På lördag är urpremiären för ”The Misfits – de missanpassade: de marginaliserade, utstötta och farliga”. 14 skådespelare och musiker kommer gestalta och illustrera vad det är att vara utanför och startpunkten för hela pjäsen är Göteborgsteatern Backa Teaters egen historia.
I föreställningen får vi se dokumentära berättelser från unga människor i dagens Europa och hur detta blandas med minne från Backa Teater så långt tillbaka som till 1978. Publiken bjuds på en resa genom samtidshistorien där en ser hur rollen av ’The Misfits’ hela tiden förändras då normer i vårt samhälle förändras med tiden.
”The Misfits” – Foto: Ola Kjelbye/Pressbild
I rollerna ser vi bland andra afrosvenska skådespelarna Ibrahim Faal och Hannah Alem Davidsson, som också spelade tillsammans i Backa teaters teaterföreställning ”Namn”, hösten 2015. Två av Backa Teaters grundare och välkända skådespelare Maria Hedborg och Ulf Dohlsten gör också comeback på teaterns scen. På Backa Teaters hemsida står att läsa om ”The Mistfits”;
”… Vi gräver i arkivet efter foton, kostymer, musik och manus som har försökt gestalta samtiden och framförallt de unga utsatta mitt i den. Därifrån går vi vidare, till film, fiktion och nyhetsflöden. Vilka växlande uttryck, attribut och kroppar har de senaste 40 åren fått beskriva och bildsätta de utstötta,
de missanpassade och de farliga?”
… och för Vårt Göteborg berättar pjäsens manusförfattare och regissör, Mattias Andersson om hur han mixat egna ord med bland annat intervjumaterial, texter från bibeln och nyhetstexter för att skapa sin alldeles egna pjäs, en föreställning som också ska vidare ut i Europa när den spelat klart på Hisingen i Göteborg. Han säger;
”The Misfits” – Foto: Ola Kjelbye/Pressbild
– Känslan i föreställningen kommer vara ett absolut samtida Göteborg och Europa. Speciellt eftersom den också ska ut och turnera. Och det har väl sällan varit ett så mörkt tillstånd som nu i Europa med människor och grupper som stängs ute, även rent bokstavligt.
Föreställningen har urpremiär på lördag, 9 april och kommer i höst också att turnera i Europa. Syntolkning finns den 20 april, 19.00 och 23 april, 18.00.
För några få år sedan gick det upp för mig. Det hade funnits där hela tiden, men jag hade inte kommit till insikt om det. Så här i efterhand kan jag känna att jag borde ha sett det hela tiden och insett dess konsekvenser. Jag hade insikt om att jag saknade många privilegier, men jag hade helt enkelt inte insett att jag också besitter vissa privilegier. Jag är vit och det i sig är ett privilegium. När man insett detta, väcks genast nästa fråga: vad gör jag av insikten att jag besitter ett vithetsprivilegium? Hur tar jag ansvar för att inte utnyttja det i min vardag på bekostnad av människor som inte besitter detta privilegium?
Att ha ett privilegium kräver även ett ansvar. Kanske är det därför jag upplever att så många vita förnekar detta privilegium? Det kostar en del att ha denna insikt och att vilja göra saker i världen lite bättre. På samma sätt som jag önskar att andra som besitter privilegium av olika skäl, tog sitt ansvar för att uppmärksamma, jämna ut orättvisor och hjälpa till att skapa en lite bättre värld, inser jag mitt eget ansvar att göra detsamma.
Ett privilegium kan gälla kön, klass, sexualitet, ekonomi, utbildning, hudfärg och många andra faktorer som gör att en person är privilegierad i vissa eller många sammanhang. Många av oss besitter privilegium utan att vi reflekterar över det, men för att jämna ut detta, så har vi ett ansvar. Ett ansvar att se, komma till insikt och att göra något åt det.
Hur tar vi ansvar för våra förmåner? Exemplen är oändliga. Det kan handla om att säga ifrån, att uppmärksamma människor omkring oss på att vi kanske inte är de bäst lämpade för ett specifikt jobb, bostad, eller att bli befordrad på arbetsplatsen. Det kan också handla om någon som ger oss sin sittplats på bussen, när det finns någon annan som ser ut att ha större behov av den eller helt enkelt att någon blir sämre bemött i en affär, av en busschaufför, på en myndighet eller någon annanstans i samhället.
Vithetsprivilegium i Gambia
Marknaden i Serekunda, Gambia. Foto: Fatou Darboe , Afropé.se
Det kanske är lätt att tro att detta vithetsprivilegium stannar i Europa, i länder där majoriteten av befolkningen är vita. Det är dock inte min erfarenhet och upplevelse. Jag befinner mig just nu i Gambia, Västafrika och ingenstans är jag så privilegierad på grund av min ljusa hudfärg som just här. Jag erbjuds den bästa köttbiten på tallriken vi äter tillsammans från, jag erbjuds den bästa servicen, jag hamnar nästan i bråk för att få bära mina egna saker som jag handlar på marknaden. På sjukhuset tas jag in före små, mycket sjuka barn (mycket mer sjuka än mig), jag bemöts av artighet av samtliga i min omgivning, de bästa sittplatserna och en service högre än någon annanstans. Det handlar förvisso inte endast om min hudfärg, då utvandrade gambier som lever i Europa får samma erbjudanden om samma service och särbehandling, men i och med min hudfärg blir det på långt håll uppenbart att jag ska ges dessa förmåner. Självklart finns det många som både nyttjar och utnyttjar detta här. Jag ser både vita människor och immigrerade gambier stå och skrika och bete sig mycket nedvärderande mot befolkningen här. Även om hudfärgen inte är skälet, så är även gambier som lever i Europa ofta privilegierade när de besöker sitt forna hemland. Lite krasst kan man säga att det handlar om tjockleken på plånboken. Fler än en gång har jag hört olika personer i befolkningen beklaga sig över att ”semestrande” kommer till Gambia och beter sig som att de äger både detta land och dess befolkning. Det är många gånger smärtsamt att se och höra.
Fullständig access om du är vit eller bor i Europa
Ett femstjärnigt hotell i Gambia. Foto: Fatou Darboe , Afropé.se
Ingenstans kan jag minnas att jag någonsin blivit nekad att komma in på olika ställen i Gambia. Men ställena där våra gambiska vänner och mina barns släktingar som bor i landet inte kommer in, bara för att de är boende i landet och svarta, är otaliga. Det är en diskriminering som är så förfärlig att jag saknar ord. I folkmun kallade man tidigare dessa ställen för ”South Africa” med anspelning på apartheidsystemet som tidigare styrde Sydafrika. De större hotellkomplexen använder ofta ursäkten att så kallade ”bomsters” (de som lever på turismen genom att ta dem runt i landet eller på andra sätt tjänar sitt levebröd på turismen, utan att ha en rörelse) inte skulle störa turisterna. Denna förklaring köper jag dock inte då jag många gånger sett personer bli nekade inträde, som uppenbart inte är så kallade ”bomsters”.
Pengar styr tyvärr allt för mycket i våra liv. Foto: Fatou Darboe, Afropé
För oss vita finns det ett samlat uttryck: ”toubab”, som utan att lägga någon värdering i ordet, betyder ”vit människa”. Ordet kan däremot användas nedvärderande beroende på hur man säger det och i vilken situation. För turistande gambier-europeér finns ett nytt samlingsnamn: ”I live here”. Uttrycket grundas i att många affärsägare försöker ta högre priser från turister, oavsett hudfärg och många gambier-europeér använder då ”I live here” (=jag bor här) för att få lägre priser och därav kallas många för ”I live here” av befolkningen, även om man inte säger det direkt till dem.
Självklart är det inte alla som beter sig som översittare när de besöker Gambia, men jag anser att de är allt för många, oberoende av hudfärg.
Bakomliggande faktorer
Hantverk i Gambia: små statyer Foto: Fatou Darboe , Afropé
Självklart finns det bakomliggande faktorer till att vita besitter ett vithetsprivilegium i många delar av Afrika. Min personliga uppfattning är att det till viss del är en kvarleva av kolonialtiden och det gör att vi vita borde vara än ivrigare att ta itu med detta privilegium eller att utnyttja det i situationer vi kan utnyttja det.
Att gambier-européer besitter privilegium har säkert också sina skäl, min uppfattning är att vissa använder sig av detta maktförhållande, som upplevt ett särskilt förtryck i Europa och nedvärderats i samhället på grund av hudfärg, ursprung eller religion. Det är inte en okänd företeelse att någon som blir förtryckt själv på olika sätt, även i sin tur kan förtrycka andra. Med det inte sagt att man inte själv har ett ansvar att behandla andra människor värdigt och att förändra sin människosyn.
Min önskan är att vi alla tar oss en funderare på vilka privilegier vi besitter, hur de tar sig uttryck, på hemmaplan och utomlands. Sedan funderar vi på hur vi kan motverka dessa privilegier och vad vi är beredda att offra för att få ett mer jämlikt samhälle, där vi inte utnyttjar våra förmåner på bekostnad av andra människor. Då vet vi att vi menar allvar med att alla människor har samma människovärde.
Privilegium = Ett privilegium, en förmån, är en lagstadgad exklusiv rättighet som ges av staten till en viss person eller grupp. Ordet och begreppet privilegium kan även användas i ett socialt sammanhang, det vill säga om grupper i samhället som har större inofficiella rättigheter än andra.
Fotnot: Denna krönika skrevs i Gambia nyligen, men publiceras nu i efterhand.
En FN-grupp har nyligen besökt Sverige på ett officiellt besök. Gruppen består av experter och de arbetar med frågor som rör människor av afrikanskt ursprung. De har funnit både glädjeämnen men också många problemområden.
Efter besöket har gruppen gjort ett skriftligt uttalande till media. De kommer senare att presentera alla sina rekommendationer i sin rapport till FN:s Human Rights Council i september 2015.
Gruppen börjar med att tacka den svenska regeringen för inbjudan, samt Utrikesdepartementet och avdelningen mot diskriminering på Arbetsmiljöverket, för deras stöd.
Gruppen tittade på situationen för afrosvenskar och afrikaner i Sverige och samlade information om olika former av rasism de möter. De studerade också vad som görs för att motverka denna rasism och diskriminering.
De välkomnar att regeringen fått upp ögonen för frågan och att Sverige har ratificerat internationella människorättsinstrument som ska motverka diskriminering. Statsministern nämnde även afrofobi i sin regeringsförklaring och det finns planer på att utveckla en strategi för mänskliga rättigheter.
Gruppen noterar med tillfredsställelse att flera olika aktörer arbetar aktivt med frågorna, en del med bidrag från regeringen. De välkomnar även de avdelningar som ska arbeta mot hatbrott i Stockholm och Malmö och hoppas att de ska förstärkas med folk som jobbar specifikt med afrosvenskar.
Trots det positiva de funnit är gruppen oroade för vissa saker. De hoppas bland annat att regeringen kommer att prioritera arbetet mot diskriminering och afrofobi i sin budget för nästa år.
Arbetsgruppen oroas också av skillnaden mellan den officiella linjen och de faktiska händelserna som afrosvenskarna berättar om. Flera offer uttryckte en misstro mot polisen och rättsväsendet. De känner sig marginaliserade, osynliga och ekonomiskt utsatta. Gruppen fick höra många berättelser om att just afrosvenskar ofta väljs ut för olika typer av genomsökningar.
Arbetsgruppen tror att den svenska självbilden av ett liberalt land fritt från diskriminering gör många blinda för den rasism som faktiskt finns. Sverige har en lång tradition av tolerans och öppenhet och FN-experterna oroas och förvånas av den relativa tystnaden kring rasism och diskriminering. De anser att situationen endast kan förändras genom utbildning och att Sverige gör upp med sitt koloniala förflutna.
Experterna fick höra om diskriminering gällande allt från tillgång till arbete till hälsovård. De oroas över de segregerade områdena och att många vårdcentraler och banker flyttar från dessa områden. En studie kring afrofobi i Sverige indikerar att afrosvenskar befinner sig på botten av den socioekonomiska skalan, oavsett utbildningsnivå och medborgarskap. De fick också höra att många barn i afrosvenska familjer omhändertas av sociala myndigheter.
Enligt officiell statistik är afrosvenskar de som oftast utsätts för hatbrott och hatbrott med afrofobiskt inslag har ökat med 24 procent sedan 2008. Med detta i åtanke är hatbrottsutredare och dito enheter alldeles för få, menar gruppen. Många brott rapporteras, men få når domstol. Den svenska polisen har dålig kunskap och inte så bra förmåga att hantera afrofobiska hatbrott, enligt FN:s experter. Till detta kommer att extremhögern börjat växa sig starkare i landet.
Gruppen anser att regeringen, med tryckfriheten i beaktande, bör se till att inte mediehus deltar i rasistiska kampanjer som kan äventyra de mänskliga rättigheterna. De anser också att det behövs en extern mekanism som kan utreda polisens uppträdande, för att komma tillrätta med diskriminering från polisväsendet.
De tror också att det vore bra att uppmärksamma exempelvis 9 oktober, dagen då slaveriet förbjöds, samt att se till att Sveriges roll i den transatlantiska slavhandeln och kolonialismen blir en del av undervisningen i grundskolan. Man bör även eftersträva att afrosvenskar finns representerade på alla nivåer i utbildningsväsendet.
Det internationella årtiondet för människor med afrikanskt påbrå inleds 10 december 2014. Gruppen rekommenderar att regeringen, i samarbete med det civila samhället, drar nytta av detta tillfälle att föra upp frågorna på dagordningen.
Experterna avslutar med att uttrycka sin glädje över regeringens vilja att vara en del av dialogen och att de förstår att detta är en lång process, en process de gärna deltar i och är behjälpliga med.
Fattigdom är ju inget någon stoltserar med. Jag menar, att vara fattig har vi ju alla lärt oss att inte tala så högt om, inte diskutera i fikarummet på arbetsplatsen eller på den festliga middagen vi blev bjudna till. Det är ju garanterat ett ämne som ”förstör” stämningen. För personligt och alla skäms vi för allt det där vi inte har råd med, eller för att vi har råd när andra inte har det. Dessutom har de flesta någon sorts tanke om att man inte kan tala om fattigdom i Sverige för den går ju inte att jämföra med fattigdom i andra länder där folk svälter eller inte har tillgång till skola och sjukvård.
Bland de som forskar och/eller arbetar kring frågor gällande fattigdom är dock Townsends definition (1979) om relativ fattigdom ett begrepp som är erkänt om än omdiskuterat. Townsend menar att en individ, familj eller grupp människor kan anses fattiga om de saknar resurser att delta fullt ut i sociala aktiviteter och sammanhang, ha den levnadsstandard eller äta den mat som anses vanlig i det land eller område som de människorna lever i. Att man är fattig när ens inkomster och resurser är så pass under genomsnittet att man upplever utanförskap då man ej kan delta eller engagera sig i sociala sammanhang, aktiviteter och levnadsmönster (Townsend, 1979). Vad kan det då innebära för oss som bor i Sverige och framförallt för barn och ungdomar i Sverige?
Till att börja med visar ett antal forskare att de barn som löper störts risk att växa upp i fattigdom i industriella länder är barn som lever i familjer med låg inkomst eller arbetslöshet, barn med många syskon, barn som växer upp med ensamstående mammor samt barn till minoritetsgrupper och flyktingar (Harju & Thorod, 2010). Diverse studier och rapporter om barnfattigdom i Sverige (som ligger runt 12% = 232.000 barn) visar att trots att mat, kläder och husrum inte är det som oroar fattiga barn och ungdomar i Sverige mest så är det inte helt ovanligt att ungdomar använder egenförvärvade pengar för att utöka tillgången på mat i hemmet eller köpa andra saker som föräldrar vanligtvis brukar stå för (Harju & Thorod, 2010). De kompromisser och avvägningar som barn i fattiga familjer i Sverige får göra handlar oftare om t.ex. vilken aktivitet som väljs på idrottsdagen i skolan när vissa av dem kostar pengar, om man kan hänga med på klassresan när familjen får stå för en del av kostnaden, om man kan ha fritidsaktiviteter och i så fall vilken typ, om familjen har råd med nya skor och kläder när det man har börjar bli urväxt, eller hur mycket tid (och förmåga) föräldrar har att hjälpa till med skolarbete. Faktum är att barn och ungdomar är väl medvetna om sina familjers ekonomiska tillgångar i jämförelse med sina kamraters eller klasskompisars, så varför är det då något som vi helst inte talar så högt om?
Barnfattigdomen har enligt Rädda Barnens rapport från 2013 sjunkit det senaste året men har enligt statistiken legat mellan 11-13% sedan 2007. Däremot publicerade OECD en rapport förra året som visade att Sverige är det land där inkomstskillnaderna och den relativa fattigdomen ökat mest de senaste decennierna och därmed halkat från 1:a till 14:e plats i rangordningen över jämlika länder (SvD, 2013). Att andelen fattiga år 2010 (9%) mer än fördubblats sedan 1995 (4%) och att denna dramatiska ökning inte inträffat i något annat OECD land. I ett land som Sverige, som internationellt länge ansetts vara en förebild för jämlikhet och ett land som värnar om barnens rättigheter och perspektiv, är detta enligt min åsikt en skam! Jag misstänker att ledande politiker idag inte skulle hålla med mig om det utan istället hitta förklaringar och bortförklaringar samt passa på att fiska röster inför valet i höst. Istället tycker jag att vi på allvar bör diskutera varför vi har inkomstklyftor och hur stora de bör vara. Vi borde definitivt prata mer med våra ungdomar om hur och varför fattigdom uppstår eller (som sker oftare) kvarstår bland vissa grupper i befolkningen. Jag tror att genom att tala öppet om att vissa av oss tillhör de ”fattiga” i Sverige kan vi dels försöka göra oss av med skammen att vara fattig och även göra barn och ungdomar medvetna om skillnader för att bättre kunna möta och utmana sin omgivning och sin framtid. Jag avslutar med ett citat av Nelson Mandela som i princip sammanfattar det jag vill säga: “Overcoming poverty is not a task of charity, it is an act of justice. Like Slavery and Apartheid, poverty is not natural. It is man-made and it can be overcome and eradicated by the actions of human beings. YOU can be that great generation. Let your greatness blossom.”
Afropé 