Etikettarkiv: fördomar

Kampanj som utmanar fördomar om länder i Afrika

Rachel tröttnade på att hennes hemland Ghana alltid beskrevs i samband med misär och fattigdom. Till slut beslöt hon att ta saken i egna händer och startade en kampanj för att visa världen en annan bild av den afrikanska kontinenten.

Kenya Foto: Puxabay
Kenya Foto: Pixabay

Rachel är en 17 årig journaliststudent från Ghana som drog igång kampanjen, #TheAfricaTheMediaNeverShowsYou. Det är en kampanj där hon uppmanar folk till att lägga upp bilder på olika sociala medier för att visa fler sidor av afrikanska länder. Hon vill att människor runt om i världen även skall få ta del av ländernas stora utveckling och geografiska skönhet, inte bara negativiteter. Hon tröttnade på den ensidiga bilden av sitt hemland och av hela den afrikanska kontinenten som vardagligen målas upp i de stora medierna.

– Fastän kontinenten utvecklas så är det fortsättningsvis bara fattigdom, epidemier och krig som det skrivs om. Jag sade till mig själv att något måste göras, säger Rachel.

Monument i Dakar, Senegal Foto: Peal1903
Monument i Dakar, Senegal Foto: Peal1903

Enligt Rachel är den bild som medierna ger av Afrika ensidig för att få världen att fortsätta att se negativt på länderna i Afrika. Kampanjen har fått stor spridning och Rachel hyllas för den. Kampanjen, som främst har spridit sig på det sociala mediet twitter, har retweetats över 64,000 gånger och många budskap sprids med hashtaggen. Människor lyfter fram allt från afrikansk arkitektur, sjukhus, mode, skolbyggnader till personliga bostäder för att hylla och visa sitt hemland och kontinent från en annan vinkel. Men Rachel vill även förtydliga att det inte handlar om att överskugga eller gömma de problem som finns i länderna utan enbart kämpa emot stereotypen att misär är det enda som finns i Afrika.

-Det finns till exempel många afrikanska byar som är så vackra att det skulle få vem som helst att vilja bo där i stället för i staden. Men eftersom de enda byar som medierna väljer att visa upp är i dåligt skick har det blivit normen för hur folk bor i Afrika. Det räcker med att googla ”Afrikanska hus” för att se hur felaktig bilden blivit, säger hon

Kapstaden, Sydafrika Foto: Pixabay
Kapstaden, Sydafrika Foto: Pixabay

Hon tror att den ensidiga bilden som resten av världen får av den afrikanska kontinenten även är ekonomiskt dåligt. Många afrikanska länder är beroende av turistindustrin, och det är vanligt att de fattigaste byarna ligger nära de stora turistattraktionerna. Skulle turismen öka skulle det även påverka landets ekonomi till det bättre. Men för att öka turismen så anser hon att bilden av den afrikanska kontinenten måste förändras. Och detta är hennes försök till att förändra världens syn på hennes hemkontinent på en större skala.

Mireille Rosas
Mireille Rosas

"Absolut svensk" – del.2 – ikväll 21.00

Ikväll visar SVT den andra delen av samhällsprogramserien ”Absolut svensk” och Soran Ismail försöker bland annat ta reda på hur rasism sprids. Han träffar också Facebookfenomenet bakom ”flyktingar, asylsökande och allt jävelskap”. Och spelar det någon roll om en är svart och bär slöja eller är vit och blond när en ber om att få låna en främlings mobiltelefon.

Från "Absolut svensk" - del.2 - Skärmavbild, SVT
Från ”Absolut svensk” – del.2 – Skärmavbild, SVT

Soran ger sig i kvällens avsnitt ut och försöker resonera med folk om hur rasismens sprids. Sverige tycks ju så tolerant, eller? Bland annat beger han sig till en ort där minst ett fall av rasism har slagits fast i domstol.

På Facebook och Youtube figurerar profilen Tobbe Mårtensson som grundat det nya partiet Riksdemokraterna. Med nära 2000 prenumeranterna på Youtube och över miljonen visningar når han ut till svenskarna med sitt budskap om ”flyktingar, asylsökande och allt jävelskap”. Soran träffar Tobbe Mårtesson för samtal i kvällens program.

Skulle du låna ut din mobiltelefon?

Som socialt experiment skickas Assia och Lovisa ut på stan för att försöka få låna en mobiltelefon. I Nordstans köpcentrum i Göteborg försöker de båda ta kontakt med främmande personer för att be om att få låna en mobiltelefon. Assia är svart och bär slöja, Lovisa vit, blond och utan slöja. Hur bemöts dessa två personer? Spelar deras utseende någon roll?

 

 

”Absolut svensk” sänds 21.00 på SVT1 och SVTplay.

Tredje och sista delen visas den 3 december.

Läs mer om programmet här.

 

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh

"Jag vill få människor att vakna"

Afrosvenskar och afroamerikaner skiljer sig åt på ett avgörande sätt. Den stora afroamerikanska befolkningen är ättlingar till de afrikaner som tvångsförflyttades och förslavades. I dokumentärfilmen ”Bound: Africans vs African Americans” av Peres Owino, född i Kenya, får vi en inblick i en verklighet som nog är främmande för de flesta svenskar.

Det finns djupa motsättningar mellan de olika svarta grupperna i USA – afrikaner och afroamerikaner. Afrikanerna anser ofta att afroamerikanerna är lata, bortskämda och har fastnat i ett stereotypt klichéträsk av droger och kriminalitet. Och afroamerikanerna känner ofta att det var afrikanernas förfäder som fångade in deras förfäder och sålde dem till de vita slavhandlarna.

”Bound: Africans vs African Americans” visades i helgens berömvärda Cinemafrica: Diaspora-festival och för många var den säkerligen en ögonöppnare på många sätt.

Fyra år tog det för Peres Owino att göra filmen. Bara den stora, bärande gruppintervjusekvensen tog tre år.

-Det var väldigt svårt att få till intervjun. Jag vill ha sanningen men jag vill inte ha blod,
säger Peres.

Hon berättar att folk säger en sak öga mot öga men när kameran rullar vill plötsligt ingen längre kännas vid motsättningarna.

-Då älskar alla plötsligt varandra. Därför fick vi filma i 60 timmar och avverkade flera olika intervjugrupper innan vi fick några som sade samma sak både med och utan kamera.

Peres Owino, regissör i samtal med Karin Elfving, Cinemafrica efter visningen av Bound: Africans vs African Americans under Cinemafricas Diaspora-festival
Peres Owino, regissör i samtal med Karin Elfving, Cinemafrica efter visningen av Bound: Africans vs African Americans under Cinemafricas Diaspora-festival. Foto: Helena Svensson, Afropé

Regissören berättar att en av deltagarna i gruppintervjun ville hoppa av i efterhand. Något hade hänt i henne under den diskussionen och hon hade inte längre samma förutfattade meningar. Även en afrikansk man fick i filmen en tankeställare. Han intervjuades i en bil och fick frågan om han kände många afroamerikaner. Javisst, svarade han. Sedan kröp det fram att det var kanske inte vänner, snarare bekanta, av typen arbetsgivare och kollegor.

-Har du någon gång varit i ett afroamerikanskt hem? Frågade Peres Owino.

-Nej, svarade mannen.

-Hur länge har du bott i USA?

-25 år …

Peres Owino berättar att just att medvetandegöra folk var själva syftet med filmen.

-Jag ville få människor att vakna och göra medvetna val, säger hon.

I filmen möter vi ett flertal intressanta intervjupersoner, både afrikaner och afro-amerikaner. En intressant person ur den senare kategorin är Joy DeGruy, författare till boken ”Post Traumatic Slave Syndrome”. Hon säger bland annat att PTSD, posttraumatisk stress, orsakas av att en individ utsätts för ett eller flera trauman.

-En individ, ett trauma. Tänk dig då att alla runt dig, hela din familj, hela din omgivning, utsätts för livslånga trauman, i generationer. Vad får det för konsekvenser, frågar hon retoriskt i filmen.

Naturligtvis en mycket bra fråga. Som får avsluta denna text om en mycket bra och sevärd film.

Bonus:
Youtube-klipp med Joy DeGruy där hon ger ett konkret tips hur vita kan använda sig av sitt vithetsprivilegium för att ställa orättvisor tillrätta!

Helena Svensson
Helena Svensson

Gästkrönika: Jag tycker bara att det är synd att de inte får lära sig hur man röstar när de kommer hit

Vår gästkrönikör Dennis Alexis Hellström reagerade negativt och blev illa till mods när han var och förtidsröstade i fredags. Trevligt bemötande och hjälpsamhet av de som tar emot rösterna, gäller tydligen inte alla…

Bild: Thegambia.nu
Bild: Thegambia.nu

I fredags blev jag vittne till en otrevlig händelse när jag besökte Sandvikens stadshus för att förtidsrösta. Två kvinnor i medelåldern satt vid ett bord och tog emot rösterna, och den ena av dem uttryckte sig nedlåtande om en mörkhyad man som stod före mig i kön.

Av hänsyn till mannen tänker jag inte vara så detaljerad, men jag kan säga så mycket som att han hade glömt att ta med sig röstkortet, och det som fick mig att reagerade var hur den ena kvinnan lät när hon tillrättavisade honom. Självklart ska man informera personer om vad som gäller, och jag är medveten om att saker ibland kan låta värre än de kanske är menade, men kvinnans hätska tonläge och höga suckande fick mig att vässa öronen för att se vart det skulle leda.

När mannen gick därifrån sa kvinnan högt till sin kollega: ”Att det ska vara så JÄVLA svårt att förstå. Så mycket krångel och så kanske han inte ens har ett röstkort när det kommer till kritan.” Hon verkade nästan ta för givet att vi andra i kön skulle hålla med. Varför skulle hon annars ha pratat så högt?

Jag kunde inte tiga. ”Det blir ju inte bättre av att du har den attityden”, sa jag. Båda kvinnorna bakom bordet såg ställda ut, som om det plötsligt gått upp för dem vad kvinnan hade sagt. ”Nu menade jag ju inte så”, sa hon snorkigt. Det blev min tur och ingen av kvinnorna såg mig i ögonen utan stirrade stelt på sina papper.

När jag påpekade för henne att det är hemskt fult att prata om människor på det viset sa hon nonchalant: ”Ja, då får jag väl be så hemskt mycket om ursäkt då”. Som om det var MIG hon hade talat nedlåtande om. ”Jag tycker bara att det är synd att de inte får lära sig hur man röstar när de kommer hit.”

När DE kommer hit. Vilka de syftade hon på? Invandrare? Grejen är den att jag hade reagerat på samma sätt oavsett vem kvinnan hade talat illa om. Jag känner mig själv osäker när det gäller röstning och ställer ofta många frågor av rädsla för att göra fel. Men med personer som henne på plats känner man sig inte direkt bekväm att be om hjälp.

När jag kom hem kände jag mig fortfarande illa till mods, så jag bestämde mig för att ringa Sandvikens kommun för att ta reda på vad som egentligen gäller. Jag blev kopplad till kommunens valadministratör och berättade för henne om händelsen. Hon tackade för att jag hört av mig och lovade att ta upp detta med de ansvariga.

Hon bekräftade även det jag själv tänkt: Att de personer som tar emot rösterna är där för att hjälpa och informera människor, och att det inte är okej att uttrycka sig som kvinnan gjorde. Jag hoppas verkligen att de följer upp händelsen så att det inte upprepas.

Vissa kanske tycker att jag överreagerar, att det inte är en så stor grej. Men det får stå för dem. Jag har aldrig varit typen som tiger när jag ser orättvisor. Och som jag sa tidigare, det hade lika gärna kunnat vara jag som hade missuppfattat röstningsprocessen.

Frågan är bara om hon hade uttryckt sig på samma sätt om någon som ser ”etniskt svensk” ut?

Gästkrönikör: Dennis Alexis Hellström

Är det svårt för en afrikan att vänja sig vid att ha på sig kläder?

Foto: Tima Minteh Fofana

Det finns otroligt många stereotyper när det gäller utseendet på människor runt om i världen. Vi känner nog alla igen att alla svenskar ska vara blonda och blåögda till exempel. Jag vet att mycket är oskyldigt och ofta handlar om att man faktiskt inte tagit sig tiden till att läsa på.

År 2008 studerade jag i Kalifornien på ett college som hade otroligt många internationella studenter, men även olika etniciteter och ursprung bland de amerikanska studenterna.

När man pluggar på ett college i USA så behöver man läsa ett visst antal kurser från olika ämnen innan man kan ta sin kandidatexamen. Detta kallas för GE, general education.

Eftersom jag behövde några kurser ifrån physical education så tänkte jag passa på och lära mig att spela tennis, men även fortsätta med dansen. Det blev advanced streetdance, som var riktigt kul.

Min danslärare hade jobbat som dansare i L A back in the days och kan synas i Janet Jacksons musikvideo, ”That’s the way love goes”. Han turnerade även med Miss Jackson ett år. Han var helt fantastiskt och vi kom otroligt bra överens från dag ett.

Foto: Tima Minteh-Fofana
Foto: Tima Minteh Fofana

Första lektionen för terminen så skulle vi alla lära känna varandra. Vi satt i den klassiska ringen, en efter en skulle vi berätta vad vi hette, studerade, vart vi kom ifrån, hur länge vi hade dansat och vad vi gillar att göra på fritiden.

Jag märkte snabbt att alla på danskursen var amerikaner, förutom jag, så när det var min tur hann jag bara berätta mitt namn, vad jag pluggade hann jag inte fortsätta med efter att jag nämnt Sverige. Då kom det tusen följdfrågor från alla håll.

Jag tycker än idag synd om de 5-7 stycken personerna som ännu inte hade presenterat sig, för 20 minuter senare satt jag fortfarande där och förklarade att Sverige faktiskt är ett multikulturellt land, med folk med afrikanska rötter bland annat.

Jag förklarade att isbjörnar inte går på gatorna och att jag aldrig haft en pingvin som husdjur. Det här var seriösa frågor jag fick från vuxna människor som studerade på universitetsnivå. Vissa frågor var inte lika… märkliga, men många var det.

Till slut frågade en afroamerikansk tjej mig varför jag inte hade otroligt svart hy, stor bred näsa, feta läppar, och om det var svårt för mig att vänja mig vid att inte gå runt naken, eftersom jag hade afrikanska rötter.

När chocken hade lagt sig förklarade jag att vissa länder som Gambia har flera stammar, olika språk, och att jag inte känner till att någon går runt naken så det fanns inget att vänja sig vid när det gällde kläderna.

Foto: Tima Minteh Fofana
Foto: Tima Minteh Fofana

Mitt första intryck av den här tjejen var inte alls bra. Det är något med att höra en afroamerikan yttra sig så klantigt om Afrika. Jag blir alltid lite mer chockad. Jag vet att de är amerikaner med afrikanska kopplingar väldigt långt bak i släkten, men med tanke på vart de historiskt har sitt ursprung, så har jag på något sätt förväntat mig att de kanske ska ha bättre koll när det gäller vissa saker om Afrika. Det här var ju ett av de mer extrema fallen, men det var inte den sista gången jag gladligen berättade hur det är i Sverige och Gambia.

Man ska dock inte döma någon person för snabbt, så min nyfikenhet och starka vilja att berätta mer om Afrika för den här tjejen gjorde att vi blev väldigt goda vänner och är det än idag.

Jag berättade så mycket jag bara kunde för henne om Afrika, Europa och min familj. Hon blev lika chockad varje gång en av hennes fördomar motbevisades, och jag blev lika chockad varje gång jag fick en fråga som lät som att det kom från ett barn.

Dumma frågor får dumma svar, brukar vi ju säga i Sverige, så många gånger skämtade jag om att jag hade ett lejon på min bakgård i Gambia, och red på Zebror för att hälsa på släkten. Med tiden så förstod hon när jag skämtade och när jag menade allvar.

Jag fick även min nya vän att anmäla sig till min favoritkurs på skolan, Roots: African and African American History. Inte nog med att vi fick se miniserien Rötter, läsa boken och andra fantastiska läroböcker följt av intressanta diskussioner, men min professor åkte till Gambia en gång om året och hade så otroligt mycket kunskap som jag kommer bära med mig resten av mitt liv.

I slutändan så kommer det alltid finnas okunniga människor. Jag lär mig otroligt mycket varje dag från människorna i min närhet och min gode vän Google. Det är synd när en människa är okunnig, fördomsfull, och samtidigt inte har ett intresse för att lära sig fakta.

Jag vet att många gillar att skämta om hur amerikaner kanske inte alltid har koll. Jag är en av de människorna. Men hur fördomsfulla vissa amerikaner än var, så var de alltid öppna för att lyssna och lära, samtidigt som de lärde mig ”The American way of life.”

Man lär sig verkligen något nytt varje dag och ibland är det bra att ha tålamod om någon vill lära sig något av dig.

 

Tima Minteh-Fofana
Tima Minteh-Fofana

Om slentrianrasism med Ibrahim Ebrima Faal

Tidigare i veckan publicerade vi en lång intervju med skådespelaren Ibrahim Ebrima Faal som just nu är aktuell med monologen Bananhuset på Angeredsteatern i Göteborg. Här publicerar vi nu ett klipp på en kortfilm där Ibrahim Ebrima Faal är huvudrollsinnehavare. Filmen handlar om slentrianrasism, missförstånd och förväntningar.

Vi på Afropé gissar att vi kommer få se mer av produktioner av/med Ibrahim Ebrima Faal. I klippet kan ni se tänkvärda händelser från vardagen, det vi ofta kallar ”vardagsrasism”, även om det uttrycket är ganska olyckligt, då det lätt kan tolkas som en rasism som inte är lika skadlig att bli utsatt för. I själva verket är det kanske den rasismen som i längden är mer skadlig då den är svårare att bemöta, svårare att värja sig emot och lättare att vifta bort som inbillning, överkänslighet eller ifrågasättande om det verkligen var så personen/personerna menade…

Se själva kortfilmen och avgör hur du själv uppfattar den.

Allt det jag inte är from Fanny Ovesen on Vimeo.

fatou touray 2013

Rekordmånga följare på Instagram för @SvartKvinna

svartkvinnaFör två dagar sedan, den 10:e mars startades konton på Twitter, Facebook och Instagram under namnet @SvartKvinna. Kontona har upprättats för att uppmärksamma Sexualisering, Exotifiering och Rasism. ”SvartKvinna påvisar de upprepande strukturerna av den ständiga objektifieringen vi lever i” enligt beskrivningen på Facebook-kontot. Thegambia.nu har fått ställa några frågor till kvinnan bakom kontot.

Att uppmärksamma dessa företeelser ligger både i tiden och är fortfarande något som är viktigt att sprida budskapet om. Under det senaste året har media i Sverige haft åtskilliga debattartiklar och krönikor om ämnen som rasism, exotifiering av svarta och sexualisering av kvinnor, vilket inte är några nya företeelser. Detta konto aktualiserar viktiga ämnen ännu en gång men på ett helt nytt sätt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Thegambia.nu har ställt några frågor till ”Svart Kvinna”:

Vad vill du uppnå med dessa konton? – Jag vill uppnå en ökad medvetenhet hos folk. Jag vill att folk ska börja fundera över vad de faktiskt säger till människor. Men framför allt, är SvartKvinna en sida för just svarta kvinnor. Tillsammans belyser vi vad vi har upplevt genom åren. Tillsammans bevisar våra berättelser att dessa strukturer i vårt samhälle finns, det är inga isolerade händelser eller ett fåtal ”idioter”, det är tyvärr en bredare uppfattning som måste belysas. Jag tror att man först måste visa upp problemet och skapa medvetenhet hos folk för att sedan verkligen kunna ta tag i den större problemet. Nämligen att vi lever i ett rasistsikt och sexistiskt samhälle.

Hur fick du idén? -Jag fick idén av att göra någonting av alla de upplevelser jag och mina vänner bär på när jag en kväll ute i Stockholms uteliv fick två vidriga kommentarer på samma kväll. Jag kände att nu får det vara nog, folk måste skärpa sig. Jag har funderat länge fram och tillbaka hur det ska göras tills jag tänkte att citat och instagram kändes smartast och mest effektivt för att nå ut brett.

Finns det något mer som du vill nå ut med? – Jag vill nå ut med att våra upplevelser inte är överdrivna. Alltid får vi höra att det ena eller det andra inte var så farligt. Jo, det är farligt om det händer så pass många av oss upprepande gånger. Det är inte att vara överkänslig. Det är att inse verkligheten vi lever i och försöka förändra den!

Vi tackar SvartKvinna för intervjun och önskar att hon uppnår sina förhoppningar att skapa något bättre för oss alla!

Det finns en stort behov i vårt samhälle idag att uppmärksamma oss själva och varandra på gamla invanda strukturer som behöver brytas för att ändra normer där vita och män står för normbildningen i vårt samhälle. Det här är ett av många sätt att väcka både debatt och den björn som sover i sitt lugna bo. Det är dags att lyfta dessa frågor högst upp på dagordningen och att ifrågasätta våra egna fördomar, förutfattade meningar, objektifiering, rasifiering och ojämlika strukturer i vårt samhälle. Under de två dagar dessa konton varit igång har @svartkvinna fått (i skrivandets stund) över 9900 följare på Instagram, 270 följare på Twitter och över 180 gillningar på Facebook.

fatou touray 2013