Etikettarkiv: flyktingpolitik

SD vill hjälpa folk på plats – hur funkar det i praktiken

Jimmie Åkesson Foto: Fatou Touray, Afropé
Jimmie Åkesson Foto: Fatou Touray, Afropé

Ur Rasmus på luffen:

”Det här märket, förstår du. Det är ifall det skulle komma nån annan luffare förbi här. ‘Här finns inget att hämta’, betyder det.”

Så förklarar Oskar vad ett luffarmärke är för Rasmus, medan han karvar in en ring i en grind. Märket beskriver vad den som knackar på och ber om hjälp kan förvänta sig.

Tre ringar har däremot fru Hedberg, ”för snällare kärring finns inte”.

Rasmus luffar runt i Sverige för att han rymt från barnhemmet. Hans högsta önskan är att bli adopterad och få en familj. Men alla familjer som kommit dit vill ha ljuslockiga flickor.

För en tid sedan skrev jag blogginlägget Frågorna som splittrar SD, som blev mycket spritt. Dessvärre inte tillräckligt för att nå utfrågarna i SvD, vad det verkar.

Jag har sagt det förr: Man kan inte ställa samma frågor till SD som till alla andra partier. Deras väljare och de som befinner sig i nyfiken-på-stadiet men ännu inte bestämt sig är inte som andra medborgare. De har en annan ideologisk grundsyn. Men de är ändå olika, och den som förstår det kan ställa de där frågorna som separerar de olika grupperna. Det går en särskild skiljelinje mellan dem som varit med i många år och dem som precis kommit till. Det finns också skillnader mellan sura skåningar från landet och kristna invandrare från muslimska länder, osv.

Alla är missnöjda med ”sjuklövern”, det vill säga de befintliga partierna, men de är det av delvis olika skäl, och de har olika visioner för framtiden.

I blogginlägget tog jag upp sådana frågor, som jag kom fram till helt enkelt genom att fundera över vilka de är som röstar SD, och rota lite där. Det går att fortsätta längs den vägen.

Jag vill därför recensera utfrågningen av SD utifrån det perspektivet. Utfrågarna gjorde inte allt fel, men de borde ha gått längre och djupare i vissa frågor.

Största felet:

Muslimhatet tangerade man bara. Synd. Det är den i särklass största frågan för SDs väljare, och en verklig vattendelare. Att tvinga Åkesson att ta ställning till i vilken utsträckning religionsfriheten ska begränsas hade skapat stor förvirring. Han kan inte svara rätt på den sortens frågor utan att få mängder av väljare emot sig.

Istället gick de in djupt i flyktingpolitiken. Det var nog klargörande för en del lyssnare, men är det något Jimmie Åkesson kan rabbla i sömnen är det retorik som får det att på ytan låta logiskt att vi ska stänga gränserna för flyktingar.

Det han främst framför, och som förmodligen stämmer, är att sannolikt kommer inte syrier att dö om de inte får komma till Sverige. Anledningen är att de får komma till Libanon och Jordanien istället. Det är dessa länder som av honom döpts till ”på plats”, för om man sätter ett trubbigt finger på en liten jordglob ligger länderna på samma ställe.

Syrierna är på plats när de bor i flyktingläger i Libanon. Det relativt korta avståndet i kilometer räknat till det hem de inte längre kan komma till gör att det är där de ska vara. Sverige är fel, för avståndet är längre. Nu kan man ju tycka att en mil eller tusen inte spelar någon roll – kan man inte komma hem så kan man inte, men för Åkesson är sådant viktigt. Människor ska i sitt liv flytta så kort sträcka som möjligt. Det är centralt i allt.

Men det han dessutom anger är att syrierna inte är i någon fara, för de får ju bo i nästan-hemma-lägren. Det är förstås cyniskt att säga ”du behöver inte komma hit eftersom det finns andra länder dit du får komma”. Men han har rätt i att det går att göra så. Våra nordiska grannar gör det. Sverige och Tyskland har tre ringar på våra virtuella grindstolpar. Norge, Danmark och Finland har en. ”Här finns inget att hämta”, signalerar de.

1,2 miljoner syrier bor i Libanon – det vill säga mer än var femte invånare är nu syrisk flykting. Det går knappt att föreställa sig. Det är som om hela Storstockholm skulle flytta till Norge.

En del bor i flyktingläger, utan hopp och framtid. Anda har lyckats hitta någon sorts försörjning, eller lever av medel de fått med sig innan de flydde. De är ofta inneboende eller sover på gator och i gränder, och tar jobb där de hittar. Ett fåtal har etablerat sig i Libanon.

Libaneserna är kluvna. Många hjälper och är mycket engagerade. Andra vill helst slippa ha dem där.

Den sverigedemokratiska planen, förenklad, är att den familj som vill bo och bygga sig en framtid i Sverige hellre än i ett tält i en öken ska nekas, med hänvisning till att den inte är i nöd på grund av tältplatsen. Vi ska sedan skicka pengar till mat och … pja … mer tältduk, kanske. Sverige måste ta hand om ”sina egna” först, och dessa ”egna” får nu symboliseras av något så osmakligt som svältande gamla. Nu är det förstås så att de som svälter inte gör det för att mat saknas, men retoriken har inte plats för sådana petitesser.

Så här sa han: ” Jag kan inte se en äldre människa i ögonen och säga, ledsen att du svälter ihjäl men vi måste ha asylinvandring, det är möjligt att Fredrik Reinfeldt vill göra den prioriteringen men jag tänker inte göra det. ”

UNHCR, FNs hjälporgan, blev inte glada över det guldregn Jimmie vill ösa över dem. De tycker det är bättre ju färre som bor i lägren. Lägren är, surprise, inte tänkta som permanent boende, utan meningen är att människor ska slussas vidare så fort som möjligt. Ergo: UNHCR gör allt de kan för att få västländer att öppna för invandring, så att flyktingarna kan fortsätta med sina liv.

Björn Söder Foto: Fatou Touray, Afropé
Björn Söder Foto: Fatou Touray, Afropé

Det var av allt att döma en missräkning. Partisekreterare Björn Söder drar slutsatsen att UNHCR agerar av … egenintresse!

Jodå.

”Ju fler flyktingar som söker sig till länder i Europa, desto mindre får organisationen att göra i närområdet”, har han kommit fram till, vilket i och för sig är riktigt, men knappast en form av egoism.

För UNHCR är det självklart att jobba för att lägren ska bort. I och med att det inte ser ut som om syrierna ska kunna återvända måste de slussas vidare, och länder som Sverige är bästa förhandlingsvapnet mot EU. Att vi finns gör att andra framstår som sämre. Skulle vi sluta skulle det förmodligen bli ännu svårare att få andra att hjälpa. Barmhärtighet funkar på det viset. Det skapar skam hos dem som inte vill hjälpa.

Pröva själv att se på medan någon annan skänker en hundralapp till en gatumusikant. Känner du dig inte snål? Tänker du inte ”ja men hen är säkert rik, som kan ge bort så mycket pengar”? Försöker du inte tänka på andra bra saker som du gör för fattiga och rationalisera ”man kan inte hjälpa alla”?

Tänker du så är du mänsklig.

Och samma mekanismer finns tydligt hos den mindre främlingsfientliga delen av SD.

Förmodligen känner de i någon del skam. De behöver så väl höra de argument Åkesson framförde i debatten för att kunna fortsätta vara nöjda med sig själva. ”Flyktingarna lider inte. De riskerar inte döden. De har det ganska bra där. Bättre än här. Egentligen. Och våra gamla svälter ihjäl. Det finns inga bostäder. Vi måste ta hand om våra egna först. De kommer ändå inte att få jobb. För vi är för många. Jobben är slut. Så är det.”

Den som likt mig följer nationalisterna i sociala medier hittar detta rationaliserande rätt ofta. Om och om igen ältar de skälen till varför vi måste stänga våra portar. ”Vi har ju inte råd. Att inte folk fattar.”

Klyschorna står som spön i backen:

”Vi skyller inte på invandrarna. Det är den ansvarslösa invandringspolitiken vi är emot. Det är politikernas fel.”

”Vi hjälper många fler än regeringen. De vill bara hjälpa det fåtal som kommer hit.”

Vad det kokar ner till är: Om vi nu tar emot hundratusen syrier, men 2,1 miljoner bor i Libanon och Jordanien är det bättre att även vår andel får stanna där, enligt principen ”2,1 eller 2,2 är väl ingen skillnad”.

Hundratusen människor är ju bara en decimal.

Hur gick det för Rasmus då?

Jo, han blev adopterad av Oskar och Martina, och behövde inte bo i sovsalarna i barnhemmet. Istället fick han ett lyckligt liv och en framtid i trygghet. För Oskar och Martina ville inte bara ha flickor med ljuslockigt hår. ”Rakt och rufsigt ska det vara”, sa Martina.

Jag har svårt att se slutet utan att fälla en tår.

 

==

 

Jag fokuserar i denna text mycket på syrier, för de är just nu den huvudsakliga flyktinggruppen, och för att det är dem alla bilder om fasor handlar om. Men länder som Irak, Somalia och Afghanistan har förstås samma behov och problemställningar.

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

 

Flyktingmottagning, för vem?

Arkivbild: Fredrik Reinfeldt Foto: Fatou Touray, thegambia.nu
Arkivbild: Fredrik Reinfeldt Foto: Fatou Touray, thegambia.nu

Jag har länge velat att vi ska prata om VARFÖR vi hjälper flyktingar, istället för att låtsas att vi inte har något val, vilket vi förstås har, eftersom vi tillsammans med Tyskland ligger i topp i Europa. Vi KAN stänga våra gränser. Andra länder gör det. Vi har gjort det förut. Judar som ville flytta hit under andra världskriget skickades tillbaka till Tyskland, mot en säker död. Argumenten var ungefär desamma: De tar jobben. Kulturkrock. Konstig religion. Ohederliga och tjuvaktiga människor. Förmodligen. Man kan inte veta, så bättre att inte släppa in. Baltutlämningen är ytterligare ett exempel på svensk feghet.

Nu blev jag till hälften bönhörd vad gäller fokus i debatten. Statsministern sa i sitt sommartal att flyktingmottagningen kommer att kosta, men vi behöver öppna våra hjärtan, och det är ju rätt och riktigt. Sedan sa han något annat mycket viktigt: ”vi har lärt oss att människor som kommer hit sedan är med och bygger Sverige tillsammans med oss”. Vad det egentligen betyder, för den som är fokuserad på pengar, är att flyktingar kostar ett litet tag. Sedan slutar de kosta och bringar in pengar istället.

Man kan alltså se flyktingmottagning på två sätt, som båda är rätt. Den är en humanitär insats för att människor ska få leva. Men den är också en investering för framtiden. Vi investerar i en bra och värdig mottagning, och om några år har flyktingarna jobb, och betalar skatt, och vi blir totalt sett rikare, även i reda pengar räknat.

Den delen av hans tal försvann dock ur debatten. Den diskuteras inte alls. Allt fokus är nu på flyktingar vs. gamla som svälter och barn som inte får skolböcker. Ska vi ha det ena eller det andra?

SD blev i alla fall lyckliga. Linus Bylund deklarerade med en makaber cynism att det är en ”julklapp” att Reinfeldt uttryckte sig som han gjorde. Fridolin kontrade med att barn som mördas uppenbarligen inte borde kallas för ”julklapp”.

Jag brukar säga att vi inte slentrianmässigt ska kalla den för rasist som vill att vi begränsar flyktingmottagandet eller hela invandringen. Många nationalister är rasister. Väldigt många. Men inte alla. Man måste få ha åsikter om vad vi lägger våra gemensamma medel på – det är en del av demokratin, och det är mycket sådant valet handlar om. Och nu har jag som sagt fått lite som jag ville: vi diskuterar den del av invandringen som är en valfråga, nämligen vill vi hjälpa eller vill vi låta bli att hjälpa. Så då vill inte jag vara sämre. Här är en sifferexercis:

Såvitt jag förstått är de 48 miljarderna för flyktingmottagning en sammanslagning av kostnaderna för de fem åren 2014-2018. Det betyder att det är mindre än tio miljarder per år. Det är förstås mycket, men jag får känslan av att många tror det är 48 miljarder årligen.

Det jag tycker är lite synd är att vi, det vill säga media, är så fokuserade på förändringar i statsbudgeten. Vi vet precis vad restaurangmomssänkningen kostade, men har ingen aning om vad vi gemensamt lägger på annat, såsom myndigheter, sjukvård, skolor, a-kassa osv.

När jag för en tid sedan försökte rota fram summan av de gemensamma medlen, det vill säga skatter + övriga intäkter, fick jag leta ett bra tag för att hitta siffran: Vi spenderar ungefär 1 500 000 000 000 årligen gemensamt via stat, kommun och landsting. Ett tusen femhundra miljarder. De knappa tio miljarderna om året som nu står på alla löpsedlar är alltså 6 promille av dessa pengar. Det är inte så att vi är på väg att gå under pga dem.

Sedan ska vi minnas att de pengar vi spenderar sätter människor som redan bor här i arbete också. Bostäder byggs. Mat lagas. Bert far land och rike runt och driver upp flyktingbostäder som svampar i marken. Man kan tycka vad man vill om det, men han har fått ner dygnskostnaden per flykting till 300 kr, vilket är bra gjort. I spåren av hans och andras frambringande av bostäder lever glesbygden upp.

Det jag vill att vi pratar mer om är det som inte är pengar. Jag skulle vilja att vi som lever här knyter ihop oss med dem som anlänt. För ett drygt år sedan hörde jag av mig till Sollentuna kommun och bad att få bli fadder till en flykting. Vi träffades, jag och de ansvariga, de var förvånade, men trevliga, och skulle höra av sig, men det hände inte.

Jimmie Åkesson Foto: Fatou Touray, thegambia.nu
Jimmie Åkesson Foto: Fatou Touray, thegambia.nu

En barndomsvän som i många år bodde i Bromölla och Sölvesborg berättar att det faktum att Jimmie Åkessons familj bor i Sölvesborg har gjort att bygden splittrats. Många är för SD, men det finns också en motvåg, som är starkare än i mer neutrala bygder. De tvåhundra flyktingar som placerats där har verkligen tagits om hand av bygden. Insamlingar har ordnats. Man hjälper och stöttar för att verkligen visa att vi svenskar inte är främlingsfientliga. I konflikten med de flyktingkritiska tar människor ställning på ett annat sätt än vi gör som inte möter hatet.

Jag läser deprimerande rapporter från bloggare och journalister som besökt flyktingbostäderna. Starka människor som flytt för sina liv och äntligen tagit sig till Sverige placeras plötsligt långt ute på landet i en idyll, där de är totalt sysslolösa och inte möter en enda svensk. Vilken omställning! Och så dumt och onödigt. De är rastlösa och frustrerade. Det är inte konstigt.

Vi finns ju här, vi som känner oss hemma i Sverige. Vi kan hjälpa till. Skolklasser kan besöka flyktingarna, och barnen kan få prata och leka med flyktingarnas barn. Jag och många med mig kan nog tänka oss att åka någonstans någorlunda regelbundet och lära känna någon. Är säker på att alla har fascinerande levnadsberättelser att dela med sig av. Jag vill gärna lyssna. Jag vill gärna berätta. Men jag vet inte hur jag ska ta mig dit.

Länge var policyn i Sverige att flyktingmottagning var ett nödvändigt ont. Nu har vi lite kommit ifrån det, och det är nog bra. Vi måste inte hjälpa, lika lite som Norge, Danmark och Finland inte måste. Vi kan strunta i vårt ansvar, precis som våra grannländer. Vi kan liksom de stänga våra ögon och öron och låtsas att det inte är vårt problem att människor förföljs och dör. Och vi kan, liksom SD, bygga vårt utrikesengagemang runt myten att det finns ett smartare sätt: att hjälpa dem som flyr ”på plats” genom att skicka en peng, och låta någon annan fixa. Att så att säga köpa oss fria.

Vi kan se mottagningen som en skyldighet, men mycket hellre som en möjlighet. En chans att bli rikare, både som människor och som land. En chans att göra rätt. Och också att sona.

”Aldrig har jag skämts så över att vara svensk som när jag stod på Karlstad station och såg tågen med tyska soldater resa genom Sverige till Norge”, sa min mormor. Nu är det vi och Tyskland som tar vår chans att hjälpa, till skillnad från de flesta andra länder i Europa.

Det hade gjort min mormor stolt.

Fotnot: Relaterat, Helenas privata blogginlägg Att hjälpa av hat.

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt