Etikettarkiv: helena trotzenfeldt

Samhällets svek mot SD

Ikväll kommer fler att bli besvikna än nöjda.
Väljare ur alla partier tenderar att överskatta sina egna mätetal i väljarundersökningar, genom att bara räkna de mest positiva, dra ut linjer och se trender som inte finns, och genom att överskatta andra faktorer.

Men inga väljare är så extrema i sina överskattningar som SDs. I olika fora skriver de vad de tror, och det förväntade resultatet ligger med få undantag mellan 15 och 25, trots att de har 9-11 i väljarundersökningarna. Detta grundar sig oftast i att alla de känner röstar SD. Och då måste ju partiet få 20 %, väl? En del tror på över 50 %. En skräll kommer det att bli – det är alla övertygade om. Och då kommer alla vi andra att stå där som fån och skämmas för att vi inte förstått. Japp.

Anledningarna att opinionsinstitutens siffror visar så fel skulle vara:

– Media och instituten förvränger medvetet undersökningarna. De sitter helt enkelt och pillar om siffrorna. Tar SDs 22 % och halverar dem, typ.

– Enorma mängder SD-väljare vågar inte säga partiets namn när instituten hör av sig.

Det är bara det att de sista undersökningarna före valet 2010 hade rätt på några tiondelars procentenheter när det gäller SD. Men det har de helt glömt.

Samtidigt är de helt övertygade om att det pågår ett avancerat valfusk. De uppmanar varandra att spana på valarbetarna. Om det saknas blanketter någonstans är det SABOTAGE, och nyheten sprids överallt. Ja. Självklart kan det ske sabotage i bemärkelsen att någon går in i en vallokal och knycker sedlar för partier de inte gillar, men sverigedemokraterna tror på fullaste allvar att valarbetarna själva förstör blanketterna, och de är övertygade om att rösträknare runtom i Sverige kommer att slänga deras valsedlar under räkningen.

Skärmavbild, Facebook
Skärmavbild, Facebook

 

Så vad vill jag säga med detta då?

Ja, det ena är att det kommer att bli kalabalik ikväll och veckan som följer, när rasande nationalister avkräver svar från etablissemanget. Vart tog SDs röster vägen? Hur gick fusket till?

Det andra är att det finns en lärdom här. Sverigedemokrater, och nu menar jag inte de som bara lägger en missnöjesröst på dem, utan de som verkligen kallar sig sverigedemokrater, är till en mycket stor del outsiders som inte litar på samhället.

De allra flesta av oss vet att media inte går att lita på fullt ut. Det är därför vi läser olika tidningar, och har i bakhuvudet att reportage och krönikor är vinklade. Men mycket få utanför sverigedemokraternas sfär skulle få för sig att samtliga opinionsinstitut och samtliga tidningar ingått en pakt där de sitter och pillar om siffror innan de publicerar dem.

Jag vet inte vad vi ska göra åt detta. Jag vet bara att så länge de sitter där under sina foliehattar kommer Sverige att vara splittrat. De är ensamma, rädda och besvikna, och litar bara på varandra.

Vi behöver hitta dem i deras hörn, räcka ut en hand och dra ut dem i ljuset.

 

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

 

Den invandrade sverigedemokraten

De kom hit av olika skäl. Några flydde. Några blev kära i en svensk. Andra hittade ett arbete här. Det de har gemensamt är att de tycker att nu räcker det. Nu när jag fått flytta till Sverige är det bäst att stänga porten. Vilka de än är, vilka motiv de än har, har de det gemensamt, de utomnordiska invandrare som röstar på SD, att de vill neka andra det de själva fått.

 

Foto: Fatou Touray, Afropé
Foto: Fatou Touray, Afropé

Som jag ofta skrivit är SD egentligen ett betydligt mer splittrat parti än många insett. Det finns en kärna av nationalism, som har sitt ursprung i den rörelse som en gång ville förbjuda all invandring från utomeuropeiska länder, inklusive adoption, för att hålla den ”svenska rasen” ren. I den rörelsen finns en nostalgi runt forna tider, och en upphöjning av den svenska identiteten och vår stolta historia. Den gruppen SD-väljare är förstås fri från invandrare.

Grovt kan man istället dela in de numera ganska många invandrare som väljer SD i fyra kategorier.

SD-anhängare när ett påtagligt muslimhat. De har, till skillnad från de flesta övriga svenskar, svårt att skilja muslimer från islamister, och har dessutom ofta en kraftigt överdriven bild av hur många muslimerna är i Sverige, och vilken påverkan de har och kommer att få på vårt land. Muslimhatet lockar många som tidigare varit i krig eller konflikt med muslimer, såsom kristna och judar från Mellanöstern. De tycker att övriga partier är för mesiga mot islam. De ser en stor fara, och de tycker att vi andra missar den.

Det finns också en grupp som är rädd att de själva och deras barn ska utsättas för hat från svenskar om det blir för många invandrare, och vill därför hålla nere antalet. Dit hör den ganska stora grupp invandrare som kom för 10-40 år sedan från våra tidigare stora invandringsområden: Forna Jugoslavien och Sydamerika. Det är ett lite bakvänt resonemang, som bygger på att främlingsfientligheten skulle bli mindre när ”främlingarna” är färre.

Sedan finns det de som liksom en del svenskar räknar krasst ekonomiskt. Flyktinginvandring har en initial kostnad, och de har inte lust att ”öppna sina hjärtan” och bidra, helt enkelt, eftersom de inte tycker de tjänar på det.

Slutligen finns det de som väljer SD för att de är konservativa. Sverige är på många sätt extremt progressivt, med internationella mått mätt. Feminism, HBTQ-frågor, generösa abortlagar, betygsfria skolor och ett helt avvecklat försvar är åsiktsinslag som inte alltid landar så väl hos den som inte växt upp med Vilse i pannkakan. Det finns de som ser SD som sista utposten i striden för traditionella värden. SD är alternativet för den som är antiradikal, helt enkelt.

 

Jag läser invandrarnas statusar i SD-grupper, där de beskriver hur besvikna de är på att Sverige inte är som det var förr, när de kom, eller att de tycker synd om oss svenskar som inte får ha vårt land ifred, och att de känner att faran med muslimer underskattas rejält. I statusarna finns oftast ett mått av särskiljande av sig själv.

”Jag har alltid jobbat.” Ja, kanske inte alltid. Inte i början, när jag gick på SFI. Och inte när jag läste på Komvux och så. Men sen. ”Jag har alltid gjort rätt för mig.” I alla fall de sista åren. Tills jag blev sjuk. ”Nu är jag dock långtidssjukskriven”, kan det stå ibland, och jag skakar på huvudet för mig själv och slås av ironin.

”Jag” är inte som ”de”, som kommer nu. ”De” är av en annan sort, som inte kommer att sköta sig.

En del av det ”pursvenska” SD-kollektivet välkomnar dem till partiet. ”Tänk om alla var som du.” Och de menar det.

Välkomnar dem gör dock inte de som drömmer sig tillbaka till ett etniskt rent Sverige, men de brukar inte skriva något. De skriver i och under andra statusar, fast i samma grupper. De båda kategorierna rasister och ickerasister samexisterar, och låtsas för det mesta inte om varandra.

 

Foto: Fatou Touray, Afropé
Foto: Fatou Touray, Afropé

I muslimhatarinläggen brukar ofta framföras att ”man kan aldrig lita på en muslim, för man kan känna en muslim i hela sitt liv, men när imamerna kallar på jihad kommer han att vända sig mot dig”.

Och jag brukar då tänka: Kan man i så fall lita på en sverigedemokrat som säger sig gilla invandrare?

Om SD verkligen skulle få 51 % och bilda egen regering, hur skulle livet då bli för den som är utrikesfödd?

För SD är en utrikesfödd aldrig svensk. Hen är välkommen när hen ”sköter sig”, men bor här liksom på nåder. Något nästan alla sverigedemokrater är överens om är att rätten att bo här för den som är invandrad ska upphöra att gälla när invandraren inte ”sköter sig”. Bara infödda svenskar får ”inte sköta sig”. För en sverigedemokrat, och detta gäller även de mest ickerasistiska, är medborgarskapet för en invandrare bara en papperslapp.

Så vad betyder det egentligen att ”sköta sig”?

Det är ganska många punkter som ska stämma in.

  • Inte begå brott.
  • Vara ”assimilerad”, står det i partiprogrammet. Det vill säga man måste i allt väsentligt vara och bete sig som en svensk.
  • Arbeta och försörja sig.
  • Inte ifrågasätta eller ha åsikter som inte är sverigedemokratiska.

Att inte begå brott är ju lätt, kan man tänka sig. Men vad händer när din son halkar på glid i tonåren, och du en dag sitter där på polisstationen. Enligt många, kanske majoriteten, av sverigedemokraterna ska han utvisas om han inte är född i Sverige.

Hur assimilerad ska du vara för att passa i Sverige? Det vet ingen. Det enda som är säkert är att är du invandrare har du inte samma demokratiska rättigheter att välja hur man vill vara som andra. I principprogrammet definieras assimilering med att ”de, som invandrat, tar till sig majoritetskulturen och på sikt uppgår i nationen”. Det finns inga valförslag runt assimilering idag, men det finns en stark inställning bland medlemmar och även politiker att högre krav på anpassning ska ställas på den som inte är etnisk svensk.

Man ska arbeta och försörja sig, så klart. Men så en dag blir man sjuk eller arbetslös. Är du etnisk svensk har dina förfäder byggt detta land, och du har en självklar rätt att ta del av välfärdens trygghetssystem, i allas ögon. Den rätten är inte lika självklar om du invandrat. Det där med invandrare som lever på bidrag är centralt bland nationalister. Jag skulle inte vilja vara en arbetslös eller långtidssjukskriven invandrare i ett Sverige som styrs av SD.

Invandrare får gärna vara sverigedemokrater, förstås, men tycker de något annat bör de ”åka hem”, enligt SD-kollektivet på sociala medier. Det gäller särskilt de som skriver i media. Som invandrare måste du hela tiden vara tacksam, och aldrig klaga, annat än på andra invandrare. Du behöver veta att det är svenskarna som räddat dig, och underordna dig.

 

Du kanske har pratat med SD i valstugorna, som förklarat att de aldrig kommer att ”slänga ut” invandrare, utan att de ”bara” vill begränsa antalet som kommer hit fortsättningsvis, och jag vill vara tydlig med att det är helt sant. Det finns idag en stor majoritet bland deras anhängare som aldrig idag skulle acceptera att ”skötsamma” invandrare trakasseras.

Men under den mandatperiod där Jimmie Åkesson har 51 % händer följande:

Foto: Fatou Touray, Afropé
Foto: Fatou Touray, Afropé

Första året: Man har fullt upp att stoppa den befintliga invandringen genom att skicka ”hem” syrier och irakier, men hinner även lägga förslag om att frånta medborgarskapet från kriminella invandrare, och att utvisa dem som inte är medborgare och som begår brott. Polisen får resurser för att ta itu med tiggarna. En upprensning börjar.

Andra året: Nu börjar de mer radikala rösterna i partiet göra sig gällande. Olika förslag om att bara ”svensk” mat ska serveras i skolorna läggs, och man ifrågasätter varför vi ska försörja invandrare som ”lever på bidrag”. Regler införs för att de som inte är svenska medborgare ska kunna bli av med sitt uppehållstillstånd om de inte har en inkomst, eller har lärt sig svenska tillräckligt bra.

Tredje året: Alla antirasistiska projekt som pågått i många år stoppas. Det är ju vänsterflum. Istället får barnen lära sig i skolan att Sverige är mycket bättre än andra länder, och att svenskar är ett suveränt folk. Invandrarbarn börjar känna sig utsatta. Det blir olagligt att säga ”svenne”, och de får hela tiden höra att de ska vara tacksamma som får vara här.

Fjärde året: Krafttag mot mobbingen i skolan betyder att invandrade föräldrar till barn som har konflikter med svenskar utvisas. Röster höjs för att medborgarskapet ska kunna fråntas den som är arbetslös.

 

Du kanske inte tror mig. Pja. En hel del av ovanstående är förslag eller en förlängning av vad som står i principprogrammet. Annat är sådant jag vet att sverigedemokrater i gemen tycker, genom att ha följt dem så länge.

Förhoppningsvis får vi aldrig facit.

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

Flyktingmottagning, för vem?

Arkivbild: Fredrik Reinfeldt Foto: Fatou Touray, thegambia.nu
Arkivbild: Fredrik Reinfeldt Foto: Fatou Touray, thegambia.nu

Jag har länge velat att vi ska prata om VARFÖR vi hjälper flyktingar, istället för att låtsas att vi inte har något val, vilket vi förstås har, eftersom vi tillsammans med Tyskland ligger i topp i Europa. Vi KAN stänga våra gränser. Andra länder gör det. Vi har gjort det förut. Judar som ville flytta hit under andra världskriget skickades tillbaka till Tyskland, mot en säker död. Argumenten var ungefär desamma: De tar jobben. Kulturkrock. Konstig religion. Ohederliga och tjuvaktiga människor. Förmodligen. Man kan inte veta, så bättre att inte släppa in. Baltutlämningen är ytterligare ett exempel på svensk feghet.

Nu blev jag till hälften bönhörd vad gäller fokus i debatten. Statsministern sa i sitt sommartal att flyktingmottagningen kommer att kosta, men vi behöver öppna våra hjärtan, och det är ju rätt och riktigt. Sedan sa han något annat mycket viktigt: ”vi har lärt oss att människor som kommer hit sedan är med och bygger Sverige tillsammans med oss”. Vad det egentligen betyder, för den som är fokuserad på pengar, är att flyktingar kostar ett litet tag. Sedan slutar de kosta och bringar in pengar istället.

Man kan alltså se flyktingmottagning på två sätt, som båda är rätt. Den är en humanitär insats för att människor ska få leva. Men den är också en investering för framtiden. Vi investerar i en bra och värdig mottagning, och om några år har flyktingarna jobb, och betalar skatt, och vi blir totalt sett rikare, även i reda pengar räknat.

Den delen av hans tal försvann dock ur debatten. Den diskuteras inte alls. Allt fokus är nu på flyktingar vs. gamla som svälter och barn som inte får skolböcker. Ska vi ha det ena eller det andra?

SD blev i alla fall lyckliga. Linus Bylund deklarerade med en makaber cynism att det är en ”julklapp” att Reinfeldt uttryckte sig som han gjorde. Fridolin kontrade med att barn som mördas uppenbarligen inte borde kallas för ”julklapp”.

Jag brukar säga att vi inte slentrianmässigt ska kalla den för rasist som vill att vi begränsar flyktingmottagandet eller hela invandringen. Många nationalister är rasister. Väldigt många. Men inte alla. Man måste få ha åsikter om vad vi lägger våra gemensamma medel på – det är en del av demokratin, och det är mycket sådant valet handlar om. Och nu har jag som sagt fått lite som jag ville: vi diskuterar den del av invandringen som är en valfråga, nämligen vill vi hjälpa eller vill vi låta bli att hjälpa. Så då vill inte jag vara sämre. Här är en sifferexercis:

Såvitt jag förstått är de 48 miljarderna för flyktingmottagning en sammanslagning av kostnaderna för de fem åren 2014-2018. Det betyder att det är mindre än tio miljarder per år. Det är förstås mycket, men jag får känslan av att många tror det är 48 miljarder årligen.

Det jag tycker är lite synd är att vi, det vill säga media, är så fokuserade på förändringar i statsbudgeten. Vi vet precis vad restaurangmomssänkningen kostade, men har ingen aning om vad vi gemensamt lägger på annat, såsom myndigheter, sjukvård, skolor, a-kassa osv.

När jag för en tid sedan försökte rota fram summan av de gemensamma medlen, det vill säga skatter + övriga intäkter, fick jag leta ett bra tag för att hitta siffran: Vi spenderar ungefär 1 500 000 000 000 årligen gemensamt via stat, kommun och landsting. Ett tusen femhundra miljarder. De knappa tio miljarderna om året som nu står på alla löpsedlar är alltså 6 promille av dessa pengar. Det är inte så att vi är på väg att gå under pga dem.

Sedan ska vi minnas att de pengar vi spenderar sätter människor som redan bor här i arbete också. Bostäder byggs. Mat lagas. Bert far land och rike runt och driver upp flyktingbostäder som svampar i marken. Man kan tycka vad man vill om det, men han har fått ner dygnskostnaden per flykting till 300 kr, vilket är bra gjort. I spåren av hans och andras frambringande av bostäder lever glesbygden upp.

Det jag vill att vi pratar mer om är det som inte är pengar. Jag skulle vilja att vi som lever här knyter ihop oss med dem som anlänt. För ett drygt år sedan hörde jag av mig till Sollentuna kommun och bad att få bli fadder till en flykting. Vi träffades, jag och de ansvariga, de var förvånade, men trevliga, och skulle höra av sig, men det hände inte.

Jimmie Åkesson Foto: Fatou Touray, thegambia.nu
Jimmie Åkesson Foto: Fatou Touray, thegambia.nu

En barndomsvän som i många år bodde i Bromölla och Sölvesborg berättar att det faktum att Jimmie Åkessons familj bor i Sölvesborg har gjort att bygden splittrats. Många är för SD, men det finns också en motvåg, som är starkare än i mer neutrala bygder. De tvåhundra flyktingar som placerats där har verkligen tagits om hand av bygden. Insamlingar har ordnats. Man hjälper och stöttar för att verkligen visa att vi svenskar inte är främlingsfientliga. I konflikten med de flyktingkritiska tar människor ställning på ett annat sätt än vi gör som inte möter hatet.

Jag läser deprimerande rapporter från bloggare och journalister som besökt flyktingbostäderna. Starka människor som flytt för sina liv och äntligen tagit sig till Sverige placeras plötsligt långt ute på landet i en idyll, där de är totalt sysslolösa och inte möter en enda svensk. Vilken omställning! Och så dumt och onödigt. De är rastlösa och frustrerade. Det är inte konstigt.

Vi finns ju här, vi som känner oss hemma i Sverige. Vi kan hjälpa till. Skolklasser kan besöka flyktingarna, och barnen kan få prata och leka med flyktingarnas barn. Jag och många med mig kan nog tänka oss att åka någonstans någorlunda regelbundet och lära känna någon. Är säker på att alla har fascinerande levnadsberättelser att dela med sig av. Jag vill gärna lyssna. Jag vill gärna berätta. Men jag vet inte hur jag ska ta mig dit.

Länge var policyn i Sverige att flyktingmottagning var ett nödvändigt ont. Nu har vi lite kommit ifrån det, och det är nog bra. Vi måste inte hjälpa, lika lite som Norge, Danmark och Finland inte måste. Vi kan strunta i vårt ansvar, precis som våra grannländer. Vi kan liksom de stänga våra ögon och öron och låtsas att det inte är vårt problem att människor förföljs och dör. Och vi kan, liksom SD, bygga vårt utrikesengagemang runt myten att det finns ett smartare sätt: att hjälpa dem som flyr ”på plats” genom att skicka en peng, och låta någon annan fixa. Att så att säga köpa oss fria.

Vi kan se mottagningen som en skyldighet, men mycket hellre som en möjlighet. En chans att bli rikare, både som människor och som land. En chans att göra rätt. Och också att sona.

”Aldrig har jag skämts så över att vara svensk som när jag stod på Karlstad station och såg tågen med tyska soldater resa genom Sverige till Norge”, sa min mormor. Nu är det vi och Tyskland som tar vår chans att hjälpa, till skillnad från de flesta andra länder i Europa.

Det hade gjort min mormor stolt.

Fotnot: Relaterat, Helenas privata blogginlägg Att hjälpa av hat.

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt