Etikettarkiv: folkmord

En ursäkt räcker inte för ett folkmord i Namibia, Tyskland

Tyskland gick i juni i år med på att erkänna och be om ursäkt för det folkmord som utfördes i Namibia på folkgrupperna Herero- och Nama under Tysklands kolonisering av Namibia mellan åren 1884 och 1915.

Foto: Pixabay
Foto: Pixabay

Den systematiska utrensning som skedde var för att försöka kväva upproret och motståndsrörelsen mot den tyska kolonialmakten. Mellan åren 1904 och 1908 beräknas cirka 100 000 från folkgruppen Herero och 10 000 från folkgruppen Nama ha dödats av tyska grupper. Namibier dödades systematiskt i koncentrationsläger samtidigt som kvinnorna i lägren tvingades gräva upp skallar av döda som man sedan skickade till Tyskland för att undersökas av forskare.

Även om Tyskland nu officiellt ska be om ursäkt efter ett drygt århundrade av tystnad, har man ännu inte meddelat när det officiella erkännandet kommer att ske. Namibia tillsammans med Tyskland ska försöka fastställa villkoren för ursäkten och erkännandet. En av frågorna som ännu inte utretts är hur kompensationen för den enorma förlust Namibia har lidit av folkmordet, ska se ut. Tyskland har dock tagit avstånd från frågan om kompensation och menar att det utvecklingsbistånd som Namibia mottagit av Tyskland sedan frigörelsen, bör ses som en tillräcklig kompensation.

”Vi arbetar mot en gemensam regeringsförklaring med följande element: gemensamma diskussioner om historiska händelser och en tysk ursäkt för åtgärden i Namibia,” sade Sawsan Chebli, taleskvinna för Tysklands utrikesdepartement.

Källa: Afrikagrupperna , Mailonline och Okayafrica

Fatou Touray

 

 

Ett nödrop från Burundi

Bild: privat

Burundi, detta fantastiska land med höga kullar och djupa dalar. Huvudstaden Bujumbura, som ligger precis vid Tanganyikasjön, är omringat av höga berg. I Bujumbura är det varmt eftersom det ligger i en gryta, och ofta svalkar lokalbefolkningen sig nere vid sjön. Inte genom bad, men med en öl eller läsk vid strandkanten. Jag har kallat det här landet mitt hem i nästan ett halvår. Jag har haft en vardag där, precis som jag har i Sverige idag. Jag har vaknat, ätit frukost, jobbat, pluggat franska, druckit cappuccino på caféer, umgåtts med kompisar, tränat – ja allt som en gör i sin vardag.

Situationen har förändrats det senaste halvåret. Landet är inte längre som det var 2012 när jag bodde där. Människor är rädda och vissa har valt att fly landet. Ingen går riktigt säker, för vem som helst kan råka illa ut. Sverige väljer att skicka tillbaka människor som sökt asyl i Sverige till Burundi och nyligen beslutade Afrikanska Unionen att de ska skicka dit trupper för att skydda lokalbefolkningen.

Burundi leds av president Pierre Nkurunziza, som är en gammal hutu-rebell. Han valde att ställa upp som kandidat för en tredje mandatperiod, även om grundlagen säger att en president endast kan sitta två gånger. I samband med det utbröts det protester i Burundi som har pågått i cirka ett halvår. Burundi har, precis som Rwanda, mestadels två folkgrupper: hutuer och tutsier. FN har varnat för att det kan bli ett nytt folkmord. 1994 mördades nästan en miljon tutsier i Rwanda, men även i Burundi mördades tutsier.

Jag hörde av mig till två av mina kompisar för att få deras version av vad det är som händer. Alain som är tutsier har flytt landet och bor numera i Rwanda. Pascal bor kvar i Bujumbura och vet inte vad han har för etnicitet eftersom hans föräldrar aldrig har berättat det. Båda två har valt att vara anonyma och namnen i intervjun är fingerade. Det här är deras rop på hjälp.

Alain, varför lämnade du Burundi?

Alain: – Efter att president Nkuruniziza bestämde sig för att ställa upp på en tredje mandatperiod började det bli oroligt. Det ledde till flera saker: demonstrationer, misshandel, exil, mord och så vidare. Efter en månad av protester bestämde jag mig för att lämna Burundi. Jag var en av ledarna för oppositionen, som inte ville att presidenten skulle få en mandatperiod till eftersom det strider mot lagen, och demonstrerade tillsammans med andra ungdomar. Efter den misslyckade statskuppen började regeringen jaga oppositionen. De lyckades fånga en av oss som de torterade och mördade brutalt. De letade efter mig jättemycket eftersom jag var en av ledarna, medlem i ett oppositionsparti och en annan etnisk grupp än vad presidenten har. Regeringen lät en av mina kollegor spela in ett meddelande som sändes i vår nationella radio där de bad oss att komma tillbaka till våra jobb. Den kollegan är numera död. Jag lämnade mitt hem och begav mig till ett annat område i Bujumbura där jag fick höra radiomeddelandet. Den natten blev vi attackerade, men som tur var fanns det en bakdörr på huset och jag flydde. Jag gick hela natten och på morgonen fick jag åka med en bil till Rwanda.

Bild: privat
Bild: privat

Och du Pascal, du har stannat kvar i Burundi, är du säker?

Pascal: – Med tanke på vad som händer här så är jag inte säker. Idag är jag vid liv, men imorgon skulle jag kunna vara död. Sen april har jag blivit stoppad tre gånger av polisen och i slutet på maj blev jag arresterad. De anklagade mig för att jag har varit med och demonstrerat och gjort uppror mot regeringen, men jag har aldrig deltagit i någonting sådant. Idag är jag som sagt vid liv, men vem vet vad som händer med mig imorgon. Det enda felet som jag gör är att vara ung man.

Jag läste i tidningen förra veckan om att militär och polis tog sig till de områden i Bujumbura där det bor många som är emot presidenten och dödade alla unga män, stämmer detta?

Pascal: – Det är så hemskt det som jag upplevde fredagen och lördagen den 11-12 december. Jag tycker inte att man kan kalla dem som gjorde det militär och polis, för mig är de kriminella. De dödade, halshögg och kidnappade obeväpnade unga män samt våldtog kvinnor och flickor. Jag kan inte ens beskriva vad jag såg den dagen. Mina vänner blev avrättade. Jag såg deras döda kroppar ligga på gatan – skjutna i huvudet. Jag förlorade min kusin den dagen och jag önskar att jag hade kunnat gå på hans begravning, men jag vågade inte.

… Det som är värst är att vår regering har sagt att det var rebeller som gjorde det och att 87 blev dödade, men det var mer än 200 döda kroppar och många saknas.

Hur märker du i din vardag att Burundi är oroligt?

Pascal: – När jag ska till jobbet, går jag hemifrån väldigt tidigt, av säkerhetsskäl. Jag vill undvika att bli stoppad av polisen eftersom de anklagar unga män för att göra rebelliska saker under nätterna. Jag har gett mig själv utegångsförbud efter klockan 18 på kvällen så då måste jag vara hemma. Jag vågar inte gå samma väg två gånger på en dag eftersom unga män blir stoppade, dödade och bortförda hela tiden.
Finansiellt så har min arbetsgivare gjort sig av med hälften av sina anställda och vi som har fått stanna har fått gå ner i lön med 30 procent eftersom det just nu inte finns någonting att göra på jobbet. Både min storebror och storasyster är arbetslösa och jag, med min lilla lön, får försöka försörja alla.
Det är svårt att röra sig i hela staden eftersom det finns polis var 200:e meter som frågar, ”Var har du varit? Vart ska du?”. Alla dessa stopp och frågor bara för att jag är en ung man.

FN varnar för ett nytt folkmord. Vad tror du om det?

Pascal: – Jag lyssnade på ett tal som en i CNDD-FDD (det regerande partiet, reds anm) hade om orderjobb. Jag hade en diskussion med en som jobbar på ungdomsdepartementet (fri tolkning av ministrère de jeunesse, reds anm) och jag kände direkt att han pratade negativt om tutsis. Efter attacken fredagen den 11 december var några kvinnor våldtagna av militär och polis och efteråt läste jag på en hemsida där polis och militär hade skrivit ”om det inte var för den tredje mandatperioden hade vi inte kunnat knulla tutsikvinnor”. Även inom det regerande partiet CNDD-FDD är tutsis som jobbar där rädda. I sina tal och i publikationer från CNDD-FDD fortsätter de prata om vad som hände 1966, 1972 och 1993 – allt för att rättfärdiga det som de säger tillsammans med andra hutuer. Jag vill inte vara den som talar illa om mitt land, men det är någonting dåligt som håller på att hända och vi måste stoppa det innan deras plan att döda alla tutsier blir verklighet. Det är nu eller aldrig.

Och för dig Alain, hur är det att leva i ett flyktingläger?

Alain: – Först var jag i ett transitläger innan jag kom till Mahama-lägret. Där fick vi tält. Det är ett vardagsrum och små rum där barn, unga, män och kvinnor bor ihop. Maten i lägret är otillräcklig, både i kvalité och kvantitet. En person får 8 kg majsmjöl, 5 kg bönor, 1 liter olja och ved som ska räcka en månad. Maten är varken nyttig eller tillräcklig. Det finns många frivilliga organisationer på plats i lägret och det är till exempel UNHCR som ger oss mat, tält och utbildning. Livet i ett flyktingläger är inte lätt eftersom vi inte har någon mat att välja på eller någon frihet. Utöver det lever vi i rädsla eftersom vi inte vet vilka de andra som befinner sig i lägret är. Vad är deras politiska situation och kan någon vara där för att döda tutsier?

fotnot: Afropé vill förtydliga att de åsikter som lyfts i intervjun är de intervjuades personliga åsikter.

Wictoria Trei
Wictoria Trei

 

 

 

 

Svensk misstänks ha deltagit i massaker i Rwanda – åtalas

En man i 60-års åldern åtalas nu i Sverige för att ha deltagit i grovt folkrättsbrott och folkmord i Rwanda 1994. Mannen är svensk medborgare och har bott i Sverige sedan 2002. Mannen greps för ett år sedan och har sedan dess suttit häktad. Mannen misstänks ha deltagit i och delvis lett massakrer. Mannen ska enligt åtalet ha varit en lokal ledare för en grupp hutuer som gjort sig skyldiga till massakrer mot tusentals tutsier.

Foto: Fanny Schertzer
Foto: cc Fanny Schertzer

Rättegången planeras börja den 16 september och pågå ett halvår, då rätten även ska besöka Rwanda för att titta på brottsplatserna där dåden ska ha skett. Åtalet ska gälla fem olika brottsplatser där sammanlagt tusentals personer dödats.

Åklagare Tora Holst, vid internationella åklagarkammaren i Stockholm ska enligt SVT ha uppgett:

– Han ska ha lett sina landsmän och anstiftat dem till det här

Ett tidigare folkmordsåtal har väckts i Sverige. 2011 blev rwandiern Stanislas Mbanenande gripen och dömdes den 19 juni 2014 av Svea hovrätt till lagens grövsta brott: folkmord. Han dömdes till livstids fängelse. Det finns dock inga kopplingar mellan den tidigare dömde och den nu åtalade mannen.

Enligt uppgifter ska svenska myndigheter ha fått tips om att den nu åtalade mannen befann sig i Sverige från Genocide Fugitive Tracking Unit, genom täta kontakter med myndigheter i Rwanda. Uppgifter som visade sig stämma.

Utöver att så många människor berövades livet i Rwanda under 1994, så har folkmorden även burit med sig oändligt mycket brutalitet, smärta och sorg hos oräkneliga människor.

Man beräknar att cirka 800 000 civila dödades i ett systematiskt folkmord i Republiken Rwanda mellan den 6 april och 18 juli 1994. I huvudsak var det tutsier som dödades, men även hutuer som motsatte sig skeendet. FN och västvärlden har fått skarp kritik för sin frånvaro och sitt agerande under folkmordet. Belgien har beskyllts för att ha stor skuld i detta folkmord, efter hur landet efterlämnades efter kolonialtiden. Mer om historia runt folkmorden i Rwanda 1994 kan ses i en dokumentär. Mer information finns HÄR!

Fatou Touray