Etikettarkiv: godwyll osei-amoako

BRÅ rapporterar om stor ökning av hatbrott mot afrosvenskar

Mellan år 2008 och 2014 har antalet hatbrott mot afrosvenskar ökat med cirka 41 procent, enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ). Afrosvenskar drabbas i högre utsträckning än andra minoriteter. I februari 2014 rapporterades det att hatbrott mot afrosvenskar ökat mellan 2008 och 2012 med 24 procent och dessa siffror finns även med i Afrofobirapporten, framtagen på uppdrag av regeringen, som släpptes då. Trots denna rapport med tydliga, konkreta rekommendationer på vilka åtgärder som kan genomföras för att komma åt den ökade afrofobin i Sverige, har inga åtgärder vidtagits och ökningen har bara fortsatt.

Foto: Fatou Touray, Afropé
Svarta män är särskilt utsatta för afrofobiska brott Foto: Fatou Touray, Afropé

I dagarna kom även skarp kritik mot Sverige av FN i en rapport som Afropé gjorde en sammanfattning och översättning till svenska på och förhoppningen är nu att svenska regeringen tar dessa ökningar på allvar och är villiga att arbeta för att även afrosvenskar ska känna sig trygga i Sverige framöver. En trygghet som många idag inte upplever. Läsning av rapporten eller sammanfattningen av den, rekommenderas varmt av Afropé.

Svarta män ska vara särskilt utsatta för afrofobiska brott, en verklighet som även media har återspeglat de senaste åren.

Godwyll Osei-Amoako, ordförande i Centrum mot Rasism är djupt oroad över BRÅs rapport. Han säger till Afropé:

Godwyll Osei-Amoako, ordförande för Centrum mot rasism Foto: Fredrik Bergenkvist, Afropé
Godwyll Osei-Amoako, ordförande för Centrum mot rasism Foto: Fredrik Bergenkvist, Afropé

”Jag är djupt oroad över den skrämmande hatbrottsstatistiken i BRÅs rapport. Den ökande rasismen i samhället kräver tydliga riktade åtgärder som är hållbara och substantiella. I synnerhet för den afrosvenska minoriteten som trots sin relativa synlighet ändå osynliggörs när bland annat medel ska skjutas till och rättvisa skall utkrävas.

De sedvanliga likabehandlingsplanerna bör förstärkas med konkreta åtgärder som ämnar att behandla och stötta minoriteter efter deras specifika behov och förutsättningar. Om inte, riskerar vi att minoriteter såsom den afrosvenska osynliggörs i större utsträckning än vad som redan sker.

Tiden är inne för seriösa krafttag i syfte att motverka den växande afrofobin i Sverige, den svenska regeringen bör ta till sig kritiken från FNs expertgrupp samt ta vara på kunskapen som finns kring afrofobin i Sverige och hur man kan gå tillväga för att bekämpa den.”

FNs kritik mot Sverige gällade afrofobi

Fatou Touray

Intervju: Centrum mot rasisms ordförande Godwyll Osei-Amoako

Tidigare i år utsågs han till Centrum mot rasisms nya ordförande och han är också ett av de mest framträdande namnen hos Afrosvenskarnas forum för rättvisa. Han är Godwyll Osei-Amoako. Afrosvensk, med rötterna i Ghana. I julas bjöd Godwyll, tillsammans med Rudy Mengesha Afropés läsare på en debattartikel hämtad direkt från deras 90 minuter i Europas finrum, där de fanns på plats för att prata för oss tolv miljoner svarta i Europa. Här presenterar vi nu en exklusiv intervju med Osei-Amoako.


 

Foto: Fredrik Bergenkvist/Afropé
Foto: Fredrik Bergenkvist/Afropé

Till att börja med får du gärna berätta lite om dig själv. Ditt ursprung, utbildning, intressen och så vidare?

Mitt namn är Godwyll Osei-Amoako, 27 år gammal, med ursprung från Ghana. Jag studerar en kombination av statsvetenskap på Uppsala universitet och folkrätt och civil-militärt ledarskap på Försvarshögskolan. Ett av mina intressen är sport och jag har både spelat och coachat basketboll. Jag har även spelat amerikansk fotboll i ”Stockholm Meanmachines”. Ett annat intresse som tar en ansenlig mängd av min fritid är litteratur, då läser jag främst historisk facklitteratur med fokus på de afrikanska och sydamerikanska kontinenterna. Mitt intresse för historia sattes igång av min far, som ständigt såg till att komplettera skolans (i väldigt stor utsträckning) västetnocentriska historieskildring, med delar som inkluderade afrikanska element. Detta ledde till att jag ofta ifrågasatte det som lärdes ut i klassrummen.

Hur kommer det sig att du valde att börja jobba med Centrum mot rasism?

Mitt arbete med Centrum mot rasism(CMR) började med att Malcolm Momodou Jallow (ordförande för organisationen AFR, Afrosvenskarnas forum för rättvisa) nominerade mig till rollen som styrelseledamot i Centrum mot rasism för organisationen AFR:s räkning. Efter några samtal och intervjuer med valberedningen fick jag en förfrågan om att anta rollen som ordförande för organisationen. Det hela hände ganska fort och var väldigt spännande, mest för att jag hade hört väldigt gott om organisationen och kände att det var en chans att bidra till ett mer rättvist och jämlikt Sverige tillsammans med CMR:s styrelse och medlemsorganisationer.

Vilka är Centrum mot rasism och hur jobbar ni?

Centrum mot rasism är en partipolitiskt och religiöst obunden paraplyorganisation som arbetar mot rasism och andra former av diskriminering, som grundades 2003. Organisationen har flera ansvarsområden, vi verkar bland annat för att koordinera och bidra till samverkan inom våra medlemsorganisationer. Som paraplyorganisation agerar vi även som stödstruktur för våra medlemsorganisationer i diverse områden och omfattning. Ett av våra viktigare mål är att vara tonsättande och opinionsbildande i den antirasistiska debatten, i synnerhet vad gäller den svenska kontexten. Med det sagt ser vi även till att hålla fokus på den europeiska och globala kontexten i kampen mot rasismen. Som organisation arbetar vi på flera nivåer, från gräsrot till EU. Vi tror på att just denna ansats leder till att vi har en stark förankring, men ännu viktigare en kunskap och trovärdighet i arbetet kring antirasism och diskriminering.

Foto: Fredrik Bergenkvist/Afropé
Foto: Fredrik Bergenkvist/Afropé

Du har varit aktiv inom Afrosvenskarnas forum för rättvisa, är du det fortfarande?

Afrosvenskarnas forum för rättvisa är min moderorganisation, med säte i Malmö, och jag är fortfarande aktiv i organisationen. Jag var i Paris för några veckor sedan, på konferens som representant för organisationen, gällande antirasism, där konferensens huvudsyfte var ett kunskaps- och erfarenhetsutbyte med representanter från flera EU-medlemsnationer.Vi förde även diskussioner kring eventuella pan-europeiska ansatser i den kampen vi för mot rasism.

Vad ser du som den största utmaningen för oss afrosvenskar i Sverige?

Den största utmaningen för afrosvenskar är den strukturella rasismen vi dagligen möter, som för övrigt är väldigt omfattande vare sig det är inom till exempel sjukvården, arbetsmarknaden eller rättsväsendet, där vi ser en skrämmande utveckling.

Afrosvenskar lider även av begränsade ekonomiska resurser, som ofta leder till begränsade möjligheter att påverka vårt gemensamma öde, vare sig det är inom bostadsmarknaden där majoriteten av afrosvenskar inte äger sina bostäder, vilket leder till att det inte blir någon överlämning av resurser mellan generationerna, eller inom entreprenörskap där vi är gravt underrepresenterade som företagare. Vi lever således inte bara i samhällets geografiska och sociala utkanter, utan även de ekonomiska.

På ett strukturellt plan behöver afrosvenska organisationer en ökad nivå av koordination och samverkan. Mer specifikt när det gäller att lokalisera gemensamma gruppintressen och mål för att kunna verka för dessa på våra organisatoriska samt individuella plan. Bristen på just detta leder till att vår speciella situation i Sverige dessvärre förminskas och ofta hamnar i skymundan.

En maktasymmetri kommer onekligen att finnas mellan oss och staten (med dess institutioner i synnerhet) men graden av asymmetri går att påverka med hjälp av olika ekonomiska, politiska och demokratiska verktyg. Afrosvenskar som grupp, för det är just som grupp som vi förtrycks och diskrimineras, saknar just dessa verktyg i stor utsträckning.

Vad tycker du vi ska göra för att motverka den strukturella rasismen i dagens Sverige?

Jag tar för givet att du med ”vi” menar afrosvenskar. Frågan du ställer är oehört viktig, det är väldigt många dimensioner i den strukturella rasismen som vi möter. Kortfattat borde vi först och främst identifiera oss under en gemensam benämning, för att sedan organisera oss. Vår mångfald som är en av våra styrkor leder också till en del splittring då vi har många olikheter. Det grundläggande för vår organisering bör vara vårt gemensamma ursprung från den afrikanska kontinenten med all dess innebörd, samt vår geografiska närvaro i Sverige, som i mångt och mycket påverkas av vårt afrikanska ursprung.

Vår organisering bör ta hänsyn till våra behov och intressen. Med den ansatsen höjer vi sannolikheten att engagera oss som grupp. Afrosvenskar är idag en grupp som i ganska stor utsträckning inte använder de organisatoriska verktygen som finns till vårt förfogande. Vi bör även sätta oss in i hur strukturerna är uppbyggda och arbeta för att förstå hur vi kan manövrera oss som grupp.

När vi har organiserat oss är det då dags att definiera våra gemensamma gruppintressen. De behöver nödvändigtvis inte vara så många, men de mål vi sätter bör ha tydliga delmål tillsammans med en tidsram för när vi ska ha uppnått dessa mål.

Med organisering klar, tydliga mål utstakade och en tidsram fastställd, är det dags att utforska de lämpliga tillvägagångssätten vi kan uppnå dessa mål på. Vår ansats behöver inte vara helt uniform då vi i  hög grad kan nyttja vår organisatoriska pluralism, dels för att påverka maktstrukturerna på olika sätt och dimensioner, men även för att organisera likatänkande afrosvenskar.

Foto: Fredrik Bergenkvist/Afropé
Foto: Fredrik Bergenkvist/Afropé

Hur går dina tankar kring ditt arbete?

Mitt arbete är en konsekvens av en maktasymmetri och ett förtryck med stark ekonomisk grund. Där man med hjälp av olika strukturer och medel förnekar människor grundläggande element för att klara sin tillvaro. Jag önskar givetvis att det inte skulle behövas, men samtidigt vill jag belysa att det är viktigt att vi finns, för om inte vi fanns är det min övertygelse att rasismen sakta men säkert skulle bli lika utbredd som den en gång redan varit. Ett mål jag har under min tid som ordförande för Centrum mot rasism är att bidra till en ökad nivå av samverkan mellan de olika grupperingarna som finns inom den Afrosvenska gruppen, men än mer bidra till en ökad samverkan mellan olika grupper av människor som lider under strukturell rasism.

Något mer som du vill ha sagt, som vi inte redan tagit upp?

Jag vill först och främst tacka tidningen Afropé  för ert arbete, ni synnliggör maktasymmetrier och orättvisor för samhället, samtidigt som ni lyfter fram strålande glimtar av hopp och styrka i diasporan. Etablissemang som denna får sällan den uppmärksamhet och det stöd de förtjänar. Ni är oerhört viktiga i dagens samhälle och det är viktigt att ni får en eloge för arbetet ni gör. Samtidigt vill jag utmana er att inte bara fortsätta ert arbete, men även utveckla det. Jag skulle vara oerhört stolt att vid vårt nästa sammanträffande intervjuas för en webb-kanal, eller varför inte tv-kanal under er regi. Med det sagt skulle jag vilja vädja till alla bröder och systrar att organisera och engagera sig på något hörn i den antirasistiska kampen, för den berör oss alla. Oavsett grad.

Afropé tackar Godwyll Osei-Amoako för intervjun och önskar honom stort lycka till i sitt engagemang och sin kamp för alla afrosvenskar och andra utsatta minoriteter. Och vi hoppas givetvis också att ett framtida möte kan komma att ske i ett ytterligare utvecklat forum under Afropés flagg.

Hawa Sallah
Hawa Sallah

Debatt: Vi talar för 12 000 000 svarta i Europa och kräver rättvisa för ännu fler miljoner.

Dag ett: Dagen har varit lång, väldigt lång. 1,5 timme sömn på 24 timmar, sammanlagt 10 timmars restid och 18 timmars ofrivillig fasta. Men det är gjort, frågor kring EU:s svarta medborgare ligger på dagordningen i Europas finrum, under drygt 1,5 timme kommer EU-parlamentariker och representanter från civilsamhället mötas i en dialog om frågor som berör svarta människor, med svarta personer.

Foto: Goodwill/ENAR
Foto: Godwyll Osei-Amoako/ENAR

Vägen hit har varit lång, mycket hat har uttryckts mot både arrangörer och deltagare. Bland åhörarna sitter parlamentariker för högerextrema frihetspartiet från Nederländerna, intressant nog bredvid två representanter ifrån Sverigedemokraterna som utbyter många hånleenden under mötets gång. Under hela mötet utsätts vi för aggressioner av olika slag, avbrott, flaggor med rasistiskt innehåll viftas, samt många försök att stävja vår yttrandefrihet. Bland åhörarna sitter även positiva krafter, men allt för få, vi saknade många svenska parlamentariker. Till dem säger jag bara; vill ni ha våra röster får ni stödja vår röst.

Trots tomma magar och sömnen i ögonen är vi skärpta och energiska med blickarna låsta på det högerextrema lägret. Med oss i tankarna har vi minst 12 000 000 svarta europeiska medborgare, vars krav på rättvisa och jämlikhet och värdighet, givit oss energi och fokus.

Vi talar tydligt, välformulerat och bestämt. Vi talar för 12 000 000 svarta i Europa och kräver rättvisa för ännu fler miljoner. Vi talar för våra förfäder men ännu mer för våra barn, VÅR framtid. Våra argument är inte känslobaserade utan vetenskapligt underbyggda. Oavsett var man åker i Europa är situationen för svarta personer densamma, detta kan inte vara en slump och statistiken talar för sig själv. Tyskland, Nederländerna, Sverige och Belgien lider till synes av samma koloniala minneslucka. Detta är inte heller en slump, FN:s expertgrupp som varit på besök i Sverige konstaterade att den svenska självbilden, som en liberal, tolerant och progressiv nation, som strävar efter allas lika värde, inte längre är sann – fasaden är sprucken och sanningens kyla blåser igenom. Åtgärdar man inte sprickorna kommer fasaden att rasa helt och hållet.

Under en timme fick vi tala och de lyssna. De fick lyssna på det systematiska sättet institutioner stratifierar och rasifierar en grupp människor. De fick lyssna på hur arbetsmarknaden sållar ut oss trots överkvalifikation, hur rättsväsendet bryter mot den svurna eden att tillhandahålla rättssäkerhet och en säker rättslig prövning för alla medborgare. Lyssna på hur polisen gång på gång bryter mot sin grundprincip, att tjäna och skydda oss alla. Lyssna på hur skolväsendet som under minst 40 timmar i veckan ansvarar för och utbildar det sköraste som finns, framtiden. Våra barn sitter i samma klassrum men får inte samma utbildning. Den ena utbildas i att ansamla, värna om och utöva makt, medan den andra utbildas i att vara tacksam över att de får vara med i leken, att inte ta för mycket plats. De fick lyssna på hur vården, beroende på vilket postnummer du tillhör, på sikt, påverkar både livslängden och livskvaliteten. Lyssna på hur politiker gärna går på charmoffensiv och förför oss med retorik, tar emot våra röster och lämnar oss i förorterna utan att lyssna på vår enhälliga röst;

Malin Björk, Goodwyll, Rudy - Foto: Goodwyll/ENAR
Malin Björk, Godwyll Osei-Amoako, Rudy Mengesha – Foto: Godwyll Osei-Amoako/ENAR

Rösten av Eric Garner’s ”I can’t breath” – ”Vi kan inte andas, systemet kväver oss!”. Vi lever under samma krav och lagar, men inte samma villkor och förutsättningar. Att lika för alla egentligen betyder; lika för alla, förutom er. Att yttrandefriheten endast gäller när vi sjunger de visor ni väljer. Vi tänker inte acceptera REVA, vi tänker inte acceptera att vi inte går säkra på kvällarna, eller att bo hemma till 30-årsåldern. Att polisen istället för att beskydda oss knäcker våra ben. Att rättssystemet inte straffar personer som attackerar och skadar oss. Att lärare, istället för att arbeta med och lära ut vikten av mångfald i dagens samhälle, är tysta och tittar bort när våra barn gråter i klassrummen.

Mest av allt är vi är trötta på att irra runt i en genomskinlig labyrint med glastak. Där allt är till synes möjligt och nära men i verkligheten det motsatta. Där endast ett fåtal släpps igenom för att rättfärdiga dess existens samt lägga ansvaret
på oss.

Fasaden av ett liberalt Europa som värnar om minoriteter och allas lika rätt är sprucken, likaså är fasaden av ett jämlikt Sverige där alla får vara med.

Tillsammans kan vi laga den.

Men endast om vi står på samma plattform under samma socioekonomiska förutsättningar och på lika villkor.

 

Gästartikel skriven av:
Godwyll Osei-Amoako
Rudy Mengesha
Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa