Etikettarkiv: jamaica

Berg med historia – nu ett världsarv

I början av juli 2015 upptog UNESCO ytterligare 24 platser på sin världsarvslista. Ingen av dem ligger i Afrika, men en ligger i Karibien – Blue and John Crowe Mountains på Jamaica – ett imponerande bergsområde dit förrymda slavar tog sin tillflykt, under slaveriets tid.

Blue Mountains på Jamaica Foto: Helena Svensson
Blue Mountains på Jamaica

Unesco är en världsvid medlemsorganisation som bland annat arbetar med att bygga nätverk mellan experter genom studier och utredningar. De tillhandahåller även goda råd till regeringar angående utbildningssystem, samt ger medlemsländerna en plattform för förhandlingar om dokument, till exempel konventioner. Dessutom har Unesco skapat konventionen om skydd för världens kultur- och naturarv, den så kallade världsarvskonventionen. Syftet med konventionen är att länderna som undertecknar den ska skapa lagstiftning och organisation för att bevara kultur- och naturarvet i sitt eget land. Objekten som tas upp på världsarvslistan ska ha ett ”enastående universellt värde”.

Det blev inga nya världsarv i Afrika i år, men det finns en uppsjö sedan tidigare, bland annat ön Gorée utanför Dakar som Afropé tidigare skrivit om här och här. För en komplett översikt över nuvarande världsarv, se Unescos sida här.

Däremot fick Jamaica sitt första världsarv i år – Blue and John Crowe Mountains (mest kända som enbart Blue Mountains) – ett imponerande bergsområde på sydöstra Jamaica. Hit flydde först urbefolkningen, för att undkomma slaveri, och sedan maroonerna (slavar av afrikanskt ursprung som lyckats fly). De stod emot den europeiska kolonialismen i dessa isolerade trakter genom att skapa ett nätverk av olika stigar, gömställen och boplatser. Skogarna erbjöd maroonerna allt de behövde för att överleva och de utvecklade starka spirituella band till bergen. Dessa berg är i dag ett av Karibiens mest artrika områden, och många växter finns faktiskt bara här.

Utsikt över Kingston och Karibiska havet, från Blue Mountains Foto: Helena Svensson
Utsikt över Kingston och Karibiska havet, från Blue Mountains Foto: Helena Svensson

Undertecknad kan även intyga att Blue Mountains på Jamaica är en av de mest kraftfulla naturupplevelser du kan tänka dig. Den högsta bergstoppen är 2 256 meter hög, över två kilometer alltså, och det är otroligt maffigt med dessa majestätiska berg, täckta av frodig regnskog som på avstånd skiftar i blått – därav namnet.

Helena Svensson
Helena Svensson

 

 

Krönika: Vart är jag på väg?

Ibland önskar jag att jag kunde vara på flera ställen samtidigt, det finns så mycket i livet man vill hinna med. Just nu befinner jag mig på Jamaica sen cirka tre veckor tillbaka och jag har det riktigt nice här. Jag har rest fram och tillbaka till Jamaica sedan 2010, har stannat mellan 1-3 månader vid varje tillfälle och nu är jag här på min elfte resa. Wow, vad mycket pengar jag har spenderat på denna lilla ö när jag tänker efter! Å andra sidan hade jag nog inte kommit tillbaka om jag inte hade älskat det så mycket och jag hade inte heller varit den person jag är idag om det inte hade varit för alla upplevelser jag varit med om här. Jag kan kortfattat säga att jag blivit mer självständig, starkare och lärt mig uppskatta saker på ett annat sätt.

Vendela Blackout Foto: Privat
Vendela Blackout Foto: Privat

När jag säger att jag varit med om mycket menar jag både bra och dåliga upplevelser såklart! Jag har (tillsammans med Binta, min bästa vän och danspartner som alltid åker tillsammans med mig till Jamaica) träffat underbara människor som har haft stor inpact i mitt liv på olika sätt. Jag har även utvecklats dansmässigt bara av att vara här, andas och leva bland dancehall-folket har lärt mig så sjukt mycket om kulturen, jobbat med människor och artister som jag aldrig ens kunnat drömma om, uppträtt på Jamaicas största events och festivaler, eller bara hänga vid ett hemligt vattenfall med ett gäng sköna människor. Samtidigt som vi har haft inbrott i både bil och lägenhet, nära ett flertal trafikolyckor, sjukdomar och besök till sjukhus (inte direkt någon trevlig syn), vänner som blivit mördade och stulet pass vilket gjorde att vi blev fast 2 månader utan pengar, bodde uppe i ett berg (i ett hus såklart), och väntade på att få ett nytt pass skickat till oss (det är en helt galen historia i sig), och för att inte tala om hur många flygplan vi missat, väskor som försvunnit… Ja, the list goes on, but still I´m back here again.

När jag inte är på Jamaica så är jag just nu i New York (sedan april 2014). Ännu ett ställe jag älskar. Jag har ju inte hunnit vara där lika länge och livet ser ju inte heller likadant ut där som på Jamaica. Där känns livet lite mer seriöst, det känns som en blandning av Sverige och Jamaica. I Jamaica kommer man undan med mycket. Blir man stoppad av polisen med en passagerare för mycket eller kör lite för fort, så kan man alltid prata sig ur så länge man ler lite eller när dom ser att man är från Europa, alltså det känns i många fall som ett land man kan ta oseriöst många gånger, medan Sverige går efter regler och lagar men det får systemet att fungera (i det flesta fall). Jag har många ”måsten” i Sverige, vilket jag inte har i New York på samma sätt heller eftersom jag inte är en medborgare och är där på studentvisa, så det ända jag måste göra är att gå och dansa ett visst antal timmar i veckan så är jag good. Vilket också gör att jag har mer tid att göra vad jag vill; dansa, gå ut, träffa vänner med mera, men åter igen är det för att jag inte heller lever the real struggle som de flesta gör.

Jag har alltid undrat varför folket i NYC alltid ser så slitna ut, och jag fick nyligen reda på att dom tjänar cirka 8 dollar i timmen! Wow, det är ingenting! Det fick mig att börja tänka ännu mer på livet. Vart ska jag ta vägen? På riktigt.

Jag ser Sverige, Jamaica och New York som ”hem” på helt olika sätt. Sverige är jag uppväxt i, det är bra på många sätt – säkert och tryggt, speciellt när man ska skaffa famlij. Det finns stöd och hjälp för det mesta och skolan är gratis, precis som sjukvård med mera. Den lyxen finns inte i varken Jamaica eller New York. Samtidigt som jag aldrig riktigt trivts i Sverige när det kommer till att göra roliga saker och leva det liv jag vill. Det som faktiskt fått mig att ha kul och Sverige är nog allt som kretsat runt dansen. Men det är också dansen som fått mig att se världen. Men samtidigt skulle jag aldrig vilja bo på Jamaica året runt om det inte var för vädret och om det var lönsamt karriärsmässigt. Hade jag aldrig varit så intresserad av dancehall hade jag nog aldrig satt min fot på Jamaica, och en dröm jag haft från jag var liten (när jag kollade på MTV istället för barnprogram) har varit att bo och dansa i New York. Sen har jag rest mycket, speciellt i Europa och jobbat med dansen, träffat mycket människor och sett länder jag verkligen inte skulle vilja bo i.

Jag har funderat så sjukt mycket på var jag vill befinna mig och varför. Skulle jag leva för nuet skulle det spikat vara New York, men tänker jag framåt skulle det kanske inte vara det. Inte för att jag inte trivs, men frågan är om allt mission som kommer behöva göras är värt det, som att till exempel betala en förmögenhet för ett visum som i sin tur har en massa regler för att sedan i slutändan flytta tillbaka till Sverige när det är dags för familj endast för alla fördelar och för att jag vet att de är ett safe land. När folk hör mig diskutera dessa saker får jag oftast bara höra ”men shit du är bara 23, lev livet och sluta tänk så mycket, det kan du göra sen”. Men jag har levt mitt liv since way back, och varit med om en hel del, festa och glida runt är inte riktigt vad jag vill göra. Jag vet inte vart jag ska… men jag ska komma dit!!

Vendela Blackout
Vendela Blackout

 

Krönika: International Dancehall Queen i Montego Bay

Publikhavet på International Dancehallqueen i Montego Bay, Jamaica

Varje sommar i Montego Bay (på Jamaica) anordnas en tävling för alla dancehall-queens (DHQ). Det är den absolut största tävlingen i världen för en dancehall-queen, än så länge i alla fall. Många dansare som vunnit titeln som DHQ i deras eget land blir skickade till denna tävling för att representera sitt land i ”International Dancehall Queen”, som tävlingen heter, det är alltså VM. Tävlingen hålls som sagt varje sommar, och det är nu en vecka kvar till årets dancehall-queen ska krönas och självklart kommer jag vara där och supporta! Jag får faktiskt vara åskådare tycker jag, då jag redan prövat att delta och även tillsammans med Binta Blackout kört en show under tävlingen…

Det var sommar 2011. Jag, tillsammans med min dansgrupp Blackout befann oss på Jamaica och jag hade ingen som helst plan på att ställa upp i VM. Binta ville ställa upp då hon själv velat tävla i den tävlingen länge, Mathlilde var lite osäker och jag var helt säker på att jag inte ville.

Alla queens bor i ett stort mansion, ”Big head mansion”, tillsammans, där man lär känna varandra, tränar, lär sig öppningsnumret och så vidare. Fram till tävlingen, och tre dagar innan själva tävlingen, kommer en specialbuss till Kingston och hämtar upp alla tjejer som ska tävla och kör dom till Montego Bay, vilket är en bit!

Eftersom allt detta endast är till för deltagarna var jag tvungen att signa upp. Gratis boende och transport är ju aldrig fel, plus att på den tiden kände vi ingen i Montego Bay och återigen, endast deltagare fick bo i mansionet. Min plan var att på plats säga att jag inte skulle delta, att jag endast var där med mina vänner som skulle delta, men det gick inte heller så bra…

När vi kom fram hade vi ett möte med organisatörerna där dom gick igenom planen för dagarna vi skulle vara där, regler och så vidare. Det visade sig att en av deltagarna hade med sig en vän utan förvarning som hade tänkt bo där precis som jag, jävlar vilket liv det blev! Organisatörerna blev mycket upprörda och hon fick sig en uppläxning innan dom löste det och hon fick efter mycket om och men stanna kvar, för denna gång… Det gjorde mig inte direkt sugen på att berätta att jag inte skulle tävla, så jag fick helt enkelt ‘go with the flow’ och låtsas som ingenting.

Foto: Yardflex

Första kvällen åkte vi till Margareta Ville för vår välkomstfest. Man fick under ett tillfälle gå upp en och en för att presentera sig i mikrofonen, berätta vem man var och från vilket land man kom, och sedan spelade DJ:en en låt så man fick visa ett smakprov på vad man hade att ge.

Jag kommer ihåg hur jobbigt jag tyckte att det var eftersom jag i slutändan ändå inte skulle vara med och det kändes så fel och stå och prata som om att jag skulle delta när jag inte skulle det.

Jag fortsatte fejka mitt deltagande under träningar av öppningsnumret och allt annat kring tävlingen, och det kändes bara jobbigare och jobbigare då pressen att avslöja mig kom närmare och tiden tickade. Flera gånger tänkte jag på att ställa upp bara för att slippa få problem, men samtidigt kändes det verkligen inte som ett alternativ då jag varit helt inställd på att inte köra och var helt oförberedd.

Sista dagen inför tävlingen var jag så nervös! Med små steg lunkade jag fram till arrangörernas dörr, knackade på och steg in. Jag slog mig ner i stolen och hade hoppats på att den ”snälla” av dom var där inne, men självklart var det den läskigaste och strängaste som var där, den som gett den andra icke-deltagande tjejen en fet utskällning. Jag sa bara rakt ut att jag inte ville tävla. De trodde att jag bara var nervös och ångrat mig, men eftersom jag är sämst på att ljuga sa jag precis som det var, att jag egentligen bara ville supporta mina vänner och så vidare. Till min stora förvåning blev de inte arga! Istället peppade dom mig och försökte övertala mig om att köra då jag tydligen hade varit en av favoriterna på välkomstfesten. Jag blev faktiskt till min stora förvåning lite peppad på att köra, jag var ju ändå där liksom. Men lovade ingenting utan sa att jag skulle fundera på det. Lättad klev jag ut från deras rum, dock med ett nytt dilemma! Jag hade ju fortfarande ingenting att tävla med liksom!

Melina som då var en elev och befann sig i Sverige slängde ihop några låtar till mig på en ”sista-minuten-mix”. Jag kan knappast påstå att det kändes bra och jag hade fortfarande inte bestämt mig, men jag försökte i alla fall förbereda mig lite smått… Köpte en ful rad med löshår som syddes in i min lugg för lite ‘pimpning’ inför den spektakulära kvällen, grävde fram något skapligt ur min fattiga, torra och helt tråkiga packning. Så var de igång!

Jag kommer ihåg att jag var bland de sista in i bussen, utan mix! Det var ju ännu ett tecken på att jag inte borde köra, då det inte gick att bränna mixen på en cd, vilket man behövde ha. Jag tänkte, ”Äsch, DJ:en får spela från datorn, latch”… Men så latch var det inte, för sådana sladdar existerade ju inte på VM!! Vilket skämt!

Innan tävlingen börjar får varje Queen ta mikrofonen och presentera sig själv. Japanerna brukar få med sig publiken redan där då dom skriker ut något på remixad patois! Redan där är underhållningen igång! En efter en dancehall-queen gjorde sin grej, riktigt grymma, speciellt live! Jag själv sprang runt där bakom helt frustrerad och stressad över min musik! Det var 40-någonting tjejer som deltog och jag var ganska långt bak i programmet, men inte lyckades jag fixa någon musik inte. Precis innan jag skulle upp på scenen stötte jag på DHQ Fluffy, som kröntes till DHQ året innan, alltså 2010. Hon gav mig några kloka råd innan det var dags. Eller råd och råd, hon sa typ ”fucka ur”. Och det var vad jag gjorde lol.

Foto: IDHQ – International Dance Hall Queen

DJ:en fick lov att sätta på en random låt eftersom jag inte hade någon musik, så han spelade ”Fluffy vs Slim”, och så fort jag satte min fot på scenen kände jag mig levande! Vilken känsla!! My gaaad, helt obeskrivligt! Hela publiken skrek som galningar och jag vet inte vad jag fick för flipp men jag kastade av mig kjolen, slängde mig på marken, flög upp, rumpan och armarna studsade och flög runt åt alla möjliga vinklar!! Det var grejer det! Så gick jag vidare till nästa rond, jag tror vi var cirka hälften som gick vidare.

Ronden därpå gick snabbare, och jag fick låten ”Wine fi di General”. Återigen hade jag publikstödet, men jag kände att krafterna började ta slut, det är ganska påfrestande för kroppen, man är nervös, hype, trött samtidigt som man värmer upp, blir kall, värmer upp blir kall… Skum känsla måste jag säga.

Och jag, Vendela Blackout, klarade sig till nästa rond, freestyle. Vad kan man säga om det… alla mina ronder hade ju redan varit freestyle, ‘kind of’ – så jag körde på. Alla körde dock samtidigt på scenen, så det handlande om att ta plats och synas. Eftersom varken freestyle eller ta plats och synas är mina starkaste sidor skuttade jag mest runt och flörtade med publiken samtidigt som jag aktade mig för alla galna queens som kom flygande från alla håll och kanter! Så var vi fem kvar i finalen.

Foto: IDHQ – International Dance Hall Queen

Finalen var i ingen höjdare alls, idag blir jag lack när jag tänker på den ronden, men då var jag mer än nöjd att vara bland topp 5. Jag fick låten ”Jack Hammer”, och bara introt var riktigt segt och jag gjorde inte så speciellt flippade saker någonstans under mitt ‘performance’. Förmodligen för att jag var död och inte kunde låten, så det slutade med att jag gjorde liknande saker som i min första rond fast sämre. Även om jag genom hela tävlingen haft mycket (om inte mest av alla deltagare) publikstöd kunde jag känna att mitt sista framträdande inte skulle räcka för en pallplats, vilket jag hade rätt i.

En fjärde plats blev det. Första svensken som kommit så långt och av oss topp fem som var i final kan jag absolut inte påstå att jag förtjänade en annan
plats än den jag fick.

Foto: IDHQ – International Dance Hall Queen

Idag kan jag dock känna, ”fan om jag bara hade haft ett förberett finalnummer,
vem vet hur det hade slutat då
”.

Det får vi nog aldrig veta. Men å andra sidan, med tanke på vilka galet tunga dansare som ställde upp från hela världen så förstår jag inte ens att jag kunde gå vidare från första ronden! Tyckte absolut att vinnaren var värdig, ”Aneika Headtop” och hon hade ett riktigt välplanerat nummer och är en stark dansare och gymnast!

Tävlingen hålls som sagt om en vecka, ska jag tävla? Nej!

Foto: IDHQ – International Dance Hall Queen

Jag har bestämt att jag ska ställa upp EN gång till (kanske fler om jag gillar det),
men det året jag kör ska jag oavsett om jag har chans eller inte, försöka göra ett
riktigt ”satsigt” nummer och se hur det går. Jag har ingen aning vilket år det blir,
allt jag vet är att jag ska vara där och supporta alla tappra queens som flyger in
från olika länder, satsar allt och har modet och nerverna att ställa sig på den där
scenen framför tusentals åskådare, för att inte tala om livesändningen och sedan Youtube. Jag kommer såklart hålla alla mina tummar och tår för
Europas DHQ,aka Binta Blackout, som kommer slakta den där scenen. 🙂

 

Vendela Blackout
Vendela Blackout

 

 

 

Krönika: Young Blackout, jag saknar er!

Binta heter jag, en 25-årig Dancehall-dansare/Queen med ett flertal titlar i bagaget. Jag jobbar som professionell dansare på heltid och har alltså inget annat jobb vid sidan av. Jag är 100% dansare och inget annat. Tillsammans med min ‘syster’ Vendela driver jag också en dansskola. Vendela är också en del utav mitt danscrew som tävlar, uppträder, håller workshops, promotar och hostar events, med mera… men mer om oss får ni läsa i en kommande krönika.

Jag bor just nu i New York och har bott här i tre månader ganska så exakt. Jag trivs bra men saknar Sverige och familjen som bara den. Jag var hemma i Sverige en snabbis för inte så jättelängesedan för att jobba och kommer hem en snabbis igen i sommar. Jag älskar New York, men ingenting är som Sverige när det kommer till kvalitén på mat, renlighet osv… jag saknar det sjukt mycket. Jag har verkligen jättesvårt för alla kackerlackor som hoppar ner framför mig helt plötsligt på tunnelbaneperrongerna. Jag har också svårt för alla råttor som är så oblyga att de vågar springa framför fötterna på en mitt på gatan. Jag blir rädd när jag ser hur sjukt hela det amerikanska systemet är och det är läskigt att de flesta amerikaner bara lär sig saker om sitt eget land och är helt lost när man pratar om europeiska länder och andra länder för den delen med. Jag lovar, det är läskigt när de inte tror på att vi I N T E blir jagade av isbjörnar i Sverige. Någonting, eller några andra, som jag verkligen saknar sjukt mycket och som också kommer att bli denna krönikas ämne är… ”YOUNG BLACKOUT”!

Young Blackout är en dansgrupp som består utav åtta stycken tjejer.

Young Blackout som konstellationen såg ut för ett tag sedan - Foto: thegambia.nu
Young Blackout som konstellationen såg ut för ett tag sedan – Foto: privat

När jag från början startade denna grupp så var de en grupp av tjejer mellan 6 och 12 år gamla som tränade en gång i veckan. Men efter ett par terminer så var åldern på tjejerna istället 9-14 år och de som då var med märkte jag var mer och mer intresserade och visade att de ville satsa mer på dansen. De ville inte bara dansa länge, ‘mina’ små barn, de ville lära sig alla steg och alla riddims. Den tjej som då var 9 år, är idag 13år och har alltså varit med oss ett bra tag. Tjejerna i gruppen är idag 13-17 år och de tränar hårt och väldigt mycket. De uppträder/tävlar väldigt ofta, både med sin egna grupp, Young Blackout, men även med de stora tjejerna i Rebound eller andra från Blackout Family, som också tränas utav mig. Tjejerna i Young Blackout är så otroligt talangfulla och jag undrar ibland om dom själva ens förstår hur otroligt grymma de egentligen är?! Det finns inget bättre än att få komma till en danssal och träna med dem. De har ett sådant hunger efter dancehall att det känns lite overkligt ibland. De vill veta allt, verkligen A L L T… och de motiverar verkligen mig att bli en bättre tränare hela tiden och att vilja utvecklas för att kunna lära dem mer och mer. Fyra stycken av dessa tjejer åkte med på vår Jamaicaresa i vintras, ”From Europe To Jamaica”, för första gången. Så unga personer har inte fått följa med oss tidigare, men vi ändrade detta från och med i vintras.

Jag kände mig som en liten extra mamma under hela resan och har nog aldrig haft en så rolig resa som jag faktiskt hade med dessa tjejer. De hade så mycket knäppt för sig och jag skrattade varje dag så att jag fick ont i magen åt saker dom hittade på. Att sedan få se deras ansiktsuttryck och glädjen i deras ögon när de fick se och träffa sina favoritartister och dans-idoler nere på ön var priceless. Hela den där ‘första gången upplevelsen’ utav allting de fick uppleva, det fyllde hela mig med lycka. Deras passion ligger inte heller bara i själva dancehall-dansen utan i hela kulturen och att få lära sig mer om den hela tiden. De samlade ihop en massa leksaker och kläder som jag sedan åkte och lämnade på ett barnhem när de hade åkt hem. De ville självklart själva hänga med och lämna sakerna, men när det passade oss så passade det inte barnhemmet osv… Bara att få se hur engagerade de var i att ge bort saker till de som verkligen behöver, var riktigt fint. Det spelar ingen roll hur många battles de vinner eller förlorar, de kommer alltid att vara vinnare i mina ögon. Vinnare för hur mycket de kämpar, för hur mycket de utvecklas hela tiden och för de stora hjärtan som de faktiskt har. Jag tror inte att någon längtar så mycket som jag gör till nästa vinter, då vi alla åker tillsammans till Jamaica igen…

Glöm inte att kolla in dom, Young Blackout!
Det bästa jag vet 🙂

 

Binta Blackout
Binta Blackout