Skolan är viktig. Oavsett var du växer upp. Följ med när en svensk sexåring träffar jämnåriga – och yngre – elever i Gambia. Och lär dig kanske ett och annat själv, om skolan i Gambia.

Värmen dallrar över sandgatorna, där vi går fram. Cementmurarna omgärdar vägen på båda sidor. Det är tidigt på dagen men solen bränner redan obarmhärtigt. Jag och min son Benjamin är på väg till en kindergartenskola i Kololi. Varför? Jo, min son har precis börjat i förskoleklass hemma i Sverige och mycket i hans liv handlar därför om skola. Jag vill att han ska få se en skola i ett annat land och kanske få perspektiv på sin egen skolgång. Men jag är också nyfiken själv. Jag har hört om treåringar som sitter stilla i sina bänkar i en halv dag, iklädda skoluniformer. Visserligen förutsätter jag att man inte har ljugit för mig, men jag vill ändå se det med egna ögon.

Vi stiger in i första klassrummet. Treåringarnas. Och mycket riktigt, de sitter i varsin bänk, iklädda skoluniformer, och är dessutom mer eller mindre tysta. Undantaget är när läraren av en eller annan anledning lämnar klassrummet en stund.

Det blir stor upphetsning när vi kliver in och inte blir uppmärksamheten mindre för de två barn vi känner i den klassen.

Jolly phonics

Själv blir jag förvånad när jag ser att den alfabetsplansch som sitter på svarta tavlan inte bara är för syns skull. Den används i allra högsta grad. Metoden kallas jolly phonics och är ett sätt att lära sig läsa och skriva genom att först lära sig att associera det fonetiska ljudet med en viss bokstav. Barnen lär sig helt enkelt hur bokstäverna låter. Ljuden är uppdelade i sju grupper och de första, exempelvis s, a och t kan man börja med mycket tidigt.

När läraren pekar på ”S” börjar barnen säga ”sssssss” och rita stora s i luften. Alla barn. Samtidigt. Läraren går vidare. Jag tappar faktiskt hakan. Barnen är blixtsnabba och känner igen alla ljud läraren pekar på. Och de är ivriga. Det märks att de har gjort detta många gånger – och att de tycker att det är kul.

• De är väldigt duktiga, sånt kunde inte vi när jag var tre år, säger Benjamin.

Han undrar dock varför barnen måste ha skoluniform. Och han tycker att det är skönt att barnen i Sverige inte behöver ha speciella kläder i skolan.

• Det verkar jobbigt, tycker han.

Vi går vidare och hälsar på i alla fyra klassrum. Eleverna är uppdelade efter ålder, precis som i Sverige.

I flera av klasserna får Benjamin delta aktivt i lektionerna. Han blir mycket stolt när rektorn skickar fram honom för att peka ut rätt siffror på svarta tavlan och alla eleverna applåderar när han gjort rätt.

För att ytterligare träna in siffrorna sjunger barnen därefter en siffersång på engelska.

 

Material finns

Både bänkar och stolar är av bra kvalitet, bättre än de min son har i sitt klassrum här i Sverige. Material finns det också gott om. Pennor, papper, saxar och pysselmaterial fyller ett helt rum. Däremot får jag snabbt huvudvärk av ljudvolymen som lätt uppkommer när ett trettiotal barn samlats i ett och samma rum – där väggarna är av cement, taket av plåt och det saknas innertak.

Dagen i skolan har fått Benjamin att sakna sin egen skola hemma i Sverige. Men den engelska siffersången tar han med sig hela vägen hem.

”One little finger, one little finger in the air, One to the ceiling, one to the floor and two hands on your lap, clap clap”