Etikettarkiv: karibien

Invandrade svarta tjänar mer än infödda

Svarta invandrare i USA tjänar 30 procent mer än svarta som är födda i USA, enligt en ny undersökning. Varför?

Artikeln har inget med texten att göra
Artikeln har inget med texten att göra

Forskare på Nielsen (ett globalt analysföretag) har funnit att medianinkomsten för svarta invandrare i USA är 30 procent högre än för de svarta som är födda i USA.

Enligt studien kommer många afrikanska invandrare till USA främst för att studera, medan andra redan är universitetsutbildade med olika examina i bagaget.

Mångfalden bland svarta i USA fortsätter att öka, i samma takt som antalet gör det.

Enligt Nielsen har antalet svarta invandrare i USA ökat med mer än 200 procent sen 1980. I dag är antalet nästan 4 miljoner och de representerar en av elva svarta i USA. Hälften av de svarta invandrarna kommer från Karibien och allra flest kommer från Jamaica.

Enligt Andrew McCaskill, Nielsens ansvarige för global kommunikation, är många av de svarta invandrarna entreprenörer som har en stark förmåga att hålla pengarna inom sina egna grupper, genom att skapa jobb och en kultur som så att säga återvinner pengarna.

Svarta som är födda i USA har å andra sidan kämpat i generationer mot institutionaliserad rasism och detta har försatt dem i ett socioekonomiskt och psykologiskt underläge.

-Jag hoppas att de entreprenörinriktade invandrarna ska inspirera svarta födda i USA och få dem att inse vilken ekonomisk kraft de har och uppmuntra dem att använda den kraften som ett kollektiv, säger Andrew McCaskill.

Helena Svensson
Helena Svensson

Lyxliv utan historia i den tidigare svenska kolonin Saint-Barthélemy

Denna artikel, skriven av Katarina Wennstam publicerades i Fokus 2012. Anledningen till att vi väljer att nypublicera artikeln, är för att liknande resor fortfarande säljs på olika håll.

Skärmdump från Albatros Travels hemsida
Skärmdump från Albatros Travels hemsida

På Albatros Travel, som detta gällde, går inte att hitta några resor just nu till Saint-Barthélemy. Om det beror på att man slutat sälja denna resa eller att de är slutsålda framgår inte, men denna text finns fortfarande att läsa på deras hemsida:

”En kolonialhistoria med både engelsk, fransk, spansk, holländsk, dansk och även viss svensk närvaro – visste du att Saint Barthélemy har varit under svensk flagg? Dessutom finns här en kultur med indianska och afrikanska element gör att Karibien kan bjuda på många olika upplevelser. En kryssning är en bra resform för den som vill ta sig runt mellan de många paradisöarna.”

Det finns andra resebyråer som säljer resor till St Barts. En av dem är Ving. Så här kan vi läsa på Vings hemsida:

Skärmdumpar från Vings hemsida
Skärmdump från Vings hemsida

”St Barth ligger knappt en timme med båt från St Martin. Huvudstaden Gustavia är en karibisk dröm med vackra, lite slitna hus mot grönskande bergssluttningar, och i mitten den lilla hamnen med yachter från alla världens hörn. Hela ön präglas av en självklar lyx och elegans som man inte finner på många ställen ens i Karibien.”

På Albatros Travel nämns vid ett tillfälle ordet ”kolonialhistoria”, sen nämns inget mer om detta. På Ving går det inte att finna ett ord om platsens koloniala historia. Detta är alltså anledningen till att vi väljer att publicera Katarina Wennstams tidigare artikel från 2012, igen. Läs den här nedan:

Årets mest aningslösa resa går till den karibiska ön St Barts, tidigare en svensk slavkoloni.

Under rubriken »När Gustav III blev slavägare« marknadsför resebyrån Albatros Travel lyxkryssningar utmed smutsiga svenska spår i historien. Eller som de själva uttrycker det i sin annons: »Enastående kulturkryssning i Karibien… Vi seglar tillbaka i tiden till den svenska kolonialhistorien«.

Det är lite som att man skulle åka förstaklasståg längs med de tågspår som fraktade tyska soldater och krigsmateriel under andra världskriget. Äta god tysk mat och njuta av hur skönt det ändå kan vara att åka tåg när man slipper transporteras som boskap. Något säger mig att det knappast skulle ske.

Men fortfarande är historierevisionismen gällande Sveriges del i den globala slavhandeln något av en blind fläck. En skamfläck som de flesta verkar tro sitter långt ner på ryggen på den svenska kavajen och därför inte syns.

Därför kan ett svenskt resebolag år 2012 sälja in en resa till en tidigare slavkoloni med ord som att »bekvämlighet, service och gastronomi naturligtvis är på topp!« och med bilder på ett ljushyat pensionärspar hand i hand på en barfotastrand i paradiset.

Jag tänker att jag är för hård mot resebyrån och kollar upp den detaljerade resplanen på deras hemsida.

Det är klart att de inte kan visa bilder på kedjade afrikaner på väg till just St Barts i sina annonser, hur skulle det se ut …? Det är klart att det kan te sig smaklöst att påminna soltörstande turister om förhållandena på båtresorna över Atlanten. Just för att det är smaklöst med hur 12 miljoner afrikaner fördes bort från sina hem och familjer för att arbeta i kolonierna. Själva förutsättningen för att européerna skulle få socker, bomull och tobak till pressade priser var obetalda slavar på plantagen.

Av en »kulturresa« kan man kanske förvänta sig att den svenska kolonialtiden sätts in i sin historiska kontext. Om ett bolag säljer sig med orden »res med hjärna, hjärta och omtanke« så är det lite motsägelsefullt om man förväntas lämna just detta hemma.

Men på hemsidan där »paradisresan« beskrivs i detalj nämns fortfarande inte villkoren för slavarna med ett ord. Fortfarande ligger fokus på just det som var kolonisatörernas vardag: ovisshet, extremt överflöd och känslan av exklusivitet.

Stolt deklareras att huvudstaden på Saint-Barthélemy fortfarande bär namnet Gustavia, men inget om de raslagar som förskrev piskstraff tills köttet på ryggen blev synligt om en svart man tilltalade en vit kvinna eller om en svart kvinna vägrade en vit man sex. Det enda som nämns om slavhistorien är följande: »Den sista slaven frigavs den 9 oktober 1847, men de frigivna slavarna vållade stora problem, eftersom det inte fanns arbete för dem och 1878 gav Sverige tillbaka ön till Frankrike igen.«

Jaha. Så skönt då. Där skrev vi ut slavhandeln ur den svenska historien.

Nyss hemkommen från New York och ett besök på Ellis Island vet jag hur USA hanterar sin slavhistoria – som onekligen var mycket större än Sverige någonsin varit i närheten av. Redan i presentationen av immigrantutställningen påminns besökarna om att många av de som var med och byggde landet inte kom frivilligt utan transporterades över Atlanten i kedjor.

Också Danmark, som hade flera stora slavkolonier i Karibien, har börjat göra upp med sin kolonialhistoria på ett sätt som Sverige inte ens är i närheten av. Jag besökte Nationalmuseum i Köpenhamn i somras och fick på två timmar lära mig mer om nordbornas handel med afrikaner än jag någonsin lärt mig i den svenska skolan.

Och lyxkryssningen till St Barts? Glöm det – den är fullbokad sedan länge.

Texten av journalisten, författaren och föreläsaren Katarina Wennstam är tidigare publicerad i Fokus 2012 och publiceras här efter godkännande av Katarina Wennstam.

FN:s dag till minne av den transatlantiska slavhandeln

"En tanke till er, kära förfäder" - Foto: Merete Grut
”En tanke till er, kära förfäder” – Foto: Merete Grut

Idag tisdagen den 25 mars, är den av FN utlysta dagen för att minnas ett av de största människorättsövergreppen i världens historia, vars konsekvenser fortfarande syns i fattigdom, rasism och diskriminering: den transatlantiska slavhandeln.

I Sverige har den 9 oktober föreslagits som nationell minnesdag, eftersom Sverige just det datumet år 1847 officiellt beslutade att inte längre tillåta slaveri och slavhandel.

Sverige var sena med sitt beslut, bland annat eftersom svenska staten hade en koloni, ön Saint Barthélemy i Karibien, där slaveri och slavhandel var tillåten även efter det att många andra länder redan hade avskaffat detta. Slavfortet Carolusborg i Ghana är en annan av de platser där svenskar varit med och begått sin del av detta brott mot mänskligheten.

Den första svenska slavhandelsexpeditionen till Afrika organiserades av köpmannen och järnbruksägaren Louis de Geer. Regeringen gav sitt tillstånd. Expeditionen hämtade slavar i Afrika, skeppade dem till Västindien och kom tillbaka med socker, guld, elfenben och fyra svarta slavar som rikskanslern Axel Oxenstierna fick i present.

Svenska Afrikanska Kompaniet och svenska staten slöt bland annat avtal med kungen av Fetu i Ghana att upplåta Cabo Corso som svensk koloni och från 1654 leddes slavhandeln i praktiken av det statliga Kommerskollegiet. Tio år senare jagades svenskarna bort från Västafrika av Ghaneserna men Carolusborg övertogs av först holländarna, sedan engelsmännen. Sverige fortsatte dock under många år att exportera stora mängder av stångjärn till bojor och vapen, till de länder som bedrev slavhandeln, framför allt Storbritannien.

Ta alltså en minut idag för att fundera över Sverige då och nu.

Källor:
SVT Debatt – Rasismen göds genom historielösheten
Expo – Svensk slavhandel uppmärksammas
Globalarkivet: Historiska årtal för det svenska bidraget till slavhandeln
DN – Det svenska slavjärnet

 

Aminta Merete
Aminta Merete