Etikettarkiv: intervju

Intervju med nya artisten och dagens födelsedagsfirare Bintti Touray

Fakta om Bintti Touray
Fakta om Bintti Touray

Thegambia.nu har fått chansen att intervjua den relativt nya artisten Bintti Touray från Malmö. Bintti har släppt två singlar och är nu på gång med en EP. Läs om Bintti och var hon hämtar sin inspiration från och lyssna på hennes låtar här nedan.

Du har nyligen släppt en låt, berätta lite om den.

Ja, den handlar om att allt inte handlar om ord, utan handlingarna du gör och visar.

Hur har mottagandet av din nya låt varit?

Jag har fått ett mycket bra mottagande. Min första låt som jag någonsin släppte spelas på din gata. Och nu låten ”Should have known better” som har fått otroligt bra respons av massa olika bloggare och folk runt omkring mig. Jag är otroligt glad.

Bintti Touray Foto: Privat
Bintti Touray Foto: Privat

Hur länge har du hållit på med musik och vad fick dig att börja intressera dig för musiken?

Jag har sjungit så länge jag kan minnas. Ända sen jag var liten. Min pappa är musiklärare, där han undervisar afrikanska trummor, djembe trumman och med sina kollegor undervisar dom afrikansk dans, sång och trummor.

Jag njuter definitivt att mottaget men jag och min producent Sindri jobbar på en ny låt som släpps om några veckor. Att få en sådan respons har bara gjort mig ännu mer taggad och motiverad.

Bintti Touray Foto: Privat
Bintti Touray Foto: Privat

Har du planer för nya låtar redan nu, eller njuter du av mottagandet på din nysläppta låt?

Jobbar med musiken och har förhoppningsvis kommit någonstans med min karriär.

Jag har alltid velat spela in, men aldrig haft tålamodet att sätta mig ner och i princip ta det lugnt. Jag är mer en live- artist och jag älskar att stå på scen och köra loss. Så att börja spela in har varit lite som en utmaning för mig. Jag är otroligt stolt över att det har gått så bra som det gör och har gjort. Jag ser fram emot att utvecklas musikaliskt och ingenting kan stoppa mig. Min pappa har varit min motivation. Han har kämpat för sin musik och lever nu på musiken. Han är en sann förebild för mig.

Bintti Touray Foto: Privat
Bintti Touray Foto: Privat

– Jag vill tacka min producent, Sindri Jonsson. Jag tog kontakt med honom för jag visste att han var en förebild för många unga i Malmö. Och jag undrade ifall han visste några producenter i Malmö som kunde hjälpa mig att spela in. Han gav några exempel och sen erbjöd han att själv vara tillgänglig. Jag blev chockad och väldigt glad att han ville arbeta med mig, fför han är en väldigt duktig musiker. Efter det bokade vi in ett möte och sedan dess har det rullat på. Vi arbetar bra som ett team och hjälps åt väldigt mycket. Både jag och min producent tror på att man kommer längst om man hjälps åt. Så jag vill bara ta denna sista rad till att tacka min familj som alltid trott på mig och min pappa för all musik och mest av allt vill jag tacka Sindri som tror på mig och jag kunde inte önska mig en bättre producent!

Här nedan kan du se Binttis två musikvideo:

Vi på thegambia.nu tackar Bintti så mycket för att hon tog sig tid att bli intervjuad och så önskar vi förstås all framgång med hennes karriär! Samtidigt passar vi på att önska Bintti ett STORT GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN IDAG!!

Fatou Touray
Fatou Touray

 

Intervju med Modou George som är med och öppnar modemässan i New York

Bild: Modou George
Bild: Modou George

Hong Kong ena dagen, Dubai nästa, en kort sväng till Stockholm och sedan iväg igen… Modeskaparen Modou George ställer gärna upp på en intervju med thegambia.nu mellan flygningar och modevisningar.

Var kommer ditt intresse för mode från?

Mitt modeintresse grundar sig i att jag i en tidig ålder använde min utstyrsel till att uttrycka min karaktär vilket är tydligt om man kollar på de klädval jag har haft genom åren. Mitt intresse för modebranschen har ökat mer och mer ju äldre jag har blivit. Jag har alltid tyckt att det är väldigt fascinerande människor inom modeindustrin som gärna sticker ut med sina unika klädval och sin egna spets till att uttrycka sina känslor och karaktär. Jag prövade på att modella under en period och slutade med att börja driva flera modevarumärken tillsammans med kollegor.

Vilken är din största personliga framgång inom modebranschen?

Min största personliga framgång inom modebranschen var att gå emot strömmen och lansera accessoarvarumärket X Design Sweden för män trots att branschen var tydlig med att den skandinaviska mannen inte var redo att anamma smycken ännu. Trots det så har vi på ett år över 50 butiker som säljer våra produkter runt om i hela landet samt att vi når ut till cirka 80 länder med vårt sortiment.

modou georgeKlär du dig alltid moderiktigt själv?

Jag vill inte påstå att jag personligen alltid klär mig väldigt moderiktigt, däremot så tänker jag definitivt väldigt mycket på vad jag sätter på mig för kläder. Beroende på tillställning, jobb eller uttryck så klär jag mig efter rätt mode som jag själv trivs med.

Vad står ditt klädmärke Blac Ivy för?

Blac Ivy utgår alltid från det svarta. Det stilrena. Det ska vara high-fashion influerad av street och urbant mode. Annorlunda, lite mer exklusivt, en särskild känsla, något alldeles eget. På den senaste visningen bar modellerna masker över huvudet, var barfota och kom ut ur rök. Vi jobbar mycket med att skapa en viss typ av känsla. Vår senaste kollektion som beskriver känslan väldigt bra heter ”White toughts in a dark room”.

Bild: Pressbild
Bild: Pressbild

Du ska öppna modemässan i New York. Hur känns det och hur kommer din presentation att se ut?

Det känns än idag rätt overkligt att jag tillsammans med mina kollegor Ylber Mehmeti, Vetton Gramozi, David Hansson och Cesar Bergh skall presentera Blac Ivy på New York Fashion Week som känts att vara utom räckhåll så här tidigt för ett nyetablerat varumärke. Det är en otroligt stor möjlighet för oss att visa vad vi står för och hur hårt vi är beredda att kämpa för att bli en viktig pelare inom modeindustrin. Vi kommer att ha ögon på oss från press över hela världen, det är verkligen ett tillfälle för oss att förmedla vår vision av ett modemärke.

Anledningen till varför vi får öppna New York Fashion Week enligt dem beror på att de tror så pass mycket på oss och tror att vi är ett av de upcoming varumärkena som kommer bli riktigt stora internationellt. Samt att de vill inviga med någon de anser vara väldigt speciell. Om man kollar på vår senaste modevisning som ett exempel så lyckades vi skapa en väldigt teatralisk upplevelse som normalt sett är väldigt olik den neutrala modevisningen.

Vad gör du om 10 år och hur har det gått för dig då?

Om 10 år bor jag i New York och bedriver bland annat Blac Ivy som då är ett internationellt och väletablerat modevarumärke. Samtidigt som jag också påbörjat min resa inom fastighetsbranschen i och med mitt arkitekturintresse. Förhoppningsvis är jag också då på resande fot för att hålla föreläsningar om motivation och inspiration för ungdomar i skolor samt inom start-ups. Och sist men inte minst så hoppas jag på att jag påbörjat min största dröm av dem alla vilket är att att vara delaktig i att bygga upp barnhem i Gambia!

Till sist: är det något du själv vill tillägga som du vill förmedla till våra läsare?

I och med den uppväxt som jag själv har gått igenom så har jag kunnat samla på mig extremt stora lärdomar och erfarenheter. Ingenting jag gör idag hade varit möjligt om jag inte hade haft turen att få ha två mödrar, både min syster och min mamma har alltid gjort allting sedan jag tog mitt första andetag i den här världen för att skapa möjligheter för mig. Sen jag var liten har de implementerat i mitt huvud att jag är den enda personen som kan sätta begränsningar för mina förutsättningar. Att oavsett alla hinder och motgångar jag kommer stöta på i livet så är ingenting omöjligt såvida jag är beredd att göra mitt bästa för att ta mig runt och över dem. De har verkligen fått mig att tro på mig själv och det är vad som gör mig till den personen jag är idag.

Det som är svårt för många idag är att skapa en vision om vad de vill göra med sitt liv för att det kan kännas långt ifrån vad som för dem är realistiskt i nuet.

Om man lägger en tegelsten så perfekt man kan varje dag så har man tillslut byggt upp en mur av tegelstenar. Från början kan det verka orealistiskt men om man är tillräckligt fokuserad på att ta ett steg i taget så når man snart sitt mål.

Vi på thegambia.nu tackar Modou George för intervjun och passar på att önska lycka till med både öppningen av modemässan i New York, men också med andra projekt! Tack, Modou!!

HÄR kan du följa Blac Ivy på Facebook.

Fatou Touray
Fatou Touray

Intervju med artisten Ibrahim Joaque (Se premiärvideon här)

Artisten Ibrahim tillsammans med DJ Black Moose
Artisten Ibrahim tillsammans med DJ Black Moose

Vår krönikör Musa Black Moose Jallow har tidigare skrivit om sin nya artist Ibbe (HÄR) och nu släpper han sin första officiella låt: Du & Jag. Vi på thegambia.nu passade självklart på att ta pulsen på honom i samma veva som han nu släpper videon. Vem är han då Ibrahim Joaque? Videon kan du längst ned i intervjun.

Är det ditt första officiella släpp?

På sätt och vis kan man säga att det är mitt officiella släpp. Ja, jag har gjort musik innan men det har aldrig varit så seriöst som det är nu.

Var finner du din inspiration?

Min inspiration finner jag lite överallt, mycket kommer ju såklart ifrån andra artister, kända som okända, men även ifrån vardagen, problem, handlingar eller beslut som jag bemöts av.

Berätta gärna lite om din bakgrund, vem är du?

Jag är en kille som har hur många bollar i luften som helst. Jag har spelat amerikansk fotboll på elitnivå, åkte ner till USA och bodde med min pappa där samtidigt som jag gick mitt junior year på High School där. Jag har även varit nere med svenska juniorlandslaget i Texas och spelat ett VM. Jag är väldigt spontan, vill att saker ska gå snabbt och tålamod är inte min starkaste egenskap, säger Ibrahim och skrattar. Jag är född i Sverige men mina föräldrar kommer från Sierra Leone som är ett litet land vid Afrikas kust, känt för sina diamanter. Jag har en äldre syster som precis pluggat 3 år i London.

Vad har du för framtidsplaner?

Mina framtidsplaner är först och främst att göra klart min EP, därefter får vi se vad som händer. Musa (vår krönikör Musa Black Moose Jallow, reds anm.) min vän/manager/mentor har lärt mig att ha tålamod inom musikvärlden, saker och ting kommer att hända men allt tar sin tid.

ibbeKan du berätta lite om det här släppet?

Det här släppet betyder väldigt mycket för mig, det är min första seriösa låt på svenska, har aldrig gjort något seriöst på svenska innan. Jag började min musikkarriär som många andra genom att rappa på engelska, därefter träffade jag Musa och saker förändrades. Jag måste personligen säga att jag älskar låten, det är en bra låt, inget snack om saken men varför jag tycker om den så mycket är för att om man lyssnar på både min och Lokals vers så pratar vi om händelser som jag tror många människor kan ta del av. Inspelningsdagen till låten började med spöregn, jag var så nervös men senare mot kvällen blev allt bra, vi körde på och fick en riktigt fet video. Jag vill tacka alla som kom och visade kärlek och hjälpte till, utan er hade videon inte blivit så bra som den är idag. Jag vill inte nämna några namn för kanske glömmer någon då. Sen vill jag även tacka Puzzle Prod som gjort videon.

Till sist…

Sist men inte minst vill jag bara tacka alla som har stöttat mig hela vägen, detta är bara början på min resa men utan er så hade det inte gått. De som känner mig vet att jag har gått igenom mycket och vissa stunder har varit tyngre än andra. Jag vet att jag sa att jag inte skulle nämna några namn men gör det ändå. Jag vill ge ett stort tack till min producent Oscar Lewander som står för hela produktionen, tack du är så jävla grym! Nu när jag ändå är igång vill jag tacka Musa, BoBo GLA ( Kalle, Patryk, Musa, Oscar) grabbarna A&A, Boogie och alla som deltog i musikvideon. Detta är starten på något stort och ett stort tack till thegambia.nu

Och vi passar på att tacka Ibrahim för intervjun och för att vi får ta del av den första officiella låten direkt! All lycka och framgång önskar vi dig!

Fatou Touray
Fatou Touray

The Gambia is a blueprint for what Africa can be Says renowned American singer

DSC_0104
Yewande Austin

Yewande Austin, known as the ‘First Lady of the Alternative Soul’, is an acclaimed African-American singer and a Monarchy Records signed artist, who was nominated for the 2013 CNN 2013 Hero Award in recognition of her great philanthropism of producing programmes for over 10, 000 AIDS orphans. A lecturer, artist and an activist, Yewande is widely noted for saying things as they are about issues that are critical to the advancement of humanity. Her independent approach to issues has made her earned the respect and admiration of many a people around the globe.

Her socially charged music (alternative soul genre) might have taken center stage with the likes of the Black Eyed Peas, Maroon 5, and India Arie, but it is her work as an award-winning lecturer, activist and honorary U. S. Cultural Ambassador that has become perhaps her greatest achievement. Her official biography stated that since 2006, her humanitarian organisation (Change Rocks Foundation) has used music to empower children with critical life skills – education, health awareness, leadership and sustainable skills – to break the vicious cycle of global poverty.

This summer, she is expected to take her life-saving work to Nigeria, a country that has in recent times seen worst crimes against humanity due to the activities of the militant group, Boko Haram. The group’s recent move to kidnap nearly 300 schoolgirls has drawn international outcry and condemnations, and Yewande like Michelle Obama, has been speaking against the cowardice move.

I caught up with her recently during her maiden visit to The Gambia to partake in the 11th Edition of the International Roots Homecoming Festival.

thegambia.nu: Thank you very much for granting this interview. You have been in The Gambia for a while to participate in the 11th Edition of the International Roots Homecoming Festival. As a first time comer, how has the experience been like for you?

Yewande: My experience in The Gambia has been like no other. I have had the honour of producing programmes in seven other countries across the continent of Africa, and every experience has been special. The people are consistently very gracious, hardworking, kind and really appreciative of the opportunity to exchange ideas for the betterment of Africa. But there is something very special, and I even refer to my friends back home as the place been quite magical and I struggle to figure out what exactly it is?

One of the things I think are very unique to The Gambia is it has to do with size perhaps – that sometimes just like with technology, the more advanced we become, the more disconnected we become from society. I think the size absolutely impacts on the closeness that people have with one another. I have met about 10 different Fatoumattas, 20 Lamins you know – everybody is connected in some special way.

The Gambia can become another Silicon Valley, why not! This is a continent that has given birth to so many innovative ideas that have changed the world that we are so often not credit with. From the descendants of Africa, [we have] Charles R. Drew who discovered blood plasma to an African who actually invented the ironing board (Sarah Boone), and the traffic lights (Garrett Augustus Morgan), to Philip Emeagwali, who is known as one of the fathers of the internet out of Nigeria. We are not given credit for the remarkable life-changing and life-saving contributions we have made to the world. So why can’t The Gambia be a Silicon Valley?

All of the knowledge and resources that we need are right here. Healthcare, I myself is somebody who have actually benefited from that in the United States. I was very ill with a heart condition just two years ago. But by the grace of God I actually had a healthcare that year because of the preliminary phase of Obama Healthcare Reform. We cannot expect our children to do well in school, to pursue vocations that have sustainability unless they are healthy, unless they have access to the tools that they need to thrive. I think that for those reasons, The Gambia is really a blueprint for what Africa can be.

thegambia.nu: That’s a very inspiring analysis. Well you participated in the 11th Edition of the International Roots Homecoming Festival. What is your take on this initiative that’s attempting to reconnect Africans and those in the Diaspora?

Yewande: The Festival was inspiring and it was actually for me seeing all the stories that I read as a little girl; the stories of enslaved Africans that had the audacity to free themselves, to educate themselves, to free others, and make such inspiring and significant contributions to the world. The stories I read about Frederic Douglass and so on, who were born into slavery and became phenomenal contributors to this world. It was like seeing all those stories coming to life.

I have said a few times on this trip that I cannot undervalue this statement that people have come to know me as Honorary US Cultural Ambassador; they know me as an activist; they know me as a singer and as an award-winning lecturer. But I was nothing until I know my heritage. Not until I know the stories of where my ancestors came from; the trials they had to endure; the fight to overcome; and then to know how they thrived.

That’s a story that I have responsibility to continue with, in a way that not only celebrates all of their achievements, but honour the sufferings and sacrifices that they made to give me the opportunity to do what I do today and to be who I am. People very often ask me “why do you do this work”? You can be someone’s wife and be taking care of that, you can be a pop star; all the children want to know if you are married, no I am not – maybe that’s an option one day.

But I know is not by accident that I am in this position. I feel like I was born to do this work and it was the stories that I heard as a child that planted a seed in my young mind that I can do anything that I wanted to do and be anything that I wanted to be. That’s what we as Africans and those of us in the Diaspora are made of.

You will be sitting there waiting on someone to give you the okay to get off the plantation for the next 100 years, you will be waiting for someone to say you are a leader and you can do it. We have to look at the stories of our ancestors and know what is possible and that’s exactly what the International Roots Festival shows us in the Diaspora.

Anything is possible, it reminds us about where we come from, and many other stories that have such critical omissions, that we are lost about who we are. I am very honoured to be part of the Roots Festival and I am excited to share with all of my friends and colleagues in the Diaspora that this is something we shouldn’t do once in a year or every two years, this is a commitment we should be making all-year-round.

thegambia.nu: You seem to have a passion for the promotion of girls’ education and during your recent meeting with the Gambia’s vice president, you indicated your impression with the country’s education system. How important is it to provide free opportunities for girls to enable them have access to perhaps one of the most important basic human rights – education?

Yewande: Providing our girls with equal access to education is as vital as air is to living! I had the understanding of my history when I was young, but without that education I would not have had the things that I needed to create my own stories. So often we are waiting on somebody else to save us; we are waiting on somebody else to validate our assistance; we are waiting for somebody to give us the opportunity and unfortunately in this economy, we can’t afford to sit still and we can’t afford to wait for anybody to give us a hand up. We have to be prepared and equipped with the tools that are needed for us to create our own path.

We now know that education is the only path to socio-economic freedom. This is what we have to do for our girls. But how is it delivered? This is very important. My foundation uses music and art as a tool to reinforce the importance of education to keep sustainable skills and to keep basic academic enrichment of subjects that are very critical like science, technology, engineering, mathematics. So music and art are an integral part of how we deliver the message.

thegambia.nu: Yewande you are also the ‘First Lady of the Alternative Soul’. What can you tell us about this portfolio?

Yewande: Wow! I was recently signed by the Monarchy Records and my style of music is what I do call “alternative soul”. It’s a mixture of soul but it uses a whole lot of styles like hip hop, rock, world beat, reggae and anything that help me deliver the message. At a time early on when I started to write my music, I made a commitment that I will write music for all people and I think music has that power to connect us, inspire us and so I want to write music that inspires all. So I tend to draw on different musical styles to promote messages of hope, peace and love.

thegambia.nu: I understand you are also a lecturer. How do you marriage all these responsibilities – activism, playing and teaching?

Yewande: You know it was a natural transition for me, but it’s not the easiest thing in the world to do. But it’s another part of who I am. For me being a lecturer is being a bridge between music, history and socio-economic development. That is the bridge that allows me to create a platform that connects all three of those things and that’s who I am! I’m not a simple woman, but it all makes sense to me and I’m so grateful that people around the world that bring me it makes sense to them too.

We have for far too long undervalued the power of music and the art; we undervalued the impact that history can have on a child. So the delivery of blending music and history and socio-economic development is what I do as a lecturer. As a lecturer I lecture in several different universities and public schools around the globe.

thegambia.nu: Obviously you are known for speaking bluntly about issues like wars, poverty, disease, that other artists shy away from speaking. What inspires you to develop a culture of saying it as it is?

Yewande: I guess I have the confidence to speak about these issues because it’s not something that I was told, it’s what I have seen with my very own eyes. When you take the time to step outside of your comfort zone, you tend to make a difference. I think it’s an issue we have within the Diasporans that we invest our dollars in travelling into Europe, Japan, Australia, Hawaii and even the Caribbean Island – something that is exotic before we invest in our own people.

And when I first came to Malawi in Africa in 2006 and I headlined the League Malawi Music Festival, I found out that it was benefiting the AIDS orphans. I jumped at the opportunity to teach the children, no one paid me to do it. In Africa, I see all of these sufferings and at that time Malawi had the third highest rate of AIDS in the world. You can’t see something like that and turn away. I came back to Africa many times on my own and the money that I get from lecturing is the money that I invest in my non-profit organisation.

And while I have been fortunate to get some grants from the US Embassies and the US State Department, much of it has come out from my very own pocket – that’s the choice I make because I know that I couldn’t look away and that’s why I am really encouraging so many of my peers to do. Unfortunately, we are guilty in the United States of driving the Mercedes Benz, BMWs and have a million dollar home, but I know people who have all those things and have never left the United States, who have never been to Africa out of fear, out of ignorance, out of not taking the time to really see the beauty that Africa has to offer with their very own eyes.

For me, I started going when I was very young and my mum made sure I had a better understanding of how the world works. When I was 11, 12 years old, she actually took me to the match against the apartheid in front of the South African Embassy in Washington DC. As scared as I was, I went and I found power in that that maybe I can make difference. As a teenager, she didn’t allow me to just run the streets and do what other teenagers do – going to the mall or hanging out with their friends all the time.

She made sure I fed the homeless. As scared as I was, I did what my mother said trusting that there was something to learn and I did it. I learnt that one person can make a difference, but can’t promote the sustainable change unless they have other leaders that they can join with.

So I guess that’s really why I was tired of being lied to from European and American history books that have been found to be 70% inaccurate. Now what does that do to a child in the Diaspora? That means I got something that’s not valuable; that I haven’t done anything? So we have to speak the truth to promote healing.

thegambia.nu: As the United States Cultural Ambassador, what are your specific roles?

Yewande: Doing what I do! I think it’s one of the best honorary titles I could be given and that is to be a bridge; a bridge for change on the highest and deepest level possible; to be a bridge for the voiceless; to say that your place in this world is not by accident – that you are necessary to this world and coming to the lives of especially the children who may be losing hope and to remind them that there are greater prospects in life for them.

thegambia.nu: Tell us about the work of your charity – the Change Rocks Foundation (CRF) and some of the achievements it has registered thus far?

Yewande: The Change Rocks Foundation began in 2006 actually during my very first visit to Africa, Malawi. I was previously a director of Arts and Outreach for a performing arts organisation in Maryland. As you know I already have a great love for music and the history of social change. With all of that together, seeing with my very own eyes the level of sufferings happening here in Africa, but more importantly, the light that I saw coming on in the eyes of children that I work with, that’s what gave birth to CRF.

We simply do everything that I am doing here and that is using music and arts as a tool to empower vulnerable youths with critical tools they need to change the outcome of their lives. So we teach them sustainable skills development, leadership skills, conflict resolutions skills and so on. Also we just launched a STEAM (Science Technology Engineering Arts and Maths) programme.

So what STEAM does actually is using music and arts to deliver the principles of arts science, technology, engineering, arts and maths. I have been very blessed to have introduced the programme in nine countries around the world, seven of them in Africa. We work with well over 10, 000 children on the continent and internationally around 50, 000 youths that we work with. I was very honoured in 2013 to receive the “Real Player Video Humanitarian Award” and also in 2013 I was the CNN Hero Award nominee.

thegambia.nu: And do you have any plan to extend to The Gambia?

Yewande: Oh absolutely! That’s number one on the list (laughs).

thegambia.nu: It has been a very interesting interview, but before taking leave of you, what are your last words as far as this interview is concern?

Yewande: (After a deep breath). What should I say that I haven’t said already? (laughs!) I was prepared for what I should expect when I came to The Gambian Embassy in the US, but my experience here has surpassed anything that I was told. America and the world has a lot to learn from what Gambia is doing here and I am so glad I got to see with my very own eyes that change is not only possible, but it’s happening right here in The Gambia. You may be one of the smallest nations in Africa, but the ideas are not only very large, but attainable and I have seen people stepping up to the challenge.

thegambia.nu: Thank you very much for your time.

Yewande: Thank you too.

Hatab Fadera
Hatab Fadera

INTERVJU – ADAM TENSTA

Adam Tensta Pressbild: Sara Ringström
Adam Tensta Pressbild: Sara Ringström

Han ville att Tensta skulle slutas kopplas med negativitet och vill uppmärksamma vad utanförskap har för påverkan på folk. TheGambia.nu träffade Adam Tensta och pratade om kopplingen mellan punk och hiphop, utanförskap, musiken och ansvaret som kommer med att ”ha ett namn”.

 

Det är en tidig eftermiddag i maj, jag tar för första gången i mitt liv blåa linjen till Tensta och möts av vackra citat som är nedklottrade på tunnelbanestationens väggar och fastnar framför ”Vi måste bygga en livsduglig värld åt oss som lever nu och för kommande generationer” av Hans Palmstierna och knäpper av ett kort.

Kort därefter får jag ett samtal av Adam med en vägbeskrivning till hans hem. Hemmets unika inredning får mig att reagera och jag hinner tänka ”det speglar hans stil” innan jag blir ledd ut till balkongen med fika.

  • Det är väldigt goda apelsiner det här, ska du inte ha? Säger Adam och skrattar till innan jag har hunnit inleda intervjun, och pekar på ett fat fyllt med apelsinklyftor.

Han är killen från förorten som visade världen att man kan komma långt med en stor portion talang och envishet.

  • Det blir som en självkurerande profetia ifall man är från ett sådant här område och bara får höra negativa saker, även fast man bor här och vet att området är fyllt med positiva saker också. Det blir överväldigande när folk hela tiden förväntar sig att man ska göra dåligt ifrån sig för att man kommer därifrån man kommer. Jag ville bryta den trenden med mitt namn.

 

Är det därför ditt artistnamn är just Adam ”Tensta”?

  • Ja, jag satt på google en dag och sökte på ”Tensta” för att se vad som skulle komma upp och alla toppresultat var fyllda med negativt laddade ord som ”socialbidrag”, ”värdetransportrån”, ”brottsstatistik”, ”segregation ” och ”utanförskap ”. Min tanke med namnet var att man skulle söka på Tensta och få läsa något positivt.

 

Du är ju väldigt engagerad i det här med utanförskap i förorter och bland ungdomar, och släppte under 2013 musikprojektet ”Last days of punk”. Kan du berätta lite om det? Vad fick ni för respons?

  • Jag gjorde den parallellt med min förra platta ”Scared of the dark”, mest för att jag hade lite tid över. Den är bara släppt i 250 exemplar på vinyl för samlare, men responsen har varit bra. Vi har skickat den lite över hela världen. Det kommer ett digitalt släpp så småningom.

 

Varför punk?

  • Har man inte koll på historien, så är kopplingen mellan punk och hiphop kanske inte så tydlig, men punk var det som hiphop är idag. Det vill säga den genren som speglar samtiden för folk i ett utanförskap, den enda ”korrekta” dokumentationen om hur folk lever idag. Det är därför hiphopen är så viktigt, för att vi som sysslar med den är de som visar ”den rätta sidan” av saker och ting. Det är det här som punk var. Annars är det ”brandsläckarmentaliteten” som gäller, att ”nu kastar de sten igen” eller ”nu har det skett ett värdetransportrån”. Så kopplingen är tydlig trots att det är två olika genres. Sen så var det inte en punkskiva jag gjorde utan det var en hiphopskiva också.

 

Var tror du att utanförskapet kommer ifrån?

  • Från vissa strukturella krafter i ett samhälle och inifrån, och med det menar jag hur till exempel arbetsmarknaden ser ut, hur bostadsmarknaden ser ut och hur det ser ut i gemene mans hem gällande fördomar. Alla har ju fördomar såklart, men man får inse att det är något man måste jobba med varje dag för att komma förbi. Man kan inte blunda för det och säga att utanförskap inte existerar, och man får inte normalisera fientlighet oavsett vad det är för typ av fientlighet.

 

Är det här något du fick uppleva under din uppväxt?

  • Jag upplever det varje dag.

 

Hur håller du dig motiverad när tålamodet tryter?

  • Det är bara att kolla vart jag kom ifrån. Jag kommer ifrån ett område där man inte har haft några profiler, medan jag nu får uppträda världen över med något som jag suttit vid köksbordet och själv skrivit. Det är motivation nog att fortsätta. Sedan har jag mycket som jag fortfarande vill berätta, både om samhället i sig och om mig själv som person. Jag vill berätta min historia.

 

Men när du var ung och inte hade framgången att se tillbaka på, hur höll du dig motiverad då?

  • Jag har alltid drömt stort och har en envishet som gjort att jag inte tappat framförhållningen. Jag visste redan från början att jag inte skulle bli som ungarna som hängde vid tunnelbanan, jag ville inte det. Jag ville göra något större och jag ville göra morsan stolt.

 

Hur har familjen hanterat din framgång?

  • Bra. Kort och konsist.

 

Adam Tensta slog igenom 2007 efter att han släppt låten ”My cool”, som snabbt placerades på Sverigetopplistan. Även bloggaren Perez Hilton uppmärksammade låten på sin välkända blogg.

 

Hur var det att gå igenom hypen ”My cool” fick?

  • Kul! Redan när jag släppte min första låt ”banging on the system” så blev det större än jag hade trott med tusentals nedladdningar, och det öppnade många dörrar för mig.

 

Hur skulle du säga att du har utvecklats i ditt artisteri sedan dess?

  • Mycket är densamma, som hur jag ser på mig själv och mitt artisteri, vart jag bor och så vidare. Jag ser på det som att jag bär med mig en ryggsäck som jag packar med upplevelser och information. Jag skriver låtar med en annan rutin och har blivit van vid hur man gör en skiva. Saker jag inte var intresserad av förr intresserar mig nu, exempelvis att man har blivit kopplad till massor av välgörenhetsprojekt etc. Det kommer ett ansvar med att ha ett namn, man har ett stort inflytande och då får man göra något bra av det också. Det behövs profiler att kunna se upp till.

 

Vad skulle du säga är mest annorlunda som etablerad artist?

  • När man är etablerad är det en annan hunger som man får visa upp, men samtidigt så är jag i en bra position i min musik, för att jag kan agera lite hur jag vill eftersom det är den ”stämpeln” jag har. Det blir liksom inte ”konstigt” när jag gör något annorlunda på grund av hur jag har jobbat under min karriär.

 

Vad är det största skillnaden med att spela för exempelvis amerikansk publik jämfört med att spela

i Sverige där du är etablerad?

  • Man har mer att bevisa för publiken där man inte är etablerad. Det blir som en utmaning i mitt eget huvud liksom. Jag vill att publiken ska känna att det var värt att komma.

 

Har du en speciell spelning som du kan klassa som din favorit?

  • Det finns många, men Arvikafestivalen 2008 var legendariskt! Den dagen och den aftonen kändes som en dröm. Innan spelningen tänkte jag ”kommer det komma mycket folk? folk har endå festat i flera dagar”, men det var sjukt mycket folk! Det var speciellt, det var livet för mig.

 

På ”The undeniable tape” som släpptes 2013 har alla låtar en feature, vad var tanken bakom den

skivan?

  • Jag ville släppa musik som inte hade något egentligt samband mer än att det var jag som låg bakom låtarna. Jag gjorde låtar med oetablerade artister som jag tyckte var bra helt enkelt. Det är lite så jag vill jobba. Jag gör hellre låtar med oetablerade artister än med etablerade för att jag vill ge folk något nytt, det är mycket roligare. Vi döpte plattan till ”The undeniable tape” för att jag lever efter den filosofin. Gör jag något som är tillräckligt bra så är det ”undeniable”, det blir så självklart, man kanske inte gillar mig som person eller min musik, men man kan inte hata på plattan för att den är så bra.

 

Du är med på RMH’s remix av ”Tystas ner” tillsammans med Stress och Aleks mfl. I slutet av din

vers säger du ”jag är stolt för att svensk, men jag skäms för att vara svenne”, kan du berätta vad du

tänkte när du skrev den?

  • Jag är stolt över att jag kommer härifrån, men jag skäms för hur vissa som har privilegiet att vara födda här förvaltar det. De är giriga och främlingsfientliga och det är pinsamt att de ens existerar. Jag tänker på vad som anses vara bra med Sverige, sjukvården, att det är solidariskt och så vidare, att man håller på att köra det ryktet i graven tycker jag är sjukt. Jag skäms för många av mina landsmän.

 

Vad har du för planer för 2014?

  • Släppa min nya EP och dra ut och spela lite i sommar. Sen har jag en smyckeskollektion på gång som förhoppningsvis släpps i september.

 

Hur blir du bemött i Tensta efter din framgång?

  • Det är mest positivt, men sen så finns det alltid de som har annat att säga. Det är ett bra kvitto på att man gör intryck, man är ju ingen tills dagen man har hatare.

 

Till sist, har du något som du vill dela med dig av till Thegambias läsare?

  • Jag vill att läsarna håller ögonen på mina kamrater i RMH Rec. Dida, Silvana Imam, Eboi och Nebay Meles. Dom kommer alla att släppa nytt material i år.

Vi på thegambia.nu tackar Adam Tensta för att han tog sig tid att bli intervjuad och önskar honom fortsatt framgång i det han gör!

Foton: Pressbilder, Sara Ringström

Midia Saleh
Midia Saleh

Vardagssamtal om hudfärg

Jag har bestämt träff med Ibrahim 12 år på en pizzeria. Ibrahim har en förälder från Gambia och en från Sverige. Han har både äldre och yngre syskon. Ibrahims största intresse är basket. Han tränar basket på vardagar, spelar matcher på helger och basketbollen studsas mellan alla punkter Ibrahim rör sig utomhus. Vi ska prata om hudfärg.

thegambia.nu: Vilken hudfärg tycker du själv att du har?

Ibrahim: Jag tycker jag är lite mörk. Ibland säger jag brun och ibland mörk. Jag är ju både svart och vit, men jag känner mig mest som svart, om man måste välja. Fast det beror på…

THG: Vad beror det på?

Ibrahim, 12 år
Ibrahim, 12 år

Ibrahim: Alltså det beror vilka man är med. När jag är på basketen så brukar de som är födda några år före mig säga att jag är light skin. De säger så! Light skin. Men de som är mörkare än mig i laget kallar de dark skin. När tonåringar som jag inte känner, eller tonåringar som jag känner lite eller inte alls ser mig, så brukar de alltid säga att jag är så söt. Gullig. Då säger de (här omvandlar Ibrahim sin röst till en ljusare röst som pratar med ett mindre barn): ”Åååh, vad guuullig han är…!” Men inte alla, men alla vanliga tonåringar, men inte de som är jättesvenska… Men vanliga, tonåringar, du vet, som vem som helst, både mörka, svarta och vita blandat…

TGN: Känner du dig mer som brun än som vit eller svart?

Ibrahim: Alltså, jag ÄR ju brun. Jag är inte svart och jag är inte vit. Jag har båda färgerna och då är jag brun.

TGN: Om du fick önska vilken hudfärg du ville, vad skulle du vilja ha för hudfärg då?

Ibrahim: (Här kommer svaret på en gång, utan eftertanke) Som jag är! Jag trivs mest med att vara precis som jag är! Fast ibland verkar det lite coolare att vara svart, i alla fall som vissa svarta äldre killar är, men nej, jag vill ändå mest vara som jag är. Brun. Eller light skin som de äldre kallar mig ibland… (Här skrattar Ibrahim)

TGN: Tror du alla tycker att du är light skin eller mörk?

Ibrahim: Som jag sa, det beror på vem det är. Jag tror att de som inte känner mig och bara ser mig, ser mig som mörk, men så finns det en del som ser mig som ljus mörk, som light skin. Igår var jag hos frisören med min storasyster och där inne var alla svarta, för det är ju en afrofrisör, liksom… Det var jättemycket folk där och många var där för att klippa sig och där tror jag de ser att jag är mörk. Sen kom det in en helt vit man där, fast alla andra där var mörka och det blev helt tyst. Jag tror ingen kände honom, men det verkade som han bara kom in för att klippa sig som alla andra, men det kändes lite konstigt, för vita brukar ju inte gå till afrofrisörer direkt. Eller jag har bara sett vita som kommit dit med sina mörka barn som ska klippa sig, eller sin man eller nåt, men ingen vit brukar komma dit för en klippning…

TGN: Är det viktigt med hudfärg?

Ibrahim: Det ändrar ju inte hur man är, men ibland kan det vara bra och ibland inte, men jag tycker i alla fall att jag är perfekt som jag är!

Fatou Touray
Fatou Touray

 

RASKORTET – Att vara svart i Sverige

Intervju med Jeremy från Illusion Crew
Intervju med Jeremy från Illusion Crew

Vi var många som såg dokumentären RASKORTET – Att vara svart i Sverige förra veckan på SVT 2. Dokumentären var en hård knytnäve i magen som fick mig att tappa andan och kippa efter luft, samtidigt som jag kunde se framför mig vilken ögonöppnare den måste vara för många människor som ändå är öppna, medvetna människor, men ändå inte varit nära nog för att ha förmågan att se, eller möjligen inte velat se, då sanningen ibland gör ont.

Inget nytt kom fram i programmet som inte mina vänner och framför allt mina fyra afrosvenska barn varit med om under mina senaste 25 år. Den underliggande rasismen har allt för många gånger fått mig att tappa andan av människors rasism och afrofobi. Våld mot barn, kränkningar, hån, förödmjukelse, nonchalans, ignorans, inget har varit okända begrepp för mig när det gäller rasism och afrofobi, men aldrig förr har jag suttit ned och sett ett program som helt fokuserat vänder sig direkt från afrosvenskar till svenska folket, oavsett hudfärg och deras personliga upplevelser av smått och stort i det som skett i deras liv och som varit svårt att glömma. Om smärta som etsat sig fast och ändå inte fått utlopp för det som gör ont.

Programmet var smärtsamt i sin enkelhet, med människor som rakt in i kameran berättade om skammen, förnedringen, utanförskapet och känslan av att alltid vara en andra klassens medborgare!! Några av de smärtsamma berättelserna gjorde mer ont än andra. När Viktoria Walldin berättade om pussleken vände sig min mage och jag blev illamående. Det var lätt att föreställa sig den lilla flickan Viktoria som ingen ville pussa, men den sötsura känslan när en pojke ville pussa henne. I alla fall på armen… När Momodou Jallow berättade om sitt ”välkomnande” till Sverige som ung tonåring, då han blev avklädd på flygplatsen in på bara skinnet och den känsla av förnedring han måste ha känt i den stunden.

Jag hade förmånen att se dokumentären med bland andra två av mina barn, men även med Jeremy, en ung afrosvensk kille på 22 år, med rötter från både Ghana och Sverige. Diskussionen vi hade efter programmet var givande på många sett.

Jag har gjort en kort intervju med Jeremy om hur han upplevde dokumentären.

Vad tänkte du när du såg dokumentären?

Det gjorde väldigt ont att se och jag fick en känsla från min ungdom och från när jag var liten, men samtidigt blev jag så otroligt jäkla stolt över att det funnits människor som verkligen tagit tag i denna fråga och engagerat sig i den. Jag känner stor respekt över att de har krigat, så det till och med kunde sändas i TV. Dokumentären känns helt ny och från vårt perspektiv. Att vara svensk men ändå inte vara svensk i mångas ögon. Jag kände väldigt mycket igen mig när Jonathan Sseruwagi berättade om känslan att aldrig passa in. När jag är i Sverige så är jag alltid svart, men när jag är i Ghana så är jag alltid vit. Jag kunde verkligen relatera till allt som sades i programmet då jag växte upp som den enda svarta i min klass.

Har du funderat mycket på dokumentären sedan du såg den?

Jag har funderat mycket över den och hur man kan hitta en lösning på hur man ser på detta. Det känns förlegat att fortfarande ha den här diskussionen 2014.

Hur känner du så här efteråt över att programmet sändes?

Jag är skitglad över att det har sänts och jag är verkligen stolt över att se hur mycket den sprider sig och jag ser hur många av mina vänner på Facebook som har delat den. Dokumentären har även lett till att jag pratat mycket med mina vänner om den. Vi har varit eniga om det mesta, särskilt det skrämmande i att vi har den här diskussionen idag för att så många människor tycks vara helt blinda. Sverige – det är dags att vakna upp. Jag är född på Karolinska sjukhuset i Solna. Många klagar på att invandrare inte vill anpassa sig till det svenska samhället, men vi ”invandrare” som är födda svenskar har de redan dömt från första ögonblicket som ”invandrare” på grund av vår hudfärg! Vi svarta svenskar behöver inte ”anpassa” oss mer än någon annan svensk, eftersom vi redan är svenskar, däremot kanske de som inte accepterar vår svenskhet borde börja anpassa sig till att vi finns och vi är här för att stanna i vårt land.

Tack Jeremy för att du delade med dig av dina tankar och funderingar runt dokumentären!

Mer om dokumentären:

BAKOM KAMERAN:

Osmond Karim, regissör och manusförfattare
Malin Holmberg-Karim, producent

MEDVERKANDE i dokumentären:

Viktoria Walldin
Tandi Agrell
Lina Endeki Larsson
Oivvio Polite
Kitimbwa Sabuni
Raymond Peroti
Astrid Assefa
Momodou Jallow
Jonathan Sseruwagi

FILMVISNING OCH FÖREDRAG:

Genom stöd från Svenska PostkodLotteriets Kulturstiftelse i samarbete med Föreningen Film. För Framtiden kommer filmen turnera runt om i landet i skolor och på arbetsplatser med filmvisning och föredrag under ett års tid. För mer info kontakta: malin@onetiredbrother.se

Mitt eget betyg på dokumentären är fem av fem möjliga. Jag anser personligen att den här dokumentären är något av det viktigaste som har sänts i Svensk TV. En hel dokumentär som bara utgår från afrosvenskars berättelser och perspektiv, det är faktiskt historiskt!

 

 

RASKORTET – Att vara svart i Sverige kan du se HÄR!

För dig som arbetar inom skolan, missa inte det HÄR!

Raskortet på Facebook

Det här är inget att skämta om

Fotnot: Jeremy är dansare i Illusion Crew.

fatou touray 2013

Intervju med RebouND Dancecrew

Detta bildspel kräver JavaScript.

Rebound är en dansgrupp som består av dansarna Alex Borozanov, Titti Hassan, Oumie Jammeh, Tiandra Kjellstrand, Evelina Ersson och Madeleine Hultgren.

Trots att de är från olika delar av landet, så har de kärleken till dansen gemensamt och är dessutom en del av ”Blackout Family”. Vi träffar RebouND på Kägelbanan, Södra teatern i Stockholm den 14 mars, där deras tränare Binta Coker från BlackoutCrew har sin 25-årsfest. Under kvällen ska gruppen bland flertalet andra live-akter från artister och andra dansare, själva uppträda med showen ”A trip down memory lane”, som är en hyllning till Binta.

Vad anser ni är det svåraste med att dansa i grupp jämfört med att dansa solo?

Alla: – Eftersom alla i gruppen har så starka viljor är det ibland svårt att komma överens om danssteg och koreografi. Det händer att vi får rösta om inte alla tycker lika. Sen är det även tufft att jobba bra om inte alla har samma inställning till dansen gällande mål och hur mycket tid man vill lägga ner.

Vad är det bästa med att dansa i grupp då?

Alla: – Definitivt gemenskapen och familjekänslan. Binta hör också till den kategorin. Om någon mår dåligt märker hon ofta det, och då kan man prata med henne om det och få hjälp med att komma över vad det nu är som tynger en. Det är en väldigt stark vänskap som har utvecklats. Man får så mycket mer än bara dans! Man har alltid någon att prata med. Dancehallen har blivit en livsstil.

Vad betyder dansen för er?

Tiandra: – Vart skulle jag vara om jag inte hade dansen?

Alla: – Allt! Kärlek och trygghet. Det är något som alltid gör oss glada.

Hur länge har ni dansat? Hittade ni rätt med Dancehallen direkt eller har ni dansat andra dansstilar också?

Titti: – Jag börja dansa när jag var cirka 15 år gammal i Västerås, där jag bor än idag. Bestämde mig för att börja ta klasser hos Blackout Dance Company när jag var 19 år gammal och fastnade för dancehallen efter det. Jag har inte direkt dansat fler stilar än dancehall, men har testat andra stilar på Summercamp, som hip hop och house.

Alex: – Jag har dansat Showdance och Hiphop men fastnade för Dancehall. Har dansat med RebouND i ett år nu. Binta är en stor inspiration men det är musiken och rytmiken som är källan till varför jag älskar Dancehall.

Tiandra: – Jag har också provat Showdance, men fastnade för Dancehall så fort jag provade det. Har dansat i 2,5 år nu.

Oumie: – Dancehallen kom naturligt för mig. Jag växte upp kring musiken eftersom min mamma lyssnade mycket på det när jag var liten.

Evelina: – Jag har dansat Dancehall i 1,5 år nu, men har testat andra dansstilar också.


Tycker ni intresset för Dancehall har blivit större på senaste tiden?

Alla: – Det är inte samma tryck på det hela som det var för ett par år sedan. Nu börjar folk känna till Dancehall mer och mer och det är inte så nytt längre, men ja intresset är stort. Men samtidigt så känner vi att det är många som inte förstår vad Dancehall är och vi har ofta svårt att förklara också. Det är så mycket mer än bara en dansstil.


Vilka är de största fördomarna ni får bemöta som dancehalldansare?

Alla: – Att ”bootyshaking” är det enda man gör! Säger man att man dansar dancehall får man alltid frågan om man kan ”skaka rumpa” och ”wina”, som att det vore allt vi gör. Vi hoppas folk börjar ändra sin syn på det, för det kommer hela tiden nya steg och kombinationer som inte handlar om att skaka rumpa. En annan fördom är att det bara är tjejer som dansar Dancehall. På Jamaica är 90% av dancehall-dansarna män och de har ju andra typer av rörelser.

Alex: – För mig som kille tycker jag det är jobbigt med reglerna som finns för manliga dansare. Det är mycket steg inom dancehall som nästan är ”olagliga” för killar att köra för att de anses vara kvinnliga rörelser. Jamaica är rätt homofobiskt så skulle man dansa ”queenstyle” som kille skulle man få bemöta en hel del skitsnack.


Vad har ni för planer inför 2014?

Alla: – En hel del uppträdanden. Vi har mycket på gång! Bland annat en tävling som vi inte kan berätta om än. Sedan uppträder vi för Binta ikväll också!

Rebounds Blogg

Rebound på Facebook


Fotnot:
Madeleine var inte närvarande under intervjun

 

midia byline

Intervju med ägaren till Malmös nya Restaurangkomet

cherno cheCalabass är en västafrikansk take away-restaurang i Malmö som öppnade den sjunde januari 2014. Vi har tidigare varit på restaurangen och provsmakat maten, något som man kan läsa om här: Västafrikansk mat till Malmöborna på Calabass. Den här gången besöker vi Calabass för att lära känna ägaren, Che, lite bättre.

 

Ni har haft öppet i ungefär två månader nu, hur känns det?

  • Det känns bra, det går bra. Det är många som vill köpa med mat hem och folk har kommit med förslaget att jag ska börja ge kurser i västafrikansk matlagning, så det är något jag antagligen kommer börja med i sommar och att man då får de första två gångerna gratis för att prova på och sen får man välja om man vill fortsätta och då också betala för kursen.

 

Är du inte rädd att det ska vara dåligt för affärerna om kunderna lär sig att laga samma mat hemma?

Nej, alla har sina egna recept och sätt att laga maten på så även om jag lär dem hur man gör så kommer deras mat inte smaka exakt som den jag lagar.

 

Ägaren på Calabass Cherno "Che" Omar Bah
Ägaren på Calabass Cherno ”Che” Omar Bah

Är det svårt att laga husmanskost åt folk som kanske har med sig egna idéer hemifrån om hur maten ska lagas och vad för ingredienser som ska användas, eftersom alla har sitt sätt att laga de traditionella rätterna på?
Det är inte så svårt, det är klart att folk frågar ibland varför jag inte har en viss ingrediens eller så, men man måste balansera. Jag försöker välja grönsaker som är välbekanta i Sverige så maten inte blir för ”konstig” för de som inte ätit sådan mat innan. Jag har en vän som vill öppna en kenyansk och sydafrikansk restaurang, därför säljer jag mest västafrikanskt. Jag vill ha mer afrikanskt i Malmö, många har sagt till mig att jag borde tänka på mig själv och att tjäna pengar, men jag är inte sån. Jag tänker på andra som vill starta afrikanska restauranger. Jag gör inte det här för pengarnas skull, jag gör det för kulturen. Jag vill att afrikansk mat ska bli lika välkänt i det svenska köket som asiatisk mat är nuförtiden.

 

Har du funderat på Franchise?
Jag funderar på det, men jag vill först etablera mig, kanske 2015. Jag har fått flera förslag från folk, men jag vill bygga upp verksamheten först, det är viktigt med kvalité.

 

Kommer du säja mat på de gambiska kulturveckorna i Göteborg och Stockholm?
Nej, inte i år. Arrangörerna för malmöfestivalen ringde upp mig och frågade om jag ville sälja mat på malmöfestivalen, eftersom jag är den enda här som säljer västafrikansk mat, men jag tackade nej. I år handlar det inte om pengar, utan om att etablera sig. Nästa år, ja, men inte i år. Jag lägger mycket kärlek i min matlagning det ska vara riktig kärlek-mat.

 

Vad har du för råd eller tips till andra som vill starta eget?
Tro på dig själv, allting går. Afrika har jättegod, billig husmanskost. Prova din mat på folk i din närhet och om du känner någon som kan mat så be den personen att provsmaka din mat. Det är det jag är ute efter, att det ska komma mer och mer afrikanskt på marknaden. Min dörr står öppen för vem som helst som vill starta eget och behöver hjälp eller råd, och det är gratis. Det är min expertis, hur man anpassar maten till restaurangverksamheten.

 

Hur kom du själv in i restaurangbranschen från början?
Det var genom köksmästare Andy Brolin på Mando Steakhouse. Jag jobbade först där som diskare, men han såg att jag hade talang för restaurang för jag har bra händer och jag lär mig snabbt. Han hjälpte mig att skicka in ansökan till en restaurangskola, han gjorde allt utan min vetskap, så det var först när jag fick brevet från skolan hem i brevlådan som jag fick veta att han hade ansökt åt mig. Jag läste fyra terminer på Lernia och sedan 2013 så har jag jobbat i restaurangbranschen.

 

Hur fick du idén att starta Calabass?
Det var när jag bodde mittemot Thai-Thai på södra förstadsgatan. Jag ville att afrikansk mat skulle bli lika välkänd som asiatisk mat. Den gamla köksmästaren brukade säga åt mig att sätta mig ner och börja skriva egna recept, så då började jag skriva recept på gambisk mat och fundera på hur man kan anpassa den till Sverige, på samma sätt som asiaterna gjort med thai- och kinamat. Maten de serverar i Sverige är ju inte samma som i deras hemländer, för de har lyckats anpassa den till den svenska marknaden och smaken. För fem-sex år sedan så fanns det en västafrikansk restaurang här i Malmö som hette Roots, men den gick i konkurs, de gjorde väldigt ”typisk” afrikansk mat med starka kryddor etc, som kan vara svår för ovana att äta, så de började förlora kunder. Jag funderade på hur jag kunde göra för att anpassa maten till de som inte är vana vid till exempel väldigt stark mat.

Salladsbordet
Salladsbordet

Har du något mer du vill tillägga eller säga till våra läsare innan vi avslutar?

Kom hit, var inte rädda! Det är inga konstigheter här, maten är inte stark och kan ätas av både barn och vuxna, vill man ha stark så finns det chili man kan lägga till vid sidan av.

Vi har exotisk sallad som man kan mixa själv. Vi har alltid ett vegetariskt alternativ som även veganer kan äta då det inte innehåller några animaliska produkter.

Sån här mat är perfekt för allergiker då det är naturligt fritt från de flesta vanligaste allergenerna. Den enda allergin jag inte vill garantera är nötallergi eftersom Domoda innehåller jordnötter, så det kan finnas spår av nötter i maten. För några dagar sedan så serverade jag fyra lökallergiker här, de fick Domoda, som inte innehåller någon lök, de sa att det var det godaste de någonsin ätit.

 

Gör du jordnötssmöret till Domodan själv?
Ja, det är hemmagjort. Och palmoljan vi använder är ekologisk, lokalproducerad palmolja från Gambia. (Om ”rättvis” palmolja har vi tidigare skrivit om HÄR och recept på hur man gör eget jordnötssmör har vi skrivit om HÄR reds. anm.)

Calabass på Facebook

Calabass öppettider: Måndag-Fredag kl.11:00-19:00, Söndag och helgdag är det stängt.

eva hallencreutz

Thegambia.nu’s Nyårskrönika

Fullskärmsinfångning 2013-12-29 225736.bmp
Det har varit ett händelserikt 2013, både i världen och på thegambia.nu’s redaktion.

Vi gick från fem stycken medarbetare, till elva stycken medarbetare.
Vi gick från att publicera någon artikel i veckan,
till att publicera minst en artikel om dagen.

Kort sagt kan man konstatera att vi ökade tempot en hel del under förra året
och vi har ingen tanke på att sakta ner det i år.

Även detta år kommer ni därför kunna följa oss via Facebook, Twitter och Instagram. Vi kommer dela med oss av allt möjligt av nyhetsvärde som rör alla som har en koppling till Gambia av något slag. Vi kommer givetvis också att fortsätta rapportera om en del större nyheter eller arrangemang som har koppling till andra västafrikanska länder och ibland även övriga länder på den afrikanska kontinenten.

Men för att från oss alla, till er alla, önska ett riktigt GOTT och förhoppningsvis givande NYTT ÅR så bjuder vi här på en tillbakablick av året som gick.


ÅRET SOM GICK

Den absolut största nyheten förra året nådde oss alla bara någon timme innan midnatt den 5 december. Vi pratar givetvis om den forne frihetskämpen och presidenten, Nelson Mandelas bortgång.

Nelson Mandela kämpar på sin dödsbädd
Vila I Frid Nelson Mandela
Nelson Mandelas Liv 1918-2013
A Tribute to Mr Nelson Mandela


SPORTÅRET

Sportåret som gick var minst sagt intensivt under sommarmånaderna. Men visst hände det också en del under resten av året.

18-årige gambiern Kekuta Manneh till Vancouver Whitecaps FC
Kekuta Manneh i hattrick-succé i Vancouver

Balla Gaye II har vunnit ännu en titel

GLIOS Cup 2013 – Gambia försvarade titeln

Alieu Darbo blev klar för Dinamo Zagreb
Personlig intervju med Alieu Darbo

Alhaji Jeng klarade stavhoppskvalet i Friidrotts-VM
Smärtdrabbad Jeng slutade nia i stavhoppsfinalen

Amadou Jawo gör succé i Djurgårdens IF
Pa Konateh vinner SM-guld med sitt Malmö FF

KULTURÅRET

En av de största händelserna på kulturfronten under 2013 var Youssou N’dours mottagande av Polarpriset. Thegambia.nu var också ute och besökte några olika kulturevenmang.

Youssou N’Dour vinner Polarpriset
Polarprisutdelning och hyllningskonsert till Youssou N’Dours ära

Planetafestivalen Del.1
Planetafestivalen Del.2
Planetafestivalen Del.3

Insamlingsgala för barnhem i Ghana

Glad Tabaski eller Eid Mubarak
Grand Magal i Touba

 

MODEÅRET

På modefronten hann det hända lite under året som gick. Bland annat hade Gambia två tävlande i Miss Africa Crown International och den årliga modeveckan Gambian Fashion Week, gick av stapeln.

Personlig intervju med Sainabou Chune

Miss Africa Crown International – Presentationsfesten
MACI – Miss Gambia – Deltagare 1
MACI – Miss Gambia – Deltagare 2
Miss Africa Crown International – FINALEN

Afrofrid I vintertid

The Gambia – A nation fraught with talent
The Gambia Fashion Week

 

MUSIKÅRET

Är det något Gambia verkligen kunnat bjuda på under året och kan stoltsera med så är det musik. 2013 var inget undantag från andra år, utan kom med en lång kavalkad av artisteri, dans, musicerande och tävlande från alla möjliga håll och i alla möjliga ålderskategorier. Tyvärr drabbades vi också av en stor förlust i och med Maudo Seys bortgång.

En svenskgambisk tävlingshelgBinta, Panetoz och Idol-Miriam
Vi tar pulsen på Idol-Miriam

Maudo Sey har lämnat oss
En hyllningskonsert till Maudo Sey

Jaliba Kuyateh i exklusiv intervju
Intervju med Pape Seck

Musa ”DJ Black Moose” Jallow i personlig och öppenhjärtig intervjuMusa Jallow är numera också krönikör på thegambia.nu

Panetoz klara för Melodifestivalen 2014

 

HATBROTT

Under det gångna året hände en rad uppmärksammade hatbrott, ett av de vi valde att uppmärksamma och belysa särskilt och som vi även fortsättningsvis kommer att följa upp, då brottet ännu inte har klarats upp, är fallet med gambiern Yusupha Sallah som blev utsatt för en grov misshandel i Malmö inför sin då 1 ½-årige son. Misshandeln väckte inte bara en viktig debatt, utan en rörelse mot afrofobi startade också:

Gambier i Malmö utsatt för hemsk misshandel framför ögonen på sin 1,5 åriga son

Krönika: Då har hela mänskligheten förlorat

Därför stödjer vår redaktion kampanjen Stop Afrophobia

Mot afrofobiska hatbrott i Göteborg

BILDSPEL från Manifestationerna mot Afrofobi – 14 september 2013 – Göteborg, Malmö, Stockholm

Uppdatering om fallet med den grova misshandeln av Yusupha Sallah

 

FILMÅRET

Den gambiske regissören Ibraheem Ceesay hade premiär på sin film Hand of Fate. Han kom även till Sverige och visade sin film, men jag måste säga att det var en stor besvikelse att se att så få gambier och andra visade sin support och gick och såg filmen när den visades i Stockholm, trots att vi vet att det bor tusentals gambier i Stockholm. Filmen vann senare utmärkelse i Afrika´s Oscar: NAFCA och vi som sett filmen kan lova att de som missade den gjorde en stor förlust. I år väntas filmen komma ut på dvd och vi hoppas verkligen att ni som missade den tar chansen att se den då.

Sverigepremiär: Filmen Hand of Fate
Nominerade till Afrikas Oscar NAFCA
Gambisk filmregissör får utmärkelse i NAFCA

Gambiska och senegalesiska skådespelare i Hollywood

UTVECKLING

Positiva nyheter om en driftig och uppfinningsrik ung gambier nådde oss också:

Med fokus på Afrika

 

HÄLSOVÅRD

Bistånd:

Afrikaada TeethSavers utbildar och bedriver tandhälsovård i Soma

Rädda Barnens rapport om hur farligt det är att få barn i olika länder, var ingen uppmuntrande läsning för oss med anknytning till Gambia:

Gambia ligger sämre till

Men i Senegal händer det positiva grejer i samma ämne:

Senegal erbjuder gratis hälsovård till små barn

 

ÖVRIGT

En stor nyhet i Sverige var när programmet Uppdrag Granskning visade hur ett flertal personer från Kamerun blev lockade till Sverige med löfte om arbete, för att senare inse att de blivit lurade på löften och inte kunde ta sig hem igen:

Lockade till Sverige av en oseriös arbetsgivare

Möjlighet att hjälpa kamerunierna

Det förekom också uppgifter och debatt om att gambier har den högsta skilsmässoandelen i Sverige:

Divorces in Sweden

.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Sist men inte minst så hittar ni alla Veckans Läsare och Veckans Bilder samlade på respektive länk här nedan.
Veckans Bild
Veckans Läsare

 

Slutligen vill vi, hela Redaktionen på thegambia.nu tacka våra läsare för att ni läst, kommenterat, spridit våra artiklar och gett oss synpunkter på hur vi kan bli ännu bättre. Vi vill gärna att ni fortsätter med det och om ni gillar våra artiklar nu, så är vi säkra på att ni kommer att bli ännu mer nöjda det kommande året 2014, då vi har många trevliga planer för er.

GOTT NYTT ÅR!!

Kiqi dumbuya minteh 4

fatou Lusi dec 2013
Fatou Lusi