Etikettarkiv: feminism

Ett brev till svarta män: Patriarkatet gör mig besviken på er

De senaste åren har jag upplevt en ökad samhörighet med andra svarta i Sverige. Jag har välkomnat nya afrikansvenska bekantskaper i mitt liv som syskon från kontinenten. Jag har besvarat leenden på tåg, och svarat tillbaka på taskig franska vid frågor från fransktalande afrikaner i diasporan.

Känslan av tillhörighet har gjort att jag ”hamnat”med svarta personer. Jag har förälskat mig i svarta män och umgåtts med afrosvenskar och andra rasifierade. Jag vill tro att det varit omedvetna beslut, men blir inte förvånad om mitt undermedvetna haft koll på läget. För, visst stämmer det att människan gärna håller sig till sin egen grupp? Det här med att hålla sig till det man känner till och som känns tryggt.

Jag tänker att det är viktigt att känna samhörighet med andra som delar ens erfarenheter, och att det är viktigast att hitta till varandra under tuffa tider. Som afrikaner utanför hemkontinenten, har vi en gemensam historia som förenar oss. Vi lever med kvarlevorna från våra förfäders kamp och missöden, för att inte tala om våra egna öden. Ingen annan än vi vet hur afrofobi känns. Jag respekterar er och eran kamp, för ibland har vi, på grund av kön, olika utmaningar kring rasism och andra förtryck.

Jag respekterar den svarta mannen, jag ÄLSKAR den svarta mannen, men jag har insett att det finns många svarta män som inte respekterar den svarta kvinnans kamp mot sexism och patriarkala maktstrukturer. Jag har kunnat hantera de sexistiska fördomar som finns om mig som invandrartjej och som svart tjej, särskilt från vita män. Jag har känt att jag varit en punkt att bocka av i listan av erövringar. Allt detta har jag kunnat hantera, men det är beklämmande att mitt folk, mina bröder, också är offer för patriarkatet. Jag blir sorgsen för de bröder som slår, smutskastar, våldtar och nervärderar den svarta kvinnas värde. Missförstå mig inte, för jag vet att patriarkala våldet inte är reserverad för en viss grupp eller hudfärg i samhället, men jag blir ännu ledsnare när förtrycket kommer från min egen grupp. Jag menar inte att ”hänga ut” mitt folk, det hoppas jag att ni förstår. Jag vill öppna upp för samtal inom oss, och uppmuntra till ökad respekt och solidaritet för vad svarta kvinnor får utstå. Om jag inte kan räkna med att NI backar mig och min egen rätt till min kropp, vem ska jag då räkna med?

 

Rokibath Alassane

Intervju med Josefin Jallow: "Det är viktigt att inte bedriva en feminism till för bara vita kvinnor"

Att lyfta och uppmärksamma unga afrosvenskar som gör skillnad i vårt samhälle, är en av Afropés målsättningar. Idag kan vi presentera en ung, kunnig tjej från Malmö med stark politisk övertygelse, som har mycket tankar och idéer vi alla kan lära oss av. Läs Afropés unika intervju med Josefin Jallow och möt en ung kvinnas feministiska och antirasistiska kamp för ett jämställt samhälle.

Josefin Jallow Foto: Privat
Josefin Jallow Foto: Privat

När väcktes ditt politiska intresse och vad var det som fick intresset att väckas för dig personligen?

Jag var medveten om orättvisor som fanns i samhället i rätt tidig ålder, eftersom mina föräldrar var och är aktiva inom politiken.

När jag var 13 så bestämde jag mig för att gå med i Ung Vänster, för att göra förändring på riktigt.

Jag har alltid haft starka åsikter och därför kändes det bra att organisera mig istället för att sitta hemma och bara tycka.

Varför just Ung Vänster?

Min pappa var som sagt med i Vänsterpartiet, och jag kände själv att Ung Vänster var det ungdomsförbund vars åsikter jag sympatiserade mest med. Jag har alltid varit medveten om orättvisor, men ju längre jag var med i Ung Vänster, desto mer förstod jag. Jag förstod att det både var rasism och patriarkatet som låg bakom mycket av de upplevelser jag haft under min barndom. Det var ingen slump att alla rörde mitt hår, eller gav mig och min familj otrevliga blickar. Det var heller ingen slump att oavsett vilka prestationer jag gjort, så var det mitt utseende som var i fokus. Jag sågs, och ses som ett objekt, och inte som en person och detta är det patriarkatet som ligger bakom.

I Ung Vänster så fick jag sätta ord på upplevelser jag haft, och förstod att det var strukturer som låg bakom. Jag förstod att det inte är rimligt hur den ekonomiska eliten bara ökar och ökar sin makt och kapital, medan arbetarklassens makt över sina egna liv minskar. Och sen jag insåg detta så har jag kämpat som en vänsteraktivist för rättvisa.

josefin faktaVilka politiska frågor är viktigast för dig och varför?

De frågor som är viktigast för mig är antirasismen, feminismen och klasskampen. Dessa frågor brinner jag för eftersom jag själv är en rasifierad kvinna ifrån en arbetarklassfamilj, vilket gör att jag är väl medveten om de orättvisor som finns. Att vi år 2016 fortfarande inte lever i ett jämlikt samhälle, är inte okej, och kommer aldrig att vara. Jag är trött på att leva i ett samhälle där jag kommer att ha svårare att få jobb på grund av min hudfärg. Och där jag kommer få lägre i lön på grund av mitt kön. Jag tycker inte att det är okej att arbetare inom välfärden sliter ut sina kroppar med 12-timmars skift och tunga lyft, medan de 65 rikaste människorna i världen äger mer än halva jordens befolkning äger. Därför är dessa frågor viktiga för mig, och jag kommer inte att vara nöjd förrän vi uppnått ett jämlikt samhälle.

Många anser att det inte längre finns ett klassamhälle i Sverige idag. På vilket sätt tycker du att klassamhället påverkar generellt i Sverige idag?

Klassamhället är för mig tydligare än på många år och detta är inte bara någonting jag tagit ur tomma intet. En undersökning av OECD som gjordes år 2014 visade att Sverige är det land i västvärlden vars klassklyftor har ökat snabbast.

Vissa familjer har råd med 3 bilar, en villa och semester flera gånger om året. Medan andra knappt har råd med busskort, bor i trånga hyreslägenheter och aldrig har råd att åka iväg. Att folk anser att det inte finns ett klassamhälle i Sverige idag skulle jag säga är väldigt naivt och jag finner det även komiskt att det bara är människor tillhörande överklassen som säger sådana saker. Att klassklyftorna ökar har gjort att det skapats ett starkt missnöje hos arbetarklassen, och folk har blivit desperata efter en lösning. De problem som finns skylls då till stor del på invandrare och Sverigedemokraternas stöd ökar. Klasskillnader får rasismen att gro, och sätter grupper emot varandra.

Vi måste prata om klass, istället för att förneka dess existens.

Hur tror du att klassamhället skulle kunna jämnas ut och göras mer jämställt?

Jag tror på ett klasslöst samhälle, och att det är det enda som kommer att göra samhället både helt jämställt och jämlikt. När klassamhället försvunnit så finns det ingen anledning att sätta grupper emot varandra, eftersom att alla har samma förutsättningar. Jag tror därför att klasskamp är det som i slutändan kommer att göra samhället mer jämlikt.

Jag tror inte att små socialdemokratiska reformer kommer att leda Sverige in i nån slags ”jämlik utopi”, men självklart finns det småsaker som kan förbättras med hjälp av reformer. Sådana reformer kan till exempel vara 6 timmars arbetsdag och gratis kollektivtrafik. Detta tror jag skulle bidra till en minskad segregation, men jag tror som sagt inte att små reformer verkligen är lösningen på samhällsproblemen.

Om du fick fria händer att genomföra tre politiska beslut i Sverige idag, vilka skulle det då bli?

Om jag skulle fått genomföra 3 politiska beslut så skulle det självklart ha varit: 6 timmars arbetsdag, öppna gränser för människor som flyr, och att skolan ska omformas och bland annat lära ut mer om rasism, sexism, och hbtq-frågor. Men omformningen ska även innebära avskaffande av dagens betygssystem.

Josefin Jallow Foto: Privat
Josefin Jallow Foto: Privat

Intersektionell feminism är en viktig fråga för dig, berätta gärna varför den är viktig?

Feminism har alltid varit en viktig fråga för mig, och redan när jag var 10 år så var feminism ett väldigt vanligt samtalsämne bland mig och mina vänner.

Sexismen har för mig alltid varit väldigt tydlig och en del av min vardag och att kämpa för jämställdhet har alltid varit en självklarhet för mig.

Dock så är det viktigt att inte bedriva en feminism till för bara vita kvinnor, utan att ta i beaktande den verklighet som rasifierade kvinnor står inför och bedriva en kvinnokamp som är till för alla kvinnor. Den feministiska kampen som förts i över 100 år har lett till förändring, men vi har fortfarande en lång väg att gå. Och när vi vinner feministiska segrar så måste vi hela tiden ha i åtanke vilka kvinnor det är som gynnas. När vi uppnått ett samhälle där alla oavsett kön har lika mycket makt över både sina egna liv, och har inflytande över samhällsfrågor så måste vi vara kritiska. Vilka är dessa kvinnor? Hur många av dessa kvinnor är rasifierade? Tyvärr så kommer det att finnas hierarkier även när vi uppnått jämställdhet och det är mycket viktigt att alltid ha i åtanke.

Vi måste ha en representativ fördelning i alla delar av samhället. Vi kan inte vara nöjda när vi uppnått en jämn könsfördelning där 50% är kvinnor, om alla kvinnor är vita. Detta gäller dock inte bara rasifiering. Det finns även en bristfällig representation bland till exempel hbtq-personer. Och när hbtq-personer väl visas, så är det oftast vita cis-gaysnubbar. Vi ser sällan transpersoner och när vi gör det så är de aldrig icke-binära transpersoner utan alltid transmän/kvinnor.

Nästa generation ska inte behöva växa upp utan att se sig själva. Dom ska inte behöva växa upp och tro att dom aldrig kan bli nåt på grund av en bristfällig representation.

Du höll ett brandtal på Internationella Kvinnodagen som fått positiv uppmärksamhet. Vad var det viktigaste för dig att lyfta fram i talet?

Mitt tal handlade mycket om varför feminism behövs och att vi som sagt måste bedriva feminism som är till för alla. Men det huvudsakliga jag ville få fram var väl helt enkelt att vi har fått nog. Det är år 2016 och vi är inte ens nära jämställdhet. Vi är trötta på att vara rädda, slita ut våra kroppar i vårt arbete men ändå få en lägre lön, och att bli förlöjligade oavsett hur vi gör. Det är nog nu, och vi måste ta ställning för feministisk förändring just nu.

Är det något du särskilt vill lyfta?

Det är dags att ta ställning nu. Emot rasism, sexism och alla andra sorters förtryck. Vi måste motverka klassamhället och kämpa för rättvisa innan det är försent. Vi måste visa Sverigedemokraterna att rasism inte är accepterat och aldrig kommer att accepteras i det svenska samhället.

Afropé tackar Josefin för intervjun och önskar henne all lycka till i framtiden, inte minst i kampen som många kommer att få skörda frukterna av när vårt samhälle blir mer jämställt! Tack Josefin!

Fatou Touray

Kvinnliga afrikanska ikoner att minnas

Under African History Month såg jag flera poster om afrikanska, kvinnliga ikoner, och blev glad över att någon hade tagit sig tid att sammanställa en ikonografi över kvinnor som många inte känner till. Här kommer min version, på svenska.

 

Funmilayo Ransome Kuti – Kvinnlig aktivist

År innan den andra vågen av feminism började ta form i väst, fans det en kvinna som gjorde sina egna aktivistvågor i Nigeria. Hon var en kvinna vid namn Funmilayo Anikulapo-Kuti.

Hennes feminism och demokratiska socialism ledde till skapandet av The Abeokuta women’s union (AWU) och senare Women’s International Democratic Federation (WIDF), organisationer och rörelser som understödde Kuti att främja kvinnors rätt till utbildning, sysselsättning och till politiskt deltagande.

När kung Alake Ademola av Egbaland ville beskatta kvinnor, gick Kuti och AWU klanen ut för att protestera genom att använda sloganen ”Ingen beskattning utan representation”. De var inte jämställda samhällsmedborgare och motsatte sig starkt att betala skatt innan orättvisorna hade försvunnit. När kvinnorna protesterade utanför Alake’s hus, sjöng de på språket yoruba:

”Alake, under en lång tid du har använt din penis som ett tecken på auktoritet och att du är vår husbonde.

Idag vänder vi på ordningen och använder vår slida för att spela rollen av mannen.”

Deras gemensamma och remarkabla ansträngningar resulterade i kungens abdikation.

 

Yaa Asantewa Foto: Pandora (Dessa fotorättigheter har upphört på grund av ålder)
Yaa Asantewa Foto: (Dessa fotorättigheter har upphört på grund av ålder)

Yaa Asantewa – Överbefälhavaren

Ingen kvinna är mer känd i historien om afrikanska reaktioner och svar på europeisk makt bättre än Nana Yaa Asantewa av Asante staten Edweso i Ghana. Hon var den militära ledaren för det som kallas ”Yaa Asantewa War”, som var det sista kriget mellan Asante och britterna, och under vilket hon blev kallad ”Joan D’Arc i Afrika” av britterna. Även om hon inte själv kämpade rent fysiskt i kriget så kämpade trupperna i hennes namn och hon gav order och försåg trupperna med krut.

 

Winnie Mandela – Presidentens fru

Winnie Mandela Foto: Fatou Touray, Afropé
Winnie Mandela Foto: Fatou Touray, Afropé

Tjugo år av separation visade sig vara för mycket även för Mandelas. Den unga kvinnan Nelson Mandela kände när han satt blev fängslad var inte den medelålders kvinna som han återvände till när han blev frisläppt. Och hon, nu van vid att umgänget med unga manliga rebeller blev obekväm i närvaro av den gamle Nelson. När paret inledde en internationell resa efter Nelsons frigivning, strömmade folkmassor till för att se honom, den person de ansåg vara hjälten i kampen mot den sydafrikanska apartheidpolitiken. Vad dessa massor förmodligen inte visste så mycket om var Winnies aktivistiska arbete, hennes ledarskap och hennes frispråkiga motstånd mot vitt minoritetsstyre och att hon hade spelat en likvärdig roll i anti-apartheid kampen.

 

Margaret Ekpo – Den fashionabla feministen

Margaret Ekpo var känd för att vara en modern kvinna som kombinerade västvärldens och nigerianska modeinfluenser. Kanske möjliggjorde hennes bakgrund som sömmerska det för henne att ännu bättre uttrycka sin ”Afropolitan” livsstil via hennes kläder. Hon älskade sällskapsdans och var en hängiven kristen, men när det kom till hennes politiska aktivism, vilket var hennes riktiga kall, såg hon till att upprätthålla en bild av traditionella afrikanska värderingar, bära traditionella kläder och flätningar under sina politiska kampanjer.

Få kvinnor kan göra anspråk på att lämna så mycket i arv till sina landsmän som Maragaret Ekpo. Vid tiden för sin död lämnade hon efter sig ett arv av ”One Nigeria”, ”Women in Politics”, ”Women in business and leadership” och ”Emancipation for women”.

 

Miriam Makeba – Mama Afrika

Miriam Makeba Foto: Tom Beetz
Miriam Makeba Foto: Tom Beetz

En annan framträdande frispråkig och synlig motståndare till Sydafrikas apartheidregim var Miriam Makeba, även känd som Mama Africa, och kejsarinnan av afrikansk sång. Makeba var inte bara inblandad i radikal aktivitet mot apartheid men också i medborgarrättsrörelsen och sedan i Black Power movement. I själva verket var hon gift (om än kort) med Black Panther-ledaren Stokely Carmichael, som var hennes fjärde make av fem. Hon sade:

”Alla medger nu att apartheid var fel, och allt jag gjorde var att berätta för folk som ville veta var jag kommer ifrån hur vi levde i Sydafrika. Jag sade bara sanningen. Och om min sanning blev politisk, kan jag inte göra något åt det.”

 

 

Queen Nzinga – Reformisten

Också känd som drottning Jinga, är hon känd för att ha tilldelat platser till kvinnor på viktiga regeringskontor i dagens Angola. Två av hennes ledare i krig sägs vara hennes systrar, och hennes stab av rådgivare innehöll många kvinnor, bland annat hennes systrar, prinsessan Grace Kifunji och Mukumbu, senare drottningen Barbara, och kvinnor rekryterades för att ta plats i hennes armé. Nzinga organiserade en mäktig gerillaarmé, utmanövrerade några av hennes fiender och utvecklade allianser för att styra slavvägarna. Hon allierade sig även med holländarna att hjälpa henne stoppa den portugisiska erövringen. Efter en rad avgörande bakslag blev Nzinga tvungen att förhandla fram ett fredsavtal med portugiserna, men vägrade ändå att hylla den portugisiska kungen.

 

Nehanda Charwe Nyakasikana – Den andliga ledaren

Nehanda Charwe Nyakasikana var en kvinnlig andlig ledare från Mashonaland, Zimbabwe, och en viktig ledare i Första Chimurenga, eller ”befrielsekriget”, mot brittiska koloniala bosättare 1896-1897. Hon ansågs vara den kvinnliga inkarnationen av oraklet Nehanda. Efter att ha blivit tillfångatagen av britterna, förutspådde hon att hennes ande skulle leda den andra Chimurengan mot britterna, som så småningom kulminerade i dagens oberoende Zimbabwe.

 

Empress Taytu Betul  Foto:  (Dessa fotorättigheter har upphört på grund av ålder)
Empress Taytu Betul Foto: (Dessa fotorättigheter har upphört på grund av ålder)

Taytu Betul – Drottning och kejsarinna av Etiopien

Betul prisas för sin roll som en slug politisk ledare som bidrog till att avhysa italienska imperialister. Hon och hennes man (kejsar Menelik II) var ledande i Slaget vid Adua (1896), mellan etiopiska och italienska styrkor, ett slag som Etiopien vannn. Taytu Betul var en inflytelserik politisk ledare.

Huda Shaarawi – Feministisk ledare och nationalist

Shaarawi talade för kvinnofrågor och deltog i den Egyptiska nationalistiska kampen. Hon etablerade den egyptiska Feminist Union (1923), och var den som grundlade den arabiska Feminist unionen – för att nämna några av hennes prestationer.

 

 

Gisèle Rabesahala – Madagaskisk politiker

Rabesahala var den första madagaskiska kvinnan att väljas till kommunalråd (1956), politisktpartiledare (1958), och att utses till minister (1977). Den hyllade ledaren grundade också Imongo Vaovao tidningen, och är mest känd för att ha ägnat sitt liv åt kampen för Madagaskars självständighet, och att förespråka mänskliga rättigheter.

Wangari Maathai Foto: Antônio Cruz/ABr
Wangari Maathai Foto: Antônio Cruz/ABr

Wangari Maathai -Miljöaktivist

Med Nobels fredspris (2004) belönades Wangari Maathai, grundare av den välrenommerade Green Belt Movement 1977, som förespråkar att plantera träd för att bekämpa miljöförstöring. Hon är också känd för kampen för mänskliga rättigheter.

Hanna Danielsson
Hanna Danielsson

 

Aminatahs Musikresa – del 18: Bra för att vara tjej

Jag är uppvuxen i ett relativt feministiskt samhälle, där män och kvinnor till synes är lika mycket värda, med uppenbara brister, men i ett samhälle som är på rätt spår. Det är fel för en man att säga att han lät mig vinna ”för att jag är tjej” även om så var fallet. Det är fult att säga ”hon är bra för att vara kvinna” och de män som utbrister sådana kommentarer räknas som omoderna, mansgrisar, gubbar.

Foto av: Dana Calabrese
Foto av: Dana Calabrese

Jag var en riktig pojktjej som liten och tydde mig mer till killarna än till tjejerna. Vi spelade fotboll, basket och lekte Batman & Robin, då jag var Robin… Inte Catwoman. Könsrollerna i lekarna avgjordes snarare av individuella beslut. Tjejerna ville oftast vara Catwoman om de ens ville vara med och leka, men oftast tyckte dom att vi var för aggressiva när vi hoppade runt och attackerade närmsta soffgrupp eller garderob. Tjejerna valde tidigt att vissa sporter inte var deras grej, många av dom tror jag anammade sina närmsta kvinnliga förebilder som hellre gjorde något annat medan killarna sprang omkring och kastade bollar hit och dit.

Jag blev nyligen nominerad till ”Best upcoming female artist” i Purely Gambian Entertainments Awards Night. Man har kunnat rösta online samt via sms och i slutändan räknas rösterna (av vad jag har förstått) i samråd med en jurypanel. När man sitter i studion eller förbereder sig för en spelning så tänker man nog aldrig på dom där bonusgrejerna som kommer med att vara en artist. Galor, prisutdelningar eller ens smågrejer som att gå före kön, bli särbehandlad och specialinbjudningar till VIP-evenemang som man annars hade drömt om, men nu inte riktigt reflekterar över.

Som liten var det kändislivet jag drömde om. Snygga bilar, kläder, makeup-artister och allting jag skulle göra på min fritid med ALLA MINA PENGAR. Alla resor och hus som jag skulle unna mina föräldrar och alla autografer jag skulle skriva efter spelningarna. Jag tänkte sällan på arbetsmödan jag faktiskt skulle lägga ner. Att musik trots att det är det bästa jag vet, faktiskt är ett jobb. Ett rätt ansträngande jobb.

”Du är ju den som faktiskt förtjänar det här priset!” en annan artist som nominerats i andra kategorier sms:ade mig lite uppmuntrande ord. I hela världen fördelas priser över ”manlig” eller ”kvinnlig” men en av mina första tankar var att jag inte vill vara den bästa tjejen. Jag vill vara den bästa, bästa. Som i skolan. När man blev vald först på gympan. Eller som när man var den enda som hade fått MVG på ett prov. Jag fattar varför dom delar upp kategorier på detta viset, speciellt dum är jag inte. Det är som om Hiphop-artister skulle jämföras med Country-artister. Det skulle inte riktigt vara rättvist, eller jämförbart på något vis.

Hela livet har vi väl egentligen blivit kategoriserade.

Foto: Freja Lindberg
Foto: Freja Lindberg

Kvinnliga artister blir ständigt anklagade och verbalt attackerade för att de säljer på sex, artister som Rihanna, Miley Cyrus, Beyonce och så vidare. Sällan talar vi om männen som D’Angelo och Ll Cool J (kanske mindre aktuella) men som minst lika sex-säljande individer. Är det någon skillnad om en man ställer sig på en scen eller ett skivomslag inoljad i bar överkropp än om en kvinna gör detsamma med en bikini på sig. Det motsatta könet eller en person som är attraherad av just dess könsroll kommer nog likadant se hen som ett sexobjekt.

Samtidigt tror jag helt ärligt att så sexig som en man kan finna en kvinna i en snäv klänning med urringning, finner jag en man i en välpassande kostym och slips.

Jag har aldrig velat vara en sådan artist som behöver sälja sex för att sälja musik. Jag har aldrig velat välja ett kön eller en sorts person som min målpublik. Jag vill att femåringen på dagis likt 90-åringen på ett boende ska kunna lyssna och relatera till ämnena jag sjunger om eller kunna dansa eller njuta av harmonierna musiken ger. Jag vill att mina muslimska släktingar ska kunna titta på mitt albumomslag eller min nya musikvideo och vara stolta. Jag vill att mina syskon, mina föräldrar och mina vänner ska kunna tala om mig och säga att ”det där är VÅR Aminatah”.

Jag vill helt enkelt bara vara så bra som det går. Men inte BARA vara bra, inte bara vara bra, för att vara tjej.

Här är vår nya musikvideo till låten ”Don’t mean nothing” Artenola feat. Aminatah

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

Gästkrönika: We should all be feminists (En kväll med Chimamanda Ngozi Adichie)

Foto: Ida Isatou Svenungsson thegambia.nu

We should all be feminists.
Chimamanda Ngozi Adichie är en nigeriansk författare som har studerat kommunikation, politik och har en master i kreativ skrivning, samt Afrikastudier. Hennes noveller Purple Hibiscus, Half of a Yellow Sun, Americanah och berättelsesamlingen The Thing Around Your Neck har blivit publicerade på mer än 30 olika språk. Hennes framträdande i Göteborg kom i samband med Göteborgs Filmfestival, där långfilmen baserad på hennes bok ”Half of a Yellow Sun” har premiär – ett måste att se.

 

När Chimamanda Ngozi Adichie klev in i den överfulla salen på Folkets Hus på söndagskvällen omfamnades man av en stark aura. De 250 sittplatserna var alla upptagna långt före utsatt tid och folk blev stoppade i dörren för att de inte kunde släppa in fler. Chimamanda är en kvinna med en klar tydlighet av vad som är rätt och vad som bör göras för att detta skall uppfyllas. Jag har tidigare sett henne i TV-programmet Skavlan, i Beyonces video ”Flawless” och även på Youtube. Jag inspireras ständigt över hennes säkerhet och jag tänker att om jag en dag har hälften av den säkerheten hon har så kan jag komma långt.

chimamanda 2
Foto: Ida Isatou Svenungsson thegambia.nu

Det var väldigt intressant att hon poängterade att det inte bara är i Afrika som feminism en måste växa sig starkare, utan det är ett internationellt problem på olika nivåer, att kvinnor har det sämre än män. Men även att genus måste vara mer påtagligt i debatter då jämlikhet är något som måste arbetas med från alla håll – hos både män och kvinnor. Personligen förundras jag över hur feminism har blivit något som nästan är lite smutskastat, i alla fall i min ”generation”. Många har inte koll på vad feminism innebär, utan tror att det har något med icke-rakade armhålor att göra. Jag såg en dokumentär med Alice Walker där hon sa några ord som fick mig att verkligen tänka till. –Activism is my rent for living on the planet. Det är definitivt något som jag tror att vi alla bör eftersträva, inte bara för vår egen karma utan för vår planets och våra världsmedborgares skull.

Jag vill avsluta med ett citat från ett tal som Chimamnda höll och som också finns med i Beyonces låt Flawless; ”We teach girls that they cannot be sexual beings in the way that boys are. Feminist -the person who believes in the social, political, and economic equality of the sexes”.

Hur kan detta INTE vara en självklarhet för samtliga människor? -We should all be feminists.

Jag skulle verkligen vilja rekommendera er att läsa Chimamanda Ngozi Adichies böcker. Inte bara för den skönlitterära läsningen, utan även för att lära sig mer om tidigare händelse vars spår speglar vår nutid.