Etikettarkiv: flyktingläger

Kenya stänger ett av världens största flyktingläger

I Kenya, Dadaab, ligger ett utav världens största flyktingläger som rymmer omkring 350 000 människor. Levnadsförhållandena i lägret är allt annat än lätta. Lägret ligger i en halvöken mitt på ekvatorn där medeltemperaturen är dryga 40 grader och sandstormar hör till vardagen. Lägret som från början var tänkt som en tillfällig frizon för de somalier som flydde från deras hemland när inbördeskriget bröt ut 1991 är beläget tio mil från gränsen till Somalia. Många av de människor som flydde till flyktinglägret i Dadaab 1991 är fortfarande kvar idag.

Refugee shelters in the Dadaab camp, northern Kenya, July 2011 Foto: DFID - UK Department for International Development
Refugee shelters in the Dadaab camp, northern Kenya, July 2011 Foto: DFID – UK Department for International Development

Nu har regeringen i Kenya beslutat att stänga lägret med motiveringen att Dadaab under en längre tid har varit ett fäste för terrorgruppen al-Shabaab. Regeringen har under två tidigare tillfällen hotat med att stänga lägret på grund av säkerhetsskäl men nu har alltså det faktiska beslutet tagits.

De tidigare hoten om stängning kom efter terrorattacker i Kenya som al-Shabaab tog på sig ansvaret för. Utöver beslutet att stänga lägret har även Kenyas flyktingorgan Department of Refugee Affairs stängts ner i förra veckan utan någon förvarning. Det betyder att inga flyktingar kan få sitt ärende prövat samt att journalister inte kan få tillstånd att besöka lägret eller uppgifter om människors välmående som befinner sig i lägret.

Joseph Ole Nkaissery är inrikesminister i landet och han berättade i en presskonferens att 80 miljoner kronor ska avsättas för att montera ner lägret. I presskonferensen meddelar han även att de terrorattacker som al-Shabaab utförde mot Westgate, Garissa och andra mål var planerade och utgick från flyktinglägret i Dadaab. Inrikesministern presenterade inga bevis för att styrka sitt påstående.

Refugees receive aid following drought Foto: USAID Africa Bureau, Elitre
Refugees receive aid following drought Foto: USAID Africa Bureau, Elitre

Landets regering har fått kritik av bland annat politiska bedömare. De menar på att Kenya egentligen har en annan agenda med demoleringen av lägret. Kritikerna menar på att regeringen är ute efter mer pengar från omvärlden för att ta hand om de 600 000 flyktingar som befinner sig i landet i dagsläget.

Kenya har ytterligare ett gigantiskt flyktingläger där 200 000 människor bor. Lägret är beläget i den norra delen av landet, i området Kakuma. Flyktingarna i Kakuma kommer till största delen ifrån Sydsudan och därför finns det ingen säkerhetsrisk med det lägret, enligt inrikesministern.

Relaterat: Kenya aviserar amnesti för al Shabaab-medlemmar och stänger flyktingläger

Mam-Yandeh Gaye
Mam-Yandeh Gaye

 

Mobil teknologi hjälper splittrade familjer att återförenas

Sedan i våras har hundratusentals människor flytt från oroligheterna i Burundi. Många av dessa har tagit sig till närbelägna flyktingläger i Tanzania men på vägen tappat bort hela eller delar av sin familj. Unicef har nu lanserat ett nytt teknologiskt hjälpmedel som ska kunna bidra till att familjer kan återförenas.

Foto: Dave Proffer
Burundi. Foto: Dave Proffer

Oroligheterna och våldet i Burundi som pågått sedan i våras har skapat tillfälliga flyktingläger i bland annat Kigomaregionen i Tanzania där förhållandena är undermåliga, något som bland annat lett till det kolerautbrott som Afropé tidigare skrivit om. Förutom att brottas med sjukdomar och vatten- och sanitetsproblem, har många barn tappat bort sina föräldrar och kommit till lägren ensamma. Till flyktinglägret i Nyarugusu har det enligt Unicef kommit mer än 80 000 människor sedan slutet av april, och sextio procent av dessa är barn, med tusentals ensamkommande barn i åldrar från under 5 år.

För att nu kunna hjälpa dessa barn att hitta sina familjer samt kunna registrera andra barn som tillhör riskgrupper, till exempel gravida tonåringar, har Unicef nu lanserat en ny mobilapplikation som heter Rapid FTR (Rapid Family Tracing and Reunification), med den ungefärliga svenska översättningen, Snabb familjespårning och återförening (red).

Mac Glovinsky, Unicefs ansvarige över innovationer under katastrofer menar att detta nya system innebär en snabbare process för att dels spåra familjer men samtidigt kunna tillgodose barnens behov mer effektivt. Rapid FTRs största fördelar jämfört med traditionell pappershantering menar Glovinsky är bland annat att till skillnad från papper som fysiskt måste förflyttas delas det nya systemet helt digitalt, vilket inte gör att landsgränser eller långa avstånd innebär något problem. Att systemet dessutom kräver lösenord för att nås gör att säkerheten ökar, information kan inte nås av vem som helst och kan heller inte förstöras på samma sätt. Papperskopior kan till exempel under häftiga regn förstöras eller av misstag hamna i fel händer.

Dessutom innebär den nya tekniken att foton och videomeddelanden kan bifogas direkt till den lagrade informationen, något som är till stor hjälp i sökandet efter förlorade familjemedlemmar.

HÄR kan du läsa mer om oroligheterna i Burundi och det tidigare kolerautbrottet.

Anna Wedin
Anna Wedin

SD vill hjälpa folk på plats – hur funkar det i praktiken

Jimmie Åkesson Foto: Fatou Touray, Afropé
Jimmie Åkesson Foto: Fatou Touray, Afropé

Ur Rasmus på luffen:

”Det här märket, förstår du. Det är ifall det skulle komma nån annan luffare förbi här. ‘Här finns inget att hämta’, betyder det.”

Så förklarar Oskar vad ett luffarmärke är för Rasmus, medan han karvar in en ring i en grind. Märket beskriver vad den som knackar på och ber om hjälp kan förvänta sig.

Tre ringar har däremot fru Hedberg, ”för snällare kärring finns inte”.

Rasmus luffar runt i Sverige för att han rymt från barnhemmet. Hans högsta önskan är att bli adopterad och få en familj. Men alla familjer som kommit dit vill ha ljuslockiga flickor.

För en tid sedan skrev jag blogginlägget Frågorna som splittrar SD, som blev mycket spritt. Dessvärre inte tillräckligt för att nå utfrågarna i SvD, vad det verkar.

Jag har sagt det förr: Man kan inte ställa samma frågor till SD som till alla andra partier. Deras väljare och de som befinner sig i nyfiken-på-stadiet men ännu inte bestämt sig är inte som andra medborgare. De har en annan ideologisk grundsyn. Men de är ändå olika, och den som förstår det kan ställa de där frågorna som separerar de olika grupperna. Det går en särskild skiljelinje mellan dem som varit med i många år och dem som precis kommit till. Det finns också skillnader mellan sura skåningar från landet och kristna invandrare från muslimska länder, osv.

Alla är missnöjda med ”sjuklövern”, det vill säga de befintliga partierna, men de är det av delvis olika skäl, och de har olika visioner för framtiden.

I blogginlägget tog jag upp sådana frågor, som jag kom fram till helt enkelt genom att fundera över vilka de är som röstar SD, och rota lite där. Det går att fortsätta längs den vägen.

Jag vill därför recensera utfrågningen av SD utifrån det perspektivet. Utfrågarna gjorde inte allt fel, men de borde ha gått längre och djupare i vissa frågor.

Största felet:

Muslimhatet tangerade man bara. Synd. Det är den i särklass största frågan för SDs väljare, och en verklig vattendelare. Att tvinga Åkesson att ta ställning till i vilken utsträckning religionsfriheten ska begränsas hade skapat stor förvirring. Han kan inte svara rätt på den sortens frågor utan att få mängder av väljare emot sig.

Istället gick de in djupt i flyktingpolitiken. Det var nog klargörande för en del lyssnare, men är det något Jimmie Åkesson kan rabbla i sömnen är det retorik som får det att på ytan låta logiskt att vi ska stänga gränserna för flyktingar.

Det han främst framför, och som förmodligen stämmer, är att sannolikt kommer inte syrier att dö om de inte får komma till Sverige. Anledningen är att de får komma till Libanon och Jordanien istället. Det är dessa länder som av honom döpts till ”på plats”, för om man sätter ett trubbigt finger på en liten jordglob ligger länderna på samma ställe.

Syrierna är på plats när de bor i flyktingläger i Libanon. Det relativt korta avståndet i kilometer räknat till det hem de inte längre kan komma till gör att det är där de ska vara. Sverige är fel, för avståndet är längre. Nu kan man ju tycka att en mil eller tusen inte spelar någon roll – kan man inte komma hem så kan man inte, men för Åkesson är sådant viktigt. Människor ska i sitt liv flytta så kort sträcka som möjligt. Det är centralt i allt.

Men det han dessutom anger är att syrierna inte är i någon fara, för de får ju bo i nästan-hemma-lägren. Det är förstås cyniskt att säga ”du behöver inte komma hit eftersom det finns andra länder dit du får komma”. Men han har rätt i att det går att göra så. Våra nordiska grannar gör det. Sverige och Tyskland har tre ringar på våra virtuella grindstolpar. Norge, Danmark och Finland har en. ”Här finns inget att hämta”, signalerar de.

1,2 miljoner syrier bor i Libanon – det vill säga mer än var femte invånare är nu syrisk flykting. Det går knappt att föreställa sig. Det är som om hela Storstockholm skulle flytta till Norge.

En del bor i flyktingläger, utan hopp och framtid. Anda har lyckats hitta någon sorts försörjning, eller lever av medel de fått med sig innan de flydde. De är ofta inneboende eller sover på gator och i gränder, och tar jobb där de hittar. Ett fåtal har etablerat sig i Libanon.

Libaneserna är kluvna. Många hjälper och är mycket engagerade. Andra vill helst slippa ha dem där.

Den sverigedemokratiska planen, förenklad, är att den familj som vill bo och bygga sig en framtid i Sverige hellre än i ett tält i en öken ska nekas, med hänvisning till att den inte är i nöd på grund av tältplatsen. Vi ska sedan skicka pengar till mat och … pja … mer tältduk, kanske. Sverige måste ta hand om ”sina egna” först, och dessa ”egna” får nu symboliseras av något så osmakligt som svältande gamla. Nu är det förstås så att de som svälter inte gör det för att mat saknas, men retoriken har inte plats för sådana petitesser.

Så här sa han: ” Jag kan inte se en äldre människa i ögonen och säga, ledsen att du svälter ihjäl men vi måste ha asylinvandring, det är möjligt att Fredrik Reinfeldt vill göra den prioriteringen men jag tänker inte göra det. ”

UNHCR, FNs hjälporgan, blev inte glada över det guldregn Jimmie vill ösa över dem. De tycker det är bättre ju färre som bor i lägren. Lägren är, surprise, inte tänkta som permanent boende, utan meningen är att människor ska slussas vidare så fort som möjligt. Ergo: UNHCR gör allt de kan för att få västländer att öppna för invandring, så att flyktingarna kan fortsätta med sina liv.

Björn Söder Foto: Fatou Touray, Afropé
Björn Söder Foto: Fatou Touray, Afropé

Det var av allt att döma en missräkning. Partisekreterare Björn Söder drar slutsatsen att UNHCR agerar av … egenintresse!

Jodå.

”Ju fler flyktingar som söker sig till länder i Europa, desto mindre får organisationen att göra i närområdet”, har han kommit fram till, vilket i och för sig är riktigt, men knappast en form av egoism.

För UNHCR är det självklart att jobba för att lägren ska bort. I och med att det inte ser ut som om syrierna ska kunna återvända måste de slussas vidare, och länder som Sverige är bästa förhandlingsvapnet mot EU. Att vi finns gör att andra framstår som sämre. Skulle vi sluta skulle det förmodligen bli ännu svårare att få andra att hjälpa. Barmhärtighet funkar på det viset. Det skapar skam hos dem som inte vill hjälpa.

Pröva själv att se på medan någon annan skänker en hundralapp till en gatumusikant. Känner du dig inte snål? Tänker du inte ”ja men hen är säkert rik, som kan ge bort så mycket pengar”? Försöker du inte tänka på andra bra saker som du gör för fattiga och rationalisera ”man kan inte hjälpa alla”?

Tänker du så är du mänsklig.

Och samma mekanismer finns tydligt hos den mindre främlingsfientliga delen av SD.

Förmodligen känner de i någon del skam. De behöver så väl höra de argument Åkesson framförde i debatten för att kunna fortsätta vara nöjda med sig själva. ”Flyktingarna lider inte. De riskerar inte döden. De har det ganska bra där. Bättre än här. Egentligen. Och våra gamla svälter ihjäl. Det finns inga bostäder. Vi måste ta hand om våra egna först. De kommer ändå inte att få jobb. För vi är för många. Jobben är slut. Så är det.”

Den som likt mig följer nationalisterna i sociala medier hittar detta rationaliserande rätt ofta. Om och om igen ältar de skälen till varför vi måste stänga våra portar. ”Vi har ju inte råd. Att inte folk fattar.”

Klyschorna står som spön i backen:

”Vi skyller inte på invandrarna. Det är den ansvarslösa invandringspolitiken vi är emot. Det är politikernas fel.”

”Vi hjälper många fler än regeringen. De vill bara hjälpa det fåtal som kommer hit.”

Vad det kokar ner till är: Om vi nu tar emot hundratusen syrier, men 2,1 miljoner bor i Libanon och Jordanien är det bättre att även vår andel får stanna där, enligt principen ”2,1 eller 2,2 är väl ingen skillnad”.

Hundratusen människor är ju bara en decimal.

Hur gick det för Rasmus då?

Jo, han blev adopterad av Oskar och Martina, och behövde inte bo i sovsalarna i barnhemmet. Istället fick han ett lyckligt liv och en framtid i trygghet. För Oskar och Martina ville inte bara ha flickor med ljuslockigt hår. ”Rakt och rufsigt ska det vara”, sa Martina.

Jag har svårt att se slutet utan att fälla en tår.

 

==

 

Jag fokuserar i denna text mycket på syrier, för de är just nu den huvudsakliga flyktinggruppen, och för att det är dem alla bilder om fasor handlar om. Men länder som Irak, Somalia och Afghanistan har förstås samma behov och problemställningar.

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt