På fredag, 7 oktober, har dramafilmen ”Medan vi lever” premiär. Många är vi som väntat och längtat efter denna premiär, inte minst inom den afrosvenska diasporan. Filmen som dels gör en stor insats för normaliseringen av afrosvenskar och svarta i Sverige, samtidigt som den ger oss en liten inblick i ett litet land på den afrikanska kontinenten och lyfter den alltid så viktiga frågan om identitet och acceptans, är äntligen här.
Ibbe (Adam Kanyama) i ”Medan vi lever” – Pressbild
Berättelsen kretsar kring den afrosvenska kvinnan Kandia, som efter att ha bott i Sverige i 30 år en dag bestämmer sig för att flytta tillbaka till Gambia. Hennes son Ibbe, som precis är på väg att slå igenom som artist bestämmer sig för att försöka övertyga sin mamma om att flytta tillbaka till Sverige. Att komma till Gambia blir dock inte riktigt som någon av dem tänkt sig…
I rollen som Kandia ser vi Josette Bushell-Mingo och sonen Ibbe spelas av Adam Kanyama, som dessutom sjunger titelspåret till filmen. I några av de övriga roller ser vi Richard Sseruwagi (Beck, Tre Kronor), Lamine Dieng (Vägen ut, Populärmusik från Vittula), Mariama Colley och Kudzai Chimbaira.
Filmen är regisserad av Dani Kouyaté, känd för bland annat ”Soleils” och ”Keita! Folkets röst”.
Originaltiteln är ”Banjul”.
Kort efter att jag anlände i Cotonou hörde jag min syster under en konversation suckande säga ”On ne meurt jamais en Afrique, on est toujours tue´”, i Afrika dör man aldrig, man har alltid blivit dödad. Jag tycker att det är ett starkt uttryck, som på många sätt beskriver det hårda livet i Benin. Eftersom att jag spenderat mitt vuxna liv i Sverige, har jag inte lika lätt att förstå alla uttryck och ordspråk, men det tar inte många dagar innan jag slängs in i rytmen.
Smärtsamt varmt. Foto: Privat
Mellan klockan 11 och 15 är det smärtsamt att ta sig ut i värmen, istället samlas vi framför Nollywood tv-kanalen och fläkten på högvarv. Nollywood är den nigerianska varianten av Hollywood, och är både i, och utanför kontinenten omtalad för sina verklighetstrogna filmer.
Produktionen är inte alltid den bästa, men manus och handling är imponerande (och självklart även de manliga skådespelarna). Den här eftermiddagen var filmens tema en änkas överlevnad, efter att hon anklagas för att ha förgiftat sin make, hennes barns far. Enligt läkare hade maken dött av en hjärtattack, men för svärfamiljen var kvinnan att anklaga, eftersom att hon då skulle ärva makens alla tillgångar. Dessutom hade det tidigare inte funnits fall av hjärt- eller kärlsjukdomar i familjen, så självklart måste kvinnan kokat ihop något.
I Sverige njuter jag av kärleksfilmerna men för folket här är dessa filmer speglingar av samhället, för det är inte bara kärlek. De har inte enbart skapats för underhållning, för mycket av det som visas händer i verkliga livet. Många gånger har dessa filmer räddat liv på människor, genom att bidra med livsviktiga lärdomar. För tyvärr är livet här en bitter värld där avundsjuka kan vara orsak till en oskyldigs död.
Jag menar inte på att avundsjuka, svartsjuka, elakhet och konkurrens inte finns mellan oss hemma i Sverige. För även där tävlas det om vem som har störst hus på gatan, bäst karriär, dyrast bil, mest framgångsrika ungen, vackrast tänder eller annat oviktigt. Många gånger är vi inte intresserade av hur mycket kompisen slitit för sin bil, utan av att det är snyggare eller dyrare.
Det är precis på samma sätt här, bara att människor i den här delen av världen lever i extrem fattigdom, och stark utövningstradition av religion och övernaturliga krafter. Livet tvingar en att ta till det som finns för att överleva. På gott och ont.
Igår hörde jag ett samtal om en bekants bortgång, där den ena hade hört att hen dog av sjukdomar, och den andre hade hört att personen blivit förgiftad. Det finns liksom alltid skäl till att tro att en person inte dött av naturliga skäl. Ibland är berättelser så pass brutala, att även jag tar till övernaturliga resonemang. Det vetenskapliga, sunda förnuftet: jag tror det när jag ser det, har ingen chans här.
Det här är livet i Benin, och såklart även andra länder här. Jag tror att det är en av anledningarna till min enorma fascination av kontinenten. Råheten går liksom att ta på, samtidigt som livet är otroligt charmigt på ett in your face sätt. Därför är det inte konstigt att syrran ibland blir trött på att en afrikan aldrig kan få dö ifred, för det ska nästan alltid tilläggas något.
Walt Disneys kommande film Queen of Katwe, som har världspremiär den 23 september 2016 är baserad på en sann historia om en ung flicka som säljer majs på gatorna på landsbygden i Uganda. Hennes värld förändras snabbt när hon börjar spela schack. Med stöd från både familj och samhället ges hon den beslutsamhet och tillförsikt hon behöver för att fullfölja sin dröm om att bli internationell schackspelare.
Bild: Filmaffisch från Queen of Katwe
Filmen handlar om 10-åriga Phiona Mutesi (Nalwanga) och hennes familj. Familjen är fattiga och bor i slummen i Katwe i Kampala. Phionas mamma Harriet (Nyong’o) är fast besluten att ta hand om sin familj och arbetar outtröttligt med att sälja grönsaker på marknaden för att hennes barn ska ha mat på bordet och tak över huvudet.
När Phiona möter Robert Katende (Oyelowo), en före detta fotbollsspelare som börjar missionera och som undervisar lokala barn i schack blir hon fängslad av spelets karaktär. Schack kräver koncentration, strategiskt tänkande och risktagande, samtliga färdigheter som Phiona är van att tillämpa i sitt vardagliga liv. Phiona är imponerad av den intelligens och kvickhet som spelet kräver och hon visar genast att hon har stor potential. Hon visar sig ha en naturlig fallenhet för schack och en kämpaglöd hon ärvt av sin mor. Hennes mamma Harriet är dock ovillig att ge sin dotter någon uppmuntran då hon inte vill se sin dotter besviken. Phiona lyckas snabbt i lokala schacktävlingar och stiger snabbt i graderna i turneringar. Samtidigt börjar hon bryta sig loss från sin familj för att fokusera på sitt eget liv. Hennes mamma Harriet inser så småningom att Phiona har en chans att utmärka sig och uppfylla sin extraordinära potential, fly ett liv i fattigdom och rädda sin familj från fattigdom och misär.
Några av de kommentarer som förekommit på Facebook om filmenNågra av de kommentarer som förekommit på Facebook om filmen
Kritiken mot filmen har så här några månader innan premiären varit både positiv och negativ. Många Ugandier har uttryckt stolthet och glädje över att landet lyfts fram på den internationella arenan. Samtidigt finns även kritik att länder i Afrika ofta lyfts upp med fattigdom och misär som ger en skev bild av hur det ser ut på kontinenten. Att fattigdom finns på den afrikanska kontinenten, liksom på många andra platser i världen, råder det inga tvivel om, men där finns också både enorm rikedom och även en bred medelklass som växt fram i de flesta länder och som har svårt att identifiera sig med den bild av en kontinent med fattigdom och misär som ofta lyfts fram i olika media runt om i världen, utanför den afrikanska kontinenten. Det ger en skev och negativ bild av en världsdel som sjuder av utveckling, stor ekonomisk tillväxt, optimism och levnadsglädje som enligt många kan vara svår att finna på andra platser i världen. Samtidigt har Disney alltid varit omtalade för sina ”amerikanska solskenshistorier” och även denna film tycks följa i dess spår. Filmen har haft en budget på 15 miljoner amerikanska dollar. Filmen har helt och hållet spelats in i Uganda och i Sydafrika.
Skärmdump från filmen Queen of Katwe
Filmen är regisserad av Mira Nair (Monsunbröllop) från ett manus av William Wheeler (The Hoax) baserad på boken Queen of Katwe av Tim Crothers. Den produceras av Lydia Dean Pilcher (The Darheeling Limited) och John Carls (Where the wild things are) med Will Weiske och Troy Buder som exekutiva producenter. De kända skådespelare som deltar i filmen är Golden Globe-kandidaten David Oyelowo (Selma), Oscar-vinnaren och Tony Award-nominerade Lupita Nyong’o (12 Years a Slave) och nykomlingen Madina Nalwanga. Disneys Queen of Katwe har premiär i USA den 23 september 2016 och släpps på allmänna biografer den 30 september 2016.
Trailern för filmen har i skrivandets stund redan setts över en miljon gånger.
Förra veckan fick jag sms från min dotter när hon var på hem från skolan och innehållet var en bild hon tagit på tunnelbanan. Den föreställde två svarta tjejer med fina huvudbonader och färgglada tyger. ”Den här filmen borde vi se mamma” löd dotterns sms. Vi gick och såg den förra lördagen på Klarabiografen med efterföljande panelsamtal där alla medverkande var afrikansvenskar/afrosvenskar.
Hip-hop dansarna Martha Nabwire och Niki Tsappos vinner det finaste priset på den internationella street-dance scenen ”Juste Debout” i Paris 2010. Det är första gången två kvinnor blir världsmästare. Martha & Niki handlar om två dansares kärlek till dansen, till varandra, om självförverkligande.
Tittaren lär känna tjejerna genom dansen, de har roligt ihop och duon behöver inte kommunicera så mycket verbalt då de är synkade genom sin dans. Martha kom till Sverige från Uganda i tidiga tonåren med sin mamma och syster. Niki är adopterad från Etiopen av en svensk familj.
Det som till en början liknar en film om dans visar sig snart vara en film där relationen mellan tjejerna står i fokus. De är väldigt olika som individer.
Martha är mer tillbakadragen och pratar inte mycket. Som afrikansk svensk kan jag känna igen det från min egna uppfostran, man ska bita ihop och inte föra så mycket väsen.
Niki är mer uttåtriktad, tar mer plats och har lättare att uttrycka sina känslor.
Publiken bjuds in att följa med huvudpersonernas inre resa med tvivel, olikheter och gemensamma som individuella utmaningar. Tittaren följer också med på en geografisk resa till Cuba, Sydafrika, Grekland och Japan. Det visuella är viktigt i den här filmen, ansikten och uttryck filmas i närbild.
Detta bildspel kräver JavaScript.
Igenkänningsfaktorn är hög, street-dance miljön har till stor del varit mansdominerad så tjejerna har fått jobba hårt och bevisa sig.
Ur ett afrosvenskt perspektiv är den viktig då den tar upp frågor som identitet och hudfärg. Alltså väcker den frågor om att vara svart i Sverige, afrikan i Sverige, afrosvensk, afrikansvensk eller hur man nu väljer att definiera sig. Vad händer med den svarta kroppen i en miljö där svarta människor är norm? Kubaresan kan liknas vid en sorts befrielse vad gäller skönhetsidealen för tjejerna. Martha som annars håller mycket inom sig, som lider av hemlängtan kommer också till liv under den resan. Niki som svart adopterad tycker det är skönt att vara med Martha som är uppväxt i en afrikansk kultur.
Filmen väckte många känslor hos mig som afrikansk kvinna boendes i Sverige sen barnsben.
Frågor om representation, självförverkligande, rotlöshet, bejakande av sin afrikanska kultur och hemlängtan.
Samtliga bilder är från pressbilder från Martha och Nikis hemsida som du hittar HÄR!
Idag är det den 14 december och Afropé öppnar sin fjortonde lucka i lucköppningen!
Idag innehåller dagens lucka lite filmtips där den gemensamma nämnaren är att alla filmerna har skådespelare med rötter i Västafrika. Afropé har tidigare skrivit om just västafrikanska skådespelare som tagit sig till Hollywood och då även tipsat om filmer som de spelat i. Det är en artikelserie i tre delar och nedan finns länkarna till just dessa. Så när julstressen infinner sig kan det kanske vara skönt att få koppla av med någon av dessa sevärda filmer.
The Nest, ett nydanande kreativt kollektiv i Nairobi har skapat en film som på ett helt nytt sätt kommer ut ur den kenyanska HBTQ-världen. Aldrig tidigare har det skapats en film av, med och för Kenyas HBTQ-värld. Filmen är helt självproducerad, utan extern finansiering och med bara en enda Canon-systemkamera. Det är en otroligt vacker och sevärd dramafilm som bygger på verkliga berättelser som skapats av The Nest.
Bild: Pressbild – CinemAfrica
Nu kommer filmen till Stockholm, genom CinemAfrica och Helios13, som presenterar den prisbelönade, Kenyanska filmen Stories of Our Lives, som årets enskilt största filmvisning. Producenten George Gachara och regissören Jim Chuchu kommer också att finnas på plats för att visa filmen, berätta om arbetet med den, samt hålla i en spännande workshop.
Filmen föregicks av ett års researcharbete där hundratals berättelser samlats in och sammanställts för att slutligen bilda grunden till filmens olika berättelser.
Bild: Pressbild – CinemAfrica
I de flesta afrikanska länder får homosexuella, bisexuella och transpersoner sina röster tystade, av både förtryckande regimer, men också av stereotypa framställningar i väldens alla medier. Då framstår Stories of Our Lives som en unik film som berättas av den egna gruppen på det sätt de själva vill framställas. Det gör filmen mycket unik i sitt slag. Själva filmen består av fem skilda berättelser.
Filmen Stories of Our Lives vann juryns pris i Teddy Award under 65th Berlin International Film Festival 2015, i Berlin, Tyskland. En festival som hölls 5 – 15 februari 2015.
Ur CinemAfricas presentation / Pressmeddelande kan vi läsa följande:
”Stories of Our Lives är ett visuellt och konceptuellt mästerverk. En bedövande vacker dramafilm om vanliga människor, både i storstad och på landsbygd, som följer dem i drömsk kärlek och i djupaste mörker, i små mellanmänskliga möten och uppfångade i stora politiska skeenden.
Men det är också en film som utmanar filmvärldens strukturer genom att ifrågasätta finansieringssystemet och vems röst som får höras – och genom att inspirera andra communitys att ta över stafettpinnen och göra egna, oberoende filmprojekt. Det är också temat för den workshop där SFI:s filmkonsulent Baker Karim, Film Stockholms chef Joakim Blendulf, Tine Alavi och Alle Eriksson (som driver communitybaserade filmprojekt), queeraktivisten Justine Balagade och journalisten Fatima Osman hjälper publiken att ta del av Jims och Georges kunskaper och erfarenheter.”
Här nedan kan du se en trailer från filmen, en liten aptitretare, helt enkelt:
Bild: Pressbild – CinemAfrica
Filmen kommer att visas på Helios13:
17:30 Insläpp 18:00 Filmvisning 19:15 Samtal med George Gachara och Jim Chuchu 20:00 Mingel med möjlighet att köpa dricka från baren (fullständiga rättigheter) 21:00 Workshop 22:00 Fest med DJ Sister Justice
18-årsgräns på grund av alkoholservering.
Plats:
Helios 13 c/o Delight Studios
Heliosgatan 13
120 30 Stockholm
Närmsta hållplats i kollektivtrafiken är Luma på Tvärbanan, ungefär 200 meter bort.
Biljetter:
Biljetter kostar 100 kronor/styck och kan köpas HÄR!
Den 28 juli premiärsändes en ny dokumentär på Al Jezeera English, ”Nollywood”. Dokumentären finns nu tillgänglig på Youtube och den bjuder tittaren på en insidertitt in i Nigerias unika filmindustrivärld.
Bild: Al Jezeera English
Det brukar kallas Nigerias motsvarighet till Hollywood – Nollywood – och är den näst högst producerande filmindustrin i världen, näst efter Indiens Bollywood. USA ligger alltså ”bara” på tredjeplats. Med ett 50-tal nyproducerade filmer i veckan är det ingen liten industri vi talar om och givetvis en bidragande orsak till att Nigeria idag gått om Sydafrika som största ekonomi på den afrikanska kontinenten.
För den som någonsin sett en Nollywoodproduktion vet en hur dessa filmer nästan alltid skildrar vårt Afrika. På olika sätt, från olika perspektiv och i olika grad av fiktion, men med en förankring i den afrikanska historian, kulturen och arvet. Perspektiven är många, men alla kommer de från en vilja att artikulera kulturerna på den stora kontinenten, inte bara de i Nigeria, utan från många olika platser och länder runt om denna mångfacetterade kontinent.
Femi Odugbemi, känd filmregissör och producent, har tidigare förklarat hur många afrikaner som bor i diasporan av naturliga skäl ser Nollywood som mycket mer än underhållning. Det har kommit att bli en länk tillbaka till ens hemland, till historierna, händelserna, skratten och humorn. Det har varit sättet att visa sina barn vart en kommer från och vad som är humor där. Mode, språk, moral och normer. Det har varit hemma, så nära ens kulturella identitet det går att komma.
För den som inte tidigare sett en Nollywoodproduktion kan en film därifrån lätt uppfattas som en B-film. Filmerna är inte av dagens Hollywood-stuk utan påminner mer om det som producerades i Hollywood på 90-talet. Nästan som parodier på dessa filmer. Lite som hemmafilmer filmade med en handvideokamera.
Upplevelsen är annorlunda och både ljud och bildkvalité är annat än när man sätter sig i en biosalong för att titta på senaste Idris Elba-filmen. Men skådisarna är minst lika hängivna, angelägna och professionella i sina jobb som Elba är när han filmar i Hollywood. Det är bara budgeten, kamerorna och scenerna som är annorlunda. Att förvänta sig Hollywood är att lura sig själv. Att däremot vänta sig underhållning och jordnära afrikanska storys är precis vad som bör göras.
Förenklat kan man säga att Nollywood görs för DVD och inte för bioduken. Majoriteten av det som pumpas ut från Nollywood produceras för den breda massan, alla de som kanske inte har råd att ta sig till en biograf i exempelvis en shoppingmall eller de som bor i diasporan och vill få en känsla av hemma. Det är vilka Nollywood primärt vänder sig till.
Nollywood är inte hela Nigerias filmindustri, utan snarare en genre inom den nigerianska filmindustrin. En enorm sådan.
Delaktiga i Nollywood-dokumentären är bland andra regissörer som James Omokwe, Obi Emelonye, Mildred Okwo och skådisar som Genevieve Nnjai, Kiki Omeili, Olu Jacobs och Joke Silva.
Se dokumentären “Nollywood” här
Mer om afrikanska skådespelare hos Afropé hittar du här.
Under CinemAfricas Diasporafestival visades ”May Allah Bless France”. Det är rapparen och spoken word-poeten Abd Al-Maliks självbiografiska debutfilm. Filmen har blivit en stor succé världen över och jämförts med moderna klassiker som Boyz n the Hood och Medan vi faller. Om uppväxt, mötet med en grym omvärld i Strasbourgs förorter och om hiphopens förlösande skaparkraft.
Pressbild
Filmen är helt i svartvitt och det är ett intressant grepp. Märkligt nog är det inget jag ens reflekterar över förrän efter ungefär halva filmen. Och då får det väl sägas fungera över förväntan.
Här finns ärlighet, öppenhet, råhet, hopplöshet – och faktiskt även mycket hopp och vilja. En vilja lika beständig som den allestädes närvarande cementen i Strasbourgs förorter, hem till unge Regis, som är begåvad både i skolan och som rapartist. Men som tillsammans med sina kompisar försörjer sig genom allehanda varianter av småkriminalitet.
Jag älskar CinemAfrica och de gör ett fantastiskt jobb. Säkert passar denna film många, men för mig blir det för mycket aggression och hårda ord. Jag har svårt att ta in budskapet under den matta av testosteron och ilska som ligger över stora delar av filmen.
Det blir en trea från mig. Säkert mer från en tittare som är van vid en hårdare jargong än jag.
Filmen Girlhood, som hade premiär på svenska biografer i slutet av november 2014, är en fransk ungdomsfilm med endast svarta, unga, kvinnliga huvudaktörer. Några svarta män finns i birollerna och vita aktörer finns diffust i bakgrunden utan att vara någon viktig del i filmens handling. Det har självklart varit en snackis i Frankrike på samma sätt som Raskortet blev en snackis i Sverige, även om detta är en dramatiserad film och Raskortet var en dokumentär.
Skärmdump från filmen
Att det i den afropeiska diasporan nu börjar komma filmer med fokus på afropeér tycker jag är mycket positivt. Inte minst blir det uppenbart att dessa filmer saknas, då man faktiskt reagerar det, när man ser en film som denna. Särskilt när det är filmer som inte befäster stereotypa föreställningar av svarta människor. I den här filmen finns de med så tillvida att det utspelar sig i en förort till Paris, med sina enorma miljonprogram, men i övrigt blir vi relativt förskonade från att befästa gamla stereotypa föreställningar. Girlhood har utsetts till Bästa Film av Stockholm Filmfestival 2014.
Skärmdump från Girlhood
I huvudrollen ser vi Karidja Touré som Marieme som en ung tjej på väg in i vuxenvärlden. Hon bor med sin ensamstående mamma, sin storebror som gärna vill ha kontroll över Marieme och sina två småsystrar. Hon har fått hjälpa till hemma en hel del då hennes mamma arbetar hårt som städerska för att kunna försörja familjen, vilket gör att hennes resultat i skolan inte räcker till den gymnasieutbildning Marieme vill gå. När utanförskapet blir så konkret så väljer Marieme att gå hela vägen in i det. Hon börjar umgås med de tre välsminkade och kaxiga Lady, Adiatou och Fily (Spelade av Assa Sylla, Lindsay Karamoh och Mariétou Touré). Det är en hård väg för fyra unga tjejer och det blir tydligt i filmen hur grupptryck kan påverka en ung person, samtidigt som det också blir uppenbart hur ett hårt liv avtrubbar och påverkar till en hård och kaxig attityd.
Det finns ingen romantisering över den hårda tillvaro tjejerna lever, med kriminalitet, utanförskap, en hård miljö, utan betraktaren får se det precis så hårt och brutalt som det kan vara. Det är självklart svårt att inte försöka dra paralleller till Sverige och de man finner är oräkneliga. En liknande film hade enkelt kunnat skapats i Sverige, baserat på de omständigheter som råder även här.
Filmen är stark, mycket vackra bilder, samtidigt som den är rå, sorglig, men till viss del även stärkande. Vänskapsbanden i filmen är tydliga och mycket starka. När man ser denna film är det lätt att förstå hur starka gängbildningar faktiskt kan bli och i en miljö där värme och kärlek inte är det mest påfallande, blir vänskapsbanden den starkaste källan till kärlek. Filmen hade fått högsta betyg av mig, om det inte vore för det märkliga slutet…
Jag minns när Oprah hade ett program som handlade om den här filmen. Jag minns också när Malou satt och pratade om den i Efter Tio med Film-Ronny och Adam Tensta. Och båda gångerna tänkte jag att jag MÅSTE se den här filmen. Till slut fick jag möjlighet att se den. Precious. Om den kraftigt överviktiga 16-åriga tjejen som är i en så oerhört utsatt situation.
Jag kan inte minnas att jag någonsin sett en film som gjort så fysiskt ont som denna. Den handlar om unga Precious som har fruktansvärda hemförhållanden, med en mamma som behandlar henne på ett vidrigt sätt. Precious är analfabet, sexuellt utnyttjad, misshandlad och väntar i tillägg sitt andra barn med sin pappa. Hon blir med anledning av sin graviditet utkastad från skolan, men får sedan chansen att börja den alternativa skolan som ska komma att ge Precious det stöd hon så väl behöver…
Ur filmen: Precious
Filmen är grym. Den gör ont på riktigt, men den är också oerhört viktig!! Det hat jag kände mot Precious mamma har jag nog inte heller upplevt tidigare mot en roll i en film, men däremellan hann jag ibland reflektera över att Mo ´Nique (mamman) gjorde en fantastisk skådespelarinsats och hon belönades också följaktligen med en Oscar, en Golden Globe och en Black Reel Reward för bästa kvinnliga biroll. Ur wikipedia:
”På Golden Globe-galan i januari 2010 var filmen nominerad i kategorin Bästa film, Gabourey Sidibe nominerades för bästa kvinnliga huvudroll, medan Mo’Nique vann priset för bästa kvinnliga biroll.Precious Oscar-nominerades i sex kategorier, bland annat för bästa film, bästa kvinnliga huvudroll och bästa kvinnliga biroll. Mo’Nique vann priset för Bästa kvinnliga biroll.”
Mariah Carey finner vi i en oväntad men intressant roll som osminkad socialarbetare.
Ur filmen: Precious
Filmen är bland det mest fantastiska och mest fruktansvärda jag någonsin sett!! Den river upp, skakar om och lämnar ingen oberörd. Magsmärtan som filmen gav tog ett par timmar efter filmen var slut, innan den lugnade sig, liksom tårarna och de starka känslor den väckte. Dock strömmar tårarna när jag skriver det här inlägget om den, för den lämnar som sagt ingen oberörd. Trots att filmen är så tung och så svår, så lyckas den ändå inge någon form av hopp.
Jag ska inte skriva så mycket mer om själva filmen, då jag hoppas att alla som inte sett den, kommer att se den, då jag varmt vill rekommendera denna film!
Men jag vill också tillägga att filmen faktiskt förändrat mig och en del åsikter till följd av filmen, vilket jag inte kan gå in på djupare, utan att avslöja för mycket om filmen!
Jag ger filmen, utan minsta tvekan fem i betyg, av fem möjliga!!