Nu är det åter dags för den senegalesiska föreningen La Casa di Mansas årliga kulturfest. I år går den av stapeln på Stallet i Stockholm fredag 12 maj.
La Casa di Mansa är en förening som arbetar för att främja och dela med sig av Casamance (en region i södra Senegal) och Senegals kulturella värderingar.
Föreningen vill även stärka samverkan mellan Casamance och Sverige och ha ett utbyte med folk från andra kulturella bakgrunder. Kulturfesten anordnas i samarbete med Stockholms stad.
Kulturfestprogrammet 12 maj:
17.00 Dörrarna öppnar 17.45-18:45 Familjeworkshop för alla åldrar:
Casamansisk dans och historia. Atab Bayo med trummisar leder workshopen. 19:00-20.00 Panelsamtal Vilket Sverige vill vi ha?
– ett samtal om demokrati och mänskliga rättigheter med fokus på integration.
Anette Petterson Faye leder samtalet med de inbjudna gästerna Jessica Folcker, Lamine Cissokho med flera. 20.00–22.00 Musikframträdanden:
Seroubagruppen med Atab Bayo – traditionell dans från Casamance
Mamadou Sene med bandet Dieuf och Lamine Toure, folkloremusik från Senegal,
Lamine Cissokho med band, traditionell Senegalesisk kora. 22.00 – 01.00 DJ Cheza – Afrobeatmusik.
Entréavgift: 150kr (100kr medlem Stallet/studerande/pensionär)
Jag läser om Rötter av Alex Haley, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Den ger mig nya insikter och tankar varje gång. Men den är så pass tung att läsa att jag får ta det i portioner, lite pö om pö. Att som vit läsa Rötter är allt annat än upplyftande, men troligen rent av nödvändigt. Jag är inte personligen del av denna historia och det som skett. Men jag lever ju, som alla andra, med konsekvenserna än i dag. Nutiden är ju ett resultat av historien. Och slavhandeln påverkar oss alla än i dag. Min sons ättlingar var slavar en gång i tiden. I rakt nedstigande led, och allt det där. En nästan ofattbar tanke. Ändock sann.
Kunta Kinteh Island i Gambia Foto: Fatou Lusi, Afropé
Men boken börjar i Gambia, med harmoni och traditionellt landsbygdsliv. Att läsa om dåtidens Gambia är intressant. Kanske uppmålar Haley en något förskönad bild av det västafrikanska livet anno dazumal. Men det är spännande och småputtrigt mysig läsning. Jag kan förstå all den turism som följde i bokens spår, där många ville se och uppleva Afrika på detta sätt, väsensskilt från hur dagens nyhetsrapportering från den afrikanska kontinenten ser ut.
Det handlar om Gambia som självförsörjande jordbruksland, före pengarnas tid. Det är ett Gambia där traditionen är stark och trygg. Alla vet sina roller och lever utifrån dem. Jag inser att mycket av detta faktiskt finns kvar i dagens Gambia. Kvinnor och män lever fortfarande relativt åtskilda, åtminstone sett ur ett västerländskt perspektiv. De har olika ansvarsområden och olika sysslor. Jag tänker att det kanske inte är så konstigt att det blir totalkrock i många blandade relationer, när den västerländska parten vill leva i stark familjeallians à la västerländsk tvåsamhet medan den västafrikanska parten i många fall föredrar en mer traditionell familjekonstellation, där vänner i samma åldersgrupp har en viktig och självklar plats och kanske står en närmare än den äkta hälften. Jag säger inte att det gäller alla. Eller ens många. Men jag har upplevt att det i alla fall finns en och annan som fungerar så här. Liksom det finns västerlänningar som inte vill leva i relationer alls, är polygama eller seriellt otrogna. Jag vet. Brasklapp, brasklapp. Ändå är det som att jag får vissa insikter om dagens västafrikanska samhälle, när jag läser om dåtidens.
Kunta Kinteh Island i Gambia Foto: Fatou Lusi, Afropé
Sen slaveriet då. Alla vet ju mer eller mindre om grunderna. Men iskylan, den fullständiga avhumaniseringen, hela situationen… Det är på något sätt ändå svårt att ta in. Det är för vidrigt, för vansinnigt, för sjukt, för sorgligt. Men lika obegripliga och smärtsamma som alla detaljer är; lika viktigt är det nog att ändå inte blunda för helheten. Har du inte läst Rötter ännu? Då föreslår jag att du gör det. Rötter är en känslomässig käftsmäll. Men också något av ett obligatorium. Alla behöver ha läst den här boken. Det är samma som med koncentrationslägren, att vi får aldrig sluta prata om dem. Vi får aldrig glömma.
Närmare 11 miljoner människor är i behov av akut humanitärt bistånd i området kring Tchadsjön, rapporterar FN.
– Över en halv miljon barn finns bland de närapå elva miljoner personer i desperat behov av hjälp. Barnen är undernärda och deras liv är i fara om vi inte når dem snabbt, säger Toby Lanzer, FN:s regionala koordinator för Sahel-området.
Bild: Pixabay
-Krisen i norra Nigeria har konsekvenser Europa inte har råd att bortse från. Regeringar i regionen kan inte handskas med både 11 miljoner människor i behov av akut hjälp och krisens grundorsaker samtidigt. Grundorsaker som i detta fall handlar om klimatförändring, extremism och fattigdom, säger Toby Lanzer.
2,3 miljoner människor har tvingats lämna sina hem som ett resultat av konflikter eller brist på mat. Största delen av det krisdrabbade området ligger i nordöstra Nigeria där Boko Harams terrorkampanj, i samband med ekonomisk lågkonjunktur, har lett till svåra lidanden för lokalbefolkningen.
En konferens sammanträdde i Oslo den 24 februari för att försöka göra något åt den kris som påverkar Nigeria, Kamerun, Niger och Tchad. Norge, Nigeria, Tyskland och FN:s kontor för humanitärt bistånd är värdar för konferensen, vars mål är att öka medvetenhet om krisen och stötta de humanitära ansträngningarna, samt naturligtvis påverka politiskt.
Vi vill inte bara rädda människors liv utan även att de ska få sina liv på fötter och inte tvingas fly från våld eller söka bättre liv annanstans, säger Toby Lanzer.
År 2016 var majoriteten av de migranter som kom till Italien från Nigeria. Vissa länder gör allt de kan vad gäller humanitära insatser och utveckling av länder, men andra har gjort alltför lite för att tackla krisen trots möjligheten att åtgärda både påtvingad migration och humanitär kris på en gång.
Minst 52 människor har mist livet och 120 har skadats i en militärattack i nordöstra Nigeria. Avsikten var att slå ut militanta Boko Haram-anhängare, men i stället träffades bland andra internflyktingar och Läkare utan gränsers hjälparbetare.
Även Röda korset drabbades, sex personer dödades och tretton av deras anställda skadades. Nigeriansk militär har bekräftat att attacken dödat civila och skadat hjälparbetare från Läkare utan gränser och Röda korset.
Avril Benoit arbetar för Läkare utan gränser och berättar för ABC News att organisationen arbetar i ett flyktingläger där 25 000 internflyktingar bor. Det var detta flyktingläger som träffades i bombattacken, som skedde via luften.
-Detta trots att lägret självt kontrolleras och sköts av nigerianska regeringen, sen sex månader tillbaka.
Avril Benoit tillägger att både dödssiffrorna och antalet skadade tyvärr beräknas öka.
-Vi är chockade över att detta kunde hända, speciellt i ett flyktingläger som kontrolleras av regeringen och därmed militären själva.
Afrika har länge setts som en kontinent som tar emot välgörenhet och allmosor. Trots att kontinenten är mest rik på råvaror av alla. Men detta börjar förändras. Better Globe är ett företag som försöker kombinera vinst och avkastning med att göra gott för både människor och natur.
Better Globe startades av den norske entreprenören Rino Solberg år 2006, i Kiambere i östra Kenya. Grundaren var 60 år när han startade företaget och enligt egen utsago gjorde han det för att få ägna resten av sitt liv åt att utrota fattigdomen och korruptionen i Afrika. I Norge är Rino Solberg en välkänd person och han har tidigare varit inblandad i ett kontroversiellt projekt. I början var det trögt även för Better Globe och det skrevs negativa artiklar om företaget, i bland annat DN år 2010.
Starten var alltså inte friktionsfri, men allt har faktiskt fungerat hittills. Verksamheten är i full gång och företaget har betalat ut avkastning enligt plan varje år. Folk i hela världen har möjlighet att köpa träd via Better Globe och på så sätt hjälpa både lokalbefolkning och miljön, samt få en god avkastning.
– Jag började köpa träd 2013 för investeringens skull. Förra sommaren åkte jag sedan till Kenya och såg vilken enorm skillnad företaget gjorde för människorna på plats, säger Asta Norrman.
I många afrikanska länder är landgrabbing vanligt. Det handlar om att en familj inte har tillgång till egen mark utan tvingas ”ta” ett obrukat stycke land för att försöka odla och överleva på så sätt.
– Kommer då ett stort skogsbolag som arrenderat landet av regeringen får bonden bara flytta och förlorar sitt hem och sina inkomstmöjligheter. Många internationella bolag odlar skog i Kenya så detta är ett stort problem.
Better Globe arbetar på ett annat sätt. Inget annat skogsbolag vill försöka odla i semiöknen – de väljer bördigare områden. Samtidigt är det just i semiöknen skogsplantering är allra viktigast, för att det hindrar ökenutbredning och erosion, som båda är mycket stora problem.
Här syns tydligt hur svårbrukbar den hårda, torra, röda jorden är. I bakgrunden syns Better Globes första plantage. År 2015 började företaget med en ny verksamhet. De anlitar bönder för att odla träd på sin mark. De får då inkomst av det, förutom att de kan odla grönsaker mellan träden vilket var nästan omöjligt att göra förut. Foto: Asta Norrman
– Kenyanska regeringen har som mål att tio procent av landet ska vara skogbeväxt. De vet att skog är det enda sättet att få annat att växa. Better Globe har några plantager i Kenya, men har nu börjat arbeta på ett annat sätt. Företaget har skrivit kontrakt med bönder om att odla Better Globe-träd. Om de har skog på sin mark har regeringen ingen anledning att arrendera marken till ett skogsbolag, så bonden får en säkerhet för att få bo kvar på marken, berättar Asta Norrman.
Träden hindrar erosion, håller kvar regnvattnet bättre, minskar vattenavdunstning och skapar välbehövlig skugga från den heta solen. Detta gör att bönderna dessutom kan förbättra sina egna odlingar genom att odla grönsaker och olika cash crops (grödor för försäljning) mellan träden. Många bönder anställs också av Better Globe för att sköta om planteringarna och får då en fast lön, något som inte är helt lätt att få i dessa områden. Och självklart binder träden koldioxid från atmosfären.
En bild av vad jorderosion ställer till med. Träd som binder marken med hjälp av sina rötter motverkar detta. Varje gång det regnar på ett sådant här område spolas ännu mer jord bort. Och vattnet kan inte heller bindas i marken. Det välbehövliga regnet förvandlas plötsligt till en fiende i stället för att hjälpa bönderna. Foto: Asta Norrman
Rent praktiskt går planteringen lite olika till. Men generellt bidrar Better Globe med utbildning och plantor. Sedan garanterar företaget att i framtiden köpa virket eller det som träden producerar. Det gör att bönderna planterar sina egna grödor som vanligt och utöver det får de möjlighet att tjäna extra pengar på träden.
Tanken är att en investerare betalar sjutton euro för ett träd. De första fem åren ger trädet ingen avkastning, då det är i uppväxtfasen. Mellan år fem och år nitton får trädköparen femton procent av trädets inköpsvärde i avkastning, alltså cirka 2,50 euro per år. Det är när trädet producerar frukt, nötter eller gummi. År tjugo avverkas trädet och virket säljs. Investeraren erhåller då 170 euro. Visst, inget är garanterat. Företaget har ännu inte funnits i tjugo år. Men hittills har de betalat ut enligt plan, varje år.
Better Globe rekommenderar att man köper ett så kallat donationspaket för 53 euro.
En skola byggd av systerorganisationen Child Africa. Foto: Asta Norrman
Donationspaketet innehåller två Better Globe-träd som du får vinst av, två donationsträd till behövande samhällen, 500 liter vatten till fattiga bönder, 1,50 euro för skolbyggnad och 1,50 euro för mikrofinansiering. Better Globe har en systerorganisation som heter Child Africa och driver skolor. 1,50 euro av varje donationspaket går till att bygga skolor. Flera skolor har byggts i både Kenya och Uganda. Man arbetar även med vattenreningsprojekt och mikrofinansiering, där främst kvinnor kan få ta lån för att komma igång med egna småföretag och därmed bli självförsörjande. Better Globe driver inte själv skolorna eller mikrokreditsinstituten. De bidrar bara med pengar.
Banken på bilden är ett kooperativ. Better Globe ger bankerna starthjälp och hjälp med driften i upp till två år. Foto: Asta Norrman
På bilden syns en kooperativ bank. Människorna i området kan bli medlemmar i banken, vilket kostar tio kronor. De får en ekonomisk utbildning om räntor och vad det är bra att låna pengar till. Man kan till exempel låna till en solcellslampa så att man slipper köpa lampolja. Då kan solcellslampan betala sig på ett par månader.
– En kvinna jag träffade laddade telefoner åt människor i grannskapet och kunde efter en månad betala tillbaka lånet för investeringen hon gjort, berättar Asta Norrman.
Mungangangi Priscilla och Mutie Priscilla är två systrar som bor i närheten av Mboti. De har tidigare försökt att odla grönsaker på sitt land, men för det mesta har det tyvärr inte fungerat så bra. De har då inte haft något annat val än att hugga ned de få träd som funnits på marken för att tillverka kol och sälja på marknaden för att kunna köpa mat.
Systrarna Mungangangi Priscilla och Mutie Prisiclla tillsammans med Asta Norrman (mitten). Systrarna bor i närheten av Mboti. Det har båda tackat ja till kontrakt om odling av Acacia Senegal. De är båda änkor med många barn och barnbarn. Foto: Asta Norrman
Förra sommaren skrev de kontrakt med Better Globe om att odla 300 gummiträd på landet som de bor på. De får hjälp med vattenförsörjning och kan odla grönsaker mellan träden. Träden skuggar, binder vattnet och jorden och därför går grönsaksodlingen nu mycket bättre. De har nu intäkter både från träden och från grönsakerna.
Jan Bolmeson driver företaget Rika Tillsammans AB och en mycket populär blogg med samma namn. Jan har själv investerat en ganska stor andel av sin portfölj i Better Globe. Han har också besökt företaget på plats fyra gånger.
– Det viktigaste Better Globe ger människorna på plats skulle jag säga är en framtidstro och en möjlighet att påverka sin egen situation till det bättre. För några handlar det om arbetstillfällen eller en bättre möjlighet till utbildning för barnen, för andra möjlighet till mikrolån för att kunna börja tjäna egna pengar och för bönderna en ökad inkomst och ett högre värde på marken. Men det som gjorde mest intryck på mig var den djupa tacksamhet för det arbetet som Better Globe gör på plats. På senare tid har jag även haft förmånen att träffa representanter för många olika organisationer som ser väldigt positivt på Better Globes verksamhet. Inte minst för att den går i linje med den kenyanska lagstiftningen om att minst tio procent av ens mark ska vara täckt av träd och för att man planterar i semiöken som inte går att använda till så mycket annat.
I början skrevs det negativt om Better Globe, vad tror du själv är största risken för en investerare?
Jan Bolmeson på plats i Kenya. Foto: Jan Bolmesson
– Jag skulle säga att den största risken är fortfarande att bolaget är relativt litet och beroende av ett antal nyckelpersoner. Alla bolag har ett smalt nålsöga att komma genom i uppstarten men eftersom Better Globe har bedrivit verksamhet i tio år så ser jag att risken blir mindre och mindre för varje år. Sedan utsätts ju alla företag för risker. Tänk på krisen i Ericsson, ett företag som är både stort, känt och över hundra år gammalt. Ska man då köpa träd för alla sina pengar i Better Globe? Absolut inte. Men det ska man ju inte göra med någon annan aktie, fond eller tillgång heller.
Avverkar Better Globe alla träd någon gång? Varför inte lämna en del som skog?
– Precis som i vilket modernt skogsbruk som helst så planterar man i olika avdelningar och dessa avverkas i princip aldrig samtidigt. När en avdelning huggs ner så återplanterar man den så att det blir som ett kretslopp där åldern mellan de olika avdelningarna skiftar över tid, berättar Jan Bolmeson.
Se video där Samuel Mulli, en av bönderna, berättar.
Har du en mobiltelefon eller en läsplatta? Då har du en del av Kongo där inne, i form av coltan, en sällsynt mineral som nästan bara finns i Kongo-Kinshasa (Demokratiska republiken Kongo). En mineral lika eftertraktad på världsmarknaden som problemskapande på hemmaplan.
Det ser ungefär ut som under Guldruschen under sent 1800-tal. Arbetare som gräver med bara händerna, eller med enkla spadar och hackor för att sen bära iväg med fynden i gamla rissäckar. Att arbeta med coltanutvinning i Kongo är farligt, hårt och tungt och dagslönen ligger på ungefär 35 kronor. Sju kilo av denna eftertraktade mineral är å andra sidan värt 18 000 kronor på världsmarknaden. Så även om de som sliter på de dammiga bergen i Kongo får mat för dagen tack vare arbetet hamnar vinsten någon annanstans. En FN-rapport från 2001 slår fast att coltanpengarna är en av drivkrafterna bakom det blodiga och långdragna inbördeskriget.
Coltangruvan vid Luwow, en av få konfliktfria gruvor. Foto: MONUSCO Photos
Åttio procent av världens coltanfyndigheter finns i Kongo. Det är inte första gången Kongo välsignats med exakt den råvara den globala kapitalismen behöver. Välsignats och därefter plågats, kanske man ska säga.
Först var det slavar och elfenben, därefter gummi. Gummidäcket uppfanns i slutet av 1800-talet och det kostade halva befolkningen livet. Belgiske kung Leopold II ägde nämligen Kongo vid denna tid och han krävde att folk skulle betala skatt i form av gummi. Klarade de inte av att betala den fastställda kvoten blev de våldtagna, fick sina händer avskurna eller sköts.
Därefter hämtades koppar, zink och tenn i Kongo. Samt diamanterna, så klart.
Atombomber och kärnkraft kräver uran – det hittades i Kongo. Atombomben som släpptes över Hiroshima bestod av uran som hämtats från en gruva vid Shinkolobwe. Och under kalla kriget, som följde därpå, behövdes kobolt för att tillverka missiler. Det finns på endast två platser i världen – Kongo och Ryssland. Och i dag är det alltså coltan som står för välsignelsen – eller plågan.
USA instiftade 2010 en lag som syftade till att stoppa handeln med blodsmineraler från Kongo, det vill säga mineraler som finansierar och håller i gång kriget. Amerikanska företag har numera skyldighet att redovisa om de använder sådana mineraler i sina produkter.
Coltanutvinning i Kongo-Kinshasa. Bild: Youtube, commonslicens.
För krigsherrarna är det dock enkelt att få ut coltanet på världsmarknaden. Det smugglas helt enkelt till Rwanda och Uganda, där det märks om och därmed blir omöjligt att spåra. Ett faktum som den avlidne Apple-grundaren Steve Jobs var medveten om. På frågan om Iphones tillverkas i enlighet med den nya amerikanska lagen svarade han:
– Vi kräver av alla våra leverantörer att de skriftligen intygar att de använder konfliktfria mineraler. Men ärligt talat finns det inget sätt för dem att vara säkra. Tills någon uppfinner ett sätt att kemiskt spåra mineraler till gruvan där de har utvunnits, är det ett mycket svårt problem.
I februari 2015 sade Apple till FN att företaget ”är fortsatt fokuserade på att driva den ekonomiska utvecklingen och skapa möjligheter för att kunna utvinna konfliktfria mineraler från Kongo-Kinshasa och närliggande länder. Apple säger också att alla deras underleverantörer måste följa deras uppförandekod, alla arbetare ska behandlas med värdighet och respekt.
Apple säger sig vara medvetna om problemen konfliktmineralerna skapat I Kongo och att de är fortsatt fokuserade på att bara använda konfliktfria mineraler i sina produkter.
– Det enklaste vore att bara använda komponenter som inte utvunnits från Centralafrika eller är verifierat konfliktfria. Men detta löser inte situationen på plats. Därför har vi arbetat för att fler gruvor i området ska verifieras som konfliktfria så att fler människor kan få en försörjning, med bättre och bättre villkor, säger en talesperson.
Även Samsung erkänner att de använder coltan som utvunnits i Kongo. Företaget säger dock att de inser allvaret med brott mot mänskliga rättigheter och miljöförstöringsproblemen som omger mineralutvinningen i Kongo. De säger sig stödja förbudet mot användningen av konfliktmineraler.
– Vi förstår det moraliska och etiska ansvaret vi som en global tillverkare har, både gentemot våra konsumenter men också mot samhället i stort. Vi fortsätter engagemanget för att på ett ansvarsfullt sätt ta fram konfliktfria produkter, säger företagets talesperson.
Det finns dock gruvor i Kongo som anses vara konfliktfria och som inte längre kontrolleras av krigsherrar. Gruvan vid Luwow är en av dem. Två tredjedelar av landets gruvor anses numera konfliktfria, även om de alla tidigare producerat konfliktmineraler. Luwow-gruvan kontrollerades tidigare av en rebellgrupp men styrs nu av ett arbetskooperativ.
VAD ÄR COLTAN?
I coltan finns grundämnet tantal som har en mycket hög smältpunkt och används till superlegeringar inom raketindustrin och kondensatorer till elektroniska produkter som bland annat mobiltelefoner, datorer, läsplattor, digitalkameror, hörapparater, pacemakers, proteser samt spelkonsoler som Playstation och Nintendo.
Försäljningen av coltan till multinationella företag anses av många finansiera och hålla i gång inbördeskriget i Kongo.
Utvinningen förorenar vattendrag, skövlar regnskog och leder till utrotning av jordens sista bergsgorillor.
Det räckte inte att förslava och suga ut. Gamla kolonialherrar ville ofta ha mer. ”Kolonialskuld” och ”kolonialskatt”. Haiti har betalat i 150 år, men slipper nu. För många länder i Afrika fortsätter det …
Bild: Pixabay
Man skulle kunna tro att det räckte med kolonialismen. Att det var illa nog att vissa länder, exempelvis Frankrike, tillfångatog människor i andra länder, förslavade dem och förflyttade dem till andra sidan jorden. Man skulle kunna tro att det stoppade där.
Men faktum är att Frankrike, vid många av dessa länders självständighet, ansett att det nyligen självständiga landet ska betala en ”skuld” till Frankrike, eftersom fransmän förlorat ”kapital” då tidigare slavar blev fria, eller för att infrastruktursinvesteringar då inte längre varit i fransk ägo.
För Haiti handlar det om just detta med ”förlorat kapital” då slavar blivit fria. Frankrikes president Francois Hollande har i alla fall lovat att Haiti inte längre behöver betala denna ”skuld” till Frankrike.
När han gav beskedet, vid en invigningsceremoni på Guadeloupe förra året, möttes han av stående ovationer, från olika karibiska premiärministrar. En del började till och med gråta, rapporterar tidningen Barbados Today.
Eftersom Haiti vann sin självständighet 1804 – och då blev världens första svarta republik – handlade detta om en över 200 år gammal ”skuld”. Haiti gick år 1825 med på att betala denna skuld, för att få officiellt erkännande från Frankrike. Kritiker kallar detta för ”en olaglig lösensumma för självständighet”, eftersom Frankrike redan gjort slaveri olagligt när de bad om denna ”kompensation”.
För Afrikas del handlar det enligt en artikel på Silicon Africa ofta om en slags kolonialskatt till Frankrike.
Bild: Pixabay
Guinea började kämpa för självständighet 1958, vilket gjorde den koloniala eliten i Paris rasande och den franska administrationen i Guinea förstörde allt det goda i landet som de ansåg att kolonialismen bidragit med. De förstörde skolor, offentliga byggnader, medicin, forskningsinstrument, djur dödades och mat brändes upp eller förgiftades. Allt för att de andra kolonierna skulle se att priset för att säga nej till Frankrike skulle bli mycket högt.
Sylvanus Olympio, den första presidenten i Togo, hittade en mellanväg. Han ville inte fortsätta se sitt land under franskt styre och vägrade därför skriva på ett avtal om fortsatt kolonialism. I stället gick han med på att betala en årlig avgift till Frankrike för de så kallade förmånerna landet åtnjutit under franskt styre. Frankrike krävde detta för att de inte skulle förstöra landet innan de lämnade det. Men summan de krävde för den ”koloniala skulden” var så hög att den uppgick till 40 procent av Togos budget år 1963.
Det nya självständiga Togos ekonomi var så bräcklig att Olympio bestämde sig för att lämna det franska koloniala valutasystemet CFA och i stället skapa en egen nationell valuta.
Tre dagar efter att han börjat trycka landets nya sedlar blev han mördad av ett gäng soldater, uppbackade av Frankrike. En före detta fransk främlingslegionär vid namn Etienne Gnassingbe var den som mördade honom. Mördaren sägs sen ha fått en belöning på 600 dollar av den lokala franska ambassaden.
År 1962 ville Modiba Keita, Malis första president, gå ur det koloniala valutasystemet. Han ansåg att det var en börda för landets utveckling. År 1968 mörades han av en annan före detta fransk främlingslegionär, Moussa Traoré.
Faktum är att under den turbulenta period där afrikanska presidenter försökte befria sig från europeisk kolonisation, använde Frankrike före detta främlingslegionärer mot flera av dem, bland annat i Centralafrikanska republiken, Burkina Faso och Benin.
År 2014 – Afropé har inte kunnat hitta färskare uppgifter – var det 14 afrikanska länder som var tvungna att avsätta 85 procent av sin utlandsreserv till franska centralbanken, på grund av dessa gamla kolonialpakter. Detta enligt en artikel på sidan Silicon Africa. (http://www.siliconafrica.com/france-colonial-tax/)
Naturligtvis ett vanvettigt orättvist system, som förkastats av EU, men Frankrike har inte varit redo att lämna dessa guldägg.
Den tidigare senegalesiska presidenten Leopold Sédar Senghor deklarerade år 1958 att ”det senegalesiska folket vill ha självständighet. Men de vill att det ska ske genom vänskap, inte bråk.”
Vid den tiden accepterade Frankrike bara ”självständighet via papper” och krävde att landet gick med på elva saker, bland annat denna koloniala skatt för att återgälda Frankrikes insatser för infrastruktur och liknande under kolonialtiden.
Frankrike krävde även automatisk konfiskering av nationens monetära reserv. Sedan 1961 har franska centralbanken hållit 14 afrikanska länders nationella monetära reserver. Dessa länder är: Benin, Burkina Faso, Guinea-Bissau, Elfenbenskusten, Mali, Niger, Senegal, Togo, Kamerun, Centralafrikanska republiken, Tchad, Kongo-Brazzaville, Ekvatorialguinea and Gabon.
Frankrike har enligt avtalet även rätt att få frågan om de vill köpa alla eventuella råmateriel som upptäcks i landet, exempelvis olja. Landet får endast söka andra handelspartners om Frankrike inte är intresserade av att köpa. Och så vidare …
Frågan är hur länge denna skatt kommer att kvarstå?
Faktum är att även om Haiti nu blivit av med sin resterande ”skuld” så betalade landet totalt 21 miljarder dollar, i dagens penningvärde, mellan 1804 och 1947, alltså under nästan hundrafemtio år. Afrika har hittills betalat i runt femtio år …
År 2020 firar USA sitt 100-årsjubileum med kvinnlig rösträtt. Då kommer en ny 20-dollarssedel att lanseras. Andrew Jackson, som pryder de nuvarande sedlarna, ersätts av Harriet Tubman. Det blir den första amerikanska sedeln som pryds av en svart kvinna. Men vem var Harriet Tubman?
Harriet Tubman föddes som Araminta Harriet Ross omkring 1822 i Maryland och dog 1913 i New York. Hon var en afroamerikansk frihetsskämpe och slaverimotståndare. Hon föddes av förslavade afrikaner och det finns inga bevarade dokument från hennes födelse, men föräldrarna hette Benjamin Ross och Harriet Greene.
När hon var sex år gammal så flyttades hon för att arbeta för en annan ägare. Hon genomled många svåra år av omänsklig behandling från sina olika ägare. Bland annat kastade en förman en tung vikt som träffade henne i huvudet och ledde till att hon under resten av sitt liv drabbades av epileptiska anfall.
Runt 1844 gifte hon sig med den frie mannen John Tubman.
En dag fick Harriet Tubman höra att slavarna på plantagen hon arbetade på skulle säljas. Då bestämde hon sig för att fly norrut, där slaveri var olagligt. Hon lämnade sin man som inte ville följa med henne. På vägen fick hon hjälp av kväkare som var medlemmar av den abolitionistiska rörelse som upprätthöll den hemliga flyktrutten som kallades ”Underground Railroad”.
Bild av träkonstverk av Harriet Tubman från ”Scenes in the Life of Harriet Tubman” av Sarah H Bradford – Commonslicens, {PD-US}
Flykten lyckades och Harriet Tubman gjorde framöver många resor söderöver för att hjälpa andra förslavade afroamerikaner att fly, och de kom att kalla henne för Moses. Under resorna hjälpte hon personligen runt 300 människor att fly undan slaveriet utan att själv bli tillfångatagen eller som hon själv sa ”förlora någon passagerare”. Detta trots att en belöning på sammanlagt så mycket som 40 000 dollar utlysts för den som kunde ta henne tillfånga. Det var den högsta belöningen som utlystes för någon ”konduktör” på denna underjordiska järnväg. Under det amerikanska inbördeskriget arbetade hon, förutom som kokerska och sjuksköterska, också som spion för nordstaterna, återigen utan att någonsin tas till fånga. Under inbördeskriget hjälpte hon hundratals människor som var fast i slaveri att fly till nordstaterna.
Under det amerikanska inbördeskriget, 1863, ledde Tubman en räd mot Combahee River Ferry i South Carolina och befriade hundratals slavar. Detta var den första militära operation i USA som planerades och genomfördes av en kvinna. Tubman hade i förklädnad besökt plantagerna i förväg och där givit slavarna instruktioner om att vara redo att springa till floden, där nordstatskepp skulle vänta på dem. Under räden förekom skottväxling mellan nordstats- och sydstatstrupper, och båda sidor drabbades av förluster.
Sammantaget, en oerhört inspirerande och stark kvinna, väl värd att få pryda den nya 20-dollarssedeln. Hur sedeln kommer att se ut är ännu hemligt, den kommer att presenteras år 2020.
Stockholm har ett ganska brett internationellt matutbud. Det finns flera etiopiska restauranger liksom en eritreansk. Men även Jamaica och olika Sydamerikanska länder är välrepresenterade. För att inte tala om alla indier och thaiställen … Men trots det stora antalet inflyttade gambier och även senegaleser i vår huvudstad är det väldigt svårt att få tag i just senegambisk mat om man inte känner någon därifrån – eller lagar själv. Det vill Anah Njai bakom Food by Anah ändra på. Nu erbjuder hon cateringmat för nyfikna eller redan frälsta stockholmare.
Foto: Food by Anah
Berätta lite om din bakgrund, hur länge har matintresset funnits där?
– Jag har älskat att laga mat sen barnsben, allt började i Gambia där jag har mitt ursprung. Min mormor brukade ta med mig varje gång hon gick till marknaden för att handla matvaror. Hon brukade alltid köpa extra till mig så att jag kunde sitta bredvid henne och laga mat. Jag tror verkligen att det var där mitt matintresse började.
När jag var sex år flyttade vi till Sverige och intresset för mat fortsatte. Min mamma är utbildad kock, hon och min mormor är grunden till det jag kan inom matlagning. Min vardag bestod oftast av många middagsgäster oavsett om det var en tillställning eller en vanlig måndag. Jag tror nog att detta är något som många i den afrikanska kulturen kan relatera till också. Nu i dag har jag valt att följa min dröm och intresse för mat sakta men säkert, samtidigt som jag är mamma till mina två diamanter.
Berätta lite om tanken och idén bakom Food by Anah? – Jag älskar när det är mycket folk hemma hos mig och vi alla samlas, äter god mat tillsammans och bara umgås. Anledningen till varför jag startade Food By Anah var främst för att få ut den gambiska maten till alla. Nästan alla vet vad Benachin, Domoda eller Yaza är. Men det är svårt att få tag på. Förutom om man känner folk, eller väntar in alla dop, studentfester och så vidare. Jag vill att människor ska kunna ta del utav min mat, den västafrikanska matkulturen från Gambia, med lite inslag från världens alla hörn. Men det tog ett tag innan jag gjorde det, jag hade så många idéer och visste inte vart jag skulle börja. Till slut bestämde jag mig för catering till att börja med. I framtiden vill jag självklart bygga upp Food By Anah och nå ut till mer människor.
Foto: Food by Anah
Vad brukar folk som aldrig smakat gambisk mat förut säga, när de äter din mat?
– Jag är alltid nervös när jag har en catering, jag vill att alla mina kunder ska vara så nöjda som möjligt. Jag vet att jag kan laga mat och att jag är bra på det jag gör, men nervositeten kickar alltid in efter en leverans. Men det är väl en del utav själva jobbet när man vill ha perfektion. Hittills har jag enbart fått positiv respons, vilket jag är otroligt tacksam för. Peppar peppar! Den bästa responsen var nog en som sade ”jag har aldrig ätit kyckling med så mycket smak, det var en aha-upplevelse”. Dessa ord kom från en kunds svärfar, de hade beställt Yaza. Sådan respons gör en bara glad!
Foto: Food by Anah
Vilken är din egen favoriträtt?
– Jag älskar mat, det är en sak som är säker. Har så många favoriter så vet inte om jag kan kalla dem favoriter längre. I mina yngre dagar var det absolut Domoda eller gambisk Benachin som jag brukade kalla det, jag älskade när min mamma lagade det. För mig var gambisk Benachin vanlig Benachin fast med svarta bönor i. Ett minne som sitter kvar sen uppväxten i Gambia antar jag. Men i dag kan jag inte välja, jag älskar Benachin, Ebbeh, Domoda, Yaza, Sauce, Soupah Kanja you name it!
Vad är svårast respektive enklast att laga, tycker du?
– Practice makes perfect. Det är nästan mitt motto i allt. Jag kan inte komma på något som jag tycker är svårt att laga i dag, jag har experimenterat och övat så mycket. Laga mat, det är en sak som jag är säker på att jag kan. Jag tror det sitter i blodet, jag vet inte nån i min släkt som inte kan laga mat. Blev allt perfekt när man lagade något för första gången? Verkligen inte, men som sagt ”practice makes perfect”.
Foto: Food by Anah
Vilket är ditt starkaste minne som är kopplat till mat?
– Jag är uppvuxen i Kosta i Småland. Självklart hade vi pizzeria och andra snabbmatsställen om jag minns rätt. McDonalds var dock en timme ifrån oss. Men det fick mig att uppskatta riktig mat, vi lagade alltid allt från grunden, både pizzor, hamburgare, pommes och så vidare. Det är nog mitt starkaste minne som är kopplat till mat, att allt vi lagade var hemmagjort. Vilket jag är väldigt tacksam över! Jag vill kunna föra över det till mina barn, trots att de nu förtiden vet vad McDonalds-loggan är innan de ens kan säga vad de vill ha för mat därifrån. Missförstå mig inte, snabbmat är gott ibland. Men det finns inget som slår hemlagad mat.
Food by Anah frestar hungriga stockholmare. Foto: Food by Anah
Framtidsdröm/förhoppning?
– Drömmen är ju att gå så långt som möjligt med Food By Anah, men det är en lång väg att gå, vilket jag är villig att göra. Jag vill kunna livnära mig på Food By Anah och bara koncentrera mig på det. En vacker dag vill jag ha en egen restaurang där jag kan dela med mig utav min mat och min matkultur. Jag ser det framför mig, med söndagsmiddagar med familj och vänner på restaurangen. Det kan inte bli bättre – det är helt klart min dröm.
Lamine Cissokho är en rutinerad koraspelare från Casamance i södra Senegal. Han har bott i Sverige i många år och har nu, i samband med att hans andra skiva getts ut, blivit nominerad till Årets artist på Folk- & Världsmusikgalan som går av stapeln i Västerås i slutet av denna månad.
Grattis Lamine Cissokho till nomineringen som Årets artist! Hur känns detta?
Lamine Cissokho – Foto: Kiqi D Minteh/Afropé.se
– Det känns härligt, verkligen. Jag är glad att få chansen till denna utmärkelse från svenska folket och världsmusikbranschen. Jag har nu bott nästan 15 år här i Sverige och jag bär med stolthet både min senegalesiska och den svenska flaggan när jag spelar här i Sverige eller utomlands. Jag känner mig som en del av den svenska musikscenen nu och nomineringen ger mig en skön bekräftelse i detta. Jag hoppas att jag kan få ge den svenska publiken ännu mer i framtiden!
Din skiva Sama Tilo, som betyder ”mot källan” på svenska, släpptes förra året, efter en fin releasekonsert på Stallet i Stockholm.
Hur skulle du beskriva denna skiva?
– Denna skiva har mognat i mina tankar under några år tills jag fick möjlighet att göra den. Av elva låtar är tio mina egna kompositioner och arrangemang. På skivan har jag samlat många musiker vars musik passar fint med min. Min kora möter klarinett, oud, fiol, kontrabas, saxofon och så vidare. Min inspiration är fortfarande den västafrikanska musikvärlden men den är kryddad med svenska folkliga influenser, lite jazz och andra musikstilar som påverkat mig som artist. Sammantaget är det hela väldigt ”groovy”, som vanligt!
Skiljer Sama Tilo sig från det du tidigare gjort? I så fall hur?
Lamine Cissokho – Foto: Kiqi D Minteh/Thegambia.nu
– Sama Tilo skiljer sig ganska mycket från mitt första album Pakao. Sama Tilo är rikare när det gäller influenser från olika medmusiker och stilar. Jag tycker också att min röst har mognat, och jag sjunger mer på Sama Tilo än tidigare. Jag gillar sången mer och mer. I Sama Tilo finns det ett viktigt budskap till afrikanska ungdomar. Det handlar om deras ansvar för sin egen framtid. Jag utmanar dem att utbilda sig, arbeta, vara stolta över det de har och att tänka efter innan de korsar Atlanten och emigrerar till Europa.
Vilken är din egen favoritlåt från senaste skivan, vilken låt betyder mest för dig? Varför?
– Min favorit är Karanta, som på mandinka betyder platsen där man lär sig. För mig är den platsen lika med livet. Man lär sig hela livet och livet handlar nog mest om att kunna gå framåt och lära sig. Karanta är en låt som man kan lyssna på hemma i soffan men även dansa till. Jag gillar just det att den låten har dessa olika sidor. Det är en känslosam låt också!
Om du vinner – hur kommer du att fira då?
– Inte med champagne … för jag dricker ju ingen alkohol, utan i så fall kommer jag att fira tillsammans med vänner och min fru – som är mycket involverad i vårt musikbolag Sewa Music. Vi stannar nog hemma, med fin mat och musik förstås!
Då återstår bara att önska Lamine Cissokho varmt lycka till. Galan går av stapeln i Västerås mellan 30 mars och 2 april. De nominerade i kategorin Årets artist är, förutom Lamine Cissokho, Bridget Marsden och Josefina Paulson.
La Casa di Mansa är en förening som arbetar för att främja och dela med sig av Casamance (en region i södra Senegal) och Senegals kulturella värderingar.
Även Röda korset drabbades, sex personer dödades och tretton av deras anställda skadades. Nigeriansk militär har bekräftat att attacken dödat civila och skadat hjälparbetare från Läkare utan gränser och Röda korset.
Afropé 
