Etikettarkiv: Ida Oscarsson

Oförståndet för hur rasism drabbar för den som inte utsätts för det

Ofta när jag pratar om rasism med vita personer så kan jag mötas av oförståelse. Och jag kan delvis relatera till det. Innan jag fick den kunskap jag idag har om rasism och Afrikas historia så kunde jag inte förstå hur rasismen i vårt land egentligen ser ut och hur den drabbar. Jag fattar självklart fortfarande inte allt på grund av redan tidigare nämnda skäl, men jag fattar mer. Och om jag är oförstående så är det mest att jag inte fattar hur folk fortfarande kan vara så blinda. Är du vit så är du liksom mer blind. Eller helt blind. Så frustrerande! Men det är väl som med allt förtryck. Förtryckaren eller de passiva förtryckarna är så inne i sin bubbla, med liknande glasögon att de inte ser att de är de som utför förtryckande. Och så kan det fortsätta i all evighet.

Foto: Pixabay

Själv känns det som jag mest står och stampar. Det vete tusan om dessa krönikor ens hjälper till och för utvecklingen framåt. Varför ska det ta så lång tid för? Jag blir som en unge som inte får godis i affären. Småsint och otålig. Dömande och kritisk. Det är så lätt att hata på de som hatar eller bemöta ignorans med vass ton. Det tål att upprepas: kunskapsspridning är lösningen på problemet. I alla fall en stor del av lösningen. Unga med rötter ifrån Afrika måste få veta sitt ursprung, de måste vara stolta, de måste föra det vidare så att ingen förtryckare i världen kan stå i vägen för dem. Och vita svenskar över lag, måste få veta att Afrika inte är ett svart hål med krig och aids och biståndsskulder. De måste förstå sin del i historien, vad som orsakade det dåliga och hur det var innan 1500-talet. Att veta sin historia ger kunskap som ger makt över sitt eget liv på ett helt annat sätt än annars. Det är skandal att skolorna i vårt land fortfarande inte undervisar i detta. Den verkligheten blir då en passiv bidragande orsak till att rasismen fortsätter att frodas i det tysta. Extremhögerpartier är enligt mig ett bevis på att det är så.

Illusionen om fosterlandet Sverige må vara ljuvlig att tänka på men egentligen har Sverige som land i sin nuvarande form inte funnits längre än ungefär 200 år. Det är väldigt kort tid. Länder och länders gränser ändras hela tiden eftersom allting är i förändring. Ingenting består. Människor har alltid flyttat och skaffat barn på nya platser så människor med nya utseenden kommit till världen. Det hela är egentligen väldigt mäktigt att tänka på.

Media har också en enorm skuld till att det ser ut som det gör. Homogena, vita redaktioner rapporterar om vita, homogena nyheter i jämlikhetens land Sverige. Förorter blir farliga och landsbygden dum. Den nyfikna uppsökande journalistiken tar stryk i jakten på klick. Själv läser jag knappt nyheter och ändå ska jag bli journalist (om någon framtida arbetsgivare läser detta och ryser kan jag försäkra att jag fortfarande kommer bli en grym reporter, men hela branschen behöver höra detta). Det ger mig ingenting att läsa om att det brinner bilar i någon förort. Det är bara sorgligt. Jag vill veta varför det gör det. Jag vill att redaktioner skickar mångspråkiga journalister till landets alla hörn och snackar med människor med olika ursprung. När inte människor inkluderas så blir det kaos. När inte människor får höra till så frodas olycka och bilar brinner och högerextrema får lätta analyser som vatten på sina kvarnar. Och jag vill inte läsa om sådant. Jag vill inte läsa texter i gammelmedia som bidrar till att rasismen fortsätter. I min klass går det inte många med utländsk bakgrund. Och ändå är vår klass enligt lärarna mindre homogen än vanligt. Det är så deprimerande. Därför är kunskapsspridning så viktigt! Så att fler med utländsk bakgrund söker sig till journalistyrket så att fler historier kan berättas. Historier som annars hade varit bortprioriterade. Journalistisk är så mycket mer än klick och lösnummer. Det är demokrati och rättvisa. Tyvärr så lever det inte upp till det just nu.

Ida Oscarsson

Borde alla vita hålla käften och lyssna på dem som vet bättre?

Jag visste inte vad jag skulle skriva om denna vecka. Jag har drabbats av varje skribents mardröm – skrivkrampen. Jag brinner verkligen för de ämnen som Afropé står för, att föra fram afrosvenskars sak på agendan och att sprida positiva bilder och nyheter om Afrika. Men ibland känns det som jag yttrar mig om sådant jag egentligen inte vet. Min hudfärg är ett hinder här eftersom jag inte kan uppleva det som icke-vita upplever dagligen i vårt land.

Jag menar inte att klaga, men jag är rädd att uppfattas som en sådan där vit människa som tar sig tolkningsföreträde. Jag kan ju omöjligt ha det av ovan nämnda anledning. Det gör att det känns som jag skrivit om det jag kan skriva om, hittills. Fast så är det såklart inte.

Det tåls ju att upprepas många hundra miljoner gånger om eftersom det är så ofantligt viktigt och folk tenderar att inte lyssna de första tusen gångerna. Men jag är nog rädd att uppfattas som tråkig. Och vissa saker vågar jag inte skriva om än eftersom berörda vänner eventuellt kan bli upprörda av att läsa mina analyser. Självcensuren när den är som bäst.

Så visst, jag ljuger lite när jag säger att jag har skrivkramp. Jag är väl mest rädd. Som framtida journalist är mitt jobb att vara objektiv, att föra fram alla sidors talan. Att prata med rasisten och antirasisten. Och låta medborgaren som läser själv avgöra vad som låter mest rimligt. Det är ju egentligen helt sjukt. Samtidigt är det ju det fina med demokrati. Att vi får bestämma vad vi vill tycka själva.

Det är i sig inte olagligt att vara rasist. Men det är olagligt att låta åsikterna gå ut över en annan människa. Att diskriminera och kränka är inte okej. Men ändå kränks och diskrimineras människor dagligen för att de inte är vita. Ett sådant samhälle kan inte vara sammansvetsat så som det borde. För det skapar en kollektiv olycka hos en hel grupp.

Foto: Afropé

Jag förundras ofta över vitas uppenbara oförståelse för problemet. Samtidigt brottas jag själv med att vara ödmjuk och lyssna, istället för att öppna käften och gissa att jag har rätt. Men så är jag ju kvinna också, och fått lärt mig att jag hellre ska lyssna på andra än att improvisera. Så vadå, borde alla vita hålla käften och lyssna på dem som vet bättre? Ja, jag tror fan det. (Ursäkta svordomen, men det är viktigt att lägga betoning på vissa saker.)

Är det något jag fått nog av så är det karlar som tar sig tolkningsföreträde i kvinnokampen, som påstår sig vara feminister och så upplysta i dessa frågor, men som sen är riktiga mansgrisar när det kommer till kritan. Omedvetet måhända, men ändå påverkar det. Varje ord bidrar till agendan så det kanske är viktigt att tänka två gånger innan något sägs. Som vit alltså.

Så – är du vit och läser denna text, prova att hålla tyst nästa gång du är i ett sammanhang bland människor som vet, som upplever förtrycket som bara du och jag kan se på avstånd. För visst är vi alla i detta tillsammans och alla behövs för att det ska ske en utveckling framåt. Men vi har olika roller i det och det tror jag är viktigt att förstå. Och förståelse kommer genom att lyssna.

Läs mer om tolkningsföreträde och andra liknande termer här.

Ida Oscarsson

 

Fortsätt kämpa för det goda

Det är viktigt att fortsätta kämpa för det som är gott. Den meningen kom till mig nyss när jag var ute och betraktade natthimlen, månen och stjärnorna. Silvret som reflekterades från gräset. Det är viktigt att fortsätta kämpa för det goda. Det är viktigt att inte ge upp. I livet finns hela tiden en balans. Det ser man när människor dör och när barn föds. Inget av det skulle existera utan det andra. Det är lätt att dras med i rädslor, men människor och arter har alltid dött, i alla tider och det kommer fortsätta vara så. Varje död ersätts med en annan form av liv. Kanske inte alltid så som vi föreställt oss att det skulle bli, men det sker alltid. Jag börjar landa i det och min rädsla har därför minskat.

Foto: Pixabay

Det finns en mening med allt. Men det betyder inte att min roll är att sitta på en sten och inte göra någonting. Min roll är att fortsätta kämpa för det som är gott. Det är att inte låta demonerna inom mig ta över. Hur gör man det? Genom att förstå dem. Jag kan inte säga hur andra människor bör göra, särskilt inte hur personer med afrikanskt påbrå ska känna eller tänka, därför att förtrycket de står under gäller inte mig. Men rädslor är mänskligt och det känner alla ibland. Därför tänker jag att budskapet jag fick till mig också gäller alla människor i vår värld, i vårt land, afrosvensk eller inte.

Jag har börjat resan bakåt till min barndom och har börjat se vart demonerna, eller mitt ego, eller mina överlevnadsstrategier startade. Jag var mycket liten, två år. Det är känslominnet i mig som visat detta. Det trauma som skedde några år fram, när jag var sex år, byggdes upp långsamt och långt innan. Nu när jag börjar förstå det kan jag ta min demoner, mitt ego i knät och krama om det och säga tack. Tack för att ni hjälpte mig när mitt liv vändes upp och ner. Tack för att ni hjälpte mig, gav mig den råstyrka jag har som tog mig framåt efter det. Den kärleken som kommer inifrån mig, från livskraften, hjälper mig att älska sidorna av mig som jag förut hatat och flytt ifrån. Tror ni sidorna försvunnit för att jag hatat dem och för att jag flytt ifrån dem? Nej, snarare tvärtom. Men då så visste jag inget annat. Och det är också okej. Ingenting som skett har varit ett misstag, för det har tagit mig hit. Att lära sig att älska sig själv är det viktigaste för att kunna älska andra. Jag har alltid vetat det, men jag levde i många år utan att kunna det. Jag kunde varken älska mig själv helt och jag kunde heller inte älska andra så som jag börjat kunna nu. Därför gick jag runt och fördömde människor för saker de sa eller gjorde. Jag fördömde rasister, killar, medelåldersmän, köttätare och människor i min närhet. Men allra mest fördömde jag mig själv.

Boken ”Svart Kvinna” av Fanna Ndow Norrby – Foto: Afropé|Kiqi D Minteh

När jag läste boken Svart kvinna av Fanna Ndow Norrby så fick jag en förståelse av hur man som kvinna och svart i Sverige blir fostrad att hata sitt utseende. Att älska sig själv som kvinna är en utmaning i sig i ett mansdominerat patriarkat, att älska sig själv som svart kvinna i ett sådant samhälle som till på köpet är rasistiskt är så mycket svårare. Därför är det också så viktigt att försöka. Jag kan bara föreställa mig utmaningen som kvinna och vill vara ödmjuk i det jag inte vet. Men tack vare den boken gav det mig en inblick, men istället för att citera rekommenderar jag alla att läsa den istället.

Tänk att leva i allt detta hat och fördömande. Tänk vad det gör med själen. Men som sagt, det var tvunget att vara på det sättet. Det tog mig till den punkt då jag insåg att det inte funkade längre. Men andlig utveckling tar tid. Det går inte över en natt. Egentligen är hela livet en andlig utveckling. Även när man vänder sig ifrån anden, livskraften, så pågår det någon form av utveckling. Förändring. Det är ett mäktigt ord. I det ingår smärta. Det är smärtsamt att växa och att se saker på ett nytt sätt. En vän sa till mig när jag ringde henne efter att Donald Trump vann valet i USA ”Vet du, jag känner att det är mycket rädsla i världen just nu. Så jag har valt att fokusera på mig själv och vad jag kan göra. Vi kan be för Donald Trump.” Något sådant var det hon sa. Jag tyckte det lät så vackert. Men just då så ville jag vara kvar i min rädsla och rättfärdiga det med mer rädsla.

Vem vet planen för oss här på jorden? Jag vet den inte. Men jag försöker välja att se inåt och känna efter vad planen är för mig just nu. Det finns bara just nu. Jag fick alltså nyss till mig att jag ska fortsätta kämpa för det som är gott. Att hela tiden försöka sträva efter att uppnå mer och mer kärlek inom mig. Det finns ingen gräns för hur mycket kärlek det kan finnas. Vi som kämpar för att världen ska bli mindre rasistisk, som varje dag ber och tar diskussioner för att världen ska bli vackrare för alla barn som vill vara Lucia, vi måste omfamna oss själva. Omfamna alla sidor inom oss, acceptera dem, älska dem och släppa taget om dem. Det är SVÅRT. Nästan lika svårt som att se på en människa med rasistiska värderingar med kärlek. Det är så enkelt att avfärda hen med att hen är en idiot. Fördömande är enkelt, skönt. Men tänk på konsekvenserna av det. Är inte alla människor inkluderade i kampen?

Jag som vit har inget problem med att ”utbilda”, att ta varje diskussion, för jag är inte föremål för förtrycket. Jag kan tänka mig att det är skillnad för den som blir utsatt för det. Som om den våldtagna ska argumentera för sin mänskliga rättighet framför våldtäktsmannen. Det blir ju absurt. Det är inte det jag menar. Men vi är ett samhälle. Vi lever här tillsammans. Och då utsatta människor inte orkar längre behöver andra kliva in och föra kampen för dem. För jag tror att om vi utesluter de som slår och hatar så kommer de slå hårdare och hata mer.

Boken ”Svart Kvinna” kan du köpa bland annat HÄR

Ida Oscarsson

Valde de Trump på grund av rädsla att hamna i underläge?

Det var första gången jag tog upp telefonen direkt när jag vaknade, den nionde november i år. Mina händer darrade en aning när jag otåligt väntade på att telefonen skulle vakna till liv. Jag ville bara se, få mina förhoppningar besannade. Skriver in en tidningsdomänadress och där står det. ”Trump nära seger”. Jag stirrar på den blåvita skärmen, på texten som stirrar tillbaka på mig, utmanade. Jag läser den igen. Sen träder jag in i förnekelse. ”- Än kan det vända” tänker jag och kliver upp.

Morgonen och världen börjar vakna till liv. Jag väcker min dotter, ger henne frukost och i bilen till förskolan sätter jag på radion. Där bryts min förnekelse igen när de säger, ”- Nyhetsbyrån AP bekräftar nu att Donald Trump har tillräckligt med elektorsröster för att bli USA:s nästa president”.

Donald Trump, USAs nästa president. Foto: Pixabay
Donald Trump, USAs nästa president. Foto: Pixabay

Jag svär till högt. Vad i helvete är det de säger? Samtidigt känner jag mig stum. Det gör jag nu också när jag skriver detta. Det var inte många dagar sen världen ändrades. Men det känns ändå som det var ljusår sedan. Kanske känns det så för att USA gick över en gräns den dagen. De gick över gränsen från att förneka att de är rasistiska till att säga att ”ja, det är vi”. Okej, grov generalisering kanske. Men hör min mening. Det är skillnad på att säga att man vill slå till någon och att faktiskt göra det. Precis som det är skillnad på att säga att man vill rösta på Trump och på att sen också göra just det. Mitt hjärta fryser till is när jag tittar bak i backspegeln och ser min dotter i bilbarnstolen. Så oskyldig och ovetande om vad som precis hänt. Sen jag blev förälder har jag slutat bry mig så mycket om mitt eget liv. Jag har aldrig velat dö, men inte på detta intensiva ”jag måste leva” – sätt. Jag vill leva, och det främst för hennes skull. Jag vill säkra hennes framtid och nu känns den äventyrad. Av en varg i fårakläder. Jag funderar starkt på att emigrera till något afrikanskt land. För jag står inte ut med den smärta hon kan utstå i sitt liv som afrosvensk i en värld där Trump är president.

Jag skulle vilja gå in till varje röstningsbås och fråga varje person som kryssade i Donald Trumps namn varför. Inte på ett anklagande sätt utan faktiskt undrande. Under dagarna som förlöpt sedan faktumet kvarstod att USA:s väljare hellre väljer en öppet rasistisk och sexistisk man framför en kvinna med decennier av erfarenhet i ryggsäcken, har media försökt sig på samma fråga med varierande svar. Jobben har varit en anledning. Man vill ha kvar jobben i sin stad, i sitt land. En annan har varit att man saknar människor med samma konservativa värderingar i bestämmande positioner. Under Obamas tid så legaliserades samkönat äktenskap och det verkar vara en nagel i ögat för många. En annan analys var den att gemene man som röstade på Trump inte var en arbetslös vit man utan en välmående, ekonomiskt tillfredsställd vit man. Det var i P1 det lyftes, där de sen utvecklade med att säga att den vite gruppen i det amerikanska samhället upplever sig vara, eller i alla fall hotas att bli en minoritet.

Låt oss ta en stund för att låta den informationen sjunka in. För om det stämmer och jag väljer att lita på det så bekräftar det ALLT som ALLA kunniga människor inom rasismens historia talat om för mig. Nämligen det att den vita maktordningen upprätthålls på ett systematiskt och aktivt sätt. Och jag i min egen vithet har såklart inte fattat. Jag blir så förbannad. Är det detta jävla samhälle som vi lever i? Där vita kränkta män och kvinnor också aktivt väljer denna rasistiska man till världsledare, bara av rädsla för att hamna i ”underläge”? Ja, det handlar väl helt enkelt om att man inte vill förlora sin position i samhället och till på köpet kanske bli behandlad som de icke-vita i landet blir. Jag hatar att se verkligheten svart på vitt för jag vill inte se denna verklighet. Och där har vi det igen – jag har råd att vara i förnekelse. Den vita maktordningen håller mig om ryggen ändå.

 

Ida Oscarsson
Ida Oscarsson

Att ta ansvar i maktlösheten

Att jag är vit har jag egentligen aldrig behövt fundera över. Inte på riktigt alltså, inte såhär.

Min dotter är mixed och hennes pappa är svart. Det är någonting med att säga att man ”är” någonting. Som om det där ”är:et” innehåller massa egenskaper. Jag är vit, så därför behöver jag inte oroa mig på samma sätt som min dotter kommer behöva göra när hon börjar röra sig ute i världen.

Foto: Fatou Darboe, Afropé
Foto: Fatou Darboe, Afropé

Och den krassa sanningen är att jag troligtvis inte skulle bry mig lika mycket om rasism om jag inte hade de i mitt liv. Kanske är det därför som rasismen blivit så normaliserad i vårt land. Och jag känner mig som en åskådare till det också. Maktlös så tomheten skriker. För hur ändrar man en människas åsikt? Hur kan man göra så att fakta blir hanterbart? Jag skulle så gärna vilja utbilda hela världen. Få de okunniga att se vad det hela egentligen handlar om. Men hur predikar man för stängda öron, ögon och hjärtan? Det går ju inte!

Jag vill inte att min familj ska dö för att någon tycker att de inte hör hemma här. Jag dör gärna i deras ställe. Någonstans i min hjärna börjar jag fundera på om vi ska göra som rasisterna vill. Flytta någonstans där jag får vara minoritet istället. Det värsta är att min hudfärg alltid får fripass, vart den än är. Ett lyxproblem som påminner om hur djupt den här ruttna roten går.

För mig som vit är det lätt att säga att rasism inte finns i Sverige. Det är lätt för jag blir ju aldrig drabbad av den här. Det är som att säga att funktionsnedsatta inte blir diskriminerade när man själv inte har någon funktionsnedsättning. Du är inte kvalificerad att uttrycka en åsikt om något du inte har en aning om. Min dotters pappa upplever rasism i princip dagligen. Men det är sällan han pratar om det. Jag gissar att ens skal blir rätt hårt om en utsätts för det ofta. Annars går det nog inte att leva med det.

Och hur ska jag hantera den dagen min dotter kommer hem från förskolan och säger att en pojke sa att hennes hudfärg är ful? Hur förklarar man för ett litet oskyldigt barn att verkligheten är så ful som den verkar ibland? Den känslan är den vidrigaste. Och den första impulsen är att göra alla som gör min dotter illa väldigt mycket mer illa. Blodtörst. Det är så lätt att vilja sjunka till den nivån, för en tänker inte. En vill bara göra. Eliminera.

Men. Hat skapar hat. Hur ska vi leva i den här världen? Vill vi leva i en värld fylld av hat? Då kommer vi döda varandra innan klimatet gör det.

Vad kan jag göra förutom att vara eftertänksam, klok och kärleksfull? Föregå med gott exempel? En kan aldrig förändra en människa som inte vill förändras. En får bara hoppas att rätt ord träffar vid de få tillfällen hjärtat står på glänt.

Ida Oscarsson
Ida Oscarsson

Vem är egentligen svensk?

Vem är egentligen svensk? Den frågan uppstår med jämna mellanrum och ger upphov till mer eller mindre intelligenta diskussioner. Jag menar inte att folk är dumma i huvudet utan snarare att människor i allmänhet inte har en aning om vad de pratar om. Det tragiska med det är att okunskapen sprids och föder mer okunskap. Det kan sen leda till att okunskapen börjar ses som fakta för att ingen har vett nog att ifrågasätta budskapets sanningshalt. Det blir på allvar en demokratifråga när dessa ”sanningar” florerar. Det kan man se ganska ofta när det handlar om just svenskhet och det är inget som bara förkommer runt fikaborden utan även i föreläsningssalar på universiteten. Just det sistnämnda var jag med om för ett par veckor sedan. Jag har precis börjat min drömutbildning – journalistprogrammet, och allt som allt verkar standarden på utbildningen hög. Förutom en sak. Under en lektion som handlade om etik inom journalistyrket så pratade läraren om hur klasstillhörighet, kön, ålder och etnicitet framställs i pressen. Än så länge är allt gott och väl, men när läraren började prata om just etnicitet så utgick han ifrån ”allmänhetens” syn på etnicitet när han delade upp människor i svenskar och icke – svenskar. Diskussionen satte igång och mina klasskamrater började prata om att man blir svensk när man är första, andra eller tredje generationens invandrare. De menade inget illa, de bara spekulerade för att de inte visste.

Vem är svensk? Foto: Pixabay
Vem är svensk? Foto: Pixabay

Min lärare är inte rasist, för att vara vit medelålders man är han snarare väldigt medveten om dessa frågor och om sin egen ställning i samhället på grund av sin hudfärg och sin ålder. Men det var just denna indelning som fick mig att reagera. Och eftersom jag lärt mig av tidigare erfarenheter (läs min första krönika så förstår du) så räckte jag upp handen och frågade vart han fått sina uppgifter ifrån, vilken myndighet sa detta? Han hade inget svar på det, utan han hänvisade till allmänhetens syn på svenskhet. Jag blev ganska upprörd och förklarade att ingen människa kan säga till en annan att den är svensk eller inte, det är ju en individuell upplevelse. Efter diskussionen så kom läraren fram till mig och gav mig i uppgift att kolla upp just det jag frågade om. När enligt myndigheterna är man svensk?

När jag kom hem så frågade jag först min man vad han trodde. Han tittade på mig och skrattade ”När man fått svenskt medborgarskap.” Jag blev helt paff. Att jag inte hade tänkt på det själv! Vi diskuterade vidare och kom fram till att det svenska medborgarskapet inte har någonting med det kulturella medborgarskapet att göra, det sistnämnda alltså ”vad man känner sig som”. Det är två helt olika saker och endast det svenska medborgarskapet enligt lag är det som går att mäta. Har du svenskt medborgarskap så är du svensk, punkt. Senare när jag kollade på Sveriges riksdags hemsida om detta stämde så gjorde det ju såklart det. Ingenstans så står det att du måste ha bott i Sverige i si eller så många generationer för att räknas som svensk. I några år är det som gäller för att få permanent uppehållstillstånd och sedan medborgarskap, oavsett hur ”utländsk” du är.

Vem är egentligen svensk? Foto: Pixabay
Vem är egentligen svensk? Foto: Pixabay

Under en kommande lektion så berättade jag det och försökte förklara skillnaderna mellan svenskt medborgarskap och kulturell tillhörighet. Det gick väl sådär. Jag upplever att det är ett problem i hela vårt land, att människor bortser från medborgarskapets betydelse. Inte de nysvenskar som fått det, utan de som haft det från sin födelse och som envisas med frågan ”Men vart är du ifrån – egentligen?”

Ida Oscarsson
Ida Oscarsson

Intervju med en före detta rasist: "I viss mån är nog de flesta lite rasistiska"

En skola utan helhetssyn och vänner och familj som ger sin syn på verkligheten. Torshammare och behovet av att veta. De sakerna präglade Pias barndom och skapade de rasistiska åsikterna hon bar med sig i flera år.

Bild: Fatou Touray
Bild: Fatou Touray

När Pia var liten fick hon ofta höra uttryck som ”blatte” och ”zigenarpack” och andra nedvärderande uttryck. Och som hon själv säger så blev det en sanning, eftersom det kom från hennes föräldrar. Senare som tonåring umgicks hon med äldre ungdomar som hade mer rasistiska åsikter och det blev att hon höll med dem. Under samtalets gång så vävs det upp den bild av en samtid där det rasistiska kom från många olika håll, från barndomen, umgänget och i skolan från andra elever. Pia beskriver det som att det fanns ”invandrarklasser” som fick dåligt rykte av elever ifrån de andra klasserna. Hon fick en viss världsbild serverad av människorna i sin omgivning och då som fjorton år köpte hon det.

– Jag funderade mycket på hur samhället såg ut och då passade det som förklaringsmodell, när man inte vet så mycket, säger hon eftertänksamt.

Vad hade du för åsikter?

– Jag tyckte inte om invandrare, jag såg ner på dem. Jag lyssnade på Ultima Thule och bar Torshammare. Man sa att man inte skämdes över av att vara svensk. Jag minns att jag var inne på Nationalsocialistisk front och tyckte det var tufft.

– Jag tyckte det var logiskt att vi skulle ta hand om oss själva först. Typ som att man inte bjuder in någon att bo i ens hus om det är fallfärdigt.

Slutade bära halsbandet.

Det var aldrig något negativt som hände Pia som gjorde att hon fick dessa rasistiska åsikter, utan det var andras tyckanden som hon gjorde till hennes. Men det var en gång som en annan elev anmärkte på hennes Torshammare runt halsen, att det var något negativt, och efter det bar hon det inte längre.

– Så det krävdes ju inte mer än så egentligen.

Hade du några kompisar med invandrarbakgrund?

– Nej, säger hon och skrattar. Men om man hade grupparbete med någon som hade invandrarbakgrund så blev det en särskiljning; en sjysst invandrare särskiljer sig från resten för att resten är ”onda” eller ”konstiga”.

På frågan om hennes åsikter var en produkt av behovet att skylla på andra för sitt dåliga mående så svarar Pia nej. För Pia var de rasistiska åsikterna inget destruktivt, utan mer en sanning som bara var. Åsikterna var helt normaliserade i henne vid den tiden. Men hon agerade aldrig ut sina åsikter på ett destruktivt sätt, medan det finns andra som gör det hävdar hon. Däremot så skapades en känsla av samhörighet med de människorna som delade hennes övertygelser och just då så fyllde det en funktion.

Skulle du ha klassificerat dig som rasist?

– Ja! Man tror att bara skinheads är rasister, men rasism är ju när en person särskiljer en annan på grund av hudfärg och ursprung.

Åsikterna omvärderas

Pia beskriver en verklighet där hennes åsikter aldrig behövde ifrågasättas på riktigt. Från barndomen där de fanns runt henne till umgänget när hon blev tonåring var det aldrig något som gjorde att hon behövde omvärdera sin världsbild. Det fanns inget bestämt ögonblick där detta ändrades utan Pia beskriver snarare att åsikterna dalade ut i och med att hennes umgänge förändrades och att hon fick andra intressen. Under gymnasiet så minns hon inte så mycket av vad hon tyckte eller inte tyckte, men behovet av att veta hur världen fungerade var inte lika stort då. Efter studenten så hade hon en undran om hon skulle kunna jobba med människor. Med det i tanken gick hon en kurs på en folkhögskola med inriktning sociologi.

– Där fick jag lära mig om ”vi och dom – tänk” och fick en annan bild av hur skev världen är. Då började jag fundera på hur mina tidigare rasistiska åsikter var.

Denna kunskap blev en annan grund att stå på. Senare läste hon även universitetskursen ”Rasismens historia” där hon mer i detaljnivå fick lära sig om rasismen i vår vardag.

– Enda gången som mörkhyade hyllas är i sportevenemang, då får de vara med i gemenskapen, säger hon som exempel. Representationen i filmer, sådana saker.

– I viss mån är nog de flesta lite rasistiska, vi har det ju i oss, även de godhjärtade, säger Pia och syftar på hur hjärnan fungerar.

Hjärnan påverkar

Foto: Ivy969 - commonslicens
Foto: Ivy969 – commonslicens

Det är något hon återkommer ofta till under intervjun. Hjärnan alltså. Att den gärna vill kategorisera in allting i olika fack och att det bidrar till det rasistiska tänket. Hon resonerar att hennes hjärna som den var utvecklad när hon var fjorton verkligen kunde acceptera ”logiken” i de rasistiska åsikterna. Men att hon nu som vuxen, med en mer utvecklad hjärna är tvungen att tänka annorlunda. Däremot så tycker Pia inte att det är något bra att skuldbelägga eller säga att de rasistiska åsikterna är fel, just med tanke på hur hjärnan är uppbyggd. Hjärnan måste ju läras om eftersom den är invand i tankespår.

– Jag skulle velat ha haft helhetssynen tidigare i skolan. På hur världen fungerar, på hur välfärdssystemet fungerar och konflikter. Varför vi kan leva som vi gör i Sverige.

– När man pratar om slavhandeln tas det inte ner på individnivå som man gör med till exempel förintelsen. Det skulle vara bra att prata om att rasism finns överallt och att fokusera på varför det är så svårt att bryta det på grund av hur hjärnan fungerar.

– Lär ut att en vit inte kan utsättas för rasism och att den som blir utsatt har tolkningsföreträde.

Varför?

– Jag kan aldrig veta som vit. Jag vet ju det som kvinna. En man kan aldrig förstå hur det är att vara utsatt för sexism. Jag bidrar till problemet men jag äger det inte. Jag utsätter någon för rasism men jag vet inte hur personen tar emot det.

Fotnot: Pia heter egentligen något annat.

Ida Oscarsson
Ida Oscarsson

Våga välja kärlek

Jag sitter med min dotter i knät. Radion meddelade mig nyss om den 18-årige pojken som skjutit ihjäl nio människor i München. Jag skriver pojke, för jag anser att ingen mogen, klart tänkande människa begår något sådant. Dådet i sig är hemskt, men jag fruktar ännu mer för konsekvenserna. För detta kommer bli en diskussion om ursprung. Främlingsfientlighet som spiller över till rasistiska mönster och tvärtom. Jag förstår inte varför det är intressant att skriva ut en persons ursprung? Det verkar ju sällan komma något positivt ifrån det. Det ger rasister vatten på sin kvarn och skapar ännu mer spänningar och destruktiva mönster som leder till att individer tar till vapen i slutändan. Jag vill vädja om att människor ska välja kärlek framför hat i sina liv. Inte bara när sådant händer, utan alltid.

Bild: Tony Webster
Bild: Tony Webster

I dagens Sverige så verkar vi välja något som ligger närmare hat än kärlek allt oftare. Jag är inget fan av att följa politiken, eller ens läsa nyheter, för det grumlar min världsbild och jag gillar inte att tänka ”Vart är vi på väg, vad är det som håller på att hända?”, men jag fruktar att händelser som denna kan komma att bidra till mer skärpta gränskontroller (vilket det gjorde på en gång, i Tjeckien och Österrike), mer misstänksamhet, fler anlagda bränder vid flyktingboenden, mindre kärlek, mer hat. Och det gör mig ledsen… för dagens klimat påverkar framtidens, och negativa mönster är lätta att skapa och svåra att bryta. Vi är ju så i våra hjärnor, att vi är programmerade att vara misstänksamma för att identifiera potentiella fiender, något som är en urgammal instinkt. Och till viss del är det väl bra att den är kvar, men jag tror att vi måste jobba desto hårdare för att den inte ska ta över oss helt.

Jag stryker min dotter över håret, det har tagit mig en timme att skriva det jag skrivit hittills för hon håller på att lära sig gå och har väldigt låg tolerans för att jag vill sitta på ändan och skriva krönika. Må så vara, det får ta den tid det tar. Hon behöver min tid och min kärlek för att hon ska växa upp och bli så empatisk som hon kan bli. Jag tänker att jag är glad att hon visar vad hon vill och att hon visar kärlek till sina medvarelser, katterna, hästarna och andra barn. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte oroade mig för hennes framtid. När jag var yngre så ville jag inte ha barn, med huvudargumentet att världen vi lever i är för sjuk. Otroligt cyniskt sätt att se på saker kan jag konstatera såhär i efterhand. Nu har jag insett att det är att inge hopp att föda barn, barn som kan föra vidare kärleken till kommande generationer. Om de vill. Det må vara själviskt och självuppfyllande att få barn, men jag tror det är en del av något större. Och det är ganska vackert.

I mitt eget liv så har jag förstått att svåra och smärtsamma upplevelser alltid lett till något bra. Att jag läkt ur smärtan. Och jag tror att det kan vara så för oss alla i den här kollektiva världen. Så händelser som den i München måste i slutändan leda till något bra. Om vi väljer det. För vi lever i sviterna efter kolonialism och slaveri. Västvärlden vill gärna glömma och gå vidare fortare än fortast, men jag tror inte det går innan vi ser konsekvenserna i vitögat och tillåter världen att läka från den smärtan våra förfäder orsakat den. Hela världen är påverkad av vår gemensamma historia. Och det är viktigt att vi förstår det. Låt ilskan koka, låt tårarna rinna, och låt sen kärleken ta över.

Ida Oscarsson
Ida Oscarsson

Europacentreringen i svensk skola måste bort

Under min uppväxt så fanns det inte många från andra länder i min omgivning. Och speciellt inte svarta. Jag minns en flicka i lågstadiet. Hon var den enda flickan i hela det lilla samhället som var svart, tror jag. Hon var ganska populär, men jag kommer också ihåg hur vi andra barn samlades runt henne och ville ta på hennes hår. Jag var en av dem. Jag var fascinerad och först förstod jag inte hur obekväm detta gjorde henne. Hon sa ifrån en gång minns jag, och jag vet att i alla fall jag lyssnade på det. Men jag ville fortfarande känna på hennes hår.

Under de kommande åren jag gick i skolan gick vi aldrig igenom varför människor kan se olika ut men ändå vara samma. Vi pratade aldrig om länder i Afrika eller Sydamerika. Under lektionerna i högstadiet som på den tiden gick under förkortningen ”SO” så lärde vi oss mest om andra världskriget. Det var visserligen en väldigt bra lärare som engagerat förklarade för oss allt det vidriga som hände i Nazi–Tyskland. Men han missade att berätta om de första koncentrationslägren på öar utanför Namibias kust. Eller om alla de soldater som krigade och dog i de koloniserade länderna. I gymnasiet så gick vi visserligen långt bak till tusentalet efter Kristus, men bara i Sveriges historia. Kungalängderna avlöste varandra och det enda positiva var att läsa om drottning Kristina, ett välkommet avbrott i det till synes homogena havet av kungar. Det var ofta jag påpekade bristen på kvinnor för min manlige lärare, men jag påpekade aldrig avsaknaden av historiska fakta utanför Sverige. Jag fick inte reda på någonting om till exempel morernas påverkan i Spanien mellan 700 – 1478 e.Kr, om all konst, medicin, vetenskap och teknik dessa nordafrikaner tog med sig till den spanska halvön, eller att Maliriket fortfarande räknas som det rikaste landet i världen. Tänk, jag hade inte ens vett att fråga!

I förordning om läroplan för gymnasieskolan, utkommen 2011 (ett år efter jag tog studenten) står detta:

Eleverna ska träna sig att tänka kritiskt, att granska fakta och förhållanden och att inse konsekvenserna av olika alternativ. På så vis närmar sig eleverna ett vetenskapligt sätt att tänka och arbeta.

… En trygg identitet och medvetenhet om det egna och delaktighet i det gemensamma kulturarvet stärker förmågan att förstå och leva sig in i andras villkor och värderingsgrunder. Skolan ska bidra till att elever får en identitet som kan relateras till inte bara det specifikt svenska utan också det nordiska, det europeiska och ytterst det globala…

Mali imperiets härskare, Mansa Musa. Foto: HistoryNmoor
Malirikets härskare, Mansa Musa. Foto: HistoryNmoor, commonslicens.

Jag fick ungefär noll möjlighet till detta. Det afrikanska kulturarvet i vår moderna historia fick jag aldrig möjligheten att studera. Jag fick ingen tillgång till det och fick inte ens tummen ur att söka upp den informationen själv. Det var inte för än jag träffade min man som denna värld öppnade sig. Visst, jag hade väl alltid anat att det var något som inte berättades. Världen kunde omöjligt vara så vit som den presenterades för mig i skolan. Men eftersom jag inte visste hur jag skulle börja leta så började jag inte heller. Viss mått av kunskap hade jag fått när jag pluggade på en folkhögskola där vi reste till Tanzania. Men det var först när min man visade mig dokumentärfilmerna ”Hidden Colors” som valvets portar slog upp på allvar och rikedomarna visade sig tillsammans med många vidriga sanningar. Och det gör mig arg. Jag har gått i grundskola i nio år och i gymnasiet i tre år och jag har fått lära mig mer om den enorma påverkan som människor från den afrikanska kontinenten haft på världen från tre dokumentärfilmer än vad jag fått lära mig på tolv år i statlig, svensk skola! Vad handlar det om egentligen? I förordningen så står det att elever ska kunna få en identitet som kan relatera även till det ytterst globala. Men det står också att ”Främlingsfientlighet och intolerans måste bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser.”

Detta är alltså den nya förordningen utkommen 2011 och ordet rasism står inte med. För de som inte vet så är det skillnad på rasism och främlingsfientlighet. Rasism handlar enbart om makt, det är själva syftet. Sedan att man började använda människors hudfärg som medel för att verkställa denna makten (under koloniseringen och slavhandeln) är en annan sak. Främlingsfientlighet handlar istället om rädsla för det okända och kan tolkas på olika sätt. Här i Sverige är min uppfattning att man främst pratar om det i relation till vissa människors rädsla för till exempel personer med ursprung från Mellanöstern. Roten till rädslan har snarare med föreställningen om terrorism att göra än själva ursprunget. Rasism och främlingsfientlighet påminner om varandra och båda är grundade i okunskap, men de är inte samma sak. Att det inte står i förordningen att svensk gymnasieskola ska jobba aktivt mot rasism hoppas jag är okunskap, men jag är rädd för att det inte är det.

Nu skrevs detta året efter jag tog studenten, vad som stod innan vet jag inte. Men jag har pratat med elever som varit examinerade efter 2011 och de vittnar om samma europacentrering som den jag var med om. Okej, det tar tid att förändra människor. Men det tar ännu längre tid om det saknas politisk vilja. Och under tiden så förblir barn efter barn i vårt ”upplysta” land oupplysta. Konsekvenserna för de svarta barnen blir visserligen större, men inget barn tjänar på att hållas i omedveten ignorans.

Ida Oscarsson
Ida Oscarsson

 

Vad ditt namn inte säger…

Mitt förnamn har aldrig känts speciellt viktigt. När jag var liten drömde jag till och med om att heta Mimmi och att kanske byta namn till det när jag blev vuxen. Mimmi blev på något sätt ett alter ego som jag fantiserade om, hur jag skulle förändras när jag kallades det, vilka häftiga och coola egenskaper jag skulle erövra med det namnet. Ida kändes så lamt. Idag så har jag inget behov av att heta Mimmi, jag och mitt namn har blivit vänner. Men det är snarare mitt efternamn jag är stolt över och det var något jag ville föra vidare till mina barn. Det var min pappas efternamn och eftersom han dog när jag var liten har jag alltid gillat det osynliga bandet mellan oss som efternamnet visade.

Det är intressant, hur mina två olika namn kan vara så olika viktiga för mig. Det är det ena som visar på min historia, det jag är stolt över och gärna pratar om. När jag och min man valde förnamn till vår dotter ville vi att det skulle vara ett östafrikanskt namn och vi valde ett som betyder vinst. Dels för att hon är en vinst, den största vinst man kan få. Men också för att hon ska få lättare att vara stolt över sitt ursprung. Jag tänker på människor i vårt avlånga land som ändrar sina utländska namn till mer svenskklingande för att de lättare ska få jobb, på telefonförsäljare som på jobbet heter Sara när de egentligen heter Samira bara för att de märker att kunderna gillar Sara mer än Samira. Eller som vi själva som egentligen ville ha dubbelefternamn när vi gifte oss, men blev rådda av ovanstående skäl att skippa det – för våra barns skull. De kommer ha de svårt nog som det är.

Så, östafrikanskt förnamn, typiskt svenskt efternamn. För det är efternamnet som väger tyngst. Vad säger det till min dotter om några år? Att hon ska vara stolt över sitt ursprung, men inte för stolt? Att hon alltid måste gömma lite av sig själv för att duga lite mer här än annars? Eller vänta, det är ingen fråga egentligen. Hon kommer vara tvungen att i mångas ögon dölja lite, eller mycket av sig själv för att duga lite mer. Och återigen, det är något som jag, som vit aldrig kommer förstå helt, även fast jag är hennes mamma. Och visst gör det ont i mig, men det är inte mig detta handlar om. Det handlar om namn och om vad namn betyder. Ett namn kan betyda ingenting – som mitt förnamn. Eller så kan det betyda massor. Om min dotter skulle ha ett efternamn som speglade både hennes östafrikanska och hennes svenska arv så skulle det betyda massor. Det skulle indikera en sann stolthet. Det skulle visa fingret till alla som anser att det afrikanska är något som bör döljas. Nu hoppas jag att hon kommer bära en sann stolthet ändå, en vetskap om att hennes förnamn vittnar om en del av hennes rötter, även om efternamnet döljer en annan.

post-337050_960_720I en värld utan rasism så skulle alla namn vara betydelsefulla, historieberättande och intressanta. Men i denna värld så har vi inte nått dit än. Det är otroligt oacceptabelt att ett afrikanskt efternamn skulle göra det svårare för min dotter att få komma på anställningsintervjuer, att hon skulle få svårare att avancera för att glastaket är ännu lägre för mixade kvinnor än för vita kvinnor (och vita män). Det är inte status i detta land att vara annat än svenne. Men med varje afrikanskt namn, med varje steg mot den vita strömmen, så kommer vi förhoppningsvis närmare och närmare den världen. Till en värld där alla namn kan och bärs med stolthet.

Ida Oscarsson
Ida Oscarsson