Etikettarkiv: Ida Oscarsson

Våga välja kärlek

Jag sitter med min dotter i knät. Radion meddelade mig nyss om den 18-årige pojken som skjutit ihjäl nio människor i München. Jag skriver pojke, för jag anser att ingen mogen, klart tänkande människa begår något sådant. Dådet i sig är hemskt, men jag fruktar ännu mer för konsekvenserna. För detta kommer bli en diskussion om ursprung. Främlingsfientlighet som spiller över till rasistiska mönster och tvärtom. Jag förstår inte varför det är intressant att skriva ut en persons ursprung? Det verkar ju sällan komma något positivt ifrån det. Det ger rasister vatten på sin kvarn och skapar ännu mer spänningar och destruktiva mönster som leder till att individer tar till vapen i slutändan. Jag vill vädja om att människor ska välja kärlek framför hat i sina liv. Inte bara när sådant händer, utan alltid.

Bild: Tony Webster
Bild: Tony Webster

I dagens Sverige så verkar vi välja något som ligger närmare hat än kärlek allt oftare. Jag är inget fan av att följa politiken, eller ens läsa nyheter, för det grumlar min världsbild och jag gillar inte att tänka ”Vart är vi på väg, vad är det som håller på att hända?”, men jag fruktar att händelser som denna kan komma att bidra till mer skärpta gränskontroller (vilket det gjorde på en gång, i Tjeckien och Österrike), mer misstänksamhet, fler anlagda bränder vid flyktingboenden, mindre kärlek, mer hat. Och det gör mig ledsen… för dagens klimat påverkar framtidens, och negativa mönster är lätta att skapa och svåra att bryta. Vi är ju så i våra hjärnor, att vi är programmerade att vara misstänksamma för att identifiera potentiella fiender, något som är en urgammal instinkt. Och till viss del är det väl bra att den är kvar, men jag tror att vi måste jobba desto hårdare för att den inte ska ta över oss helt.

Jag stryker min dotter över håret, det har tagit mig en timme att skriva det jag skrivit hittills för hon håller på att lära sig gå och har väldigt låg tolerans för att jag vill sitta på ändan och skriva krönika. Må så vara, det får ta den tid det tar. Hon behöver min tid och min kärlek för att hon ska växa upp och bli så empatisk som hon kan bli. Jag tänker att jag är glad att hon visar vad hon vill och att hon visar kärlek till sina medvarelser, katterna, hästarna och andra barn. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte oroade mig för hennes framtid. När jag var yngre så ville jag inte ha barn, med huvudargumentet att världen vi lever i är för sjuk. Otroligt cyniskt sätt att se på saker kan jag konstatera såhär i efterhand. Nu har jag insett att det är att inge hopp att föda barn, barn som kan föra vidare kärleken till kommande generationer. Om de vill. Det må vara själviskt och självuppfyllande att få barn, men jag tror det är en del av något större. Och det är ganska vackert.

I mitt eget liv så har jag förstått att svåra och smärtsamma upplevelser alltid lett till något bra. Att jag läkt ur smärtan. Och jag tror att det kan vara så för oss alla i den här kollektiva världen. Så händelser som den i München måste i slutändan leda till något bra. Om vi väljer det. För vi lever i sviterna efter kolonialism och slaveri. Västvärlden vill gärna glömma och gå vidare fortare än fortast, men jag tror inte det går innan vi ser konsekvenserna i vitögat och tillåter världen att läka från den smärtan våra förfäder orsakat den. Hela världen är påverkad av vår gemensamma historia. Och det är viktigt att vi förstår det. Låt ilskan koka, låt tårarna rinna, och låt sen kärleken ta över.

Ida Oscarsson
Ida Oscarsson

Europacentreringen i svensk skola måste bort

Under min uppväxt så fanns det inte många från andra länder i min omgivning. Och speciellt inte svarta. Jag minns en flicka i lågstadiet. Hon var den enda flickan i hela det lilla samhället som var svart, tror jag. Hon var ganska populär, men jag kommer också ihåg hur vi andra barn samlades runt henne och ville ta på hennes hår. Jag var en av dem. Jag var fascinerad och först förstod jag inte hur obekväm detta gjorde henne. Hon sa ifrån en gång minns jag, och jag vet att i alla fall jag lyssnade på det. Men jag ville fortfarande känna på hennes hår.

Under de kommande åren jag gick i skolan gick vi aldrig igenom varför människor kan se olika ut men ändå vara samma. Vi pratade aldrig om länder i Afrika eller Sydamerika. Under lektionerna i högstadiet som på den tiden gick under förkortningen ”SO” så lärde vi oss mest om andra världskriget. Det var visserligen en väldigt bra lärare som engagerat förklarade för oss allt det vidriga som hände i Nazi–Tyskland. Men han missade att berätta om de första koncentrationslägren på öar utanför Namibias kust. Eller om alla de soldater som krigade och dog i de koloniserade länderna. I gymnasiet så gick vi visserligen långt bak till tusentalet efter Kristus, men bara i Sveriges historia. Kungalängderna avlöste varandra och det enda positiva var att läsa om drottning Kristina, ett välkommet avbrott i det till synes homogena havet av kungar. Det var ofta jag påpekade bristen på kvinnor för min manlige lärare, men jag påpekade aldrig avsaknaden av historiska fakta utanför Sverige. Jag fick inte reda på någonting om till exempel morernas påverkan i Spanien mellan 700 – 1478 e.Kr, om all konst, medicin, vetenskap och teknik dessa nordafrikaner tog med sig till den spanska halvön, eller att Maliriket fortfarande räknas som det rikaste landet i världen. Tänk, jag hade inte ens vett att fråga!

I förordning om läroplan för gymnasieskolan, utkommen 2011 (ett år efter jag tog studenten) står detta:

Eleverna ska träna sig att tänka kritiskt, att granska fakta och förhållanden och att inse konsekvenserna av olika alternativ. På så vis närmar sig eleverna ett vetenskapligt sätt att tänka och arbeta.

… En trygg identitet och medvetenhet om det egna och delaktighet i det gemensamma kulturarvet stärker förmågan att förstå och leva sig in i andras villkor och värderingsgrunder. Skolan ska bidra till att elever får en identitet som kan relateras till inte bara det specifikt svenska utan också det nordiska, det europeiska och ytterst det globala…

Mali imperiets härskare, Mansa Musa. Foto: HistoryNmoor
Malirikets härskare, Mansa Musa. Foto: HistoryNmoor, commonslicens.

Jag fick ungefär noll möjlighet till detta. Det afrikanska kulturarvet i vår moderna historia fick jag aldrig möjligheten att studera. Jag fick ingen tillgång till det och fick inte ens tummen ur att söka upp den informationen själv. Det var inte för än jag träffade min man som denna värld öppnade sig. Visst, jag hade väl alltid anat att det var något som inte berättades. Världen kunde omöjligt vara så vit som den presenterades för mig i skolan. Men eftersom jag inte visste hur jag skulle börja leta så började jag inte heller. Viss mått av kunskap hade jag fått när jag pluggade på en folkhögskola där vi reste till Tanzania. Men det var först när min man visade mig dokumentärfilmerna ”Hidden Colors” som valvets portar slog upp på allvar och rikedomarna visade sig tillsammans med många vidriga sanningar. Och det gör mig arg. Jag har gått i grundskola i nio år och i gymnasiet i tre år och jag har fått lära mig mer om den enorma påverkan som människor från den afrikanska kontinenten haft på världen från tre dokumentärfilmer än vad jag fått lära mig på tolv år i statlig, svensk skola! Vad handlar det om egentligen? I förordningen så står det att elever ska kunna få en identitet som kan relatera även till det ytterst globala. Men det står också att ”Främlingsfientlighet och intolerans måste bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser.”

Detta är alltså den nya förordningen utkommen 2011 och ordet rasism står inte med. För de som inte vet så är det skillnad på rasism och främlingsfientlighet. Rasism handlar enbart om makt, det är själva syftet. Sedan att man började använda människors hudfärg som medel för att verkställa denna makten (under koloniseringen och slavhandeln) är en annan sak. Främlingsfientlighet handlar istället om rädsla för det okända och kan tolkas på olika sätt. Här i Sverige är min uppfattning att man främst pratar om det i relation till vissa människors rädsla för till exempel personer med ursprung från Mellanöstern. Roten till rädslan har snarare med föreställningen om terrorism att göra än själva ursprunget. Rasism och främlingsfientlighet påminner om varandra och båda är grundade i okunskap, men de är inte samma sak. Att det inte står i förordningen att svensk gymnasieskola ska jobba aktivt mot rasism hoppas jag är okunskap, men jag är rädd för att det inte är det.

Nu skrevs detta året efter jag tog studenten, vad som stod innan vet jag inte. Men jag har pratat med elever som varit examinerade efter 2011 och de vittnar om samma europacentrering som den jag var med om. Okej, det tar tid att förändra människor. Men det tar ännu längre tid om det saknas politisk vilja. Och under tiden så förblir barn efter barn i vårt ”upplysta” land oupplysta. Konsekvenserna för de svarta barnen blir visserligen större, men inget barn tjänar på att hållas i omedveten ignorans.

Ida Oscarsson
Ida Oscarsson

 

Vad ditt namn inte säger…

Mitt förnamn har aldrig känts speciellt viktigt. När jag var liten drömde jag till och med om att heta Mimmi och att kanske byta namn till det när jag blev vuxen. Mimmi blev på något sätt ett alter ego som jag fantiserade om, hur jag skulle förändras när jag kallades det, vilka häftiga och coola egenskaper jag skulle erövra med det namnet. Ida kändes så lamt. Idag så har jag inget behov av att heta Mimmi, jag och mitt namn har blivit vänner. Men det är snarare mitt efternamn jag är stolt över och det var något jag ville föra vidare till mina barn. Det var min pappas efternamn och eftersom han dog när jag var liten har jag alltid gillat det osynliga bandet mellan oss som efternamnet visade.

Det är intressant, hur mina två olika namn kan vara så olika viktiga för mig. Det är det ena som visar på min historia, det jag är stolt över och gärna pratar om. När jag och min man valde förnamn till vår dotter ville vi att det skulle vara ett östafrikanskt namn och vi valde ett som betyder vinst. Dels för att hon är en vinst, den största vinst man kan få. Men också för att hon ska få lättare att vara stolt över sitt ursprung. Jag tänker på människor i vårt avlånga land som ändrar sina utländska namn till mer svenskklingande för att de lättare ska få jobb, på telefonförsäljare som på jobbet heter Sara när de egentligen heter Samira bara för att de märker att kunderna gillar Sara mer än Samira. Eller som vi själva som egentligen ville ha dubbelefternamn när vi gifte oss, men blev rådda av ovanstående skäl att skippa det – för våra barns skull. De kommer ha de svårt nog som det är.

Så, östafrikanskt förnamn, typiskt svenskt efternamn. För det är efternamnet som väger tyngst. Vad säger det till min dotter om några år? Att hon ska vara stolt över sitt ursprung, men inte för stolt? Att hon alltid måste gömma lite av sig själv för att duga lite mer här än annars? Eller vänta, det är ingen fråga egentligen. Hon kommer vara tvungen att i mångas ögon dölja lite, eller mycket av sig själv för att duga lite mer. Och återigen, det är något som jag, som vit aldrig kommer förstå helt, även fast jag är hennes mamma. Och visst gör det ont i mig, men det är inte mig detta handlar om. Det handlar om namn och om vad namn betyder. Ett namn kan betyda ingenting – som mitt förnamn. Eller så kan det betyda massor. Om min dotter skulle ha ett efternamn som speglade både hennes östafrikanska och hennes svenska arv så skulle det betyda massor. Det skulle indikera en sann stolthet. Det skulle visa fingret till alla som anser att det afrikanska är något som bör döljas. Nu hoppas jag att hon kommer bära en sann stolthet ändå, en vetskap om att hennes förnamn vittnar om en del av hennes rötter, även om efternamnet döljer en annan.

post-337050_960_720I en värld utan rasism så skulle alla namn vara betydelsefulla, historieberättande och intressanta. Men i denna värld så har vi inte nått dit än. Det är otroligt oacceptabelt att ett afrikanskt efternamn skulle göra det svårare för min dotter att få komma på anställningsintervjuer, att hon skulle få svårare att avancera för att glastaket är ännu lägre för mixade kvinnor än för vita kvinnor (och vita män). Det är inte status i detta land att vara annat än svenne. Men med varje afrikanskt namn, med varje steg mot den vita strömmen, så kommer vi förhoppningsvis närmare och närmare den världen. Till en värld där alla namn kan och bärs med stolthet.

Ida Oscarsson
Ida Oscarsson

Folkhögskolor behöver jobba för en antirasistisk miljö

Folkbildningsrörelsen startade i Sverige på 1800–talet med syftet att ge mer kunskap och makt till arbetarklassen. I dagens Sverige är det främst den vita medelklassen som är representerad i folkhögskolorna runt om i landet. Men på senare år har detta börjat ändras och det skapar möjligheter att se hur också folkhögskolorna behöver jobba för en antirasistisk miljö.

Röda Korsets Folkhögskola i Stockholm, strategiskt utplacerad utmed Röda linjen är en folkhögskola med många olika kurser som har som syfte att skapa en mer tolerant och fördomsfri värld. Utåt sätt ger de ett intryck av att vara medvetna om världens orättvisor, vilket gör det ännu mer intressant att veta vad de gör för att motverka orättvisor på själva skolan. Birger Nilsson, huvudlärare på kursen Dokumentär i Världen förklarar:

– Dokumentär i Världen startade i och med att vi ville förändra ”Afrikabilden” och den schablonartade mediabilden av Afrika. Där jobbar vi med att hitta andra sätt att beskriva Afrika. Vi låter afrikaner berätta sin historia, tänker på hur vi använder oss av bild och vinklar och vi låter afrikaner vara på expertsidan, inte bara presenterade som offer.

Men trots att de har en medvetenhet i dessa frågor så konstaterar Birger Nilsson att misstag ändå görs eftersom värderingarna sitter väldigt djupt. Även på skolan och i undervisningen så finns olika planer och strategier för att jobba emot alla de fördomar som finns. Ulrika Sandin, vars huvudämnen är religion och samhälle berättar varför kursen Agera utan att diskriminera startade:

-Den startade med avsikt att motverka segregeringen på skolan. När jag började på skolan så var det mest utländska kvinnor på allmän kurs och vita svenskar på profilkurserna.

På allmän kurs kan man läsa in behörighet för universitet och högskola, profilkurserna har olika teman och vissa av dem är på distans. För de som behöver finns även baskurser med olika nivåer av SFI. Vidare förklarar Ulrika Sandin att man då försökte skapa en gemensam lokal för de olika kurserna där de kunde mötas. Ojämlikheten låg mycket i att profilkurserna hade lektioner för allmän kurs, när de kom tillbaka från sina olika resor, medan allmänkurs inte fick ha rollen som experter på något. Numera har allmän kurs även lektioner för profilkurserna.

-Vi har olika lektioner och samlingar, bland annat om hur andra kulturer firar nyår, giftemål och även hur historien varit, berättar Elin Ohlin, elev på Dokumentär i Världen. Omedvetna fördomar har försvunnit och ju mer kunskap jag får desto mer medveten blir jag, konstaterar hon.

Vendela Ganslandt som går i samma klass fortsätter:

-Det är jättevärdefullt. Det är kul att gå i skolan för man får saker som inte hör till undervisningen egentligen.

Fortfarande skillnad

Tom Lindman, även han elev på Dokumentär i Världen, konstaterar att det ändå är flest personer på allmän kurs som har en utländsk bakgrund och att det på profilkurserna fortfarande finns en vit majoritet. Ulrika Sandin utvecklar att skolan har kommit längre än många andra folkhögskolor men att de ändå har mer kvar att jobba med, både när det kommer till mångfalden i kurserna, men även inom personalstyrkan. Hon förklarar att en alltid måste aktualisera dessa frågor för att de inte sker automatiskt. Enligt henne har skolan till och med gått tillbaka lite i utvecklingen för att de inte jobbat aktivt med dem på ett tag. Man kan aldrig bli färdig. Detta kan även en avhoppad elev från folkhögskolan, som vill vara anonym, intyga. Den stora skillnaden mellan kurserna och den rasism hen upplevde var en stor anledning till henoms val att inte gå kvar. Hen beskriver ett klimat i klassrummet där hen, som var ensam om sin utländska bakgrund tystades ner när hen försökte säga ifrån när andra elever eller lärare sa någonting som hen visste inte stämde. Hen argumenterar även emot att allmän kurs får samma expertroll som profilkurserna. En stor del av problematiken enligt henom är att den vita majoriteten fortfarande har tolkningsföreträde för andra kulturer, vilket skapar en exotifiering.

-Låt en muslim som är muslim prata om islam, låt en afrikan prata om Afrika, låt en från Mellanöstern prata om Mellanöstern och låt en från förorten prata om förorten.

-Jag gick till rektor och lärare flera gånger och frågade om det var okej att elever på skolan sa n–ordet och sexistiska saker, men inget hände, konstaterar hen och fortsätter berätta att skolans ansträngningar att minska segregeringen inte gjorde någon skillnad i praktiken, att de fortfarande är blinda.

När Ulrika Sandin får frågan om hon blir förvånad av att höra att eleven slutade på grund av skolans problematik och att hen inte blev hörd svarar hon:

-Jag blir inte förvånad när jag hör det. Vår skola är väldigt uppdelad genom kurserna. Det är jättetråkigt att hen inte blev hörd. Det är alltid så när man utmanar normen och det kan vara jobbigt för den som tillhör den förtryckande strukturen att inse det.

Låt andra ta plats

Detta problem är strukturellt och något Röda Korsets skola inte är ensam om att ha. Ulrika Sandin berättar att det finns ett projekt folkhögskolor emellan som heter Inkludera mera vars syfte är att bidra till just det, ett mer inkluderande samhälle.

-Många av oss inser nog att vi behöver gå ett steg till, konstaterar hon.

hallway-1031005_960_720
Personen på bilden har ingenting med intervjuade personer i artikeln att göra.

Den avhoppade eleven anser att en förbättring behöver ske på många olika områden, bland annat vilka som tas in på profilkurserna, men också att det på just profilkurserna är en stark vithetsnorm som skapar hinder för att tänka annorlunda.

-Låt de andra ta plats! Det finns så många andra tunga tjejer, säger hen, det ska inte heller vara okej att prata förminskande om allmän kurs, eftersom det finns många olika anledningar till att folk går där. Och om man har tema ”Förort” till exempel så låt då de som levt och kämpat i förorten prata.

Fotnot: Den avhoppade eleven hade fler exempel på vad hen uppfattade som fel på skolan, men att skriva det skulle kompromissa med hens anonymitet.

Ida Oscarsson
Ida Oscarsson

 

Okunskapen är förblindande smärtsam

Det är lite rörigt i min skalle just nu. En känsla av att stå och stampa, en känsla av att det är svårt att få kontakt. Samtidigt rättfärdigar jag med att jag kanske försökt för lite, jag kanske borde ringt fler, eller sökt på internet ännu noggrannare. Så stannar jag upp och ser mig själv utifrån, en tanke ”Är det så det känns för alla som kämpar och som blir ignorerade?”

För ett par månader sedan hade min dotter feber för första gången sen hon föddes. Vi fick tid på vårdcentralen och gick dit med olika orostankar i huvudet. Som förstagångsförälder tas ju allt på blodigt allvar. Efter en stunds väntan så kommer läkaren in i väntrummet och säger dotterns namn. Jag ler mot honom, men i nästa stund så stelnar mitt leende för han har kommit fram till mitt barn, lagt händerna om hennes kinder och utbrustit ”Åh, vilket sött cappucinobarn!” Jag får bara fram ett stelt skratt.

Okunskapen är smärtsamt förblindande. Foto: Pixabay
Okunskapen är smärtsamt förblindande. Foto: Pixabay

Det tog flera dagar efter denna händelse för mig att placera mina känslor i rätt fack. Det var inte för än jag läste i boken Svart kvinna av Fanny Ndow Norrby om exotifieringen som jag förstod vad det var läkaren hade gjort med min dotter. Tänk vad sådana kommentarer kommer göra med henne när hon blir stor nog att förstå vad de betyder. Att en läkare ens kommenterar en patients utseende är helt absurt. Varför gör man det? Och om man ställer det i relation till om han skulle kommenterat ett vitt barns hudfärg med ”Vilken gullig gräddunge!” så blir det ännu mer absurt. Det hade aldrig hänt.

På sajten Antidiskriminering läste jag om vad en kan göra om man blir utsatt för rasism och kränkningar inom vården. Och det är egentligen inga konstigheter förutom att det återigen är den som blivit utsatt som måste agera, som måste kämpa för att bli hörd. Min första tanke med denna text var att göra något konstruktivt av den så att händelsen inte blir ännu en i mängden av dumheter som sker och som sedan glöms bort. Jag ville veta vad mitt landsting gör för att främja en antirasistisk miljö inom vården. Men enhetschefen för vårdcentralen ville inte ställa upp på en intervju. ”Det är inte det att jag inte tycker frågan är viktig, jag är bara inte intresserad.” Och det är det som är dilemmat, för hade hon tyckt att frågan var viktig så hade hon svarat på mina frågor. Som vit i Sverige så är detta en obekväm fråga som man inte behöver ta i om man inte måste. Och hon behövde inte så hon valde bort det.

Jag läste i en blogg skriven av advokaten Jörgen Frisk att det är få fall som går till rätten och får positivt utfall för den utsatte. Toppen på isberget är litet och mörkertalet stort. Och det är på ett sätt förståeligt. Som vit har jag aldrig blivit utsatt för rasism, men när jag nu för min dotters räkning försöker ta reda på hur en ska göra när en blivit det, inser jag till stor del varför. Mail svaras inte på, tjänstemän är på semester. Tålamodet man måste utrusta sig med för att få några enstaka svar är inte att leka med. Jag önskar att det vore annorlunda. Frågan är hur det ska bli det? Givetvis delvis genom att varje enskild händelse börjar anmälas. Men oavsett om det blir så, hur kan det bli skillnad om allting går så himla långsamt, om den utsatte möts med tystnad? Förhoppningsvis är det inte alltid såhär. Jag vet ärligt talat inte eftersom det är första gången jag fått denna erfarenhet. Till stor del är det nog där förändringen måste ske. Vita människor måste bli utbildade från låg ålder om rasismens historia, och framför allt hur det ser ut nu. För okunskapen är förblindande smärtsam.

Ida Oscarsson
Ida Oscarsson