Följande skedde när jag gick i högstadiet, någon gång mellan årskurs 7 och 8 – jag var en av få svarta på hela min skola.

– Fan vilket jävla gött hår du har!
– Får du afro om du sparar ut?
– Jag ber dig Collins om du sparar afro så får du 100 spänn av mig.
– Av mig också.
– Lyssna! Nu är vi tolv personer. Ta det gånger 100 spänn, det är 1 200 spänn, det är mycket pengar.

När min far var ung, i gymnasieåldern, så hade han afro. I Demokratiska republiken Kongo och många andra delar av den afrikanska kontinenten är det viktigt hur håret ser ut, på både män och kvinnor.

Då, när min far var ung, runt 70- och 80-talet, var normen att männen skulle ha kort hår, rakat i linjer. De skulle absolut inte ha afro och de fick absolut inte fläta håret, för det var en sak som kvinnor sysslade med. De skulle absolut inte ha hål i öronen heller, också det var något som kvinnor sysslade med.

När de gick i skolan så brukade lärarna titta om barnen borstat tänderna, tvättat öronen, kammat och klippt håret, och även fixat naglarna, allt detta kontrollerades av lärare. Långt ifrån min verklighet som jag vuxit upp med i Sverige.

När jag var liten brukade min pappa klippa håret på mig och mina syskon. Då var vi bara pojkar i familjen, men sedan dess har vi fått en lillasyster i syskonskaran också. Min pappa berättade mycket om hur man klädde sig och hur frisyrerna såg ut, samt att detta bestämdes av föräldrarna när han växte upp. Papporna bestämde över pojkarna rätt hårt kring sådant som frisyren. Ifall föräldrarna levde ihop så bestämde mammorna över döttrarnas flätningar eller rakpermanent/relaxing och papporna lade sig aldrig i det.

När mina skolkompisar frågade mig om mitt hår och frisyrer kände jag mig obekväm. En av anledningarna var att svarta i Afrika och svarta i USA förhåller sig lika, fast ändå olika kring frisyrer och hårprodukter. Den bilden av svartas frisyrer som mina skolkamrater hade var från USA och hiphop- och reggaekulturen. Den skilde sig något enormt ibland ifrån hur det var i Afrika och framförallt i Demokratiska republiken Kongo och i de centrala delarna av Afrika, samt även i vissa delar av Västafrika, som till exempel i Kamerun, Benin och Senegal.

Jag är uppfostrad att inte fråga om människors hår, ta i andras hår eller hålla på och kommentera. Det var liksom mamma, pappa och familj som gjorde det. Jag tackade nej till att spara till afro genom att ljuga och säga att jag skall göra det.

Anledningarna till att jag ljög var för att det var svårt för mig att förklara att hårfrågor kanske hanterades lite annorlunda hos oss, att det ibland krävdes långa utläggningar hemma i familjen om huruvida det skall sparas hår på huvudet eller inte. Jag kände även att om jag hade gjort det så hade det bara varit för kompisarnas och brudarnas skull, inte för att det var mitt eget val. Samt att jag kände mig obekväm med hela situationen och hur håret skulle tas om hand.

Frågor som med jämna mellanrum kunde hagla var om fenomenet cornrows (utbakade flätor). Så fort brudarna i skolan hade sett en video på Bow Wow, då skulle de börja fråga mig om cornrows istället för afro och varför jag inte testade flätor.

Jag hade kusiner på besök, sommaren innan gymnasiet, som annars bodde i Frankrike. De här kusinerna är jämnåriga med mig. De hade båda cornrows och när både tjejer i min omgivning som jag gick i skolan med, idrottade med och umgicks med privat såg detta ville de gärna se mig i exakt likadana flätor. Jag var lite intresserad av att skaffa flätor då tjejerna bad om de liksom. Fast ändå intresserade det mig inte genuint att skaffa flätor, då jag kände att det inte är en diskussion jag ville ta med min farsa och absolut inte om min förklaring är att jag vill testa något nytt och se lite annorlunda ut… för tjejernas skull.

Samtidigt frågade jag mig mellan 13 – 16 års ålder varför mitt hår var så jävla intressant hela tiden och varför jag skulle behöva svara på vissa frågor om normer som ung tonåring. Det var rätt svårt att hantera. Jag förstår tjejerna i vissa sammanhang och kan förstå killarna med, då jag inte är normen. Dock säger det en hel del om vårt samhälle i Europa, om vad som är normaliserat och inte. Samtidigt var det ju komplext med föräldrar som höll stenhårt i vissa kongolesiska normer för att hålla mig så lågt borta från det västerländska afroamerikanska idealet, vilket jag ibland tyckte var fel av mina föräldrar.

Idag har det förändrats en hel del i Demokratiska republiken Kongo när det gäller frisyrer, framförallt hos män är det mycket mer normaliserat med cornrows och permanentat hår nu än det var förut.

Numera, i vuxen ålder, kan frågan om afrot dyka upp, men det är extremt sällan.

Mbote na bino