Etikettarkiv: eva hallencreutz

Intervju med ägaren till Malmös nya Restaurangkomet

cherno cheCalabass är en västafrikansk take away-restaurang i Malmö som öppnade den sjunde januari 2014. Vi har tidigare varit på restaurangen och provsmakat maten, något som man kan läsa om här: Västafrikansk mat till Malmöborna på Calabass. Den här gången besöker vi Calabass för att lära känna ägaren, Che, lite bättre.

 

Ni har haft öppet i ungefär två månader nu, hur känns det?

  • Det känns bra, det går bra. Det är många som vill köpa med mat hem och folk har kommit med förslaget att jag ska börja ge kurser i västafrikansk matlagning, så det är något jag antagligen kommer börja med i sommar och att man då får de första två gångerna gratis för att prova på och sen får man välja om man vill fortsätta och då också betala för kursen.

 

Är du inte rädd att det ska vara dåligt för affärerna om kunderna lär sig att laga samma mat hemma?

Nej, alla har sina egna recept och sätt att laga maten på så även om jag lär dem hur man gör så kommer deras mat inte smaka exakt som den jag lagar.

 

Ägaren på Calabass Cherno "Che" Omar Bah
Ägaren på Calabass Cherno ”Che” Omar Bah

Är det svårt att laga husmanskost åt folk som kanske har med sig egna idéer hemifrån om hur maten ska lagas och vad för ingredienser som ska användas, eftersom alla har sitt sätt att laga de traditionella rätterna på?
Det är inte så svårt, det är klart att folk frågar ibland varför jag inte har en viss ingrediens eller så, men man måste balansera. Jag försöker välja grönsaker som är välbekanta i Sverige så maten inte blir för ”konstig” för de som inte ätit sådan mat innan. Jag har en vän som vill öppna en kenyansk och sydafrikansk restaurang, därför säljer jag mest västafrikanskt. Jag vill ha mer afrikanskt i Malmö, många har sagt till mig att jag borde tänka på mig själv och att tjäna pengar, men jag är inte sån. Jag tänker på andra som vill starta afrikanska restauranger. Jag gör inte det här för pengarnas skull, jag gör det för kulturen. Jag vill att afrikansk mat ska bli lika välkänt i det svenska köket som asiatisk mat är nuförtiden.

 

Har du funderat på Franchise?
Jag funderar på det, men jag vill först etablera mig, kanske 2015. Jag har fått flera förslag från folk, men jag vill bygga upp verksamheten först, det är viktigt med kvalité.

 

Kommer du säja mat på de gambiska kulturveckorna i Göteborg och Stockholm?
Nej, inte i år. Arrangörerna för malmöfestivalen ringde upp mig och frågade om jag ville sälja mat på malmöfestivalen, eftersom jag är den enda här som säljer västafrikansk mat, men jag tackade nej. I år handlar det inte om pengar, utan om att etablera sig. Nästa år, ja, men inte i år. Jag lägger mycket kärlek i min matlagning det ska vara riktig kärlek-mat.

 

Vad har du för råd eller tips till andra som vill starta eget?
Tro på dig själv, allting går. Afrika har jättegod, billig husmanskost. Prova din mat på folk i din närhet och om du känner någon som kan mat så be den personen att provsmaka din mat. Det är det jag är ute efter, att det ska komma mer och mer afrikanskt på marknaden. Min dörr står öppen för vem som helst som vill starta eget och behöver hjälp eller råd, och det är gratis. Det är min expertis, hur man anpassar maten till restaurangverksamheten.

 

Hur kom du själv in i restaurangbranschen från början?
Det var genom köksmästare Andy Brolin på Mando Steakhouse. Jag jobbade först där som diskare, men han såg att jag hade talang för restaurang för jag har bra händer och jag lär mig snabbt. Han hjälpte mig att skicka in ansökan till en restaurangskola, han gjorde allt utan min vetskap, så det var först när jag fick brevet från skolan hem i brevlådan som jag fick veta att han hade ansökt åt mig. Jag läste fyra terminer på Lernia och sedan 2013 så har jag jobbat i restaurangbranschen.

 

Hur fick du idén att starta Calabass?
Det var när jag bodde mittemot Thai-Thai på södra förstadsgatan. Jag ville att afrikansk mat skulle bli lika välkänd som asiatisk mat. Den gamla köksmästaren brukade säga åt mig att sätta mig ner och börja skriva egna recept, så då började jag skriva recept på gambisk mat och fundera på hur man kan anpassa den till Sverige, på samma sätt som asiaterna gjort med thai- och kinamat. Maten de serverar i Sverige är ju inte samma som i deras hemländer, för de har lyckats anpassa den till den svenska marknaden och smaken. För fem-sex år sedan så fanns det en västafrikansk restaurang här i Malmö som hette Roots, men den gick i konkurs, de gjorde väldigt ”typisk” afrikansk mat med starka kryddor etc, som kan vara svår för ovana att äta, så de började förlora kunder. Jag funderade på hur jag kunde göra för att anpassa maten till de som inte är vana vid till exempel väldigt stark mat.

Salladsbordet
Salladsbordet

Har du något mer du vill tillägga eller säga till våra läsare innan vi avslutar?

Kom hit, var inte rädda! Det är inga konstigheter här, maten är inte stark och kan ätas av både barn och vuxna, vill man ha stark så finns det chili man kan lägga till vid sidan av.

Vi har exotisk sallad som man kan mixa själv. Vi har alltid ett vegetariskt alternativ som även veganer kan äta då det inte innehåller några animaliska produkter.

Sån här mat är perfekt för allergiker då det är naturligt fritt från de flesta vanligaste allergenerna. Den enda allergin jag inte vill garantera är nötallergi eftersom Domoda innehåller jordnötter, så det kan finnas spår av nötter i maten. För några dagar sedan så serverade jag fyra lökallergiker här, de fick Domoda, som inte innehåller någon lök, de sa att det var det godaste de någonsin ätit.

 

Gör du jordnötssmöret till Domodan själv?
Ja, det är hemmagjort. Och palmoljan vi använder är ekologisk, lokalproducerad palmolja från Gambia. (Om ”rättvis” palmolja har vi tidigare skrivit om HÄR och recept på hur man gör eget jordnötssmör har vi skrivit om HÄR reds. anm.)

Calabass på Facebook

Calabass öppettider: Måndag-Fredag kl.11:00-19:00, Söndag och helgdag är det stängt.

eva hallencreutz

Krönika: Ibland är jag rädd för att synas

IMG_2326Det ökade högerextrema våldet har gjort mig försiktig. Senast nu i helgen skedde en eventuell nazistattack i Malmö, i ett område jag ofta besöker. När jag går med barnvagnen på kvällen med mina barn så håller jag mig nära bilvägar och kastar ständigt blickar över axeln för att titta efter fara. Ibland när jag sitter på bussen så känner jag hur någon tittar ogillande på mig och mina två mörkhyade barn. Jag sänker blicken och undviker ögonkontakt, för tänk om människan är en sån där våldsam extremist.

Det kanske är löjligt och jag kanske bara är paranoid. Internet svämmar över av främlingsfientliga sidor och diskussioner om hur man med våld ska jobba för ett etniskt homogent Sverige. Det obehagliga är att de här människorna finns på riktigt, mitt bland oss, och inte heller ser de nödvändigtvis ut på ett speciellt sätt så man kan identifiera dem.

Resten av Sverige kämpar emot, det känns tryggt att så många ger sig ut på gatorna och demonstrerar och visar att allmänheten inte accepterar hatbrott. Men när jag går själv på natten så är det bara jag och barnen där, då kvittar det hur många som skulle demonstrera för min skull nästa dag om något händer, för de finns inte där när olyckan inträffar. Själv har jag aldrig gått på någon sådan demonstration, jag har barn att ta hand om och jag är rädd för attacker liknande den i Kärrtorp.

Låter jag indirekt nazisterna vinna? Deras mål är ju antagligen att skrämma folk som jag och de har de lyckats bra med. Varför ska jag skämmas för att se folk i ögonen? Jag har ju inte gjort något fel egentligen. Om någon borde skämmas så är det väl ändå de som dömer mig och min familj som mindre värda utan att ens känna oss.

Jag tror det är dags att sluta vara rädd och att börja ta plats i samhället. Det är dags att se folk i ögonen, dunka näven i bröstet och säga ”jag har lika stor rätt att vara här som du och jag kommer alltid vara här”. Vi är fler än dem och det är dags att visa det, vi måste sprida ut oss som myror i en myrstack och visa att vi finns överallt och rör du min kompis så rör du mig. Visa civilkurage, stampa fötterna i golvet och ropa ”här är jag!”, så att alla förstår att här är du och det finns ingen som kan ta sig rätten att skrämma dig från att leva ditt liv.

Kanske kommer jag till och med börja våga gå på demonstrationer en dag.

 

eva hallencreutz

Debattartikel: Att prata med barn om rasism

Torsdagen den 27:e februari 2014 var jag på en diskussion på Café Pan Africa i Malmö om hur man pratar med sina barn och rasism. Det var en mycket givande upplevelse och den diskussionen fångas upp i nedanstående debattartikel.

Till att börja med så kan man fråga sig om man överhuvudtaget bör diskutera en så tung fråga med yngre barn. Ska de verkligen behöva bära den bördan på sina axlar? Tyvärr så ser världen idag så ut att ett mörkhyat barn antagligen kommer stöta på rasism flertalet gånger redan i ung ålder. Därför är det bra att väcka en diskussion hemma, för att minska risken att rasismen barnet möter får en alltför stor påverkan av barnets självbild, så att barnet förstår att det är rasisterna det är fel på, inte barnet själv.
I ett samhälle där majoriteten är ljushyade med nordeuropeiska drag är det viktigt att stärka barnen i deras självbild och förstå att bara för att de ser ”annorlunda” ut så är de inte på något sätt mindre värda eller mindre vackra.

Det ligger i människan natur att vilja passa in och vilja se ut som sina kompisar. Jag har själv varit med om att min dotter sagt att hon vill vara ”rosa” som sina kompisar och ha långt brunt hår som Belle i Skönheten och Odjuret. Jag tror att i sådana situationer är det viktigt att inte vara dömande och pracka på sitt barn en massa anledningar till varför det är bättre att vara brun och ha lockigt hår, utan istället bör man väcka diskussion genom att fråga barnet varför och prata om hur folk ser olika ut, men att alla är vackra på sitt eget vis. Inte heller bör man kanske göra en för stor sak av det, för även om det är en viktig fråga att diskutera och undvika att barnet plågas av någon slags vithetsnorm, så är det naturligt att vilja se ut som sina vänner och det behöver inte betyda så mycket mer än så heller. Ett exempel på det här är att samtidigt som min dotter vill ha brunt, nästan rakt hår, så utför barnets bästa kompis mamma just nu kampen att göra inbakade flätor på sin dotters raka, bruna hår eftersom min dotters bästa kompis vill ha samma hår som min dotter.

Är man född rasist?

En fråga som togs upp på mötet var om man är född rasist, de flesta var överens om att man inte föds rasist, sådana åsikter är något som barn får från sina föräldrar och samhället i övrigt. Dock så lades det sedan fram information att barn ser skillnad på hudfärg redan från sex månaders ålder och reagerar olika på olika hudfärger. Att man ser skillnad på hudfärger och reagerar när man ser något nytt betyder ju dock inte att man är rasist såklart och det är först senare som barn kanske lägger några egentliga värderingar i hudfärg. Men samtidigt så ligger det i människans natur att kategorisera och barn har ett väldigt svart-vitt och enkelspårigt sätt att tänka, vilket gör att de lättare från enstaka händelser kan göra oriktiga kopplingar mellan hudfärg och personlighetsdrag. Därför är det viktigt att diskutera med barnen om de uttrycker några sådana värderingar, att få dem att reflektera och inse att bara för att en med ett visst utseende gör något dumt så betyder inte det att alla är samma. Det har även gjorts undersökningar på lite äldre barn om deras inställning till olika hudfärger och vad som märktes då var att även om det fanns många skillnader så var ljushyade barn överlag
Ingen föds rasist mer positivt inställda till sin egen färg än mörkhyade barn. Detta visar hur viktigt det är att styrka våra barns självkänsla och inte låta dem bli fast i en stigmatisering där deras självbild påverkas av negativa stereotyper.

Vad gör du om ditt barn blir utsatt för rasism?

Det är många föräldrar som inte vet var de egentligen ska vända sig när deras barn blir utsatta för rasism, ofta har man svårt att bli tagen på allvar och barnets upplevelser blir bagatelliserade. Det är mycket på grund av detta som man startade Afrosvenskarnas forum för rättvisa, dit kan man som förälder vända sig när barnet blir utsatt för rasism och bli trodd och tagen på allvar och även få den hjälp men behöver i kontakt med barnets skola med mera, eller helt enkelt bara få bra rådgivning. Det är också viktigt att inte glömma att om du inte blir tagen på allvar så betyder inte det att ditt barns upplevelse är mindre värdefull. Våga vara jobbig och säga ifrån, låt folk tycka att du överdriver om du tycker det. Men låt aldrig någon annan förminska ditt barns upplevelse, ingen ska behöva bemötas annorlunda på grund av sin hudfärg eller sitt ursprung. Det är också viktigt att föräldern själv tar sitt barn på allvar och inte viftar bort barnets upplevelse som något naturligt.

Vad kan vi göra på lång sikt?

Det här är en fråga som debatterades vilt, och det fanns en del skilda åsikter. Något alla var överens om var dock vikten av förebilder som liknar barnet självt, som barnet kan relatera till. Att barnet får se starka, självständiga individer som tar plats i samhället. Självklart är alla yrken bra yrken – men spridning behövs. Genom representation inom olika yrkesområden så kan man på sikt jobba bort en stereotyp bild många har av afrosvenskar. Man måste tro på sin förmåga och inte låta någon trampa på en för att man är rädd, blir du behandlad illa så SKA du säga ifrån, om alla är tysta av rädsla för att förlora jobb etc så kommer det vara en väldigt lång väg till förändring.

Rasism handlar till stor del om makt och ingen ger upp sin makt frivilligt, därför är det viktigt att uppmuntra barnen att utbilda sig och ”be all they can be” för att skapa en representation i samhället på även mer maktfyllda positioner. Folks fördomar handlar ofta om rädsla för det okända. Genom representation i samhället och att vara ute och synas så motverkar man främlingskänslan som kan skrämma vissa.

Barnen är framtiden och det är viktigt att skapa förutsättningar för barnen, låt dem veta att även om samhället säger åt dem att antingen bli fotbollsspelare eller hiphop-artister så finns det så mycket mer möjligheter. Språk är makt och ett barn som växer upp och går i skolan här och lär sig språket har alla förutsättningar att bli precis vad de vill bli. Självklart kan de bli fotbollsspelare och musiker också, men det är viktigt att de inte blir det bara för att de fastnat i någon slags stereotyp som de ser på TV.

Sist men inte minst, prata med ditt barn, dela upplevelser, skämta om hur löjligt rasisten betett sig – alla sätt är bra utom de dåliga!
Så kontentan av diskussionen är:

  • Ta det seriöst
  • Uppmuntra reflektion och komplext tänkande
  • Ställ följdfrågor
  • Stärk barnets självkänsla
  • Prata med barnet, väck diskussion!

Vad säger ni läsare? Hur tycker ni att man ska ta upp ämnet rasism med barn? Vad bör man göra och vad bör man absolut INTE göra när ens barn blir utsatt för rasism? Har ni i er barndom någon gång blivit utsatta för rasism, eller har era barn blivit utsatta? Hur tog era föräldrar upp ämnet rasism med er? Dela gärna med er av erfarenheter och synpunkter!

 

Cafe pan africa har möten för diskussion varje torsdag kl 18:00 I ABS lokaler i Malmö på Spånehusvägen 47

Pan Africa i Malmö på Facebook

eva hallencreutz

Krönika: Även om vi ännu inte mötts – Grattis Gambia

1958987_10152368513311844_1619410238_o


Igår satte jag mig för att skriva om Gambias nationaldag. Jag kände mig faktiskt lite hedrad av att ha fått det uppdraget, även om det kanske mest berodde på att det var mitt publiceringsdatum.

Men när jag väl skulle sätta mig för att skriva så kände jag nästan hur någon form av skrivkramp drabbade mig. En av de viktigaste dagarna på året när man skriver på en webbtidning som vänder sig till just de med anknytning till Gambia, vad ska jag skriva? Visst, jag kan skriva en lista över viktiga historiska händelser sedan 18e februari 1965, då Gambia blev självständigt, men jag ville samtidigt skriva något som berör. Jag ville skriva en hyllning på födelsedagen, inte bara en artikel med uppstaplad fakta. Skulle jag då skriva om de långa vita stränderna. Eller skulle jag skriva om pulsen på marknaden. Skulle jag kanske skriva om den rika naturen. Samtidigt har jag ju faktiskt aldrig varit i Gambia. Plötsligt kändes det nästan svårt att skriva om nationaldagen och hylla ett land jag aldrig varit i.

Mitt i allt vaknar min yngsta och väcker mig ur mina nattliga, smått bekymmersfulla tankar. Det var ju bra att han fick mig att sluta grubbla och vakna till, men oturligt nog så råkar jag givetvis somna där i sängen bredvid honom medan jag nattar honom. Kvar på bordet står en gapande skärm där jag bara hunnit skriva en enda mening.

När jag sedan vaknade i morse insåg jag snabbt faktum. Jag hade somnat ifrån min artikel! Jag väcker min dator och möts av den där enda meningen jag hunnit skriva innan sonen vaknade, ”Idag firar vi Gambias 49e födelsedag”. Jag som skulle skriva något som berör, en hyllning. Det hinner jag ju inte nu. Jag beslutar mig för att skriva det som, just där och då, är det viktiga. En notis om Gambias nationaldag, som snabbt blir redo att publiceras på tidningen.

Efter att jag skickat in notisen och sätter mig för att slappna av så kan jag ändå inte riktigt släppa allt det där jag hade velat säga. Allt där jag känner för Gambia, trots att jag aldrig varit där. För även om jag aldrig varit i Gambia så har jag stor erfarenhet av den gambiska mentaliteten, givmildheten och humorn. När jag tänker på Gambia så tänker jag på mina vänner i Malmö, jag tänker på familjen jag brukar hälsa på när jag behöver en semester hemifrån, hur deras döttrar utan att tveka tränger ihop sig i överslafen av sängen tillsammans med min dotter för att jag och den minsta ska kunna sova i underslafen. Jag tänker på hur alla hjälps åt med disk, städning och matlagning. Jag tänker på att sitta åtta personer runt en stor tallrik benachin och äta tillsammans. Jag tänker på Fatou som nu bor i Gambia, men som då bodde i Stockholm, som lagar världens godaste chew. Jag tänker på hennes son som brukade hälla chili över hela min tallrik och sen sitta och stirra förväntansfullt på mig i väntan på att eldsflammor skulle komma ut ur min mun. Jag tänker på när jag var på en gambisk studentfest för många, många år sedan och upptäckte att min dåvarande pojkvän var bättre på att skaka rumpa än jag själv. Jag tänker på kvinnorna i deras fantastiska dräkter av underbara tyger. Jag tänker på trummorna och den vackra musiken. Jag tänker på min vän som bodde hos mig i två veckor och då lärde mig att man kan steka gurka, jag tänker på den underbart goda maten. Och inte minst så tänker jag på kärleken till landet. Sällan har jag träffat folk med sån stolthet för sitt hemland som gambierna. Jag har hört otaliga historier om hur underbart landet är. Om hur folk åkt dit för första gången och sedan bokat om hembiljetten eftersom de aldrig vill åka därifrån. Det finns nog inget land jag hellre skulle vilja besöka än Gambia… och detta är tack vare den fantastiska reklam som gambierna i Sverige gör för landet. Och sen har jag ju förstås min son, vars pappa är gambier. Så nog har Gambia gett mig mycket, även om jag aldrig varit där…

Ett stort grattis Gambia!

eva hallencreutz

Gambian Independence Day 2014

gambiaflagtextIdag är det Gambias nationaldag, vi firar dagen då Gambia blev självständigt från Storbritannien och den Gambiska flaggan hissades officiellt för första gången. Nästa år så kommer det vara femtio år sedan den 18e februari 1965 då Gambia blev självständigt efter att ha varit en brittisk koloni sedan artonhundratalet.

Gambias flagga som också firar 49 år som officiell flagga i Gambia är en av få afrikanska flaggor som inte är politiskt laddad. De vita linjerna i flaggan står för fred, renhet och enighet. Det röda i flaggan symboliserar savannen och solen, det blåa står för floden och det gröna för skogarna och jordbruket.

 

Vi på redaktionen önskar Gambia ett stort grattis på födelsedagen idag. Hipp hipp hurra

eva hallencreutz