Etikettarkiv: filmrecension

Martha & Niki – Recension

Förra veckan fick jag sms från min dotter när hon var på hem från skolan och innehållet var en bild hon tagit på tunnelbanan. Den föreställde två svarta tjejer med fina huvudbonader och färgglada tyger. ”Den här filmen borde vi se mamma” löd dotterns sms. Vi gick och såg den förra lördagen på Klarabiografen med efterföljande panelsamtal där alla medverkande var afrikansvenskar/afrosvenskar.

Foto: Pressbild från http://www.marthaniki.com/press
Foto: Pressbild från http://www.marthaniki.com/press

Hip-hop dansarna Martha Nabwire och Niki Tsappos vinner det finaste priset på den internationella street-dance scenen ”Juste Debout” i Paris 2010. Det är första gången två kvinnor blir världsmästare. Martha & Niki handlar om två dansares kärlek till dansen, till varandra, om självförverkligande.

Tittaren lär känna tjejerna genom dansen, de har roligt ihop och duon behöver inte kommunicera så mycket verbalt då de är synkade genom sin dans. Martha kom till Sverige från Uganda i tidiga tonåren med sin mamma och syster. Niki är adopterad från Etiopen av en svensk familj.

Det som till en början liknar en film om dans visar sig snart vara en film där relationen mellan tjejerna står i fokus. De är väldigt olika som individer.

Martha är mer tillbakadragen och pratar inte mycket. Som afrikansk svensk kan jag känna igen det från min egna uppfostran, man ska bita ihop och inte föra så mycket väsen.

Niki är mer uttåtriktad, tar mer plats och har lättare att uttrycka sina känslor.

Publiken bjuds in att följa med huvudpersonernas inre resa med tvivel, olikheter och gemensamma som individuella utmaningar. Tittaren följer också med på en geografisk resa till Cuba, Sydafrika, Grekland och Japan. Det visuella är viktigt i den här filmen, ansikten och uttryck filmas i närbild.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Igenkänningsfaktorn är hög, street-dance miljön har till stor del varit mansdominerad så tjejerna har fått jobba hårt och bevisa sig.

Foto: Pressbild från http://www.marthaniki.com/press
Foto: Pressbild från http://www.marthaniki.com/press

Ur ett afrosvenskt perspektiv är den viktig då den tar upp frågor som identitet och hudfärg. Alltså väcker den frågor om att vara svart i Sverige, afrikan i Sverige, afrosvensk, afrikansvensk eller hur man nu väljer att definiera sig. Vad händer med den svarta kroppen i en miljö där svarta människor är norm? Kubaresan kan liknas vid en sorts befrielse vad gäller skönhetsidealen för tjejerna. Martha som annars håller mycket inom sig, som lider av hemlängtan kommer också till liv under den resan. Niki som svart adopterad tycker det är skönt att vara med Martha som är uppväxt i en afrikansk kultur.

Filmen väckte många känslor hos mig som afrikansk kvinna boendes i Sverige sen barnsben.

Frågor om representation, självförverkligande, rotlöshet, bejakande av sin afrikanska kultur och hemlängtan.

Samtliga bilder är från pressbilder från Martha och Nikis hemsida som du hittar HÄR!

Betyg 4 av 5

betygbetygbetygbetygbetyg thegambianu 2

 

 

Coura Mbaye
Coura Mbaye

Må Allah välsigna Frankrike!

Under CinemAfricas Diasporafestival visades ”May Allah Bless France”. Det är rapparen och spoken word-poeten Abd Al-Maliks självbiografiska debutfilm. Filmen har blivit en stor succé världen över och jämförts med moderna klassiker som Boyz n the Hood och Medan vi faller. Om uppväxt, mötet med en grym omvärld i Strasbourgs förorter och om hiphopens förlösande skaparkraft.

Pressbild
Pressbild

Filmen är helt i svartvitt och det är ett intressant grepp. Märkligt nog är det inget jag ens reflekterar över förrän efter ungefär halva filmen. Och då får det väl sägas fungera över förväntan.

Här finns ärlighet, öppenhet, råhet, hopplöshet – och faktiskt även mycket hopp och vilja. En vilja lika beständig som den allestädes närvarande cementen i Strasbourgs förorter, hem till unge Regis, som är begåvad både i skolan och som rapartist. Men som tillsammans med sina kompisar försörjer sig genom allehanda varianter av småkriminalitet.

Jag älskar CinemAfrica och de gör ett fantastiskt jobb. Säkert passar denna film många, men för mig blir det för mycket aggression och hårda ord. Jag har svårt att ta in budskapet under den matta av testosteron och ilska som ligger över stora delar av filmen.

Det blir en trea från mig. Säkert mer från en tittare som är van vid en hårdare jargong än jag.

betyg betyg betyg

 

Helena Svensson
Helena Svensson

Filmrecension: Girlhood

Filmen Girlhood, som hade premiär på svenska biografer i slutet av november 2014, är en fransk ungdomsfilm med endast svarta, unga, kvinnliga huvudaktörer. Några svarta män finns i birollerna och vita aktörer finns diffust i bakgrunden utan att vara någon viktig del i filmens handling. Det har självklart varit en snackis i Frankrike på samma sätt som Raskortet blev en snackis i Sverige, även om detta är en dramatiserad film och Raskortet var en dokumentär.

Skärmdump från filmen
Skärmdump från filmen

Att det i den afropeiska diasporan nu börjar komma filmer med fokus på afropeér tycker jag är mycket positivt. Inte minst blir det uppenbart att dessa filmer saknas, då man faktiskt reagerar det, när man ser en film som denna. Särskilt när det är filmer som inte befäster stereotypa föreställningar av svarta människor. I den här filmen finns de med så tillvida att det utspelar sig i en förort till Paris, med sina enorma miljonprogram, men i övrigt blir vi relativt förskonade från att befästa gamla stereotypa föreställningar. Girlhood har utsetts till Bästa Film av Stockholm Filmfestival 2014.

Skärmdump från Girlhood
Skärmdump från Girlhood

I huvudrollen ser vi Karidja Touré som Marieme som en ung tjej på väg in i vuxenvärlden. Hon bor med sin ensamstående mamma, sin storebror som gärna vill ha kontroll över Marieme och sina två småsystrar. Hon har fått hjälpa till hemma en hel del då hennes mamma arbetar hårt som städerska för att kunna försörja familjen, vilket gör att hennes resultat i skolan inte räcker till den gymnasieutbildning Marieme vill gå. När utanförskapet blir så konkret så väljer Marieme att gå hela vägen in i det. Hon börjar umgås med de tre välsminkade och kaxiga Lady, Adiatou och Fily (Spelade av Assa Sylla, Lindsay Karamoh och Mariétou Touré). Det är en hård väg för fyra unga tjejer och det blir tydligt i filmen hur grupptryck kan påverka en ung person, samtidigt som det också blir uppenbart hur ett hårt liv avtrubbar och påverkar till en hård och kaxig attityd.

Det finns ingen romantisering över den hårda tillvaro tjejerna lever, med kriminalitet, utanförskap, en hård miljö, utan betraktaren får se det precis så hårt och brutalt som det kan vara. Det är självklart svårt att inte försöka dra paralleller till Sverige och de man finner är oräkneliga. En liknande film hade enkelt kunnat skapats i Sverige, baserat på de omständigheter som råder även här.

Filmen är stark, mycket vackra bilder, samtidigt som den är rå, sorglig, men till viss del även stärkande. Vänskapsbanden i filmen är tydliga och mycket starka. När man ser denna film är det lätt att förstå hur starka gängbildningar faktiskt kan bli och i en miljö där värme och kärlek inte är det mest påfallande, blir vänskapsbanden den starkaste källan till kärlek. Filmen hade fått högsta betyg av mig, om det inte vore för det märkliga slutet…

Regissör: Céline Sciamma

Filmtrailern kan du se här:

Fyra av fem blir betyget:

betygbetygbetygbetyg

Fatou Touray
Fatou Touray

 

 

Filmrecension: Life Above All

Från Youtube, filmen Life, above all
Från Youtube, filmen Life, above all

Jag har sett filmen: Life, above all. Filmen har vunnit diverse priser och ämnet i filmen är i allra högsta grad angeläget då den handlar om AIDS.

Den handlar om unga Chanda som på flera håll drabbas av AIDS, genom sin omgivning. Hon försöker på alla sätt hålla ihop familjen och övervinna all skam som sjukdomen är omringad av. Inte främst sin egen skam, för Chanda verkar kunna hantera och förhålla sig till sjukdomen bättre än de flesta vuxna i hennes omgivning.

Filmen är annorlunda och den är finstämd och vacker, samtidigt som det händer så mycket fasansfulla saker omkring den här unga flickan.

Hennes jämnåriga kompis har det än värre än Chanda, som inte har någon familj som tar hand om henne. Fördömanden från grannar och andra vuxna i samhället är stort och trots att till exempel flera av Chandas familjemedlemmar är AIDS-sjuka, så är man rädd att bli utsatt för skvaller och fördömanden om Chanda umgås med sin kompis.

Filmen är sevärd och mycket viktig. Den är också speciell på många sätt, men den lyckas tyvärr inte fånga mig helt. Den söker ett djup som många gånger under filmens gång är så nära, så nära, men inte lyckas nå ända fram.

Sevärd? Helt klart! Men filmen har inte det där lilla extra och trots det angelägna ämnet förmår jag inte ge den mer än tre Afrika av fem möjliga, i betyg.

betyg thegambianubetyg thegambianubetyg thegambianubetyg thegambianu 2betyg thegambianu 2

 

 

Texten har tidigare publicerats på fatou.se

Fatou Touray
Fatou Touray