Etikettarkiv: gambiaresa

Krönika: Mina viktigaste Gambiaresor – del 3

Foto: Privat
Foto: Privat

Då var vi alltså framme vid min senaste resa till Gambia. Det var december 2012- januari 2013. Jag pluggade journalistik mitt sista år på The University of Central Lancashire. Jag hade turen att ha varit i Gambia året innan för att praktisera på radiokanalen Paradise FM så det hade inte alls gått länge innan jag var tillbaka igen.

 

Jag var 25 år och ville verkligen bara njuta den här resan. Jag skrev tidigare om att jag var väldigt skoltrött under gymnasietiden. Då hjälpte en tripp till Gambia att motivera mig till att fortsätta kämpa.

Den här resan såg lite annorlunda ut. Jag var oerhört motiverad till att ta min bachelors degree, men jag hade haft en hel del hälsoproblem vilket gjorde att jag inte kunde ge plugget lika mycket tid och energi som jag hoppades på.

Jag bröt kontakten med en del vänner som jag kände inte riktigt passade in i mitt liv längre på grund av diverse orsaker och jag blev sviken av de jag minst anade skulle såra mig och mina närmsta.

Jag behövde helt enkelt Gambia. Jag minns att jag var den enda av afrikansk härkomst på planet från Manchester. Det var fullt med brittiska Thomas Cook-kunder som frågade mig tusen frågor om Gambia under den 6 timmar långa resan. Det var en riktigt skön stämning på planet.

Foto: Privat
Foto: Privat

Vissa hade redan varit där tidigare, men för många var det första gången. Det var fantastiskt för mig att höra om allt veteranerna hade gjort och sett i Gambia. Jag insåg då att jag inte kände till mitt andra land så bra som jag trodde. Någon berättade om en flodkryssning man kunde göra med fiske, övernattning, bra musik och fågelskådning.

Jag bestämde mig då, kanske 2 timmar in i resan att jag skulle uppleva Gambia som en turist den här gången. Jag skulle så klart hälsa på min fina släkt, men jag skulle göra det JAG ville göra, utan skuldkänslorna. Det är lätt hänt att alla vill att man ska hälsa på dem, umgås, åka med dem till deras vänner och så vidare, vilket jag aldrig sagt nej till under tidigare resor.

Missförstå mig rätt, jag älskar min familj och släkt, men jag har ju som sagt favoriter som jag känner att jag klickar med mer, och så finns det många jag helt enkelt inte är så nära. Jag har alltid beundrat min storasyster som verkligen känner de flesta släktingarna, som tar sig sin tid till att få alla att känna sig lika speciella vare sig de är en kusin, syssling, tremänning eller tremännings-kompis-barns-granne. Det är kanske här den ”svenska” delen av mig helt enkelt var lite starkare. Jag ville göra min egen grej…även om en del skulle bli förolämpade.

Någon sa en gång till mig att blod inte är tjockare än vatten, i och med att vi är nära släkt så blev jag först lite upprörd, men under årens gång så har jag ändrat uppfattning lite. Jag tycker att familj är oerhört viktigt, men bara för att man har gemensamt dna så behöver man inte vara bästisar. Jag tror att det finns många som håller med om att de har vänner som är som familj till exempel.

I vilket fall så valde jag att umgås med de släktingar som accepterade faktumet att jag verkligen hatar att prata i telefon till exempel. Inte bara med släkt men ALLA.

Jag är en sms, email, fb-tjej, jag kan till och med skicka videomeddelanden eller prata på Skype men jag har alltid ogillat att prata i telefon.

Jag kommer ihåg hur ont i magen jag brukar få när släktingar sa ”din syster är bra på att ringa, men du…. du bryr dig inte… vi saknar ju dig… har du glömt oss?” Jag saknade dem lika mycket men om de inte fanns tillgängliga i textform så kändes det aldrig bekvämt att prata i telefon, och detsamma gällde vänner.

Den här resan umgicks jag bland annat med släktingar som säger ”Tima ringer aldrig men det gör inget, det är inte hennes grej nu är hon här… äntligen.” Ville någon att jag skulle till den ena eller andra personer trots att jag hade gjort planer så fick det vänta den här resan. Ett surprise visit när jag var på väg ut, blev ett surprise 5 minuters catch up.

Foto: Privat
Foto: Privat

Jag var på stranden så mycket jag bara kunde. Jag älskar havet, men har under tidigare resor till Gambia inte spenderat lika mycket tid där som jag önskat för att annat har gått före.

Jag red häst på Senegambia beach, jag hängde vid bassänger på olika hotell, såg ett flertal framträdanden, lärde känna massa nya människor, turister som gambier. Jag handlade de tygerna och armbanden jag ville. Jag sa ifrån om något inte kändes bra. Jag brydde mig inte om någon tyckte att jag var dum i huvudet på grund av mina 8 tatueringar. Jag levde, precis som jag gjort i alla andra delar av världen.

Jag minns att ännu en gång blev jag ombedd av främlingar att inte sola, för mörkt betyder ju ful. Jag hamnade i hetsiga diskussioner om hudfärgskomplex, vilket jag skrivit om HÄR tidigare, men även om varför det inte var okej att föra vidare den mentaliteten. Det verkade dock vara betydligt färre unga tjejer som bleker sig i Gambia idag och fler som är stolta över deras hudnyanser vilket är underbart att se.

I vilket fall så kom det en del samtal på min gambiska mobil om vad jag borde och inte borde göra, vilket jag tidigare skulle ha tagit åt mig av, men jag visste att jag behövde vara lycklig och inte känna mig tvingad till att göra något jag inte ville göra. Det enda som var tråkigt med situationen är ju att vissa kanske skulle säga att det var min finaste mor som uppfostrat mig helt fel. Säg vad ni vill om mig, men jiddrar ni med min mamma eller storasyster ser jag rött.

Jag skadade ingen, gjorde inget olagligt eller opassande, men det viktigaste av allt var att jag kände mig befriad. Andras åsikter är inget jag brukar bry mig om, men när man delvis kommer från en kultur där de ofta är snabba att skylla på folks uppfostran och föräldrar, så gjorde det att jag i alla fall kanske inte velat yttra vissa åsikter, ha på mig kjol eller shorts framför vissa människor för att de hade starka åsikter om det. Jag försökte tidigare täcka för mina tatueringar och var tyst när jag skulle ha försvarat mig själv.

Den här resan till Gambia så kom jag närmare den mostern som alltid uppmuntrat mina studier och påmint mig om hur ingen kan ta ens kunskap ifrån en.

Foto: Privat
Foto: Privat

Vi hade några riktigt djupa diskussioner och jag fick veta mycket om vad hon hade gått igenom. Jag visade henne nervöst alla mina tatueringar medan hon skrattade och kallade mig galen. Hon gillar inte tatueringar men förstod att jag gjorde det.

Hon erkände dock att hon gillade min tatuering som är en tribute till det malianska imperiet och koran med texten ”mansa muso” som betyder drottning på mandinka. Hon gillade även att jag hade en tatuering av mitt namn skrivet på mandinka-alfabetet. Jag skämdes inte och kände mig så otroligt befriad på många vis. Jag började undra vad jag varit rädd för tidigare.

Det här var resan då jag kände mig fullt empowered och jag njöt av att bara vara jag. Ännu en gång så gjorde det ont att lämna Gambia men det var även lättare. Jag anpassade inte min personlighet på något sätt eller vis. Jag landade som Tima, och åkte tillbaka som Tima, fast med ännu mer kärlek och respekt för de släktingarna som lät mig vara jag.

Tima Minteh-Fofana
Tima Minteh-Fofana

 

Krönika: Mina viktigaste Gambiaresor – del 2

Sist så berättade jag om min allra första resa till mina rötter. Jag var då sex år gammal och förstod inte alls hur mycket Gambia skulle komma att betyda för mig. Jag hann åka tillbaka dit igen innan den resa jag tänkte berätta om nu, men vi skippar den för tillfället och snabbspolar framåt 11 år.

Det var december 2005. Jag gick sista året på estetiska dansprogrammet i Västerås. Jag var otroligt skoltrött och ville bara ta studenten så fort som möjligt. Min mamma frågade om jag ville åka till Gambia eller om jag hellre ville gå på min julbal. Ingen bal i världen hade fått mig att tveka på den frågan. Det var självklart att jag ville tillbaka till the Smiling Coast.

Den enda nackdelen var att det bara fanns möjlighet att stanna i två veckor totalt. Nu vet jag att två veckor är perfekt för en semester, men alla som har familj eller vänner i Gambia vet att det inte är en typisk semester man åker på när man åker till Gambia. Man åker till sitt andra hem, och man ska helst hälsa på så många släktingar som möjligt innan resan är slut. Hade mamma sagt att vi bara kunde vara i Gambia i två timmar hade jag ändå åkt. Jag var desperat efter en ny miljö och lite omväxling.

Vi hade bara meddelat e n släkting om vår ankomst, så att få se alla släktingars ansiktsuttryck när vi kom in i deras hem var helt ovärderligt. Det var en fantastisk känsla att verkligen känna sig hemma och få krama om människor man saknat och inte sett på sex år.

Jag tänkte att resan skulle vara väldigt lik de tidigare resorna, vilket den var på många sätt. Men att resa hem till sina rötter som artonåring, jämfört med som barn, var så klart annorlunda på många sätt och vis. Gambia hade även börjat utvecklas mer fysiskt, med lite bättre motorvägar bland annat.

Det bästa var att min mamma aldrig oroade sig för vart jag var, hur länge jag skulle vara borta eller huruvida jag gick ut och dansade tills tidigt på morgonen. Den oron som annars fanns i Sverige var konstigt nog även den på semester någonstans… förmodligen i Kiruna. Samtidigt så är Gambia litet. Gick jag ut med en kusin så träffade jag på minst tio släktingar och familjevänner till när jag väl var ute. Jag var omringad av folk som såg till att jag hade riktigt kul och var säker.

Jag älskade nattlivet i Gambia. Jag lämnade bara dansgolvet för att dricka vatten och träffade så otroligt många människor. Det som var väldigt nytt var dock uppmärksamheten från det motsatta könet. Jag hade ju bara varit i Gambia som sex- och tolvåring innan det. Visst hade jag sett hur rakt på sak gambiska karlar kunde vara mot min äldre syster och andra kvinnor, men jag blev ändå lite chockad när det hände mig.

Den största chocken var hur enkelt det var för vissa att säga att de älskade mig innan de lärt känna mig och utan att jag visat något som helst intresse tillbaka. Min mamma skrattade mest och sa att de så klart inte menar älskar på samma sätt som jag uppfattade det, men att de förmodligen gillade det de såg. Jag hade vid arton års ålder inte riktigt lärt mig hur man säger ett vänligt tack, men nej tack i sådana situationer.

I Sverige kunde jag lätt bara säga att jag hade en pojkvän så var det slut på flörtandet, men i Gambia så fick man följdkommentarer som ”är han inte här med dig så spelar det ingen roll”. En av mina kusiner agerade livvakt och skojade jämt om att jag inte behövde försöka vara trevlig, hon sa att jag enkelt kunde säga ifrån och att det inte skulle leda till en katastrof, vilket hon hade mer än rätt i.

Många förväntade sig också att jag snart skulle vara redo för äktenskap och familj, vilket inte ens fanns i mina tankegångar vid det laget. Min favoritmoster som alla kallar för Mommie sa något jag aldrig kommer glömma. Hon sa åt mig att det skulle vara fantastiskt om jag hittade en bra man jag ville gifta mig med i framtiden men att jag inte skulle ha bråttom. Hon sa att det som aldrig kommer kunna tas ifrån mig är min kunskap och hon uppmuntrade mig till att plugga vidare och skaffa mig en karriär jag kunde vara stolt över.

Jag orkade inte riktigt förklara att jag var skoltrött och inte kunde tänka mig att sitta vid en skolbänk igen. Dock så slutade det ju med studier i USA och England, med en kandidatexamen i bagaget. Jag var nog helt enkelt inte redo direkt efter gymnasiet, och speciellt inte i Sverige. Än idag så tror jag starkt på att kunskap är makt, men att man inte behöver plugga på universitetsnivå i flera år för att få kunskap.

Jag sågs absolut fortfarande som ett barn på många sätt och vis, men för första gången så tog jag mig tid att prata med äldre släktingar som också ville höra mina åsikter och funderingar kring allt från mat till musik. Jag uppskattade deras genuina intresse i mig. Det var även under den här resan jag uppmärksammade hur otroligt hårt många gambiska kvinnor jobbade. Jag var otroligt imponerad över hur mycket många mammor var redo att göra för att deras familj inte skulle behöva oroa sig för saker jag tog för givet varje dag.

I den första delen jag skrev så berättade jag om hur otroligt häftigt det var att kunna vara så nära krokodiler och klappa dem. Jag minns att jag var väldigt exalterad över att få åka tillbaka till Catchikaly (Kachikally). Vi det här laget så hade jag tittat en hel del på The Crocodile Hunter, Steve Irwin, på tv och visste att krokodilerna jag skulle hälsa på var helt tama i jämförelse med de han brottades med.

Hur som helst så gick jag igenom grindarna och förberedde mig för att bege mig ner till krokodilpoolen för att hälsa på Charlie och hans vänner. Helt plötsligt så frös jag på plats. Som 6- och som 12-åring så var det här bara roligt och spännande. Som artonårig gymnasieelev som tittat på tok för mycket på National Geographic och Discovery Channel, kändes något helt fel.

Helt plötsligt så såg jag dessa reptiler som vilda djur som kunde ”snap” och attackera när som helst. Jag kände att jag inte ville inkräkta på deras privata territorium och ta på dem utan tillåtelse. Jag var livrädd, och har sedan den resan aldrig gått nära en krokodil igen. Jag har dock gärna tagit foton på andra som känt sig manade att klappa krokodilerna.

Bild: privat
Bild: privat

Trots att resan gick fort och jag var otroligt ledsen, som på slutet av varje gambiaresa, så hann jag med otroligt mycket. Jag fick min studentklänning uppsydd. Jag hann träffa ännu fler släktingar, de tar ju aldrig slut och hade vuxit till sig rejält. Jag kände att min släkt fick en mycket bättre bild av vem jag var. Jag minns när några kusiner berättade att de aldrig hade kunnat gissa att jag skulle kunna få dem att skratta så mycket, kunde dansa och även sjunga en hel del. Om jag hade kvar någon form av blyghet i mig så hjälpte den här resan mig att komma ur mitt skal riktigt ordentligt.

Viktigast av allt så reste jag tillbaka till Sverige med ny energi och en väldigt positiv attityd. Jag kom tillbaka med den där ”no problem, don’t stress”-attityden som finns i Gambia. Skoltröttheten existerade inte längre. Jag kände inte att världen skulle gå under om jag fick ett VG istället för MVG, eller om jag inte hade en kroppsbyggnad som en ballerina. Min sista termin på gymnasiet var nog min lyckligaste tid på gymnasiet, och det var tack vare de 14 dagarna jag spenderade i Gambia.

 

 

Tima Minteh-Fofana
Tima Minteh-Fofana