Jag gillar inte att prata om pengar. I Sverige är det dessutom ett tabu. Men jag skulle vilja ta upp ett ämne som berör musiker runt om i världen, samt vår ignorans mot problemets existens.

”Jaha, så du jobbar som artist alltså?” Ett medelålders tyskt par frågar mig i samband med att jag besöker Sheraton Hotell för ett möte och ja, det kan man väl säga att jag gör. ”Vilket hotell eller vilken restaurang sjunger du på?”. Jag spenderar därefter en dryg halvtimme med att förklara att jag inte jobbar som showartist, som turistunderhållerska eller liknande och att Gambia likt de flesta länderna har en egen musikbransch. Att det finns evenemang och scener som lokala artister uppträder på och att inte alla musiker i landet livnär sig på att sjunga klyschiga coverlåtar. Kvinnan nickar tillslut och utbrister ”bristen på turism måste ju verkligen påverka dig, det är ju där pengarna finns….”. Jag tror inte att dom ens har lyssnat på vad jag sagt. Självklart påverkar bristen på turism alla, ekonomin i landet har ju rubbats. Men många turister tror att de för entertainers i landet är som en guldklimp.

Många av banden som spelar i turistområdet tjänar tillsammans dryga 300 svenska kronor per kväll. Vissa av de banden består av mer än tio medlemmar och står själva för utrustning samt transport. I dricksskålen som de springer omkring med lägger turisterna sina småpengar och känner sig generösa för att även små summor räknas för dessa människor.

En gång kom en brittisk kvinna fram till mig och sa att hon hade hört att jag var en fantastisk sångerska. Hon hade ett bröllop som hon planerade och ville ha en pianist samt mig under hela kvällen med klassiska covers. ”Vad skulle du säga om jag sa att ni får 3000 dalasi (ca 500:-) för kvällen???” Hon såg otroligt entusiastisk ut och väntade på en lycklig min från min sida. Jag tittade på henne och suckade lite, men svarade enkelt med att jag skulle kolla om min pianist skulle kunna tänka sig att göra max en eller två låtar för den summan, men att jag kände mig lite osäker på grund av den låga betalningen. Att repa in en låt tar tid om det ska låta bra, transport fram och tillbaka för rep, soundcheck och spelningar kostar. Om jag spenderar min tid och mina pengar på transport med mera som knappt kvittar kompensationen för en publik/marknad som jag inte ens är intresserad av, varför skulle jag då vara entusiastisk? Restaurangägaren hörde vår konversation och stod fnittrandes i ett hörn medans han tjuvlyssnade.

Populärmusik kostar. Vart man än i världen vänder sig. Vi spelar in skivor, vi turnerar och vi försöker att använda så bra utrustning som möjligt, baserat på vad vi har tillgång till. Många av de artister jag känner i Gambia har själva spenderat flera hundra tusen svenska kronor på att nå dit dom är idag, investerat och hoppats på det bästa. Återinvesterat i sina egna projekt och kämpat otroligt hårt. Det finns en värld utanför turistområdet som många besökare glömmer eller helt enkelt inte tar sig tid att se. I en värld där alla kopierar skivor, olagligt laddar ned musik och ständigt kräver billig eller gratis underhållning kan inte musiker överleva. Så nuförtiden är det genom sponsorer, stipendier och live-spelningar som artisterna tjänar riktiga pengar. Om vi som lyssnare även blir giriga när det gäller live-spelningar så finns det ingen budget kvar för artisten till att spela in nästa skiva, eller till att organisera nästa turné, för att inte tala om musikvideos.

Jag tror att vi lätt glömmer hur ofta vi lyssnar på musik. Jag hör musik minst 8 timmar per dag. I bakgrunden, i högtalare, i hörlurar, på datorn, på tvn och på radio. Sammanlagt spenderar jag nog mindre än 4000:- per år, inkluderat musiktjänster och spelningar som jag går på. Tillgängligheten av gratis musik är för bred. Oftast betalar jag knappt 30% av dessa summor till artisten. Pengarna går till bolag, tjänster, arrangörer och liknande.

Den brittiska kvinnan hittade en artist och en pianist som gick med på hennes villkor och betalning. Dom spelade i sammanlagt tre timmar under loppet av sex timmar och hade troligtvis en transporttid på minst en timme var. Dom tjänade alltså dryga 30:- i timmen under själva kvällen men då har vi inte räknat in tiden de repeterade. Man repar oftast en låt minst 3 gånger, men snarare många, många fler gånger. Då hamnar vi på en timlön på några kronor. Jag ser inte hur någon, någonstans i världen skulle vara entusiastisk.

I Gambia handlar människor fortfarande skivor till en viss del. Men mycket av musiken delas ändå via whatsapp och liknande applikationer. Branchen är dock lika självmordsbenägen som filmindustrin i dess olagliga nedladdningar och piratkopior. Vi måste börja se till att pengarna vi betalar för musiken vi lyssnar på hamnar i rätt händer. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om min favoritartist slutade göra musik med motiveringen ”ni betalade ju inte”.

Jag tycker att det vore skoj om turisterna i Gambia tog sig tid att åka ut till andra områden, utanför all-inclusive-hotellet och såg vad landets unga som äldre musiker har att erbjuda. Kanske till och med betala inträde? Ingen musiker föds med en perfekt röst, utvecklad talang och färdig repetoir. Det tar engagemang, tid och tyvärr, pengar.