Hon hittar inget nytt jobb i Nigeria utan finner sig plötsligt helt beroende av sin man. Ensam, hånad

och förnedrad, men utan möjlighet att återvända till England sitter Kehinde i en rävsax. Hon har inte

ens pengar till en flygbiljett …

 

Tvillingrösten är medryckande, lättläst och ger en inblick i en värld man kanske inte vet så mycket

om. En medelålders man som levt halva sitt liv i Europa och plötsligt bestämmer sig för att bli

polygam och hur det påverkar familjen.

 

Kehindes resa från att vara tryggt gift och se ner på kvinnor som var mindre lyckligt lottade – till att

själv hamna i smutsen och tvingas ompröva mycket i sin världsbild, är talande. Hon blir både mer

mänsklig och starkare i sig själv under resans gång.

 

Det är ingen vacker bild som tecknas av det nigerianska samhället. Men den känns sann och viktig.

Och jag känner att jag vill läsa mer av Buchi Emecheta.

Betyg:

betyg thegambianu

 

 

Helena Svensson
Helena Svensson

En unik studie om malaria

Foto: James Gathany Malariamyggor kan man känna igen på att när de sitter på ett underlag så är kroppen framåtlutad och inte parallell med underlaget.
Foto: James Gathany Malariamyggor kan man känna igen på att när de sitter på ett underlag så är kroppen framåtlutad och inte parallell med underlaget.

Under 2012 tog malaria 627 000 människoliv, enligt WHO, Världshälsoorganisationen, de flesta var barn under fem år. Nu har forskare från KTH och Karolinska institutet, tillsammans med forskare i Nigeria och England kommit fram till helt nya forskningsrön.

”– Vi har studerat blodprover från barn som kommit in till sjukhus och kliniker i Nigeria. Barnen har haft typiska malariasymptom som allvarliga feberattacker som i ett senare skede ibland utvecklas till svår malaria. Det är här problemet uppstår. Barn kan komma att skickas hem med för ”enkel” behandling. Fram till idag har man nämligen inte vetat vilka patienter som riskerar att utveckla en farligare variant av malaria vilket innebär att man snabbt kan hamna i koma och dö. Då vår forskning gör att man skulle kunna skilja de som har en mildare variant från de som löper ökad risk för att utveckla allvarligare former av malaria behöver inte barn som riskerar att dö skickas hem,” säger Peter Nilsson, professor i proteomik vid KTH.

Han fortsätter med att berätta att det finns flera allvarliga varianter av malaria, där cerebral malaria är den värsta.

”– Vårt resultat indikerar att det är muskelvävnad som bryts ner hos patienter med framför allt cerebral malaria, något som inte sker hos de patienter som har lättare malariavarianter. Det här muskelsönderfallet sker innan patienter hamnar i det allvarliga läget med koma som resultat,” säger Peter Nilsson.

Han tillägger att det här är en unik studie.

Informationen och citat till denna artikel är hämtade på KTH´s nyhetssida.

fatou touray 2013

Black History Month – varför inte i Sverige?

Vi är inne i februari månad, vilket också är den månad som för många gjort sig känd som Black History Month eller Afro-amerikanska historiemånaden. En månad med fokus på de svartas historia. Upprinnelsen till denna månad, som initialt tillägnades uppmärksammandet av de svarta amerikanernas historia i USA, började redan 1926 som ett årligt veckoarrangemang. Det skulle dröja ytterligare femtio år innan det officiellt kom att bli det man idag kallar Black History Month.

I Sverige uppmärksammas inte Black History Month något nämnvärt och man kanske kan fråga sig varför…? Har Sverige ingen koppling till de svartas historia…? Svaret på den senare frågan är givetvis att, det är klart att man har. Inte bara för att vi å den positiva sidan är ett land med stor invandring, utan också för att vi har varit inblandade på den mindre charmerande sidan. Det har länge rått någon form av förnekelse i det här landet om vår egen inblandning och vårt ansvar i den transatlantiska slavhandeln. Där till exempel USA och England har tagit ett stort ansvar för sin inblandning i slavhandeln, verkar Sverige ha valt att ”glömma” och ”förtränga” sin.

Medan USA, England och ett par länder till väljer att uppmärksamma de svartas historia och hylla de som banade vägen för att skapa en mer rättvis värld, så har Sverige valt att inte alls uppmärksamma detta. Slavhandeln har varit förbjuden länge, kolonialländerna har erkänt sina misstag och de flesta jobbar med att rentvå sig. Sverige däremot, är ett land som lyst med sin frånvaro vid skampålen och vår inblandning i den transatlantiska slavhandeln har nästintill suddats ut helt. För många är den lika med något som aldrig existerat, trots att vi i allra högsta grad har varit inblandade. Ett tydligt exempel är ön Saint Barthélemy, i Karibiska havet, som mellan 1784-1878 var en svensk koloni. Huvudstaden döptes till Gustavia, efter vår dåvarande kung Gustav III. Hur kommer det sig att väldigt få svenskar idag verkar har fått skolundervisning om detta…

… och trots att man på statsnivå är fullt medveten om sin inblandning och sitt ansvar så har Sveriges riksdag vid upprepade tillfällen röstat ner förslaget att göra avskaffandet av slaveriet från Sverige till en officiell minnesdag.black history month, qoute martin luther king Tröstande nog finns det ett antal kommuner som själva valt att ändå uppmärksamma dagen och i sociala medier spred sig budskapet med en önskan om att göra den 9 oktober till officiell minnesdag.

Sverige har alltså också valt att inte uppmärksamma Black History Month. Från början var detta en månad tillägnad afro-amerikanerna, men konceptet har kommit att sprida sig till att idag innefatta alla med en historia och ett arv i Afrika. Fler länder har därför hunnit ansluta sig till uppmärksammandet och firandet av de svartas historia och kamp för lika rättigheter i samhället. Månaden firas idag officiellt i USA, Kanada, England och Tyskland, dock inte i februari i alla fyra länder. Kanske är det Sveriges tur att uppmärksamma detta nästa år? Med tanke på den senaste tidens rapporter om ökad afrofobi så bör det kanske ligga i vårt lands intresse att påminna sig om vad som en gång varit och vart vi en gång stod, för att på det sättet undvika att vandra den vägen igen.

Att uppmärksamma historian, påminna om den och lära ut den, är givetvis en del i processen att rentvå sig, men framförallt ett av de absolut effektivaste sätten att inte låta negativ historia upprepa sig. Under Black History Month lyfter man bland annat fram och reflekterar över den tid då Afrika koloniserades och erkänner denna brutala tid som många svarta tvingades genomlida. Man uppmärksammar segregationen som funnits (och ännu finns) på många håll i världen, kanske allra mest i USA och Sydafrika.

Parallellt med allt det negativa så kommer också det positiva. Samtidigt som förtryck, kränkningar, utanförskap, orättvisa och mänsklig förnedring lyfts fram för att inte glömmas bort, så följer framförallt uppmärksammandet av de som vägrade finna sig i det. Här ges alla hjältar och hjältinnor, självuppoffrande och osjälviska, kämpande, starka och envisa svarta revolutionärer det erkännande och uppmärksammande de så väl förtjänar. Att lyfta fram dem och hylla dem visar vad som många gånger krävs för att världen ska ta ett steg framåt. Det visar och påminner oss om att det inte är någon omöjlighet att förändra och förbättra. Dessa hjältar har funnits i alla tider och de har alla kämpat på olika sätt, för olika syften. Men de har haft en sak gemensamt. De har allihop gett sitt allt för att förändra, förbättra och skapa en rättvis värld för alla svarta, med samma rättigheter som i evigheter privilegierats de vita.

För att bara nämna några av dessa hjältar, revolutionärer, pionjärer, eller vad man nu vill kalla dem; Thomas Peters (1738-1792), nigerianen som blev slav, flydde, tog sig till Nova Scotia och senare England, för att slutligen hamna i Sierra Leone tillsammans med sina svarta medpionjärer, där målet var att skapa det nya land de blivit lovade av britterna. Freetown blev till och Thomas Peters brukar kallas historiens första Afro-amerikanska hjälte. Fredrick Douglass (1818-1895), son till en slavinna och troligen hennes herre.Black History Month, qoute rosa parks Blev till viss del skolad och flydde för att senare i livet bli en hängiven abolitionist och även presidentkandidat för Equal Rights Party i USA. Harriet Tubman (1820?-1913), den förslavade kvinnan som rymde och sedan hjälpte ett otal andra förslavade att fly sina herrar i den amerikanska södern, vilket gav henne smeknamnet ”Moses of her people”. Rosa Parks (1913-2005), sömmerskan som vägrade ge upp sin sittplats ombord på bussen till förmån för en vit passagerare, trots att lagen sa så. Händelsen blev startskottet på bussbojkotten i Montgomery, som brukar ses som startskottet för den moderna medborgarrättsrörelsen. Martin Luther King Jr (1929-1968), pastorn som blev en av de främsta ledarna för den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen. Baseball-spelaren Jackie Robinson (1919-1972), satte tillsammans med klubben The Dodgers stopp för den segregation som låtits råda inom sporten, då svarta spelare varit förpassade att endast spela i ”Negro Leagues” i över sextio års tid, då han den 15 april 1947 tog plats på första bas i en Major League-match. Nelson Mandela (1918-2013),advokaten som blev anti-apartheidrevolutionär, fängslad i över 27 år, för att en dag stå som sitt lands president.

Svarta som hyllats i vår moderna tid är många. Ofta handlar det om att ha varit den ”första svarta” att åstadkomma något, ta sig in på någon bana, vinna ett pris, hamna på någon åtråvärd lista osv. Erkännanden som tidigare verkat omöjligt för den svarta black history month, nelson mandelabefolkningen att uppnå. Det kanske mest kända exemplet i modern tid lär vara USAs sittande president, Barack Obama (1961). Men jag skulle vilja lyfta fram två andra storheter. Wangari Muta Maathai (1940– 2011), från Kenya, den första afrikanska kvinnan att motta Nobels Fredspris. Hon tilldelades priset med motiveringen att hon på ett framstående sätt hjälpt till att främja en hållbar utveckling för demokrati och fred. Ben Carson (1951), idag pensionerad neurokirurg från Johns Hopkins Universitetssjukhus i Baltimore. En gång i tiden en liten svart kille med många motgångar att övervinna i de vitas USA. Hans tro och hans envishet gjorde honom till en av USA mest aktade neurokirurger någonsin och 1987 blev han den första kirurg som lyckades med att separera två siamesiska tvillingar som var sammanlänkade vid huvudena. För detta tilldelades han The Presidential Medal of Freedom.

Hjältarna är många och viktiga steg tas varje dag, varje sekund. I Sverige har vi en hel rad med afro-svenska hjältar. Kvinnor och män som på olika sätt viger sina liv åt att göra Sverige till ett fördomsfritt land på riktigt. Ett land där alla svarta ska kunna känna sig lika hemma, med samma rättigheter och kunna gå gatan fram i trygghet, på samma sätt som den som är vit. Dessa hjältar kämpar mot den infekterade politiken som börjat få fotfäste i vårt land. De jobbar grundligt och noggrant, inifrån kärnan, med att försöka skapa det jag är övertygad om att de flesta av oss vill. Ett rättvist Sverige för alla. Ett land där man oavsett hudfärg ska kunna känna sig säker. Jag har pratat med två av dem angående Black History Month och Sveriges icke-engagemang. Ordförande i Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa, Momodou Jallow och Feministiskt Initiativs riksdagskandidat, Victoria Kawesa. Intervjuerna med dem kan ni läsa på tidningen senare ikväll.

Lift Every Voice and Sing
(också kallad ”De svartas nationalsång”)

Lift Every Voice and Sing skrevs 1899 som en dikt inför firandet av Abraham Lincolns födelsedag. Rektor James Weldon Johnson, vid den då segregerades skolan Stanton School, skrev dikten för att framföras av 500 elever på skolan. 1905 tonsatte sedan hans bror, John Rosamond Johnson, dikten och det kom att bli den sång som idag gjorts i ett antal versioner där den kanske mest kända är Melba Moores version från 90-talet.

 

Viktiga årtal inom Black History Month
1926 utlyste historiken Carter G Woodson den andra veckan i februari att vara tillägnad den afrikanska diasporan och dess historia. Woodson menade att det var av största vikt att minnas de svartas historia, undervisa och lyfta fram detta på ett större plan än vad som dittills hade gjorts. Framför allt gällde detta undervisningen i de offentliga amerikanska skolorna. Den första veckan togs emot med ganska svalt intresse och det var bara skolverken i staterna North Carolina, Delaware och West Virginia, samt städerna Baltimore och Washington DC, som tog sig an uppmärksammandet. Valet av vecka fölls sig ganska naturligt då både den forne presidenten Abraham Lincoln (som avskaffade slaveriet) och abolitionisten Frederick Douglass födelsedagar infaller den veckan.

1929, tre år efter införandet, såg situationen annorlunda ut. Då hade alla stater med ”betydande” del svarta invånare tagit sig an uppmärksammandet och infört ”veckan” i sin läroplan. Intresset ökade för varje år och allteftersom årtiondena passerade så var det fler och fler som erkände veckan och ett flertal borgmästare kom att göra veckan till offentliga helgdagar.

1969 föreslog ledarna för Black United Student på Kents Universitet, i Kent, att man skulle utöka veckan till en månad istället och året därpå hölls den första Black History Month i Kent, USA.

1976, 50 år efter Woodsons initiativtagande, kom slutligen det officiella erkännandet av Black History Month. USAs dåvarande president Gerald Ford uppmanade den amerikanska befolkningen att ta tillfället i akt att ära de alltför ofta negligerade prestationerna som åstadkommits av svarta genom USAs historia.

1987 ansluter sig England till uppmärksammandet av de svartas historia. England väljer att hålla oktober månad som sin Black History Month.

1990 följer Tyskland efter och The Initiative of Black People in Germany (ISD) är de som inför det årliga månadsfirandet av Black History Month i Tyskland.

Fotnot: Observera att den krönika skrevs nio månader före det att Ben Carson gick med i Republikanska partiet i november 2014, för att 2015 meddela sin kandidatur till presidentposten 2016.