Etikettarkiv: historia

25 maj och Africa Day firas på många håll

Den 25 maj varje år infaller Africa Day, en dag som firas till minnet av bildandet av Organisationen för afrikansk enhet (Organisation of African Unity, OAU). Organisationen var föregångaren till det som idag är känt som Afrikanska unionen och bildades 25 maj 1963.

Foto: Pixabay

Africa Day var tidigare känt som African Freedom Day eller African Liberation Day, och bakgrunden till firandet av dagen kommer från just bildandet av Organisationen för afrikansk enhet. Syftet med organisationen var från början att stödja och främja självständighet från koloniala makter för de afrikanska stater som 1963 ännu inte fått sin frihet, samt att verka för förbättrade levnadsvillkor för alla människor på den afrikanska kontinenten.

Uppmärksammandet av Africa Day skulle syfta till att årligen uppmärksamma just den frihetskamp som skedde runt om på kontinenten samt symbolisera det afrikanska folkets beslutsamhet att frigöra sig från utländsk dominans och exploatering.

I och med kontinentens frigörande och växande självständighet har dagen kommit att handla mer och mer om att fira och uppmärksamma afrikansk kultur, historia och samtidigt den enorma diversitet och mångfald som kontinenten besitter. Dagen firas därmed både i afrikanska stater men också i den afrikanska diasporan världen över. I bland annat Gambia, Namibia, Zambia, Ghana och Mali är Africa Day en officiell helgdag.

För att lyfta och hylla den afrikanska mångfalden på Africa Day är tipset att läsa en av Afropés riktiga godbitar, Afrikas otroliga mångfald – visste du att… Så dagen till ära, ta chansen att utöka kunskaperna med lite spännande fakta om den afrikanska kontinenten.

Anna Wedin

Cheikh Anta Diop – människor dör, idéer består

Det var den 26 juli 2007 som den dåvarande franska Presidenten Nicolas Sarkozy besökte Senegals huvudstad och höll ett numera historiskt tal på Cheikh Anta Diop Universitet i Dakar.

Under det 50 minuter långa talet framhäver Sarkozy ”att kolonisationen visserligen var nåt dåligt men hävdar samtidigt att […] Den afrikanska tragedin ligger i att ”afrikanen” inte har präglat världshistorien tillräckligt […]Afrikas problem är den ständiga nostalgin över ett förskönat förflutet […] I en chimär där allt ständigt återkommer, finns inte utrymme för varken det mänskliga äventyret eller idéen om utveckling.”

Cheikh Anta Diop Universitet Foto: Bess Sadler from Palo Alto, CA, USA
Cheikh Anta Diop Universitet Foto: Bess Sadler from Palo Alto, CA, USA

Cheikh Anta Diop (CAD), mannen vars storhet inte kan förnekas, föddes den 29 december 1923 i Diourbel, Senegal. Han flyttar till Paris tidigt 40-tal för att studera fysik och kemi men även historia och samhällsvetenskap. Han disputerar 1951 i Paris och menar i sin avhandling att forntida Egyptien var bebott av svarta afrikaner och att deras språk och kultur sedan spreds till Västafrika. Han nekades till en början sin doktorexamen då hans idéer ansågs vara för kontroversiella.

År 1956 utgavs boken ”Nations négres et cultures” som bekräftar den egyptiska civilisationens svarta ursprung. Det skapade ett tumult inom den franska akademin, bland lingvister och egyptologer. Inom den svarta rörelsen däremot mottogs boken med stor entusiasm. Den kom med en efterlängtad motvikt till de västerländska teorier som förminskade svarta människors kultur till en utan förflutet, utan historia och utan civilisation annat än en ålderdomlig och primitiv sådan.

 

Hans idéer

Digital målning av Cheikh Anta Diop av Ade Olufeko Foto: JuneHazinek
Digital målning av Cheikh Anta Diop av Ade Olufeko Foto: JuneHazinek

Cheikh Anta Diop betonade vikten av en kulturell enighet för Afrika. Därav hans intresse av att identifiera olika afrikanska stammar, och rekonstruera deras migrationsrörelser och utveckling inom kontinenten. Han menar att det finns relevans i att söka det historiska sambandet och kanske gemenskap mellan dessa. Det var hans absoluta övertygelse att sann frihet börjar med att restaurera förtryckta nationers kulturarv, ett som möjliggör ett återtagande av idéer, koncept, symboler, värderingar. Moraliska och intellektuella referenser som kontinentens tusenåriga historia har testamenterat till förtryckta nationer och som kommer skjuta in dessa i framtiden.

Efter att ha läst Marcus Garvey, Du Bois och Kwamé Nkrumah, föregångarna av panafrikanism, var Cheikh Anta övertygad om vikten av politisk federalism i ett enat Afrika och betonade kontinentens behov av att utnyttja sina enorma resurser till sin fördel. Diop var engagerad i självständighetsrörelsen, bidrog till att politisera många samtida artister, författare och publicerade 1960 det som kom att bli hans egna politiska program: Den ekonomiska och kulturella grunden för en framtida federal stat i Afrika”

Han tilldelas ett pris för sitt engagemang och sin påverkan, detta under den allra första Festivalen för Afrikansk konst 1966.

 

Hans verk

Diop fördjupade sin forskning på ett tvärvetenskapligt angreppssätt: kemiska studier på mumiers pigment (han förvägrades en bit hud av Ramses II mumien för analys av melanin), fördjupning i comparativ lingvistik och en detaljerad studie av egyptisk kultur (naturvetenskapligt, religiöst, seder). Under 60- och 70-talet utgav han en rad böcker om det pre-koloniala Afrika, den afrikanska kulturella enigheten, likheter mellan det egyptiska språket och afrikanska språk. Han bygger sin teori på iakttagelser från antika grekiska historiker som Herodote och Strabon för att styrka sin tes om att de gamla egyptierna hade samma fysiska attribut som svarta afrikaner idag (färg, hår, näsa, läppar osv..). Hans tolkning av antropologisk och arkeologisk data leder honom till slutsatsen att den forna egyptiska kulturen har likheter med andra afrikanska seder och bruk. På det språkliga ser han likheter mellan det antika egyptiska språket och wolof som talas i Västafrika.

På 70-talet är Diop med i en internationell vetenskaplig kommitté lett av UNESCO för utarbetandet av General History of Africa, ett ambitiöst redaktionellt projekt i åtta volymer. Inom ramen för detta projekt deltog han 1974 i International Symposium i Kairo, där han konfronterar sina metoder och forskningsresultat med de ledande världsspecialisternas slutsatser. Diop pratade oavbrutet i timmar och lyckas övertyga en hel del av hans forskarkollegor.

 

Hans eftermäle

Cheikh Anta Diop Universitet Foto: H. Grobe
Cheikh Anta Diop Universitet Foto: H. Grobe

Cheikh Anta Diop återvände till Dakar efter att ha fått sin doktorsexamen 1960 och undervisade till en början som lektor, senare som professor på vad som då hette ”Université de Dakar”. Efter hans bortgång bytte lärosätet namn till Université Cheikh Anta Diop de Dakar. Det var där Nicolas Sarkozy höll sitt famösa framför professorer, studenter och politiska ledare.

Diop bidrog till att förnya historieskrivningen om Afrika. Hans verk bidrar till att dekonstruera teorier som Sarkosys om att ”afrikaner inte tillräckligt präglat världshistorien”. Han var övertygad om värdet av att känna till och dra lärdomar av afrikansk historia för att förstå vägen framåt. Hans verk tenderar inte att handla om att glorifiera det förflutna utan mer om att hitta effektiva åtgärder för kontinentens framtid. Hans verk återställer ett självförtroende, uppmuntrar ungdomar att beväpna sig med vetenskap, väcker deras nyfikenhet och formar deras sinnen. Hans verk är onekligen en inspirationskälla för afrikansk nationalism och panafrikanism.

Professor Cheikh Anta Diop dog den sjunde februari 1987, hans idéer lever kvar trettio år efter.

Coura Mbaye
Coura Mbaye

Lyxliv utan historia i den tidigare svenska kolonin Saint-Barthélemy

Denna artikel, skriven av Katarina Wennstam publicerades i Fokus 2012. Anledningen till att vi väljer att nypublicera artikeln, är för att liknande resor fortfarande säljs på olika håll.

Skärmdump från Albatros Travels hemsida
Skärmdump från Albatros Travels hemsida

På Albatros Travel, som detta gällde, går inte att hitta några resor just nu till Saint-Barthélemy. Om det beror på att man slutat sälja denna resa eller att de är slutsålda framgår inte, men denna text finns fortfarande att läsa på deras hemsida:

”En kolonialhistoria med både engelsk, fransk, spansk, holländsk, dansk och även viss svensk närvaro – visste du att Saint Barthélemy har varit under svensk flagg? Dessutom finns här en kultur med indianska och afrikanska element gör att Karibien kan bjuda på många olika upplevelser. En kryssning är en bra resform för den som vill ta sig runt mellan de många paradisöarna.”

Det finns andra resebyråer som säljer resor till St Barts. En av dem är Ving. Så här kan vi läsa på Vings hemsida:

Skärmdumpar från Vings hemsida
Skärmdump från Vings hemsida

”St Barth ligger knappt en timme med båt från St Martin. Huvudstaden Gustavia är en karibisk dröm med vackra, lite slitna hus mot grönskande bergssluttningar, och i mitten den lilla hamnen med yachter från alla världens hörn. Hela ön präglas av en självklar lyx och elegans som man inte finner på många ställen ens i Karibien.”

På Albatros Travel nämns vid ett tillfälle ordet ”kolonialhistoria”, sen nämns inget mer om detta. På Ving går det inte att finna ett ord om platsens koloniala historia. Detta är alltså anledningen till att vi väljer att publicera Katarina Wennstams tidigare artikel från 2012, igen. Läs den här nedan:

Årets mest aningslösa resa går till den karibiska ön St Barts, tidigare en svensk slavkoloni.

Under rubriken »När Gustav III blev slavägare« marknadsför resebyrån Albatros Travel lyxkryssningar utmed smutsiga svenska spår i historien. Eller som de själva uttrycker det i sin annons: »Enastående kulturkryssning i Karibien… Vi seglar tillbaka i tiden till den svenska kolonialhistorien«.

Det är lite som att man skulle åka förstaklasståg längs med de tågspår som fraktade tyska soldater och krigsmateriel under andra världskriget. Äta god tysk mat och njuta av hur skönt det ändå kan vara att åka tåg när man slipper transporteras som boskap. Något säger mig att det knappast skulle ske.

Men fortfarande är historierevisionismen gällande Sveriges del i den globala slavhandeln något av en blind fläck. En skamfläck som de flesta verkar tro sitter långt ner på ryggen på den svenska kavajen och därför inte syns.

Därför kan ett svenskt resebolag år 2012 sälja in en resa till en tidigare slavkoloni med ord som att »bekvämlighet, service och gastronomi naturligtvis är på topp!« och med bilder på ett ljushyat pensionärspar hand i hand på en barfotastrand i paradiset.

Jag tänker att jag är för hård mot resebyrån och kollar upp den detaljerade resplanen på deras hemsida.

Det är klart att de inte kan visa bilder på kedjade afrikaner på väg till just St Barts i sina annonser, hur skulle det se ut …? Det är klart att det kan te sig smaklöst att påminna soltörstande turister om förhållandena på båtresorna över Atlanten. Just för att det är smaklöst med hur 12 miljoner afrikaner fördes bort från sina hem och familjer för att arbeta i kolonierna. Själva förutsättningen för att européerna skulle få socker, bomull och tobak till pressade priser var obetalda slavar på plantagen.

Av en »kulturresa« kan man kanske förvänta sig att den svenska kolonialtiden sätts in i sin historiska kontext. Om ett bolag säljer sig med orden »res med hjärna, hjärta och omtanke« så är det lite motsägelsefullt om man förväntas lämna just detta hemma.

Men på hemsidan där »paradisresan« beskrivs i detalj nämns fortfarande inte villkoren för slavarna med ett ord. Fortfarande ligger fokus på just det som var kolonisatörernas vardag: ovisshet, extremt överflöd och känslan av exklusivitet.

Stolt deklareras att huvudstaden på Saint-Barthélemy fortfarande bär namnet Gustavia, men inget om de raslagar som förskrev piskstraff tills köttet på ryggen blev synligt om en svart man tilltalade en vit kvinna eller om en svart kvinna vägrade en vit man sex. Det enda som nämns om slavhistorien är följande: »Den sista slaven frigavs den 9 oktober 1847, men de frigivna slavarna vållade stora problem, eftersom det inte fanns arbete för dem och 1878 gav Sverige tillbaka ön till Frankrike igen.«

Jaha. Så skönt då. Där skrev vi ut slavhandeln ur den svenska historien.

Nyss hemkommen från New York och ett besök på Ellis Island vet jag hur USA hanterar sin slavhistoria – som onekligen var mycket större än Sverige någonsin varit i närheten av. Redan i presentationen av immigrantutställningen påminns besökarna om att många av de som var med och byggde landet inte kom frivilligt utan transporterades över Atlanten i kedjor.

Också Danmark, som hade flera stora slavkolonier i Karibien, har börjat göra upp med sin kolonialhistoria på ett sätt som Sverige inte ens är i närheten av. Jag besökte Nationalmuseum i Köpenhamn i somras och fick på två timmar lära mig mer om nordbornas handel med afrikaner än jag någonsin lärt mig i den svenska skolan.

Och lyxkryssningen till St Barts? Glöm det – den är fullbokad sedan länge.

Texten av journalisten, författaren och föreläsaren Katarina Wennstam är tidigare publicerad i Fokus 2012 och publiceras här efter godkännande av Katarina Wennstam.

Gorée, ön som bär på den negligerade historian

Sedan mellanstadiet har jag funderat över hur det egentligen går till när det bestäms om vad som skall läras ut i skolan. Genom de flera resor jag gjort till Gambia och Senegal visste jag så tydligt att lärandet i skolan var högst begränsat. Mitt hopp var att ämnena jag reflekterade över skulle behandlas på högstadiet eller åtminstone på gymnasiet, men det togs aldrig upp. Jag tror att vi är ett par som gång på gång valt ämne och förklarat i den utsträckning vi kan om slaveriet. Eftersom att inte läraren tog upp det så var det bara att ta saken i egna händer vilket ofta ledde till chockade ansikten- ”Var det verkligen så?”.

Jag blir arg och frustrerad när jag tänker på hur mycket historia som VÄLJS bort när det kommer till den svenska undervisningen och säkerligen den internationella också. Jag menar inte på att förminska de händelserna som behandlas (första och andra världskrigen), men det finns så många fler händelser som fortfarande har bestående effekter idag och är därför högst relevanta att diskutera på platser som skolan.

Kanoner. Foto: Ida Svenungsson
Kanoner. Foto: Ida Isatou Svenungsson

Jag besökte Gorée för två veckor sedan och varje gång jag är där blir det en påminnelse om hur många det är som går miste om en stor del av historian. Ön har varit ockuperad av fransmän, portugiser och holländare. Husen på ön är flera hundra år gamla och den första belägringen av ön var under 1400-talet, och än idag finns det hus kvar från den tiden. Ön är med på Unescos World Heritage List som leder till att invånarna ej får måla om husen då dess färger representerar de forna ägarna, vare sig det var fransmän, portugiser eller holländare med färgerna rosa, gult eller vitt.

Det är en obeskrivlig känsla att vara på Gorée. På grund av dess fruktansvärda historia fångas en av en otrolig tyngd. Det finns en energi på ön som fångar ens sinne och själ. Denna energi är det många av öns invånare som tar del av då många på ön är kulturellt aktiva och då speciellt många konstnärer.

Husens färg vittnar om de tidigare ägarna. Foto: Ida Svenungsson.
Husens färg vittnar om de tidigare ägarna. Foto: Ida Svenungsson.

Så varför vet inte folk om denna ö? Där slavhandel bedrevs i över FYRAHUNDRA ÅR. Där unga flickor separerades för att bli tvingade till sex. Där 40 barn trängdes på några få kvadratmeter. Där The Door of No Return finns som innebar antingen ett liv i fångenskap, om inte döden visade sig på båtresan över Atlanten, eller före det som ett straff. Där 6 miljoner människors liv togs på ön innan de blev fraktade i båtar. Där 20 miljoner människor från flera olika länder i Afrika blev skickade över Atlanten till USA för att påbörja triangelhandeln.

Att inte fler människor vet om detta borde ge förståelse för att vi inte har kommit så långt som vi ibland tror. Att vi inte värderar och utbildar en sådan signifikant del av historian är inte bara ohållbart då det bidrar till den utsatta position som Afrika befinner sig i idag men också skamligt då vi ännu insisterar på västvärldens godhet samtidigt som vi ignorerar historian.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ida Isatou Svenungsson
Ida Isatou Svenungsson

Black History Month – varför inte i Sverige?

Vi är inne i februari månad, vilket också är den månad som för många gjort sig känd som Black History Month eller Afro-amerikanska historiemånaden. En månad med fokus på de svartas historia. Upprinnelsen till denna månad, som initialt tillägnades uppmärksammandet av de svarta amerikanernas historia i USA, började redan 1926 som ett årligt veckoarrangemang. Det skulle dröja ytterligare femtio år innan det officiellt kom att bli det man idag kallar Black History Month.

I Sverige uppmärksammas inte Black History Month något nämnvärt och man kanske kan fråga sig varför…? Har Sverige ingen koppling till de svartas historia…? Svaret på den senare frågan är givetvis att, det är klart att man har. Inte bara för att vi å den positiva sidan är ett land med stor invandring, utan också för att vi har varit inblandade på den mindre charmerande sidan. Det har länge rått någon form av förnekelse i det här landet om vår egen inblandning och vårt ansvar i den transatlantiska slavhandeln. Där till exempel USA och England har tagit ett stort ansvar för sin inblandning i slavhandeln, verkar Sverige ha valt att ”glömma” och ”förtränga” sin.

Medan USA, England och ett par länder till väljer att uppmärksamma de svartas historia och hylla de som banade vägen för att skapa en mer rättvis värld, så har Sverige valt att inte alls uppmärksamma detta. Slavhandeln har varit förbjuden länge, kolonialländerna har erkänt sina misstag och de flesta jobbar med att rentvå sig. Sverige däremot, är ett land som lyst med sin frånvaro vid skampålen och vår inblandning i den transatlantiska slavhandeln har nästintill suddats ut helt. För många är den lika med något som aldrig existerat, trots att vi i allra högsta grad har varit inblandade. Ett tydligt exempel är ön Saint Barthélemy, i Karibiska havet, som mellan 1784-1878 var en svensk koloni. Huvudstaden döptes till Gustavia, efter vår dåvarande kung Gustav III. Hur kommer det sig att väldigt få svenskar idag verkar har fått skolundervisning om detta…

… och trots att man på statsnivå är fullt medveten om sin inblandning och sitt ansvar så har Sveriges riksdag vid upprepade tillfällen röstat ner förslaget att göra avskaffandet av slaveriet från Sverige till en officiell minnesdag.black history month, qoute martin luther king Tröstande nog finns det ett antal kommuner som själva valt att ändå uppmärksamma dagen och i sociala medier spred sig budskapet med en önskan om att göra den 9 oktober till officiell minnesdag.

Sverige har alltså också valt att inte uppmärksamma Black History Month. Från början var detta en månad tillägnad afro-amerikanerna, men konceptet har kommit att sprida sig till att idag innefatta alla med en historia och ett arv i Afrika. Fler länder har därför hunnit ansluta sig till uppmärksammandet och firandet av de svartas historia och kamp för lika rättigheter i samhället. Månaden firas idag officiellt i USA, Kanada, England och Tyskland, dock inte i februari i alla fyra länder. Kanske är det Sveriges tur att uppmärksamma detta nästa år? Med tanke på den senaste tidens rapporter om ökad afrofobi så bör det kanske ligga i vårt lands intresse att påminna sig om vad som en gång varit och vart vi en gång stod, för att på det sättet undvika att vandra den vägen igen.

Att uppmärksamma historian, påminna om den och lära ut den, är givetvis en del i processen att rentvå sig, men framförallt ett av de absolut effektivaste sätten att inte låta negativ historia upprepa sig. Under Black History Month lyfter man bland annat fram och reflekterar över den tid då Afrika koloniserades och erkänner denna brutala tid som många svarta tvingades genomlida. Man uppmärksammar segregationen som funnits (och ännu finns) på många håll i världen, kanske allra mest i USA och Sydafrika.

Parallellt med allt det negativa så kommer också det positiva. Samtidigt som förtryck, kränkningar, utanförskap, orättvisa och mänsklig förnedring lyfts fram för att inte glömmas bort, så följer framförallt uppmärksammandet av de som vägrade finna sig i det. Här ges alla hjältar och hjältinnor, självuppoffrande och osjälviska, kämpande, starka och envisa svarta revolutionärer det erkännande och uppmärksammande de så väl förtjänar. Att lyfta fram dem och hylla dem visar vad som många gånger krävs för att världen ska ta ett steg framåt. Det visar och påminner oss om att det inte är någon omöjlighet att förändra och förbättra. Dessa hjältar har funnits i alla tider och de har alla kämpat på olika sätt, för olika syften. Men de har haft en sak gemensamt. De har allihop gett sitt allt för att förändra, förbättra och skapa en rättvis värld för alla svarta, med samma rättigheter som i evigheter privilegierats de vita.

För att bara nämna några av dessa hjältar, revolutionärer, pionjärer, eller vad man nu vill kalla dem; Thomas Peters (1738-1792), nigerianen som blev slav, flydde, tog sig till Nova Scotia och senare England, för att slutligen hamna i Sierra Leone tillsammans med sina svarta medpionjärer, där målet var att skapa det nya land de blivit lovade av britterna. Freetown blev till och Thomas Peters brukar kallas historiens första Afro-amerikanska hjälte. Fredrick Douglass (1818-1895), son till en slavinna och troligen hennes herre.Black History Month, qoute rosa parks Blev till viss del skolad och flydde för att senare i livet bli en hängiven abolitionist och även presidentkandidat för Equal Rights Party i USA. Harriet Tubman (1820?-1913), den förslavade kvinnan som rymde och sedan hjälpte ett otal andra förslavade att fly sina herrar i den amerikanska södern, vilket gav henne smeknamnet ”Moses of her people”. Rosa Parks (1913-2005), sömmerskan som vägrade ge upp sin sittplats ombord på bussen till förmån för en vit passagerare, trots att lagen sa så. Händelsen blev startskottet på bussbojkotten i Montgomery, som brukar ses som startskottet för den moderna medborgarrättsrörelsen. Martin Luther King Jr (1929-1968), pastorn som blev en av de främsta ledarna för den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen. Baseball-spelaren Jackie Robinson (1919-1972), satte tillsammans med klubben The Dodgers stopp för den segregation som låtits råda inom sporten, då svarta spelare varit förpassade att endast spela i ”Negro Leagues” i över sextio års tid, då han den 15 april 1947 tog plats på första bas i en Major League-match. Nelson Mandela (1918-2013),advokaten som blev anti-apartheidrevolutionär, fängslad i över 27 år, för att en dag stå som sitt lands president.

Svarta som hyllats i vår moderna tid är många. Ofta handlar det om att ha varit den ”första svarta” att åstadkomma något, ta sig in på någon bana, vinna ett pris, hamna på någon åtråvärd lista osv. Erkännanden som tidigare verkat omöjligt för den svarta black history month, nelson mandelabefolkningen att uppnå. Det kanske mest kända exemplet i modern tid lär vara USAs sittande president, Barack Obama (1961). Men jag skulle vilja lyfta fram två andra storheter. Wangari Muta Maathai (1940– 2011), från Kenya, den första afrikanska kvinnan att motta Nobels Fredspris. Hon tilldelades priset med motiveringen att hon på ett framstående sätt hjälpt till att främja en hållbar utveckling för demokrati och fred. Ben Carson (1951), idag pensionerad neurokirurg från Johns Hopkins Universitetssjukhus i Baltimore. En gång i tiden en liten svart kille med många motgångar att övervinna i de vitas USA. Hans tro och hans envishet gjorde honom till en av USA mest aktade neurokirurger någonsin och 1987 blev han den första kirurg som lyckades med att separera två siamesiska tvillingar som var sammanlänkade vid huvudena. För detta tilldelades han The Presidential Medal of Freedom.

Hjältarna är många och viktiga steg tas varje dag, varje sekund. I Sverige har vi en hel rad med afro-svenska hjältar. Kvinnor och män som på olika sätt viger sina liv åt att göra Sverige till ett fördomsfritt land på riktigt. Ett land där alla svarta ska kunna känna sig lika hemma, med samma rättigheter och kunna gå gatan fram i trygghet, på samma sätt som den som är vit. Dessa hjältar kämpar mot den infekterade politiken som börjat få fotfäste i vårt land. De jobbar grundligt och noggrant, inifrån kärnan, med att försöka skapa det jag är övertygad om att de flesta av oss vill. Ett rättvist Sverige för alla. Ett land där man oavsett hudfärg ska kunna känna sig säker. Jag har pratat med två av dem angående Black History Month och Sveriges icke-engagemang. Ordförande i Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa, Momodou Jallow och Feministiskt Initiativs riksdagskandidat, Victoria Kawesa. Intervjuerna med dem kan ni läsa på tidningen senare ikväll.

Lift Every Voice and Sing
(också kallad ”De svartas nationalsång”)

Lift Every Voice and Sing skrevs 1899 som en dikt inför firandet av Abraham Lincolns födelsedag. Rektor James Weldon Johnson, vid den då segregerades skolan Stanton School, skrev dikten för att framföras av 500 elever på skolan. 1905 tonsatte sedan hans bror, John Rosamond Johnson, dikten och det kom att bli den sång som idag gjorts i ett antal versioner där den kanske mest kända är Melba Moores version från 90-talet.

 

Viktiga årtal inom Black History Month
1926 utlyste historiken Carter G Woodson den andra veckan i februari att vara tillägnad den afrikanska diasporan och dess historia. Woodson menade att det var av största vikt att minnas de svartas historia, undervisa och lyfta fram detta på ett större plan än vad som dittills hade gjorts. Framför allt gällde detta undervisningen i de offentliga amerikanska skolorna. Den första veckan togs emot med ganska svalt intresse och det var bara skolverken i staterna North Carolina, Delaware och West Virginia, samt städerna Baltimore och Washington DC, som tog sig an uppmärksammandet. Valet av vecka fölls sig ganska naturligt då både den forne presidenten Abraham Lincoln (som avskaffade slaveriet) och abolitionisten Frederick Douglass födelsedagar infaller den veckan.

1929, tre år efter införandet, såg situationen annorlunda ut. Då hade alla stater med ”betydande” del svarta invånare tagit sig an uppmärksammandet och infört ”veckan” i sin läroplan. Intresset ökade för varje år och allteftersom årtiondena passerade så var det fler och fler som erkände veckan och ett flertal borgmästare kom att göra veckan till offentliga helgdagar.

1969 föreslog ledarna för Black United Student på Kents Universitet, i Kent, att man skulle utöka veckan till en månad istället och året därpå hölls den första Black History Month i Kent, USA.

1976, 50 år efter Woodsons initiativtagande, kom slutligen det officiella erkännandet av Black History Month. USAs dåvarande president Gerald Ford uppmanade den amerikanska befolkningen att ta tillfället i akt att ära de alltför ofta negligerade prestationerna som åstadkommits av svarta genom USAs historia.

1987 ansluter sig England till uppmärksammandet av de svartas historia. England väljer att hålla oktober månad som sin Black History Month.

1990 följer Tyskland efter och The Initiative of Black People in Germany (ISD) är de som inför det årliga månadsfirandet av Black History Month i Tyskland.

Fotnot: Observera att den krönika skrevs nio månader före det att Ben Carson gick med i Republikanska partiet i november 2014, för att 2015 meddela sin kandidatur till presidentposten 2016.

 

Gästkrönika: We should all be feminists (En kväll med Chimamanda Ngozi Adichie)

Foto: Ida Isatou Svenungsson thegambia.nu

We should all be feminists.
Chimamanda Ngozi Adichie är en nigeriansk författare som har studerat kommunikation, politik och har en master i kreativ skrivning, samt Afrikastudier. Hennes noveller Purple Hibiscus, Half of a Yellow Sun, Americanah och berättelsesamlingen The Thing Around Your Neck har blivit publicerade på mer än 30 olika språk. Hennes framträdande i Göteborg kom i samband med Göteborgs Filmfestival, där långfilmen baserad på hennes bok ”Half of a Yellow Sun” har premiär – ett måste att se.

 

När Chimamanda Ngozi Adichie klev in i den överfulla salen på Folkets Hus på söndagskvällen omfamnades man av en stark aura. De 250 sittplatserna var alla upptagna långt före utsatt tid och folk blev stoppade i dörren för att de inte kunde släppa in fler. Chimamanda är en kvinna med en klar tydlighet av vad som är rätt och vad som bör göras för att detta skall uppfyllas. Jag har tidigare sett henne i TV-programmet Skavlan, i Beyonces video ”Flawless” och även på Youtube. Jag inspireras ständigt över hennes säkerhet och jag tänker att om jag en dag har hälften av den säkerheten hon har så kan jag komma långt.

chimamanda 2
Foto: Ida Isatou Svenungsson thegambia.nu

Det var väldigt intressant att hon poängterade att det inte bara är i Afrika som feminism en måste växa sig starkare, utan det är ett internationellt problem på olika nivåer, att kvinnor har det sämre än män. Men även att genus måste vara mer påtagligt i debatter då jämlikhet är något som måste arbetas med från alla håll – hos både män och kvinnor. Personligen förundras jag över hur feminism har blivit något som nästan är lite smutskastat, i alla fall i min ”generation”. Många har inte koll på vad feminism innebär, utan tror att det har något med icke-rakade armhålor att göra. Jag såg en dokumentär med Alice Walker där hon sa några ord som fick mig att verkligen tänka till. –Activism is my rent for living on the planet. Det är definitivt något som jag tror att vi alla bör eftersträva, inte bara för vår egen karma utan för vår planets och våra världsmedborgares skull.

Jag vill avsluta med ett citat från ett tal som Chimamnda höll och som också finns med i Beyonces låt Flawless; ”We teach girls that they cannot be sexual beings in the way that boys are. Feminist -the person who believes in the social, political, and economic equality of the sexes”.

Hur kan detta INTE vara en självklarhet för samtliga människor? -We should all be feminists.

Jag skulle verkligen vilja rekommendera er att läsa Chimamanda Ngozi Adichies böcker. Inte bara för den skönlitterära läsningen, utan även för att lära sig mer om tidigare händelse vars spår speglar vår nutid.


Veckans Bild (v44)

Veckans bild v44Veckans bild hör kanske mer till det historiska, men då slaveriet och den transatlantiska slavhandeln är något som aldrig får glömmas bort är ämnet även idag högaktuellt. Byggnaden på bilden är nämligen lämningarna av slavmarknaden i dåtidens huvudstad Georgetown, numera Janjangbureh.

Härifrån såldes de tillfångatagna slavarna vidare, för att skeppas till bland annat Kunta Kinteh Island längre ner längs floden, eller Goree Island i Senegal, och sedan vidare till främst USA och Karibien. Innan auktionerna ägde rum hölls slavarna fångna under mark, i ett litet källarutrymme och förhållandena gjorde att många blev sjuka och dog redan där. De som överlevde fick sedan utstå en ofta lång och mycket riskfylld resa under omänskliga förhållanden där ytterligare en stor andel omkom, innan livet som slav kunde börja.

Trots dessa övergrepp finns idag förvånansvärt lite hat kvar, och allt man ber om är att dessa händelser aldrig ska få glömmas bort. Man säger därför:

”We can forgive, but we can not forget”
”Vi kan förlåta, men aldrig glömma”

anna wedin