Etikettarkiv: jimmie åkesson

Vems ansvar är det att Jimmie Åkesson är sjukskriven

Det var inte svårt att tänka sig att Jimmie Åkesson var utbränd. Det var den första tanke som for genom huvudet på mig. Det här är inget spel för gallerierna, utan på riktigt. Den andra tanken var ”måtte folk hålla god ton nu”.

Vi är många som varit där. Själv var jag aldrig sjukskriven, men symptomen fanns. Jag satt och stirrade framför mig, utan att få något gjort. Alla arbetsuppgifter som inte var rent mekaniska kändes oöverstigliga. Ingenting kändes meningsfullt, och jag sov ett par timmar per natt.

Jag visste vad som hände, och jag visste varför. Jag var nyskild, mina barn bodde 35 mil från min arbetsplats, och jag pendlade. Dessutom hade jag kontrakt med ett amerikanskt förlag om att skriva en bok – bland det mest kreativa som finns. Den tid jag inte jobbade, åkte tåg, var med barnen eller skrev bok fanns inte.

De flesta som gått i väggen vet vad jag pratar om. Det är kombinationen av trauma som rubbar tryggheten i livet och för många krav utifrån samtidigt som skapar ångesten, som blir en negativ spiral.

Jimmie Åkesson, Foto: Fatou Touray, thegambia.nu
Jimmie Åkesson, Foto: Fatou Touray, thegambia.nu

Åkesson blev pappa, familjen bor i Sölvesborg, han har gjort hundra resor i valrörelsen, och han har haft det yttersta ansvaret för att rasist efter rasist bland hans ledamöter avslöjats i expressen. Av brevet han skrev att döma vet han det själv också. Det blev för mycket på för många plan samtidigt. Han gick sönder.

Jag vill ta ett exempel till, som jag tror är på ungefär samma ställe, och det är Fredrik Reinfeldt. Jag kände det, när han hoppade av. Han har varit mitt i rampljuset, och väl så hatad som Åkesson, och han har skilt sig utan att få andas och komma till ro. Han behöver säkert vara ifred och bearbeta. Landa i tillvaron. Slippa ständig bevakning. Bara vara med sig själv och sina barn.

Så jag förstår Åkesson.

Men så läste jag Åkessons brev till väljarna, och där kom det: det eviga, sverigedemokratiska gnället: ”Våra motståndares ihärdiga försök att få stopp på våra framgångar, mediernas många gånger vedervärdiga kampanjjournalistik och extremisternas omåttliga hat är några exempel. I min situation försöker man skaka av sig allt det där – okvädningsorden, hoten, avskyn.”

Med andra ord: ”Jag är inte utbränd för att jag underskattat min familjs behov av min tid och överskattat min egen ork, utan för att mina politiska motståndare är dumma. Det är deras fel. Jag har inget eget ansvar. Jag är ett offer.”

Han skriver sedan längre ner: ” Några kommer säkert, i vanlig ordning, att prata om ”gnäll” och ”offerkofta”. Jag kan dock inte ta kortsiktig hänsyn till vad andra tycker.”

Och detta säger allt i ett nötskal.

Man är inte en gnällspik i offerkofta för att man är utbränd.

Man är däremot en gnällspik i offerkofta när man ger andra ansvaret för sina egna val.

Ingen, absolut ingen annan politiker hade kommit undan med att skriva något sådant.

Låt oss göra ett experiment. Tänk er att Reinfeldt gått ut och skrivit dessa ord, ”Jag hoppar nu av politiken. Anledningen är mina politiska motståndare, och deras ihärdiga försök att få stopp på mina framgångar. Jag orkar inte med hatet från dem.”

Det finns inte.

Är Reinfeldt mindre ifrågasatt, hatad, övervakad? Nej, självklart inte. Men varken hans väljare eller motståndare skulle tolerera att han skyller ifrån sig. Är man en ledare tar man ansvar.

Kommentar
Kommentar

Och här finns en viktig distinktion mellan sverigedemokrater och oss övriga: Att vara offer för samhället och för yttre krafter är en del av självbilden. Det är ett plus. Alla som följer dem vet vad jag menar: I stort och smått är de etablissemanget, samhället, vänstern, invandrarna, muslimerna, antirasisterna, hatarna, mobbarna som är ansvariga för att allt är fel. Paradoxen blir uppenbar när samma människor, i samma forum som nu öser tårar och galla över alla som ”mobbar” deras älskade Jimmie kallar dem de själva hatar, såsom Rossana Dinamarca, Mona Sahlin, Erik Ullenhag och landsförrädaren Fredrik Reinfeldt för suggor, apjävlar, äckel och alla andra tänkbara och otänkbara benämningar jag annars inte hört sedan högstadiet. Den enorma ironin går samtliga helt förbi.

Özz Nûjen, Foto: Fatou Touray, thegambia.nu
Özz Nûjen, Foto: Fatou Touray, thegambia.nu

Och så har vi nu Özz. Han tweetade ”Jimmie Åkesson är nu tydligen utbränd. Han är sjukskriven på obestämd tid. Tar på krafterna att vara rasist och paranois ju”, om nu någon missat det. Denna tweet borde förstås ha drunknat i tusentals andra tweets, som brukligt är. Men av någon anledning tyckte Aftonbladet att det vore ett intressant inslag att skriva om den. Varför begriper jag inte, men det verkar handla om att de inte lyckades få en enda politiker att säga något negativt om Åkessons sjukskrivning. Tvärtom visade samtliga motståndare, från vänster till höger, på stor empati.

Själv började jag med att tycka att det var fånigt och onödigt att ge sig på Åkesson. Jag efterfrågade hyfs och fason. I den andan tyckte jag ju även att Özz var fel ute. Men med fel ute menar jag ”borde helst formulerat sig annorlunda eller avstått”, inte ”borde slås i bojor och skickas tillbaka till Kurdistan”.

Den massiva överreaktionen var helt absurd. Även normala människor, som inte alls är nationalister, började prata om mobbning och utfrysning. Özz blev symbolen för de ondskefulla krafter som bringat den oskyldige stackars Åkesson på fall. Så kom Avpixlats rubriker, och därmed slogs sista spiken i det bisarra verklighetsomskrivningsbygget:

Åkesson sjukskriven - Skärmdump
Åkesson sjukskriven – Skärmdump

Är det Åkessons fel att Avpixlat skriver så? Det kan man ju resonera fram och tillbaka om. Avpixlat är SDs partimegafon. Kent Ekeroth har upplåtit sitt privata konto till insamlingar till siten. Åkesson har berömt den. Men det går inte att härleda någon ägarskapsrelation mellan SD och Dagerlind. Det är dock inte så långsökt att tänka sig att partiet, och därmed indirekt Åkesson, varit med och petat i formuleringarna.

I nationalistfora svaldes beskrivningen med hull och hår. Den passade perfekt.

Jimmie Åkesson är deras älskade ledare. Den som förstår dem. Likt Jesus vandrar han här på jorden, hatad och utfryst, och kämpar för Det Goda, det vill säga Sverige. Onda krafter har nu fått honom på knä. Men förtvivla inte! Vi, ditt folk, ska stötta dig in i döden!

Insamlingar ordnas, kärleksbrev skrivs, Facebookssidor till stöd för honom skapas. Den debatt som vilket annat parti hade haft i det läget om hur partiets framtid skulle se ut existerar inte. Kärlek som liknar dyrkan flödar genom sociala medier.

Parallellt flödar förstås hatet. Özz, den förbannade äckliga bergskurden kommer och säger att vi är rasister! Åk hem eller dö! Paradoxen går dem även här förbi.  Logik är sällan nationalisternas styrka, av någon anledning.

Jag sitter och läser inlägg efter inlägg på dessa två teman: älska Jimmie respektive hata hatarna, och inser att SD nu är mer sammansvetsade än någonsin. Åkesson har alltid varit deras Messias, och nu är han dessutom ett offer.

Jesus, Muhammed, Ghandi, Jim Jones och Hitler hade det gemensamt: De totalt förblindade följarna. De som lät sig kastas till lejon, korsfästas och begå självmord. De som massmördade kvinnor och barn för sin ledare.

Många svenskar är nu rädda för ebola. Andra skräms av den ryska björnen som simmar omkring i Östersjön.

Själv känner jag en pyrande skräck för den nationalistiska masspsykos som sakta äter sig in i folkhemmet.

Det finns bara ett botemedel: Förnuft.

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

Krönika: Jimmie Åkesson som älskad och oomstridd partiledare

Jimmie Åkesson talar i Almedalen 2014. Foto: thegambia.nu
Jimmie Åkesson talar i Almedalen 2014. Foto: thegambia.nu

Många förvånades över Jimmie Åkessons ganska arga tal i Almedalen. Jag också. Vi är vana vid att se honom lite försynt vädjande och resonerande, med några få undantag, såsom utstormningen ur Storkyrkan vid Riksdagens öppnande 2010.

Men nu har han ändrat stil helt. Han är bitsk och målmedveten.

Retoriskt kan man bete sig så när man är en underdog som publiken upplever ha rätten på sin sida. Jag vet ärligt talat inte om det var rätt beslut att gå på så hårt. Men vad jag vet, genom min research, är att han var oerhört hyllad bland sina egna.

Jag tror få av oss andra kan förstå hur älskad och oomstridd han är. Ingen annan partiledare är så uppskattad bland sitt fotfolk som Jimmie Åkesson. Jo. Det finns de som är emot honom. Ungdomsförbundet har han exempelvis tjafsat en del med. Men hans övriga väljare håller honom i en närmast halvgudstatus. Jag har vänner i alla övriga partier, och jag har då aldrig sett någon lägga upp en bild på Göran Hägglund, Jonas Sjöstedt eller Åsa Romson där samtliga kommentatörer omedelbart svarat med hjärtan och ”ååååh vad hen är bra!” under.

Sverigedemokraterna är inte som andra partier. Det är en sorts sekt. Man röstar inte bara på partiet, utan man går med i en hårt sluten gemenskap. Jag har insett det alltmer efter att ha nosat runt i deras grupper, och läst deras privata statusar varje dag i några månader. Jag tyckte förr att det var märkligt att alla nationalister körde med exakt samma förvrängda fakta alltid i alla kommentarsfält, men jag har nu förstått hur det fungerar.

För det första klipps deras band till ickenationalister när de kommer ut som sverigedemokrater. Om de inte klipps direkt gör de det när deras vänner tröttnar på deras främlingsfientliga inlägg. Många av nationalisternas statusar handlar om vänner som de tycker sviker. Vänner som inte accepterar deras ”val” och inte är några egentligen äkta vänner. Och de har förstås rätt i den uppfattningen. Omvärlden blir trött på inlägg som ”Vet ni om att den som flyttar från en flyktingförläggning slipper betala för eftersändning? Fatta vad orättvist!”.  Vänner tröttnar på våldsfilmer där ISIS hugger huvudet av folk, eller där en okänd svart eller arabisk man i okänt land sparkar en hund, följt av grovt rasistiska kommentarer. Vänner säger ”sorry, jag orkar inte ha dig i mitt liv”.

Nationalisterna säger också upp bekantskapen med korkade feminister som inte fattar hur det egentligen är i världen, och som enligt dem därför är för hedersmord, könsstympning, förbud för kvinnor att köra bil och månggifte.

Så byggs murar av ömsesidigt avståndstagande mellan nationalister och övriga svenskar, och egentligen behöver det inte ha varit mycket som puttade den missnöjde över gränsen till SD, men nu är på något sätt vindbryggan uppfälld, och det finns ingen väg tillbaka. Precis samma mekanismer som i en religiös sekt. Partiet är den nya familjen. Man lägger upp ett inlägg i en sverigedemokratisk grupp om hur ledsen man är över att alla unfriendat en, och svaren kommer direkt: ”adda mig!”, ”jag vill vara din vän!”.

 

Jimmie Åkesson Almedalen 2014. Foto: thegambia.nu
Jimmie Åkesson Almedalen 2014. Foto: thegambia.nu

Och nu, när den nybakade sverigedemokraten väl står där, förvirrad i sitt till större delen nya sällskap och sammanhang, börjar den verkliga propagandan. Inte medvetet förstås. Propagandan basuneras ut hela tiden från nättidningar och via klipp och bilder från olika Facebook-sidor – men den biter på ett helt annat sätt när alla har samma åsikt, och ingen ifrågasätter.

Jag är ingenjör. Matematiker. Statistiker. Fd forskare. Det behöver man inte vara. Det räcker att det är självklart att när man vill veta hur något förhåller sig måste man alltid gå till roten, det vill säga så långt det går. Citerar någon en undersökning läser man undersökningen. Citerar någon en artikel läser man åtminstone artikeln. Finns det referenser i den går man vidare till dem. Det gör inte nationalisterna, annat än i extrema undantag. De läser Fria Tider, Avpixlat och Exponerat, som i sin tur oftast är sammandrag där man gjort egna tolkningar och analyser av andra tidningars artiklar, och sedan delar de friskt med varandra. De som kommenterar läser inte ens artikeln många gånger, utan gissar utifrån rubriken.

Vad som sprids är, grovt sett, artiklar, bilder och klipp som visar:

    • Muslimer eller svarta i något land som utfört en hemsk gärning

    o   ”Så här gör alla muslimer! Hur kan feministerna vilja ha detta i vårt land?!”

    • Brott begångna av invandrare i Sverige – ibland helt tagna ur luften

    o   ”Här ser ni vad mångkulturen åstadkommit!”

    • Siffror eller lösa påståenden som visar att invandrare, och då särskilt muslimer, vilken minut som helst är i majoritet i Sverige

    o   ”Vi måste rädda oss! Landsförrädarna ger upp vårt land! Vart ska vi flytta?”

    • En aldrig sinande ström av bevis för att invandrare är ”otacksamma”, eftersom de har mage att framföra åsikter

    o   ”Passar det inte så åk hem för fan! Här har vi gett dig skydd och så kommer du hit och klagar!”

    • Enstaka exempel på goda invandrare som beklagar sig över dåliga invandrare eller som hatar muslimer, och håller med Jimmie Åkesson

    o   ”Tänk om alla var som du!”

 

Exempel 1

En gång lades information upp på Avpixlat om att en man i Danmark hade blivit arg när han serverats skinka, och servitrisen hade blivit sur tillbaka, och kallat på polis, som bara sa att han hade inte hotat, och det var inget brott att vara sur. Ingen visste något om mannen förutöver detta med att han inte åt skinka. Och var arg.

Jaha, tänker du nu, eftersom detta uppenbarligen är en oerhört ointressant historia med så många frågetecken att det är helt omöjligt att dra några slutsatser ur den.

Men så tänker inte en nationalist. En nationalist förstår att det måste vara en muslim. Hur vet jag inte – själv har jag varit vegetarian i 21 år, och blir också sur när jag får kött fast jag sagt att jag inte vill ha det. Nationalisten förstår också att han är arab eller afrikan, eftersom han är så aggressiv, och därmed genetiskt betingad att bära sig åt. När detta nu är ”bevisat” kommer nästa slutsats: han är otacksam. Han är farlig. Han borde låsas in eller ännu hellre slängas ut ur landet. Tack, alla politiskt korrekta som försatt oss nordbor i denna fruktansvärda sits, med otacksamma skinkvägrare!

Nej, jag överdriver inte. Hundratals människor rasade så i kommentarerna.

Du måste förstå.

De tänker inte som vi.

Exempel 2

För ett tag sedan startades en tråd i ett nationalistforum om en skola där ankor dödats medelst jag tror det var en halshuggning och en dränkning i en toalett. Det var ytterst flummigt, men många deltog och var arga över ”dom där jävla invandrarna” som inte bryr sig om djur, och det skulle gälla muslimer i synnerhet. Alla vet ju hur ”dom där” är. Efter ett tag dök det dock upp någon som hade läst på Flashback. För det första var det oklart om ankorna verkligen var döda. För det andra hade de påstådda förövarna inte ”blattenamn”.

Tråden tystnade. När jag kollade lite senare var den borttagen.

För oss som förstår att om man ur ett urval av två miljoner utrikes födda i Sverige, 1,7 miljarder muslimer i världen eller 1,1 miljarder afrikaner, ensidigt sprider små och stora händelser på detta sätt skapas en bild av ett samhälle där alla som begår brott, är otacksamma eller sura i butiker är svarta och helst även muslimer.

Jag minns ett citat på Flashback när förra årets serievåldtäktsman i Stockholm precis börjat härja. Någon skrev: ”Det måste ju vara en invandrare. Alltså. Det kan vara en svensk, men då är han ju psykiskt störd.”

Nå. Det var ju en svensk, visade det sig senare. Och jag har aldrig läst något mer om honom i nationalistfora efter det.

Jimmie Åkesson Almedalen 2014. Foto: thegambia.nu
Jimmie Åkesson Almedalen 2014. Foto: thegambia.nu

Jag ville helst inte skriva en så här deprimerande text, men det är ändå viktigt att vi förstår deras sektbeteende. Det är min fasta övertygelse att de skyttegravskrig som förs på framför allt Twitter, men också rent konkret i Almedalen och under övriga demonstrationer och sammankomster mellan nationalister och deras hatare bara stärker deras sammanhållning. Jag förstår att tanken är god, men för att bryta deras makt och hindra fler från att hoppa över vallgraven behöver vi visa på en sorts öppen hand. Dialog. Fakta.

Och vi kanske behöver hitta ett sätt att förklara det där med statistik och urval: Den som ensidigt letar efter bevis för att alla från Säffle är vedervärdiga och blundar för allt som talar emot kommer att upptäcka en ort fylld av fruktansvärda individer. Och om man sedan bildar en klubb där alla hjälps åt att sprida information om fruktansvärda Säfflebor genom tiderna, och deras plan för att ta över Sverige, kommer man till slut att inse att det är vi i övriga Sverige som är blinda. Vi har inte förstått hotet. Vi ser inte.

Vi lever i The Matrix, och bara antisäffleisterna har svalt the red pill.

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt