Etikettarkiv: kärlek

Fortsätt kämpa för det goda

Det är viktigt att fortsätta kämpa för det som är gott. Den meningen kom till mig nyss när jag var ute och betraktade natthimlen, månen och stjärnorna. Silvret som reflekterades från gräset. Det är viktigt att fortsätta kämpa för det goda. Det är viktigt att inte ge upp. I livet finns hela tiden en balans. Det ser man när människor dör och när barn föds. Inget av det skulle existera utan det andra. Det är lätt att dras med i rädslor, men människor och arter har alltid dött, i alla tider och det kommer fortsätta vara så. Varje död ersätts med en annan form av liv. Kanske inte alltid så som vi föreställt oss att det skulle bli, men det sker alltid. Jag börjar landa i det och min rädsla har därför minskat.

Foto: Pixabay

Det finns en mening med allt. Men det betyder inte att min roll är att sitta på en sten och inte göra någonting. Min roll är att fortsätta kämpa för det som är gott. Det är att inte låta demonerna inom mig ta över. Hur gör man det? Genom att förstå dem. Jag kan inte säga hur andra människor bör göra, särskilt inte hur personer med afrikanskt påbrå ska känna eller tänka, därför att förtrycket de står under gäller inte mig. Men rädslor är mänskligt och det känner alla ibland. Därför tänker jag att budskapet jag fick till mig också gäller alla människor i vår värld, i vårt land, afrosvensk eller inte.

Jag har börjat resan bakåt till min barndom och har börjat se vart demonerna, eller mitt ego, eller mina överlevnadsstrategier startade. Jag var mycket liten, två år. Det är känslominnet i mig som visat detta. Det trauma som skedde några år fram, när jag var sex år, byggdes upp långsamt och långt innan. Nu när jag börjar förstå det kan jag ta min demoner, mitt ego i knät och krama om det och säga tack. Tack för att ni hjälpte mig när mitt liv vändes upp och ner. Tack för att ni hjälpte mig, gav mig den råstyrka jag har som tog mig framåt efter det. Den kärleken som kommer inifrån mig, från livskraften, hjälper mig att älska sidorna av mig som jag förut hatat och flytt ifrån. Tror ni sidorna försvunnit för att jag hatat dem och för att jag flytt ifrån dem? Nej, snarare tvärtom. Men då så visste jag inget annat. Och det är också okej. Ingenting som skett har varit ett misstag, för det har tagit mig hit. Att lära sig att älska sig själv är det viktigaste för att kunna älska andra. Jag har alltid vetat det, men jag levde i många år utan att kunna det. Jag kunde varken älska mig själv helt och jag kunde heller inte älska andra så som jag börjat kunna nu. Därför gick jag runt och fördömde människor för saker de sa eller gjorde. Jag fördömde rasister, killar, medelåldersmän, köttätare och människor i min närhet. Men allra mest fördömde jag mig själv.

Boken ”Svart Kvinna” av Fanna Ndow Norrby – Foto: Afropé|Kiqi D Minteh

När jag läste boken Svart kvinna av Fanna Ndow Norrby så fick jag en förståelse av hur man som kvinna och svart i Sverige blir fostrad att hata sitt utseende. Att älska sig själv som kvinna är en utmaning i sig i ett mansdominerat patriarkat, att älska sig själv som svart kvinna i ett sådant samhälle som till på köpet är rasistiskt är så mycket svårare. Därför är det också så viktigt att försöka. Jag kan bara föreställa mig utmaningen som kvinna och vill vara ödmjuk i det jag inte vet. Men tack vare den boken gav det mig en inblick, men istället för att citera rekommenderar jag alla att läsa den istället.

Tänk att leva i allt detta hat och fördömande. Tänk vad det gör med själen. Men som sagt, det var tvunget att vara på det sättet. Det tog mig till den punkt då jag insåg att det inte funkade längre. Men andlig utveckling tar tid. Det går inte över en natt. Egentligen är hela livet en andlig utveckling. Även när man vänder sig ifrån anden, livskraften, så pågår det någon form av utveckling. Förändring. Det är ett mäktigt ord. I det ingår smärta. Det är smärtsamt att växa och att se saker på ett nytt sätt. En vän sa till mig när jag ringde henne efter att Donald Trump vann valet i USA ”Vet du, jag känner att det är mycket rädsla i världen just nu. Så jag har valt att fokusera på mig själv och vad jag kan göra. Vi kan be för Donald Trump.” Något sådant var det hon sa. Jag tyckte det lät så vackert. Men just då så ville jag vara kvar i min rädsla och rättfärdiga det med mer rädsla.

Vem vet planen för oss här på jorden? Jag vet den inte. Men jag försöker välja att se inåt och känna efter vad planen är för mig just nu. Det finns bara just nu. Jag fick alltså nyss till mig att jag ska fortsätta kämpa för det som är gott. Att hela tiden försöka sträva efter att uppnå mer och mer kärlek inom mig. Det finns ingen gräns för hur mycket kärlek det kan finnas. Vi som kämpar för att världen ska bli mindre rasistisk, som varje dag ber och tar diskussioner för att världen ska bli vackrare för alla barn som vill vara Lucia, vi måste omfamna oss själva. Omfamna alla sidor inom oss, acceptera dem, älska dem och släppa taget om dem. Det är SVÅRT. Nästan lika svårt som att se på en människa med rasistiska värderingar med kärlek. Det är så enkelt att avfärda hen med att hen är en idiot. Fördömande är enkelt, skönt. Men tänk på konsekvenserna av det. Är inte alla människor inkluderade i kampen?

Jag som vit har inget problem med att ”utbilda”, att ta varje diskussion, för jag är inte föremål för förtrycket. Jag kan tänka mig att det är skillnad för den som blir utsatt för det. Som om den våldtagna ska argumentera för sin mänskliga rättighet framför våldtäktsmannen. Det blir ju absurt. Det är inte det jag menar. Men vi är ett samhälle. Vi lever här tillsammans. Och då utsatta människor inte orkar längre behöver andra kliva in och föra kampen för dem. För jag tror att om vi utesluter de som slår och hatar så kommer de slå hårdare och hata mer.

Boken ”Svart Kvinna” kan du köpa bland annat HÄR

Ida Oscarsson

Våga välja kärlek

Jag sitter med min dotter i knät. Radion meddelade mig nyss om den 18-årige pojken som skjutit ihjäl nio människor i München. Jag skriver pojke, för jag anser att ingen mogen, klart tänkande människa begår något sådant. Dådet i sig är hemskt, men jag fruktar ännu mer för konsekvenserna. För detta kommer bli en diskussion om ursprung. Främlingsfientlighet som spiller över till rasistiska mönster och tvärtom. Jag förstår inte varför det är intressant att skriva ut en persons ursprung? Det verkar ju sällan komma något positivt ifrån det. Det ger rasister vatten på sin kvarn och skapar ännu mer spänningar och destruktiva mönster som leder till att individer tar till vapen i slutändan. Jag vill vädja om att människor ska välja kärlek framför hat i sina liv. Inte bara när sådant händer, utan alltid.

Bild: Tony Webster
Bild: Tony Webster

I dagens Sverige så verkar vi välja något som ligger närmare hat än kärlek allt oftare. Jag är inget fan av att följa politiken, eller ens läsa nyheter, för det grumlar min världsbild och jag gillar inte att tänka ”Vart är vi på väg, vad är det som håller på att hända?”, men jag fruktar att händelser som denna kan komma att bidra till mer skärpta gränskontroller (vilket det gjorde på en gång, i Tjeckien och Österrike), mer misstänksamhet, fler anlagda bränder vid flyktingboenden, mindre kärlek, mer hat. Och det gör mig ledsen… för dagens klimat påverkar framtidens, och negativa mönster är lätta att skapa och svåra att bryta. Vi är ju så i våra hjärnor, att vi är programmerade att vara misstänksamma för att identifiera potentiella fiender, något som är en urgammal instinkt. Och till viss del är det väl bra att den är kvar, men jag tror att vi måste jobba desto hårdare för att den inte ska ta över oss helt.

Jag stryker min dotter över håret, det har tagit mig en timme att skriva det jag skrivit hittills för hon håller på att lära sig gå och har väldigt låg tolerans för att jag vill sitta på ändan och skriva krönika. Må så vara, det får ta den tid det tar. Hon behöver min tid och min kärlek för att hon ska växa upp och bli så empatisk som hon kan bli. Jag tänker att jag är glad att hon visar vad hon vill och att hon visar kärlek till sina medvarelser, katterna, hästarna och andra barn. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte oroade mig för hennes framtid. När jag var yngre så ville jag inte ha barn, med huvudargumentet att världen vi lever i är för sjuk. Otroligt cyniskt sätt att se på saker kan jag konstatera såhär i efterhand. Nu har jag insett att det är att inge hopp att föda barn, barn som kan föra vidare kärleken till kommande generationer. Om de vill. Det må vara själviskt och självuppfyllande att få barn, men jag tror det är en del av något större. Och det är ganska vackert.

I mitt eget liv så har jag förstått att svåra och smärtsamma upplevelser alltid lett till något bra. Att jag läkt ur smärtan. Och jag tror att det kan vara så för oss alla i den här kollektiva världen. Så händelser som den i München måste i slutändan leda till något bra. Om vi väljer det. För vi lever i sviterna efter kolonialism och slaveri. Västvärlden vill gärna glömma och gå vidare fortare än fortast, men jag tror inte det går innan vi ser konsekvenserna i vitögat och tillåter världen att läka från den smärtan våra förfäder orsakat den. Hela världen är påverkad av vår gemensamma historia. Och det är viktigt att vi förstår det. Låt ilskan koka, låt tårarna rinna, och låt sen kärleken ta över.

Ida Oscarsson
Ida Oscarsson