Etikettarkiv: förtryck

Oförståndet för hur rasism drabbar för den som inte utsätts för det

Ofta när jag pratar om rasism med vita personer så kan jag mötas av oförståelse. Och jag kan delvis relatera till det. Innan jag fick den kunskap jag idag har om rasism och Afrikas historia så kunde jag inte förstå hur rasismen i vårt land egentligen ser ut och hur den drabbar. Jag fattar självklart fortfarande inte allt på grund av redan tidigare nämnda skäl, men jag fattar mer. Och om jag är oförstående så är det mest att jag inte fattar hur folk fortfarande kan vara så blinda. Är du vit så är du liksom mer blind. Eller helt blind. Så frustrerande! Men det är väl som med allt förtryck. Förtryckaren eller de passiva förtryckarna är så inne i sin bubbla, med liknande glasögon att de inte ser att de är de som utför förtryckande. Och så kan det fortsätta i all evighet.

Foto: Pixabay

Själv känns det som jag mest står och stampar. Det vete tusan om dessa krönikor ens hjälper till och för utvecklingen framåt. Varför ska det ta så lång tid för? Jag blir som en unge som inte får godis i affären. Småsint och otålig. Dömande och kritisk. Det är så lätt att hata på de som hatar eller bemöta ignorans med vass ton. Det tål att upprepas: kunskapsspridning är lösningen på problemet. I alla fall en stor del av lösningen. Unga med rötter ifrån Afrika måste få veta sitt ursprung, de måste vara stolta, de måste föra det vidare så att ingen förtryckare i världen kan stå i vägen för dem. Och vita svenskar över lag, måste få veta att Afrika inte är ett svart hål med krig och aids och biståndsskulder. De måste förstå sin del i historien, vad som orsakade det dåliga och hur det var innan 1500-talet. Att veta sin historia ger kunskap som ger makt över sitt eget liv på ett helt annat sätt än annars. Det är skandal att skolorna i vårt land fortfarande inte undervisar i detta. Den verkligheten blir då en passiv bidragande orsak till att rasismen fortsätter att frodas i det tysta. Extremhögerpartier är enligt mig ett bevis på att det är så.

Illusionen om fosterlandet Sverige må vara ljuvlig att tänka på men egentligen har Sverige som land i sin nuvarande form inte funnits längre än ungefär 200 år. Det är väldigt kort tid. Länder och länders gränser ändras hela tiden eftersom allting är i förändring. Ingenting består. Människor har alltid flyttat och skaffat barn på nya platser så människor med nya utseenden kommit till världen. Det hela är egentligen väldigt mäktigt att tänka på.

Media har också en enorm skuld till att det ser ut som det gör. Homogena, vita redaktioner rapporterar om vita, homogena nyheter i jämlikhetens land Sverige. Förorter blir farliga och landsbygden dum. Den nyfikna uppsökande journalistiken tar stryk i jakten på klick. Själv läser jag knappt nyheter och ändå ska jag bli journalist (om någon framtida arbetsgivare läser detta och ryser kan jag försäkra att jag fortfarande kommer bli en grym reporter, men hela branschen behöver höra detta). Det ger mig ingenting att läsa om att det brinner bilar i någon förort. Det är bara sorgligt. Jag vill veta varför det gör det. Jag vill att redaktioner skickar mångspråkiga journalister till landets alla hörn och snackar med människor med olika ursprung. När inte människor inkluderas så blir det kaos. När inte människor får höra till så frodas olycka och bilar brinner och högerextrema får lätta analyser som vatten på sina kvarnar. Och jag vill inte läsa om sådant. Jag vill inte läsa texter i gammelmedia som bidrar till att rasismen fortsätter. I min klass går det inte många med utländsk bakgrund. Och ändå är vår klass enligt lärarna mindre homogen än vanligt. Det är så deprimerande. Därför är kunskapsspridning så viktigt! Så att fler med utländsk bakgrund söker sig till journalistyrket så att fler historier kan berättas. Historier som annars hade varit bortprioriterade. Journalistisk är så mycket mer än klick och lösnummer. Det är demokrati och rättvisa. Tyvärr så lever det inte upp till det just nu.

Ida Oscarsson

Ett brev till svarta män: Patriarkatet gör mig besviken på er

De senaste åren har jag upplevt en ökad samhörighet med andra svarta i Sverige. Jag har välkomnat nya afrikansvenska bekantskaper i mitt liv som syskon från kontinenten. Jag har besvarat leenden på tåg, och svarat tillbaka på taskig franska vid frågor från fransktalande afrikaner i diasporan.

Känslan av tillhörighet har gjort att jag ”hamnat”med svarta personer. Jag har förälskat mig i svarta män och umgåtts med afrosvenskar och andra rasifierade. Jag vill tro att det varit omedvetna beslut, men blir inte förvånad om mitt undermedvetna haft koll på läget. För, visst stämmer det att människan gärna håller sig till sin egen grupp? Det här med att hålla sig till det man känner till och som känns tryggt.

Jag tänker att det är viktigt att känna samhörighet med andra som delar ens erfarenheter, och att det är viktigast att hitta till varandra under tuffa tider. Som afrikaner utanför hemkontinenten, har vi en gemensam historia som förenar oss. Vi lever med kvarlevorna från våra förfäders kamp och missöden, för att inte tala om våra egna öden. Ingen annan än vi vet hur afrofobi känns. Jag respekterar er och eran kamp, för ibland har vi, på grund av kön, olika utmaningar kring rasism och andra förtryck.

Jag respekterar den svarta mannen, jag ÄLSKAR den svarta mannen, men jag har insett att det finns många svarta män som inte respekterar den svarta kvinnans kamp mot sexism och patriarkala maktstrukturer. Jag har kunnat hantera de sexistiska fördomar som finns om mig som invandrartjej och som svart tjej, särskilt från vita män. Jag har känt att jag varit en punkt att bocka av i listan av erövringar. Allt detta har jag kunnat hantera, men det är beklämmande att mitt folk, mina bröder, också är offer för patriarkatet. Jag blir sorgsen för de bröder som slår, smutskastar, våldtar och nervärderar den svarta kvinnas värde. Missförstå mig inte, för jag vet att patriarkala våldet inte är reserverad för en viss grupp eller hudfärg i samhället, men jag blir ännu ledsnare när förtrycket kommer från min egen grupp. Jag menar inte att ”hänga ut” mitt folk, det hoppas jag att ni förstår. Jag vill öppna upp för samtal inom oss, och uppmuntra till ökad respekt och solidaritet för vad svarta kvinnor får utstå. Om jag inte kan räkna med att NI backar mig och min egen rätt till min kropp, vem ska jag då räkna med?

 

Rokibath Alassane

Intervju med Josefin Jallow: "Det är viktigt att inte bedriva en feminism till för bara vita kvinnor"

Att lyfta och uppmärksamma unga afrosvenskar som gör skillnad i vårt samhälle, är en av Afropés målsättningar. Idag kan vi presentera en ung, kunnig tjej från Malmö med stark politisk övertygelse, som har mycket tankar och idéer vi alla kan lära oss av. Läs Afropés unika intervju med Josefin Jallow och möt en ung kvinnas feministiska och antirasistiska kamp för ett jämställt samhälle.

Josefin Jallow Foto: Privat
Josefin Jallow Foto: Privat

När väcktes ditt politiska intresse och vad var det som fick intresset att väckas för dig personligen?

Jag var medveten om orättvisor som fanns i samhället i rätt tidig ålder, eftersom mina föräldrar var och är aktiva inom politiken.

När jag var 13 så bestämde jag mig för att gå med i Ung Vänster, för att göra förändring på riktigt.

Jag har alltid haft starka åsikter och därför kändes det bra att organisera mig istället för att sitta hemma och bara tycka.

Varför just Ung Vänster?

Min pappa var som sagt med i Vänsterpartiet, och jag kände själv att Ung Vänster var det ungdomsförbund vars åsikter jag sympatiserade mest med. Jag har alltid varit medveten om orättvisor, men ju längre jag var med i Ung Vänster, desto mer förstod jag. Jag förstod att det både var rasism och patriarkatet som låg bakom mycket av de upplevelser jag haft under min barndom. Det var ingen slump att alla rörde mitt hår, eller gav mig och min familj otrevliga blickar. Det var heller ingen slump att oavsett vilka prestationer jag gjort, så var det mitt utseende som var i fokus. Jag sågs, och ses som ett objekt, och inte som en person och detta är det patriarkatet som ligger bakom.

I Ung Vänster så fick jag sätta ord på upplevelser jag haft, och förstod att det var strukturer som låg bakom. Jag förstod att det inte är rimligt hur den ekonomiska eliten bara ökar och ökar sin makt och kapital, medan arbetarklassens makt över sina egna liv minskar. Och sen jag insåg detta så har jag kämpat som en vänsteraktivist för rättvisa.

josefin faktaVilka politiska frågor är viktigast för dig och varför?

De frågor som är viktigast för mig är antirasismen, feminismen och klasskampen. Dessa frågor brinner jag för eftersom jag själv är en rasifierad kvinna ifrån en arbetarklassfamilj, vilket gör att jag är väl medveten om de orättvisor som finns. Att vi år 2016 fortfarande inte lever i ett jämlikt samhälle, är inte okej, och kommer aldrig att vara. Jag är trött på att leva i ett samhälle där jag kommer att ha svårare att få jobb på grund av min hudfärg. Och där jag kommer få lägre i lön på grund av mitt kön. Jag tycker inte att det är okej att arbetare inom välfärden sliter ut sina kroppar med 12-timmars skift och tunga lyft, medan de 65 rikaste människorna i världen äger mer än halva jordens befolkning äger. Därför är dessa frågor viktiga för mig, och jag kommer inte att vara nöjd förrän vi uppnått ett jämlikt samhälle.

Många anser att det inte längre finns ett klassamhälle i Sverige idag. På vilket sätt tycker du att klassamhället påverkar generellt i Sverige idag?

Klassamhället är för mig tydligare än på många år och detta är inte bara någonting jag tagit ur tomma intet. En undersökning av OECD som gjordes år 2014 visade att Sverige är det land i västvärlden vars klassklyftor har ökat snabbast.

Vissa familjer har råd med 3 bilar, en villa och semester flera gånger om året. Medan andra knappt har råd med busskort, bor i trånga hyreslägenheter och aldrig har råd att åka iväg. Att folk anser att det inte finns ett klassamhälle i Sverige idag skulle jag säga är väldigt naivt och jag finner det även komiskt att det bara är människor tillhörande överklassen som säger sådana saker. Att klassklyftorna ökar har gjort att det skapats ett starkt missnöje hos arbetarklassen, och folk har blivit desperata efter en lösning. De problem som finns skylls då till stor del på invandrare och Sverigedemokraternas stöd ökar. Klasskillnader får rasismen att gro, och sätter grupper emot varandra.

Vi måste prata om klass, istället för att förneka dess existens.

Hur tror du att klassamhället skulle kunna jämnas ut och göras mer jämställt?

Jag tror på ett klasslöst samhälle, och att det är det enda som kommer att göra samhället både helt jämställt och jämlikt. När klassamhället försvunnit så finns det ingen anledning att sätta grupper emot varandra, eftersom att alla har samma förutsättningar. Jag tror därför att klasskamp är det som i slutändan kommer att göra samhället mer jämlikt.

Jag tror inte att små socialdemokratiska reformer kommer att leda Sverige in i nån slags ”jämlik utopi”, men självklart finns det småsaker som kan förbättras med hjälp av reformer. Sådana reformer kan till exempel vara 6 timmars arbetsdag och gratis kollektivtrafik. Detta tror jag skulle bidra till en minskad segregation, men jag tror som sagt inte att små reformer verkligen är lösningen på samhällsproblemen.

Om du fick fria händer att genomföra tre politiska beslut i Sverige idag, vilka skulle det då bli?

Om jag skulle fått genomföra 3 politiska beslut så skulle det självklart ha varit: 6 timmars arbetsdag, öppna gränser för människor som flyr, och att skolan ska omformas och bland annat lära ut mer om rasism, sexism, och hbtq-frågor. Men omformningen ska även innebära avskaffande av dagens betygssystem.

Josefin Jallow Foto: Privat
Josefin Jallow Foto: Privat

Intersektionell feminism är en viktig fråga för dig, berätta gärna varför den är viktig?

Feminism har alltid varit en viktig fråga för mig, och redan när jag var 10 år så var feminism ett väldigt vanligt samtalsämne bland mig och mina vänner.

Sexismen har för mig alltid varit väldigt tydlig och en del av min vardag och att kämpa för jämställdhet har alltid varit en självklarhet för mig.

Dock så är det viktigt att inte bedriva en feminism till för bara vita kvinnor, utan att ta i beaktande den verklighet som rasifierade kvinnor står inför och bedriva en kvinnokamp som är till för alla kvinnor. Den feministiska kampen som förts i över 100 år har lett till förändring, men vi har fortfarande en lång väg att gå. Och när vi vinner feministiska segrar så måste vi hela tiden ha i åtanke vilka kvinnor det är som gynnas. När vi uppnått ett samhälle där alla oavsett kön har lika mycket makt över både sina egna liv, och har inflytande över samhällsfrågor så måste vi vara kritiska. Vilka är dessa kvinnor? Hur många av dessa kvinnor är rasifierade? Tyvärr så kommer det att finnas hierarkier även när vi uppnått jämställdhet och det är mycket viktigt att alltid ha i åtanke.

Vi måste ha en representativ fördelning i alla delar av samhället. Vi kan inte vara nöjda när vi uppnått en jämn könsfördelning där 50% är kvinnor, om alla kvinnor är vita. Detta gäller dock inte bara rasifiering. Det finns även en bristfällig representation bland till exempel hbtq-personer. Och när hbtq-personer väl visas, så är det oftast vita cis-gaysnubbar. Vi ser sällan transpersoner och när vi gör det så är de aldrig icke-binära transpersoner utan alltid transmän/kvinnor.

Nästa generation ska inte behöva växa upp utan att se sig själva. Dom ska inte behöva växa upp och tro att dom aldrig kan bli nåt på grund av en bristfällig representation.

Du höll ett brandtal på Internationella Kvinnodagen som fått positiv uppmärksamhet. Vad var det viktigaste för dig att lyfta fram i talet?

Mitt tal handlade mycket om varför feminism behövs och att vi som sagt måste bedriva feminism som är till för alla. Men det huvudsakliga jag ville få fram var väl helt enkelt att vi har fått nog. Det är år 2016 och vi är inte ens nära jämställdhet. Vi är trötta på att vara rädda, slita ut våra kroppar i vårt arbete men ändå få en lägre lön, och att bli förlöjligade oavsett hur vi gör. Det är nog nu, och vi måste ta ställning för feministisk förändring just nu.

Är det något du särskilt vill lyfta?

Det är dags att ta ställning nu. Emot rasism, sexism och alla andra sorters förtryck. Vi måste motverka klassamhället och kämpa för rättvisa innan det är försent. Vi måste visa Sverigedemokraterna att rasism inte är accepterat och aldrig kommer att accepteras i det svenska samhället.

Afropé tackar Josefin för intervjun och önskar henne all lycka till i framtiden, inte minst i kampen som många kommer att få skörda frukterna av när vårt samhälle blir mer jämställt! Tack Josefin!

Fatou Touray