Etikettarkiv: frankrike

Vem är främlingen?

Jag var runt 13 år när min syster introducerade mig för Albert Camus bok Främlingen. Det är en bok jag aldrig riktigt har kunnat lägga åt sidan då boken innehåller något mer underliggande som fortfarande får mig att fundera, diskutera och ifrågasätta. Ibland brukar det hända något som får en att titta på sin kompis eller fråga sig själv, ”Vad hände precis ?” Lite den känslan hade jag när jag läst klart Främlingen. Vad var det som precis hände i boken? Vad hände med den likgiltiga Meursaults liv och vad hände med personerna i hans omgivning?

I boken Främlingen får läsaren följa Meursault och den rättsprocess han hamnat i efter att han mördat en man på en strand. Personen som Meursault mördar omtalas som araben i Camus bok, läsaren får inte ens veta vad den mördade mannen heter. Det läsaren får ta del av är enbart att personen som blivit mördad av Meursault är araben. Nu, flera år senare har journalisten och författare Kamel Daoud som själv är från Algeriet skrivit boken Fallet Meursault där araben från Camus bok fått ett namn närmare bestämt Moussa. Haroun, berättaren i Daouds bok är bror till Moussa som blev mördad av Meursault och i boken Fallet Meursault är det nu hög tid för läsaren att få höra om offret Moussa.

Boken Främlingen av Albert Camus. Foto: mollyfatale (commons licens)

Utgivningsåret för boken Främlingen var 1942 och under detta år var Algeriet ockuperat av Frankrike. Albert Camus var för ett fritt Algeriet och jag får känslan att det namnlösa offret troligtvis speglar den koloniala maktens syn på de som inte var födda fransmän. Offret i Camus bok som blev mördad var en nobody som läsaren inte behövde få veta något om då han bara var en ”enkel arab” och så är det inget mer med det. I mina ögon är Moussa lite av en sommarkatt i boken Främlingen. Kanske var det med mening som den mördade personen inte namngavs för att demonstrera hur människosynen på icke-fransmän såg ut under den tiden. Eller så var personen bara en nobody som inte hade rätt till något form av gehör. Och vem är egentligen främlingen i Camus bok? Är främlingen kanske Moussa som Daoud har valt och kalla den mördade personen eller finns det en djupare underliggande historia?

Det har gått 10 år sedan jag för första gången läste boken Främlingen men personerna i boken och inte minst Meursault och hans likgiltiga approach sitter kvar i huden på mig. Jag ser framemot att läsa boken Fallet Meursault för att kanske får svar på mina frågor eller så dyker nya frågor upp, kanske blir jag mer förvirrad än vad jag tidigare var.

Nadia Chache

Algeriets självständighetsdag 5 juli: Minnen från frihetens dag

Nästan hela den afrikanska kontinenten har under någon period i historien koloniserats av ett europeiskt land och de flesta av dagens afrikanska länder fick inte sin självständighet förrän efter andra världskriget. Således är många av länderna i Afrika väldigt unga. Algeriet är en av dessa unga stater, folket fick till sist sin självständighet den 5 juli 1962 efter ett åttaårigt blodigt krig. I år firar Algeriet 54 år som ett självständigt land, under sin egen flagga och sin egen nationalsång.

Messaouda Gazit. Foto: Amina Gazit
Messaouda Gazit. Foto: Amina Gazit

Algeriets resa fram till självständighet har varit lång, den franska stormakten kom till Algeriet redan på 1830-talet och Algeriet kom sedan att bli en del av Frankrike där tre franska departement upprättades. Kriget mellan Algeriet och Frankrike är ett ämne som inte går att undgå, det är fortfarande ett starkt minne hos de som växte upp eller levde under den tiden. Kriget var ständigt närvarande och nära, hela det algeriska folket var involverade på ett eller annat sätt.

Innan kriget startade den 1 november 1954 fanns det sedan tidigare försök till uppror mot den franska stormakten. Bland annat är massakern i Sétif som ägde rum den 8 maj 1945 ett försök till självständighet. Folk demonstrerade för ett fritt Algeriet men det slutade med en massaker. Frankrike ville inte släppa taget då Algeriet ansågs vara ett franskt territorium och kallades för Franska-Algeriet. När kriget sedan tog fart den 1 november 1954 kom det nästan som en överraskning för algerierna. Messaouda Gazit kommer väl ihåg krigstiden och har starka minnen från när hon fick nyheten om ett självständig Algeriet. Hon var i 20-årsåldern när kriget började och bodde i området Kabylien i Algeriet.

Personerna som talade om ett krig mot Frankrike var lite annorlunda och speciella, för hur kunde man kriga mot Frankrike? menar Messaouda Gazit.

Det var inte lätt för algerierna att tro att ett krig mot Frankrike skulle ta fart då Algeriet ansågs vara franskt och att starta ett krig mot den franska stormakten skulle vara svårt. Frankrike svarade tillbaka och kriget pågick i åtta år. Messaouda som är från Kabylien i Algeriet berättar att det tog lite tid innan den franska armén tog sig till bergen. Hon minns att den franska armén bland annat brände ner hus och dödade boskapsdjur i syfte att paralysera folket på landsbygden. Hon berättar också om rädslan som ständigt fanns hos henne och folket. Hon minns även när den franska armén kom till hemmet och hur hon gömde sin son vid två eller tre olika tillfällen. Den franska armén kunde komma in när som helst och hur som helst.

Messaouda Gazit berättar om en dag då en grupp fallskärmsjägare kom hem till familjens gård. En av fallskärmsjägarna rörde Messaouda Gazits svärmors sjalar som hon hade på sig för att kontrollera om hon gömde något där. Messaouda Gazits svärfar sa då till fallskärmsjägaren att han skulle passa sig och inte röra gumman, fallskärmsjägaren var i detta fall officer och svarade med att ge honom en ordentlig örfil så att han snurrade runt. Hon minns även att hennes svärfar samlade in pengar för att ge till motståndsrörelsen Front de libération nationale, FLN. En person tjallade på honom och han blev tillfångatagen och fick sex månaders fängelse för det.

Minnesmonumentet Makam Shahid i huvudstaden Alger. Foto: Mouh2jijel
Minnesmonumentet Makam Shahid i huvudstaden Alger. Foto: Mouh2jijel

Det fanns en del algerier som ville se Algeriet franskt och stred på den franska arméns sida, dessa personer kallades för Les harkis. Det fanns även en underjordisk fransk nationalistisk rörelse som kallades för Organisation de l’armée secrète, OAS (Den hemliga arméns organisation), som ansåg att Algeriet var franskt och kämpade ända in i slutet för att det skulle förbli så, även när förhandlingarna om ett algeriskt självbestämmande och en algerisk självständighet så småningom skulle bli verklighet. Efter krig och förhandlingar mellan FLN och Frankrikes president Charles de Gaulle kunde Algeriet kalla sig för ett självständigt land.

– Nyheterna om självständigheten spred sig via personer. Jag minns att alla samlades och det blev en stor fest, alla dansade och sjöng. I en hel månad var det fest med dans och sång. Vi kunde inte tro att det var sant, nu behövde man inte vara rädd längre. Nu kunde man leva lugnt, ingen kommer och stör vilket var helt overkligt i början. Vi hängde den algeriska flaggan överallt i hemmet och ute. Det fanns fortfarande fransmän kvar men vi hängde ändå upp den algeriska flaggan, fransmännen kunde inte göra någonting mot oss, vi gick runt som om vi var änglar, minns Messaouda Gazit.

Under alla år när Algeriet var en del av Frankrike immigrerade fransmän till Algeriet och gjorde Algeriet till sitt hem, dessa personer kallas för les pieds-noirs som översätts till svartfötter. När fransmännen förstod att Algeriet gick mot sin självständighet flyttade en miljon fransmän från Algeriet till Frankrike. Efter 130 år som fransk koloni varav de sista åren pågick ett åttaårigt långt krig och till slut en självständighet, lämnade fransmännen Algeriet bakom sig.

– Jag minns att fransmännen började lasta saker på lastbilarna och var påväg att lämna landet, jag kunde knappt tro mina ögon. Man tänkte, är det verkligen sant, ska de ge sig av? Efter åtta år var det slut, det var över. Efter att alltid vara rädd kunde man nu sova i fred. Man trodde aldrig att man kunde vakna så levande, avslutar Messaouda Gazit.

Det åttaåriga kriget skulle lösa upp en 130 år gammal ockupation där tortyr, giljotinen och mord hade blivit till vardag. Trots detta har Algeriet inte fått någon ursäkt från den franska regeringen angående den långa ockupationen eller kriget som kostade många personer livet. De franska arkiven med information om kriget öppnades inte för än i början av 1990-talet, alltså ungefär 30 år efter självständigheten, men då Algeriet är ett väldigt ungt land finns arkiven inte bara på papper utan och hos folket, som minns vad som hände.

Relaterat

Hocine Aït Ahmed – den sista av ”alla helgons söner” är död.

Nadia Chache
Nadia Chache

När kolonialmakten aldrig blir nöjd

Det räckte inte att förslava och suga ut. Gamla kolonialherrar ville ofta ha mer. ”Kolonialskuld” och ”kolonialskatt”. Haiti har betalat i 150 år, men slipper nu. För många länder i Afrika fortsätter det …

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Man skulle kunna tro att det räckte med kolonialismen. Att det var illa nog att vissa länder, exempelvis Frankrike, tillfångatog människor i andra länder, förslavade dem och förflyttade dem till andra sidan jorden. Man skulle kunna tro att det stoppade där.

Men faktum är att Frankrike, vid många av dessa länders självständighet, ansett att det nyligen självständiga landet ska betala en ”skuld” till Frankrike, eftersom fransmän förlorat ”kapital” då tidigare slavar blev fria, eller för att infrastruktursinvesteringar då inte längre varit i fransk ägo.

För Haiti handlar det om just detta med ”förlorat kapital” då slavar blivit fria. Frankrikes president Francois Hollande har i alla fall lovat att Haiti inte längre behöver betala denna ”skuld” till Frankrike.

När han gav beskedet, vid en invigningsceremoni på Guadeloupe förra året, möttes han av stående ovationer, från olika karibiska premiärministrar. En del började till och med gråta, rapporterar tidningen Barbados Today.

Eftersom Haiti vann sin självständighet 1804 – och då blev världens första svarta republik – handlade detta om en över 200 år gammal ”skuld”. Haiti gick år 1825 med på att betala denna skuld, för att få officiellt erkännande från Frankrike. Kritiker kallar detta för ”en olaglig lösensumma för självständighet”, eftersom Frankrike redan gjort slaveri olagligt när de bad om denna ”kompensation”.

För Afrikas del handlar det enligt en artikel på Silicon Africa ofta om en slags kolonialskatt till Frankrike.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Guinea började kämpa för självständighet 1958, vilket gjorde den koloniala eliten i Paris rasande och den franska administrationen i Guinea förstörde allt det goda i landet som de ansåg att kolonialismen bidragit med. De förstörde skolor, offentliga byggnader, medicin, forskningsinstrument, djur dödades och mat brändes upp eller förgiftades. Allt för att de andra kolonierna skulle se att priset för att säga nej till Frankrike skulle bli mycket högt.

Sylvanus Olympio, den första presidenten i Togo, hittade en mellanväg. Han ville inte fortsätta se sitt land under franskt styre och vägrade därför skriva på ett avtal om fortsatt kolonialism. I stället gick han med på att betala en årlig avgift till Frankrike för de så kallade förmånerna landet åtnjutit under franskt styre. Frankrike krävde detta för att de inte skulle förstöra landet innan de lämnade det. Men summan de krävde för den ”koloniala skulden” var så hög att den uppgick till 40 procent av Togos budget år 1963.

Det nya självständiga Togos ekonomi var så bräcklig att Olympio bestämde sig för att lämna det franska koloniala valutasystemet CFA och i stället skapa en egen nationell valuta.

Tre dagar efter att han börjat trycka landets nya sedlar blev han mördad av ett gäng soldater, uppbackade av Frankrike. En före detta fransk främlingslegionär vid namn Etienne Gnassingbe var den som mördade honom. Mördaren sägs sen ha fått en belöning på 600 dollar av den lokala franska ambassaden.

År 1962 ville Modiba Keita, Malis första president, gå ur det koloniala valutasystemet. Han ansåg att det var en börda för landets utveckling. År 1968 mörades han av en annan före detta fransk främlingslegionär, Moussa Traoré.

Faktum är att under den turbulenta period där afrikanska presidenter försökte befria sig från europeisk kolonisation, använde Frankrike före detta främlingslegionärer mot flera av dem, bland annat i Centralafrikanska republiken, Burkina Faso och Benin.

År 2014 – Afropé har inte kunnat hitta färskare uppgifter – var det 14 afrikanska länder som var tvungna att avsätta 85 procent av sin utlandsreserv till franska centralbanken, på grund av dessa gamla kolonialpakter. Detta enligt en artikel på sidan Silicon Africa. (http://www.siliconafrica.com/france-colonial-tax/)

Naturligtvis ett vanvettigt orättvist system, som förkastats av EU, men Frankrike har inte varit redo att lämna dessa guldägg.

Léopold Sédar Senghor Foto: Universidad de Salamanca
Léopold Sédar Senghor Foto: Universidad de Salamanca

Den tidigare senegalesiska presidenten Leopold Sédar Senghor deklarerade år 1958 att ”det senegalesiska folket vill ha självständighet. Men de vill att det ska ske genom vänskap, inte bråk.”

Vid den tiden accepterade Frankrike bara ”självständighet via papper” och krävde att landet gick med på elva saker, bland annat denna koloniala skatt för att återgälda Frankrikes insatser för infrastruktur och liknande under kolonialtiden.

Frankrike krävde även automatisk konfiskering av nationens monetära reserv. Sedan 1961 har franska centralbanken hållit 14 afrikanska länders nationella monetära reserver. Dessa länder är: Benin, Burkina Faso, Guinea-Bissau, Elfenbenskusten, Mali, Niger, Senegal, Togo, Kamerun, Centralafrikanska republiken, Tchad, Kongo-Brazzaville, Ekvatorialguinea and Gabon.

Frankrike har enligt avtalet även rätt att få frågan om de vill köpa alla eventuella råmateriel som upptäcks i landet, exempelvis olja. Landet får endast söka andra handelspartners om Frankrike inte är intresserade av att köpa. Och så vidare …

Frågan är hur länge denna skatt kommer att kvarstå?

Faktum är att även om Haiti nu blivit av med sin resterande ”skuld” så betalade landet totalt 21 miljarder dollar, i dagens penningvärde, mellan 1804 och 1947, alltså under nästan hundrafemtio år. Afrika har hittills betalat i runt femtio år …

Helena Svensson
Helena Svensson

 

 

 

 

Ljuva Frankrike?

Nu när jag ändå är i Paris tänkte jag skriva några ord om denna stad. Jag kan tänka mig att de flesta har den romantiserade bilden av Frankrike eller närmare bestämt Paris. Men är Paris verkligen så som man tänker sig och har en bild av.

Boulevard Barbés i Paris. Foto: Mbzt, commonslicens
Boulevard Barbés i Paris. Foto: Mbzt, commonslicens

Jag minns första gången jag besökte Paris, det var sommaren 2003 när vi åkte med bil ner till Algeriet. Jag kommer ihåg hur jag och mina systrar hela tiden frågan pappa, ”är det där Eiffeltornet?” och pekade ut mot någon åker där vi kunde skymta en mast. ”Det där då, är det där Eiffeltornet?” och återigen pekade mot någon form av mast eller el-ledning. ”När är vi i Paris?” ”Kommer vi att se Eiffeltornet härifrån?” Alla dessa frågor får pappa och mamma höra av tre galna barn i baksätet i en Volvo 745 med takbox. När vi väl är framme i Paris och vi kliver ur bilen för att träffa vår kusin, frågar jag pappa ”Är det här Paris?” och han svarar tillbaka ”Ja, vad hade du förväntat dig?”, vad hade jag egentligen förväntat mig? Jag trodde att det skulle vara som i en dröm helt enkelt.

Paris har en speciell plats i mitt hjärta och det låter verkligen, VERKLIGEN klyschigt att säga så, men så är det. Här i Paris finns allt. Jag vet inte om det kan vara så att Frankrike påminner mig om Algeriet och mina somrar som jag spenderat i Algeriet eller om Algeriet påminner om Frankrike. När jag, min syster och mamma var i ett köpcentrum tidigare i veckan för att handla såg jag Selecto i hyllan. Av ren abstinens skrek jag ut ”Selecto!”, som är en läsk som finns i Algeriet och jag sprang mot hyllan. Den hamnade direkt i korgen.

Det finns ett område i Paris som heter Barbès och i det området är det många människor från olika delar av Afrika som lever, bor och har affärer, där finns det allt. Det är alltid lika kul att åka dit då man kan finna allt möjligt från världens hörn. Man kan kliva in i en affär och börja prata exempelvis arabiska eller tamazight. Det är det som är det fina med det mångkulturella. Eller när vi skulle till köpcentrumet Les Halles och vi skulle visa innehållet i våra väskor och vakten sedan säger ”Saha” som betyder tack på arabiska.

Eiffeltornet i Paris. Foto: Pixabay
Eiffeltornet i Paris. Foto: Pixabay

Det finns så mycket som man inte får missa när man besöker Paris och så mycket historia under Paris gatstenar. Det finns även många tecken på självständighetskriget mellan Algeriet och Frankrike. Exempelvis finns det en liten minnesskylt, på en bro nära Notre Dame som är till minne av massakern på algerierna under en demonstration den 17 oktober 1961. Trots den vackra staden med de pittoreska gatorna, de vackra caféerna och alla fina sevärdheter finns det också en baksida av det hela. Det är lite sådant som jag tror att personer glömmer bort när de ska besöka Paris. När jag åker till Paris med kompisar som aldrig varit här tycker jag att det är viktigt att de även få se de andra sidorna av Paris och inte alla fina områden som man ser på film eller efter att ha googlat på Paris.

Frankrikes fina Liberté, Egalite et Fraternite, som betyder frihet, jämlikhet och broderskap går att ifrågasätta. Då det förekommer en del rasism i detta land, när jag gjorde min undersökning om den rasism som finns, mådde jag verkligen dåligt av att läsa allt. Jag minns en gång när jag och min pappa var i Paris en gång, han sa åt mig att ta med mig våra pass, jag frågade varför vi ska gå runt med våra pass? Han sa till mig att de kan se att vi är algerier och kan stoppa oss för att presentera våra papper. Jag tänkte att hans gamla tänk från den tiden han bodde i Paris härjade. Men jag gjorde som han sa. Men detta var inte bara något gammalt tänk från hans sida, min syster berättade om en person som blev kontrollerad och bortförd av kontrollanter i metron. Jag har sett personer bli stoppade för att presentera deras papper ute i allmänheten. En bra bok på ämnet är Betongen brinner av Torun Börtz som skildrar en del av rasismen här i Frankrike. Detta är enbart tankar från mina egna erfarenheter och representerar inte vad alla tycker eller vet om Paris.

För mig finns en del av Algeriet i Frankrike vilket kan bidra till att jag kanske känner mig lite som hemma i Paris. Det finns två sidor av myntet och även två sidor av Paris, för mig är det som författaren Voltaire skriver i Candide, ”i den bästa av världar”.

Nadia Chache
Nadia Chache

 

 

 

 

 

Hocine Aït Ahmed – den sista av "alla helgons söner" är död

Den 23 december 2015 dog Hocine Aït Ahmed, den sista av fils de la toussaint, som man ungefär översätter till alla helgons söner. Fils de la toussaint är ett smeknamn som Frankrike gav de nio personer inom befrielserörelsen i Algeriet, FLN (front de libération national), som deklarerade krig mot Frankrike på Alla helgons dag, 1 november 1954. Hocine Aït Ahmed föddes 1926 den 20 augusti i Kabylien, i Algeriet och avled 23 december 2015 i Lausanne, Schweiz.

Främsta ledarna för FLN (vänster till höger: Mohamed Khider Mustafa Cherif, Hocine Aït Ahmed Mohamed Boudiaf och Ahmed Ben Bella). Bilden är från 22 Oktober 1956, efter franska arméns gripande av männen - Foto: Fritt efter utgånget upphovsrättsskydd/uppgift om fotograf saknas
Främsta ledarna för FLN (vänster till höger: Mohamed Khider Mustafa Cherif, Hocine Aït Ahmed Mohamed Boudiaf och Ahmed Ben Bella). Bilden är från 22 Oktober 1956, efter franska arméns gripande av männen – Foto: Fritt efter utgånget upphovsrättsskydd/uppgift om fotograf saknas

Hocine Aït Ahmed var mujahid (också kallade mujaheddin), vilket är en person som anses kämpa en helig eller livsavgörande kamp. Les fils de la toussaint var mujahider då de var med och krigade under FLN för ett fritt Algeriet under kriget 1954-62. Algeriet var ett fransk territorium i ungefär 130 år och de båda länderna delar en gemensam historia.

Minnena från kriget lever kvar både psykiskt och fysiskt i Algeriet. Det går inte att undgå ämnet om kriget mellan länderna då minnena hos personerna som upplevt kriget finns kvar. Det finns flera platser och förfallna hus kvar från krigstiden. Promenerar man i huvudstaden Alger ser man förfallna byggnader och bostäder som är kvar från Frankrikes tid i landet. I de bergiga områdena i Kabylien kan man finna många grottor i bergen som användes som gömställen av befrielsefronten FLN. Det finns även minnesmonument och museum, den mest kända är Makam shahid, som är både ett minnesmonument och ett museum.

Relationen mellan Algeriet och Frankrike har varit skakig och 2012 gjorde den franska presidenten Francois Hollande ett, vad man kan kalla för historiskt, besök i Algeriet, där kriget kom på tal. Den algeriska tidningen El Watan skriver att Frankrike och Algeriet är som ett gammalt par som misslyckats med allt lika mycket i äktenskapet som i sin skilsmässa.

Begravning likt en statschefs

Hocine Aït Ahmed, 1992 - Foto: Commons
Hocine Aït Ahmed, 1992 – Foto: Commons

Hocine Aït Ahmed var alltså den sista överlevande av de nio personer som deklarerade krig mot Frankrike. Hans död har uppmärksammats i de franska tidningarna och Le Monde Afrique skrev att tiotusentals personer befann sig på hans begravning den 1 januari 2016 i Algeriet. Hocine Aït Ahmed var även med och grundade socialistpartiet FFS, front des forces socialistes i Algeriet 1963. Tidningen 24heures skriver att Hocine Aït Ahmed dömdes till döden för att ha agerat mot revolutionärer och han flydde till Schweiz 1966 och bodde där i exil.

Under minnesceremonin i Schweiz sjöng Idir som är musiker från Kabylien, Algeriet. Aït Ahmeds kropp fördes senare till Algeriet där han fick en begravning likt en statschefs och den nuvarande presidenten
Abdelaziz Bouteflika införde en åtta dagars landssorg till minne av Aït Ahmed, rapporterar Le Monde Afrique.

Nadia Chache
Nadia Chache

Senegal föreslår burkaförbud av säkerhetsskäl

Senegal överväger att förbjuda den heltäckande slöjan, även kallad burka. Förslaget lyfts fram som ett förslag av säkerhetsskäl för landet. Senegal är inte ensam bland västafrikanska länder om dessa idéer. Tidigare i år och förra året har både Kamerun och Tchad förbjudit de heltäckande slöjorna (burka).

Delvis täckt ung kvinna, men inte täckt i ansiktet. Foto: Fatou Touray, Afropé
Delvis slöjtäckt ung kvinna, men inte täckt i ansiktet. Foto: Fatou Touray, Afropé

Det nya förslaget har väckt debatt i Senegal som består av mellan 92-94 % muslimer. Inrikesminister Abdoulaye Daouda sade tidigare i veckan att förslaget beror på behovet av att förhindra eventuella attacker.

”Den heltäckande slöjan är inte en religiös angelägenhet och representerar inte vår kultur,” sa Daouda till lokala medier. Uttalandet är en upprepning av vad Senegals president Macky Sall uttalade sig om tidigare i veckan.

Burka – hot mot säkerheten

I sitt tal vid en freds- och säkerhetskonferens i Dakar, sa president Macky Sall att slöjan är ett hot mot säkerheten på grund av att självmordsbombare har använt burkan tidigare för att kunna dölja sprängämnen och genomföra attacker.

”Av säkerhetsskäl måste hela det senegalesiska folket stödja presidenten i den här frågan,” sade Daouda.

Han menar att kvinnor inte längre är tillåtna att bära islamisk klädsel som lämnar endast ögonen synliga. Han menade också att beslutet är en fråga om nationell säkerhet som syftar till att hindra terrorister från att använda burka som förklädnad.

Oro för att Boko Haram ska försöka nyrekrytera

Även om Senegal inte har drabbats av några terroristattacker nyligen, så är ändå myndigheterna oroade över att Boko Haram, som har sitt säte i nordöstra Nigeria kan försöka utöka sitt område. Tidigare i november grep polisen fem personer som misstänks att ha band till Boko Haram.

Senegal ser ut att följa i samma spår som Kamerun och Tchad, även dessa länder består av stora muslimska befolkningar, där man redan beslutat om förbud mot burka.

Även Kongo-Brazzaville har förbjudit burka.

Martin Ewi, forskare vid Institutet för säkerhetsstudier menar att Senegal bara följer trenden. Han sa att förbudet visserligen är svårt att genomföra, men att det varit tämligen effektivt i båda länderna.

”Det finns alltid människor ute i byarna och på mer avlägsna platser som inte alltid respekterar förbudet”, menade Ewi.

Lagen om burkaförbud är ingen garanti för säkerhet

Burkaklädda kvinnor
Burkaklädda kvinnor

Samtidigt varnade han för att lösningen inte är idiotsäker. Två dagar efter att Tchad instiftade sitt förbud, sprängde sig två burka-klädda kvinnor i N´Djamena. Bombningarna dödade minst 27 personer, inklusive flera poliser.

”De hade medvetet burka för att fånga uppmärksamheten hos polisen”, menade Ewi.

De flesta muslimer i Senegal är medlemmar inom Sufismen*. Sufismen anses begränsa påverkan av Salafigrupper** i Västafrika. Burkaförbudet blir en balansgång mellan respekten för den individuella friheten, religionsfriheten och säkerheten för landet.

Skydd för islam

Den muslimske ledaren och medlem av parlamentet Mbaye Niang menar att den nya lagen är avsedd att skydda islam.

”Vi bör inte tillåta någon att täcka hela sin kropp som terrorister gör. Detta är en tradition i vissa länder, men det har ingenting med islam att göra”, sade han till lokaltidningen LeQuotidien.

Han menar att terrorister använder denna metod för att attackera och skada religionen.

Myndigheterna gjorde säkerhetstillslag nyligen

Det finns farhågor i Senegal om att grupper som Boko Haram kan komma att söka sig till Senegal för att finna sympatisörer och rekrytera nya medlemmar. Detta är också anledningen till att myndigheterna gjorde säkerhetstillslaget nyligen mot personer med misstänkta band till beväpnade grupper.

Kritiker ifrågasätter om Senegal vill imponera på Frankrike

Många kritiker tycker dock att förslaget om burkaförbud är märkligt då så få kvinnor i Senegal bär burka, eftersom det i Senegal inte är ett traditionellt plagg.

Professor Abdoulaye Kane, från Centrum för Afrikastudier vid University of Florida förklarar för Al Jazeera om sin förvåning.

”Det är en mycket marginell företeelse.”

”Jag är verkligen förvånad över att presidenten kommit upp med denna idé. Många senegaleser ser det inte som något som är nödvändigt eller relevant.”

Förutom säkerheten, kan en annan orsak bakom förslaget vara att myndigheterna i Senegal – en tidigare fransk koloni – vill ”imponera” på sina västerländska motsvarigheter genom att följa Frankrikes exempel, som tidigare förbjudit ansiktsslöja (hijab), menade Kane.

Sufister* är utövare av den islamska inriktningen Sufism som säger sig eftersträva en personlig, oförmedlad och direkt kontakt med Allah (Gud) och kunskap om vad de uppfattar som den gudomliga kärlekens och vishetens uppenbarelser. Sufier sägs återkoppla till ”fattig”, ”enkelhet”, ”anspråkslöshet” och ”enskildhet”.

Salafigrupper** är grupperingar ur den islamska inriktningen Salafism. Salafisterna är bokstavstroende och menar att man inte behöver omtolka religiösa texter. De menar sig förstå Koranen och sunna som profeten och hans följeslagare gjorde.

Fatou Touray

Källor: Al Jazeera, The Guardian, LeQuotidien

 

Bokrecension: Tre starka kvinnor

Tre kvinnor. Tre berättelser. Varav den ena är bland det starkaste du kan läsa och högaktuell just nu.

Tre starka kvinnor av Marie Ndiaye
Tre starka kvinnor av Marie Ndiaye

Tre starka kvinnor är en kritikerrosad roman av fransk-senegalesiska Marie Ndiaye. Det är en berättelse om tre olika kvinnor, berättad i tre fristående delar. De olika kvinnornas liv har vaga beröringspunkter med varandra men det stora gemensamma draget är att de alla befinner sig i gränslandet mellan Senegal och Frankrike, och i en svår och utsatt situation.

Jag börjar med den sista delen, den om Khady, för det är den som berörde mig mest. En ung barnlös kvinna blir änka när mannen plötsligt dör. Hon tvingas flytta till mannens familj och framlever sitt liv i en drömlik, nästan imaginär värld, emedan hon får utstå en uppsjö vidrigheter från mannens familj. Hon behandlas som en osynlig och som om hon faktiskt inte har något värde alls. Det är plågsamma rader, en berättelse om en kvinna som mer och mer sluter sig inom sig själv och går upp i sina egna fantasier. Hon slutar i princip att prata. Kvar finns bara drömmerierna och det inre livet.

När familjen sedan tröttnar på att hålla henne vid liv med kostsam mat beslutar de att skicka iväg henne mot Europa, illegalt. Avsikten är naturligtvis att Khady ska börja skicka pengar till dem när hon väl kommer fram.

Hon skickas iväg med ett knyte bestående av en kjol, en tröja och en brödbit, samt några få sedlar hoprullade i troslinningen.

Det är skrämmande aktuell läsning, i ljuset av debatten kring det som nu sker på Medelhavet. Khady går, sjuk och utfattig, igenom alla de umbäranden man läst om i tidningsartiklar. Utifrån sett kan man knappt sjunka lägre än hon slutligen gör. Men hon har en inneboende obändig stolthet. Hon ger inte upp.

Norah är bokens första berättelse. En advokat som bor i Paris och återvänder till Senegal när hennes far kallar på henne. En far som tog lillebrodern ifrån mamman och systrarna. En far som i och med det för alltid drog in smärtan i familjen.

Nu sitter brodern fängslad och det faller på Norahs lott att försöka få honom fri.

Den längsta berättelsen handlar om Fanta, speglad ur sin franske mans perspektiv. Det är nog tänkt så. Men för mig fungerar inte denna spegling. För mig blir mannen huvudpersonen och inte Fanta. Hon blir ett skuggväsen till bihang, men inte mer än så. Tyvärr är detta den längsta delen i boken. I mina ögon håller den sämst.

Berättelsen om Khady är briljant, bland det starkaste jag läst. Ett öde man bär med sig.

Norah och de konsekvenser en enda självisk mans ageranden kan få är också viktig och mycket läsvärd.

Men Fantas man, Rudy, och hans plågsamma tristess till vardag … jag vet inte. Det går att relatera till, minst sagt. Den europeiska vardagstristessen känner vi minst sagt igen. Men självupptagenheten är enorm. Och jag tröttnar på denne Rudy, som visserligen älskar sin fru, men inte ens förmår skapa en riktig relation till sin son.

Betyg:

betyg betyg betyg betyg

Delarna om Khady och Norah är dock solklara femmor, men mittdelen drar ner betyget i mina ögon.

 

Helena Svensson
Helena Svensson