Etikettarkiv: hudfärg

Utomlands är jag svensk, men inte i Sverige.

Knäpp tysta hissar, bussar med passagerare som sitter en och en på varje rad, inga hej från okända människor på gatan. Detta är vardagen som spelas i mitt huvud när jag tänker på Sverige. Jag brukade klaga på Sverige och svenskhet. ”Det är så tråkigt i Sverige, det är så svårt att träffa nya människor, alla är så instängda.” Det var inte förrän jag flyttade utomlands som jag insåg att jag själv ibland är så jävla svensk det bara går att vara. Men bara utomlands.

Svenska flaggor Foto: Fatou Touray, Afropé
Svenska flaggor Foto: Fatou Touray, Afropé

År 2012 flyttade jag till Los Angeles. Jag hann inte ens ställa ner min väska på den amerikanska asfalten innan jag började upptäcka skillnader mellan svenskar och amerikaner. Redan på flygplatsen slog det mig hur trevliga och professionella svenskar är på deras arbetsplatser. Amerikaner utnyttjar gärna deras maktposition. Har nog aldrig känt mig så kriminell som på den amerikanska flygplatsen. Deras rutinfrågor tillsammans med tonen de använder när de ställer sina frågor får en att tvivla på sitt svar. “No sir, I am not a terrorist, a prostitute or a criminal.” Eller?

Jag kände irritationen växa inombords när jag åkte buss i Los Angeles. I Sverige är mina hörlurar ett tecken på att jag är trött, in my zone, eller helt enkelt inte intresserad av att prata med någon. I Los Angeles betyder de ingenting. Amerikaner är väldigt pratglada. Så fort de hör att man pratar ett annat språk, avbryter de konversationen för att fråga vart man kommer ifrån. När jag då svarar Sverige säger de alltid: “Oh my god that is so cool, but ehm I didn’t know there were black Swedish people.” Denna utjatade ignoranta kommentaren hör jag minst en gång i veckan. När jag inte orkar diskutera eller läxa upp dessa människor om världen utanför Amerika ger jag de bara mitt inövade svar. Det börjar med ett tillgjort skratt i följd av: “Sweden is just like America we have people from all over the world.”

Jag känner mig ofta otrevlig när jag ibland inte blir lika exalterad av att prata med främmande människor som amerikaner är. Här kommer de fram till vem som helst och ger komplimanger till folk på gatan. På det viset känner jag mig väldigt svensk, fastän jag ändå anammat den amerikanska kulturen. I Sverige kan man åka buss med sitt livs största kärlek varje dag i ett år men ändå inte har mod nog att gå fram och prata. För att det inte är normen och för att man väntar på att en gemensam vän ska introducera en så att man får en fot in.

Även ifall de har en helt annan historia än Sverige så chockar det mig ändå varje gång jag nyfiket frågar vart någon kommer ifrån och alla svarar Amerika. Jag är så van med känslan i Sverige då det är uppdelat i vi och de. I Amerika vill alla vara amerikaner och oftast “får” de det. I Sverige får jag aldrig vara svensk. Det är alltid någon som frågar vart jag kommer ifrån, fastän mitt enda riktiga hem som jag känner är Sverige. Så som vi i Sverige gärna delar upp i “riktiga” svenskar och ”invandrar-svenskar” delar amerikaner mer in varandra efter hudfärg. Men alla som är födda i Amerika anses vara amerikaner och de frågar inte varandra vart man kommer ifrån.

Rasismen är i USA precis som jag trodde mer utbredd och mer in your face. Folk står för deras rasistiska åsikter mer än i Sverige där rasismen gömmer sig i vardagen bakom ursäkter och mycket ”jag visste inte att du skulle ta åt dig” statements. Däremot har många öppet börjat visa deras rasistiska kommentarer bakom deras riktiga användarnamn på Facebook och andra sociala medier. Kanske är svenskar på väg att bli lika öppna med deras rasism som amerikanerna. Hursomhelst måste rasismen fortsätta bekämpas och svenskar måste få kalla sig svenskar även ifall man inte är blond och har blåa ögon.

På tal om det här med att vara svensk och vad svenskhet innebär finns programmet Absolut svensk på SVT med komikern Soran Ismail. Detta program tar upp vardagsrasismen som finns i Sverige. Hittills har jag bara hunnit se första avsnittet där vi bland annat möter en självutnämnd rasist. I ett socialt experiment får vi se att hudfärg gör skillnad när du försöker sno en cykel.

Medan jag kollade på första delen i serien kom dessvärre minnena från hur det kan vara i Sverige tillbaka. Det slutade med att jag kom på att jag säkerligen inte kommer känna mig lika svensk som jag gör här i USA när jag återvänder hem till Sverige igen. Med det sagt kan jag bara vänta tills jag landar hemma i Sverige för att se hur svensk jag faktiskt kommer känna mig. Det återstår att se.

 

Fotnot: Afropé har skrivit om serien Absolut Svensk HÄR, HÄR och HÄR! Serien kan du se på SVT Play HÄR!

Veronica Odetunde
Veronica Odetunde

Uppmuntra kulturkramarna

antirasistiska bussar 1Det senaste EU-valet skakade definitivt om en när det blev tydligt hur många främlingsfientliga partier som fått mandat. I Sverige har rasismen blivit mer och mer påtaglig och människor ”står upp” för dessa åsikter. De anser sig ha rätten att bestämma vem som skall inkluderas och vilka som skall exkluderas.

Detta gör det så otroligt viktigt att ta alla de där småstriderna när de smygrasistiska kommentarerna hoppar ur någons mun. Om det så handlar om som för mig, när min lärare sa att jag hade fint hår för att vara av den ‘negroida rasen’ eller om det är någon som vill ha en ‘n****boll’. Att våga säga till vid sådana tillfällen, det är inte bara en självklarhet, utan även ett ansvar som en ständigt bär på. Ett ansvar som bärs av alla, oavsett hudfärg eller etnisk bakgrund.

Jag förstår att Sveriges ekonomi inte är oändlig, men det kan handla om en fråga om liv eller död för en annan medmänniska. Hur kan ett parti, eller människor, anse att man hellre ska säkerställa sin egen ekonomi och materiella status istället för att rädda ett ensamkommande barn på flykt från ett krig, en bror som har förlorat allt, en syster som inte har fått gå i skolan och som vid en våldtäkt blev tvungen att fly hemmet för att inte bli stenad. Dessa våra medmänniskor lever under villkor som är långt ifrån de som vi är vana vid.

Jag vet att detta kommer låta fett klyschigt. Men jag tycker helt ärligt att det är dags för oss alla att inse att vi är världsmedborgare. Vi är endast här för en kort tid och att vara själviska under den tiden låter som ett väldigt orimligt syfte för livet. Vår materiella och socioekonomiska status är inte vad som definierar oss. Det är endast vår insida som har den förmågan.

Jag är inte mina kläder, jag är inte min dator, jag är inte mitt jobb.

Jag är det jag har på insidan.

Jag är mina vänner, jag är min familj, men jag är även en del av dem som är långt borta. Långt ifrån mig, människor jag aldrig träffat eller inte ens har någon relation till. Vi har ett medmänskligt ansvar för varandra. Jag anser inte att vi är satta på den här planeten för vår egen personliga vinning eller för att endast tillgodose vårt eget, utan för att tillsammans skapa något storartat. Hur kan detta göras om inte alla inkluderas och ses som jämlika.

Till utsidan är vi alla olika, men det skall inte behöva vara ett upphov till separation utan snarare något vackert som samhörighet och kulturkramar. Det berikar oss som folk, det skändar oss inte.

 

Ida Isatou Svenungsson
Ida Isatou Svenungsson

 

Vardagssamtal om hudfärg

Jag har bestämt träff med Ibrahim 12 år på en pizzeria. Ibrahim har en förälder från Gambia och en från Sverige. Han har både äldre och yngre syskon. Ibrahims största intresse är basket. Han tränar basket på vardagar, spelar matcher på helger och basketbollen studsas mellan alla punkter Ibrahim rör sig utomhus. Vi ska prata om hudfärg.

thegambia.nu: Vilken hudfärg tycker du själv att du har?

Ibrahim: Jag tycker jag är lite mörk. Ibland säger jag brun och ibland mörk. Jag är ju både svart och vit, men jag känner mig mest som svart, om man måste välja. Fast det beror på…

THG: Vad beror det på?

Ibrahim, 12 år
Ibrahim, 12 år

Ibrahim: Alltså det beror vilka man är med. När jag är på basketen så brukar de som är födda några år före mig säga att jag är light skin. De säger så! Light skin. Men de som är mörkare än mig i laget kallar de dark skin. När tonåringar som jag inte känner, eller tonåringar som jag känner lite eller inte alls ser mig, så brukar de alltid säga att jag är så söt. Gullig. Då säger de (här omvandlar Ibrahim sin röst till en ljusare röst som pratar med ett mindre barn): ”Åååh, vad guuullig han är…!” Men inte alla, men alla vanliga tonåringar, men inte de som är jättesvenska… Men vanliga, tonåringar, du vet, som vem som helst, både mörka, svarta och vita blandat…

TGN: Känner du dig mer som brun än som vit eller svart?

Ibrahim: Alltså, jag ÄR ju brun. Jag är inte svart och jag är inte vit. Jag har båda färgerna och då är jag brun.

TGN: Om du fick önska vilken hudfärg du ville, vad skulle du vilja ha för hudfärg då?

Ibrahim: (Här kommer svaret på en gång, utan eftertanke) Som jag är! Jag trivs mest med att vara precis som jag är! Fast ibland verkar det lite coolare att vara svart, i alla fall som vissa svarta äldre killar är, men nej, jag vill ändå mest vara som jag är. Brun. Eller light skin som de äldre kallar mig ibland… (Här skrattar Ibrahim)

TGN: Tror du alla tycker att du är light skin eller mörk?

Ibrahim: Som jag sa, det beror på vem det är. Jag tror att de som inte känner mig och bara ser mig, ser mig som mörk, men så finns det en del som ser mig som ljus mörk, som light skin. Igår var jag hos frisören med min storasyster och där inne var alla svarta, för det är ju en afrofrisör, liksom… Det var jättemycket folk där och många var där för att klippa sig och där tror jag de ser att jag är mörk. Sen kom det in en helt vit man där, fast alla andra där var mörka och det blev helt tyst. Jag tror ingen kände honom, men det verkade som han bara kom in för att klippa sig som alla andra, men det kändes lite konstigt, för vita brukar ju inte gå till afrofrisörer direkt. Eller jag har bara sett vita som kommit dit med sina mörka barn som ska klippa sig, eller sin man eller nåt, men ingen vit brukar komma dit för en klippning…

TGN: Är det viktigt med hudfärg?

Ibrahim: Det ändrar ju inte hur man är, men ibland kan det vara bra och ibland inte, men jag tycker i alla fall att jag är perfekt som jag är!

Fatou Touray
Fatou Touray