Etikettarkiv: Ida Oscarsson

Folkhögskolor behöver jobba för en antirasistisk miljö

Folkbildningsrörelsen startade i Sverige på 1800–talet med syftet att ge mer kunskap och makt till arbetarklassen. I dagens Sverige är det främst den vita medelklassen som är representerad i folkhögskolorna runt om i landet. Men på senare år har detta börjat ändras och det skapar möjligheter att se hur också folkhögskolorna behöver jobba för en antirasistisk miljö.

Röda Korsets Folkhögskola i Stockholm, strategiskt utplacerad utmed Röda linjen är en folkhögskola med många olika kurser som har som syfte att skapa en mer tolerant och fördomsfri värld. Utåt sätt ger de ett intryck av att vara medvetna om världens orättvisor, vilket gör det ännu mer intressant att veta vad de gör för att motverka orättvisor på själva skolan. Birger Nilsson, huvudlärare på kursen Dokumentär i Världen förklarar:

– Dokumentär i Världen startade i och med att vi ville förändra ”Afrikabilden” och den schablonartade mediabilden av Afrika. Där jobbar vi med att hitta andra sätt att beskriva Afrika. Vi låter afrikaner berätta sin historia, tänker på hur vi använder oss av bild och vinklar och vi låter afrikaner vara på expertsidan, inte bara presenterade som offer.

Men trots att de har en medvetenhet i dessa frågor så konstaterar Birger Nilsson att misstag ändå görs eftersom värderingarna sitter väldigt djupt. Även på skolan och i undervisningen så finns olika planer och strategier för att jobba emot alla de fördomar som finns. Ulrika Sandin, vars huvudämnen är religion och samhälle berättar varför kursen Agera utan att diskriminera startade:

-Den startade med avsikt att motverka segregeringen på skolan. När jag började på skolan så var det mest utländska kvinnor på allmän kurs och vita svenskar på profilkurserna.

På allmän kurs kan man läsa in behörighet för universitet och högskola, profilkurserna har olika teman och vissa av dem är på distans. För de som behöver finns även baskurser med olika nivåer av SFI. Vidare förklarar Ulrika Sandin att man då försökte skapa en gemensam lokal för de olika kurserna där de kunde mötas. Ojämlikheten låg mycket i att profilkurserna hade lektioner för allmän kurs, när de kom tillbaka från sina olika resor, medan allmänkurs inte fick ha rollen som experter på något. Numera har allmän kurs även lektioner för profilkurserna.

-Vi har olika lektioner och samlingar, bland annat om hur andra kulturer firar nyår, giftemål och även hur historien varit, berättar Elin Ohlin, elev på Dokumentär i Världen. Omedvetna fördomar har försvunnit och ju mer kunskap jag får desto mer medveten blir jag, konstaterar hon.

Vendela Ganslandt som går i samma klass fortsätter:

-Det är jättevärdefullt. Det är kul att gå i skolan för man får saker som inte hör till undervisningen egentligen.

Fortfarande skillnad

Tom Lindman, även han elev på Dokumentär i Världen, konstaterar att det ändå är flest personer på allmän kurs som har en utländsk bakgrund och att det på profilkurserna fortfarande finns en vit majoritet. Ulrika Sandin utvecklar att skolan har kommit längre än många andra folkhögskolor men att de ändå har mer kvar att jobba med, både när det kommer till mångfalden i kurserna, men även inom personalstyrkan. Hon förklarar att en alltid måste aktualisera dessa frågor för att de inte sker automatiskt. Enligt henne har skolan till och med gått tillbaka lite i utvecklingen för att de inte jobbat aktivt med dem på ett tag. Man kan aldrig bli färdig. Detta kan även en avhoppad elev från folkhögskolan, som vill vara anonym, intyga. Den stora skillnaden mellan kurserna och den rasism hen upplevde var en stor anledning till henoms val att inte gå kvar. Hen beskriver ett klimat i klassrummet där hen, som var ensam om sin utländska bakgrund tystades ner när hen försökte säga ifrån när andra elever eller lärare sa någonting som hen visste inte stämde. Hen argumenterar även emot att allmän kurs får samma expertroll som profilkurserna. En stor del av problematiken enligt henom är att den vita majoriteten fortfarande har tolkningsföreträde för andra kulturer, vilket skapar en exotifiering.

-Låt en muslim som är muslim prata om islam, låt en afrikan prata om Afrika, låt en från Mellanöstern prata om Mellanöstern och låt en från förorten prata om förorten.

-Jag gick till rektor och lärare flera gånger och frågade om det var okej att elever på skolan sa n–ordet och sexistiska saker, men inget hände, konstaterar hen och fortsätter berätta att skolans ansträngningar att minska segregeringen inte gjorde någon skillnad i praktiken, att de fortfarande är blinda.

När Ulrika Sandin får frågan om hon blir förvånad av att höra att eleven slutade på grund av skolans problematik och att hen inte blev hörd svarar hon:

-Jag blir inte förvånad när jag hör det. Vår skola är väldigt uppdelad genom kurserna. Det är jättetråkigt att hen inte blev hörd. Det är alltid så när man utmanar normen och det kan vara jobbigt för den som tillhör den förtryckande strukturen att inse det.

Låt andra ta plats

Detta problem är strukturellt och något Röda Korsets skola inte är ensam om att ha. Ulrika Sandin berättar att det finns ett projekt folkhögskolor emellan som heter Inkludera mera vars syfte är att bidra till just det, ett mer inkluderande samhälle.

-Många av oss inser nog att vi behöver gå ett steg till, konstaterar hon.

hallway-1031005_960_720
Personen på bilden har ingenting med intervjuade personer i artikeln att göra.

Den avhoppade eleven anser att en förbättring behöver ske på många olika områden, bland annat vilka som tas in på profilkurserna, men också att det på just profilkurserna är en stark vithetsnorm som skapar hinder för att tänka annorlunda.

-Låt de andra ta plats! Det finns så många andra tunga tjejer, säger hen, det ska inte heller vara okej att prata förminskande om allmän kurs, eftersom det finns många olika anledningar till att folk går där. Och om man har tema ”Förort” till exempel så låt då de som levt och kämpat i förorten prata.

Fotnot: Den avhoppade eleven hade fler exempel på vad hen uppfattade som fel på skolan, men att skriva det skulle kompromissa med hens anonymitet.

Ida Oscarsson
Ida Oscarsson

 

Okunskapen är förblindande smärtsam

Det är lite rörigt i min skalle just nu. En känsla av att stå och stampa, en känsla av att det är svårt att få kontakt. Samtidigt rättfärdigar jag med att jag kanske försökt för lite, jag kanske borde ringt fler, eller sökt på internet ännu noggrannare. Så stannar jag upp och ser mig själv utifrån, en tanke ”Är det så det känns för alla som kämpar och som blir ignorerade?”

För ett par månader sedan hade min dotter feber för första gången sen hon föddes. Vi fick tid på vårdcentralen och gick dit med olika orostankar i huvudet. Som förstagångsförälder tas ju allt på blodigt allvar. Efter en stunds väntan så kommer läkaren in i väntrummet och säger dotterns namn. Jag ler mot honom, men i nästa stund så stelnar mitt leende för han har kommit fram till mitt barn, lagt händerna om hennes kinder och utbrustit ”Åh, vilket sött cappucinobarn!” Jag får bara fram ett stelt skratt.

Okunskapen är smärtsamt förblindande. Foto: Pixabay
Okunskapen är smärtsamt förblindande. Foto: Pixabay

Det tog flera dagar efter denna händelse för mig att placera mina känslor i rätt fack. Det var inte för än jag läste i boken Svart kvinna av Fanny Ndow Norrby om exotifieringen som jag förstod vad det var läkaren hade gjort med min dotter. Tänk vad sådana kommentarer kommer göra med henne när hon blir stor nog att förstå vad de betyder. Att en läkare ens kommenterar en patients utseende är helt absurt. Varför gör man det? Och om man ställer det i relation till om han skulle kommenterat ett vitt barns hudfärg med ”Vilken gullig gräddunge!” så blir det ännu mer absurt. Det hade aldrig hänt.

På sajten Antidiskriminering läste jag om vad en kan göra om man blir utsatt för rasism och kränkningar inom vården. Och det är egentligen inga konstigheter förutom att det återigen är den som blivit utsatt som måste agera, som måste kämpa för att bli hörd. Min första tanke med denna text var att göra något konstruktivt av den så att händelsen inte blir ännu en i mängden av dumheter som sker och som sedan glöms bort. Jag ville veta vad mitt landsting gör för att främja en antirasistisk miljö inom vården. Men enhetschefen för vårdcentralen ville inte ställa upp på en intervju. ”Det är inte det att jag inte tycker frågan är viktig, jag är bara inte intresserad.” Och det är det som är dilemmat, för hade hon tyckt att frågan var viktig så hade hon svarat på mina frågor. Som vit i Sverige så är detta en obekväm fråga som man inte behöver ta i om man inte måste. Och hon behövde inte så hon valde bort det.

Jag läste i en blogg skriven av advokaten Jörgen Frisk att det är få fall som går till rätten och får positivt utfall för den utsatte. Toppen på isberget är litet och mörkertalet stort. Och det är på ett sätt förståeligt. Som vit har jag aldrig blivit utsatt för rasism, men när jag nu för min dotters räkning försöker ta reda på hur en ska göra när en blivit det, inser jag till stor del varför. Mail svaras inte på, tjänstemän är på semester. Tålamodet man måste utrusta sig med för att få några enstaka svar är inte att leka med. Jag önskar att det vore annorlunda. Frågan är hur det ska bli det? Givetvis delvis genom att varje enskild händelse börjar anmälas. Men oavsett om det blir så, hur kan det bli skillnad om allting går så himla långsamt, om den utsatte möts med tystnad? Förhoppningsvis är det inte alltid såhär. Jag vet ärligt talat inte eftersom det är första gången jag fått denna erfarenhet. Till stor del är det nog där förändringen måste ske. Vita människor måste bli utbildade från låg ålder om rasismens historia, och framför allt hur det ser ut nu. För okunskapen är förblindande smärtsam.

Ida Oscarsson
Ida Oscarsson