Etikettarkiv: kolonialism

När kolonialmakten aldrig blir nöjd

Det räckte inte att förslava och suga ut. Gamla kolonialherrar ville ofta ha mer. ”Kolonialskuld” och ”kolonialskatt”. Haiti har betalat i 150 år, men slipper nu. För många länder i Afrika fortsätter det …

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Man skulle kunna tro att det räckte med kolonialismen. Att det var illa nog att vissa länder, exempelvis Frankrike, tillfångatog människor i andra länder, förslavade dem och förflyttade dem till andra sidan jorden. Man skulle kunna tro att det stoppade där.

Men faktum är att Frankrike, vid många av dessa länders självständighet, ansett att det nyligen självständiga landet ska betala en ”skuld” till Frankrike, eftersom fransmän förlorat ”kapital” då tidigare slavar blev fria, eller för att infrastruktursinvesteringar då inte längre varit i fransk ägo.

För Haiti handlar det om just detta med ”förlorat kapital” då slavar blivit fria. Frankrikes president Francois Hollande har i alla fall lovat att Haiti inte längre behöver betala denna ”skuld” till Frankrike.

När han gav beskedet, vid en invigningsceremoni på Guadeloupe förra året, möttes han av stående ovationer, från olika karibiska premiärministrar. En del började till och med gråta, rapporterar tidningen Barbados Today.

Eftersom Haiti vann sin självständighet 1804 – och då blev världens första svarta republik – handlade detta om en över 200 år gammal ”skuld”. Haiti gick år 1825 med på att betala denna skuld, för att få officiellt erkännande från Frankrike. Kritiker kallar detta för ”en olaglig lösensumma för självständighet”, eftersom Frankrike redan gjort slaveri olagligt när de bad om denna ”kompensation”.

För Afrikas del handlar det enligt en artikel på Silicon Africa ofta om en slags kolonialskatt till Frankrike.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Guinea började kämpa för självständighet 1958, vilket gjorde den koloniala eliten i Paris rasande och den franska administrationen i Guinea förstörde allt det goda i landet som de ansåg att kolonialismen bidragit med. De förstörde skolor, offentliga byggnader, medicin, forskningsinstrument, djur dödades och mat brändes upp eller förgiftades. Allt för att de andra kolonierna skulle se att priset för att säga nej till Frankrike skulle bli mycket högt.

Sylvanus Olympio, den första presidenten i Togo, hittade en mellanväg. Han ville inte fortsätta se sitt land under franskt styre och vägrade därför skriva på ett avtal om fortsatt kolonialism. I stället gick han med på att betala en årlig avgift till Frankrike för de så kallade förmånerna landet åtnjutit under franskt styre. Frankrike krävde detta för att de inte skulle förstöra landet innan de lämnade det. Men summan de krävde för den ”koloniala skulden” var så hög att den uppgick till 40 procent av Togos budget år 1963.

Det nya självständiga Togos ekonomi var så bräcklig att Olympio bestämde sig för att lämna det franska koloniala valutasystemet CFA och i stället skapa en egen nationell valuta.

Tre dagar efter att han börjat trycka landets nya sedlar blev han mördad av ett gäng soldater, uppbackade av Frankrike. En före detta fransk främlingslegionär vid namn Etienne Gnassingbe var den som mördade honom. Mördaren sägs sen ha fått en belöning på 600 dollar av den lokala franska ambassaden.

År 1962 ville Modiba Keita, Malis första president, gå ur det koloniala valutasystemet. Han ansåg att det var en börda för landets utveckling. År 1968 mörades han av en annan före detta fransk främlingslegionär, Moussa Traoré.

Faktum är att under den turbulenta period där afrikanska presidenter försökte befria sig från europeisk kolonisation, använde Frankrike före detta främlingslegionärer mot flera av dem, bland annat i Centralafrikanska republiken, Burkina Faso och Benin.

År 2014 – Afropé har inte kunnat hitta färskare uppgifter – var det 14 afrikanska länder som var tvungna att avsätta 85 procent av sin utlandsreserv till franska centralbanken, på grund av dessa gamla kolonialpakter. Detta enligt en artikel på sidan Silicon Africa. (http://www.siliconafrica.com/france-colonial-tax/)

Naturligtvis ett vanvettigt orättvist system, som förkastats av EU, men Frankrike har inte varit redo att lämna dessa guldägg.

Léopold Sédar Senghor Foto: Universidad de Salamanca
Léopold Sédar Senghor Foto: Universidad de Salamanca

Den tidigare senegalesiska presidenten Leopold Sédar Senghor deklarerade år 1958 att ”det senegalesiska folket vill ha självständighet. Men de vill att det ska ske genom vänskap, inte bråk.”

Vid den tiden accepterade Frankrike bara ”självständighet via papper” och krävde att landet gick med på elva saker, bland annat denna koloniala skatt för att återgälda Frankrikes insatser för infrastruktur och liknande under kolonialtiden.

Frankrike krävde även automatisk konfiskering av nationens monetära reserv. Sedan 1961 har franska centralbanken hållit 14 afrikanska länders nationella monetära reserver. Dessa länder är: Benin, Burkina Faso, Guinea-Bissau, Elfenbenskusten, Mali, Niger, Senegal, Togo, Kamerun, Centralafrikanska republiken, Tchad, Kongo-Brazzaville, Ekvatorialguinea and Gabon.

Frankrike har enligt avtalet även rätt att få frågan om de vill köpa alla eventuella råmateriel som upptäcks i landet, exempelvis olja. Landet får endast söka andra handelspartners om Frankrike inte är intresserade av att köpa. Och så vidare …

Frågan är hur länge denna skatt kommer att kvarstå?

Faktum är att även om Haiti nu blivit av med sin resterande ”skuld” så betalade landet totalt 21 miljarder dollar, i dagens penningvärde, mellan 1804 och 1947, alltså under nästan hundrafemtio år. Afrika har hittills betalat i runt femtio år …

Helena Svensson
Helena Svensson

 

 

 

 

Varför kan inte Afrika bli demokratiskt?

Jag förstod tidigt att jag , i Sverige, alltid kommer att vara en representant för Benin. Jag är ofta den första beniniern som folk möter, som om jag vore en exotisk fågel de inte hört om förut. Idag är jag vuxen och upplever att jag ännu mer förväntas vara en levande landguide. Jag känner pressen för att alltid vara redo, vare sig det är i en chatt på dejtingappen Tinder, eller med en ny människa på tunnelbanan. Jag bör ha koll på antal invånare, import, nationalrätt och politisk utveckling. Jag måste ofta googla fram svaren, för det går ju inte att år 2016 ge samma siffra på antal invånare som under 2006. Är det konstigt att den politiska utvecklingen inte är det främsta ämnet när mamma och pappa ringer?

Jag träffade nyligen den zambiska ambassadören i Skandinavien, Edith Mutale, som lovordade Benin för att ännu en gång lyckats genomföra ett fredligt val. Presidentvalet som var planerat till februari, ändrades till mars då det fanns röstberättigade medborgare som ännu inte fått röstkortet. Ja, jag tror många håller med mig om att man i Afrika får tacka gudarna för varje val som inte leder till inhemsk konflikt och dödsoffer. Det är en seger för befolkningen när en president lämnar över makten utan strid, även om det är oklart hur den nye makthavaren kommer att agera. Sanningen är att när det gäller politiken måste man räkna sina välsignelser.

Benins demokratis fader, Mathieu Kérékou. Foto: Ricardo Stuckert/ABr
Benins demokratis fader, Mathieu Kérékou. Foto: Ricardo Stuckert/ABr

Jag växte upp under presidenten Mathieu Kérékou, som satte landet på den globala kartan för sitt marxistiska styre. Förutom hans starka tro på marxism-leninism, hade han starka relationer till andra stora ledare på kontinenten. Han var på många sätt en inflytelserik president, men är nog mest känd för att ha introducerat ett flerpartisystem i Benin. För den stora bedriften fick han titeln Le père de la démocratie au Benin (Benins demokratis fader). Idag räknas Benin som en av de få afrikanska stater som utifrån västerländska mått räknas som en demokrati, och jag tror att det är tack vare vår demokratis fader, Mathieu Kérékou. Andra demokratiska kämpar är till exempel Senegal, Sydafrika och Botswana. Sen kan det diskuteras vilka krititerier som är viktigast att prioritera för att erkännas som en demokrati.

Yayi Boni, som nu överlämnat tronen i Benin hade suttit två mandatperioder, vilket innebar att det var dags för en ny man att ta plats. Det lär dröja ett tag innan en kvinna blir president, men vi kan glädja oss åt att kvinnor har rösträtt och kan avancera i politiken. Ja, man får räkna sina välsignelser.

När jag i Sverige blir tillfrågad om den politiska situationen i hemlandet, brukar mitt svar låta ungefär ”det är stabilt, men minsta lilla kan ändra på det”. Det kan kännas konstigt för någon i Sverige, men jag är övertygad om att det ser ut såhär för många andra afrikansvenskar med familj kvar på kontinenten. Jag tror inte att man förstår hur ömtålig demokratin i Afrika är. De flesta människor i Väst har någorlunda koll på den transatlantiska slavhandeln, och man vet att statsgränserna inte alltid sett ut som dem gör idag. Man vet att Frankrike, Storbritannien och Portugal skapade stora kolonier, men det är inte många som är upplysta kring hur det gick efter att stormakterna lämnade kontinenten. Då och då träffar jag personer som vill veta varför det finns så mycket krig på kontinenten eller varför man inte kommit så långt med att skapa demokrati. Mellan raderna känns det som att de egentligen säger ”hur svårt kan det vara?”. Det många människor tyvärr missat är att majoriteten av dessa afrikanska stater vart tvungna att börja om i samband med självständigheten. Det blev en form av pånyttfödelse som jag inte hör något om i diskussionen.

Benins parlament. Foto: Sophie Graubert
Benins parlament. Foto: Sophie Graubert

Hur kan vi överhuvudtaget jämföra demokrati i Afrika med demokrati i Väst? Det blir ungefär som att jämföra förutsättningar hos en 40-åring som haft tillgång till bra skolor, vård och bostad, med en 50-åring som inte haft tillgång till något av det ovan nämnda. Som ni förstår är det fel och omoraliskt med en sådan jämförelse, men ändå görs det. Demokrati är inte ett färdigt paket som ska implementeras likadant på alla under begränsad tid. Vi har alla olika utgångspunkter och referensramar. Glöm inte det!

Rokibath Alassane
Rokibath Alassane

 

 

 

 

 

Vackert men fruktansvärt – välkommen till Gorée

Ska du på besök till Dakar? Försök att klämma in ett besök till ett av UNESCOS världsarv, ön Gorée en halvtimmes båtresa från Port Autonome i Dakar.

Vid ankomst till Gorée
Vid ankomst till Gorée

Dakar är trångt, intensivt och allt går i ett hektiskt tempo. Inte minst trafiken. Att komma iväg med båt, till en på många sätt oerhört vacker och speciell ö, är lockande. Men det finns en ännu starkare anledning. Gorée island var en av de största utskeppningsplatserna för tillfångatagna slavar från Västafrika. Det är en oerhört viktig historisk plats, vittne och bevis på en företeelse som påverkar världen än i dag.

För mig som har en son vars fars familjs är direkta ättlingar till de människor som tvingades in i slaveri och fördes över Atlanten, från Afrika mot Karibien, är ett Goréebesök en absolut självklarhet. Visst påverkar kolonialismen Afrika och afrikaner på alla upptänkliga vis än i dag. Men så många svarta i Karibien och Nordamerika är direkta ättlingar till de som bland annat tvingats iväg från sitt liv i Västafrika, tillbringat en viss tid på Gorée och sen skeppats ut via The door of no return. Familjer splittrades, slogs sönder. De förlorade språk, kultur – till och med sina namn. Även min son har ett efternamn som faktiskt härstammar från en slavhandlare …

Gorée är som sagt vackert. Äldre hus i kolonialstil, målade i färger som inte får ändras, på grund av att ön är ett av UNESCOS världsarv. Pastellrött och pastellgult dominerar. Charmanta små gångstigar och storslagen utsikt över havet från en baobabbeväxt kulle. Frodiga planteringar och välskötta små oaser. Här finns inga bilar eller motorfordon, vilket bidrar till lugnet.

Även slavhuset är vackert. Framtill och på ovanvåningen. Slavarna hölls på bottenvåningen, män för sig, kvinnor för sig och barn för sig … Män som vägde under 60 kilo betraktades osäljbara och sattes på en diet för att snabbt öka i vikt till de magiska 60 kilona. Lyckades inte det trots otaliga bönor fick de stanna på Gorée och bli husslavar. De kvinnor som stod högst i rang var de unga flickorna. Det förekom mycket sexuellt våld, som resulterade i många mixade barn.

Slavarna trängdes ihop i mycket små utrymmen, knappt utan dagsljus. Även barnen utsattes för samma behandling. För den som har barn är det omöjligt att ens föreställa sig skräcken dessa barn kände när de tillfångatogs och sedan hölls åtskilda från sina föräldrar. Hygienen var katastrofal och många av dåtidens sjukdomsutbrott började här på Gorée. Hur européerna kunde må och sova gott en trappa upp går inte att förstå.

De slavar som skulle straffas lite extra placerades i ett av två krypin på undersidan av den berömda svängda, tvådelade trappan. I utrymmena gick inte att stå upprätt utan man fick sitta hukande. I ett av de två fanns inte ens en springa för dagsljuset, utan där rådde ett konstant mörker.

När båten sedan kom tvingades män, kvinnor och barn ombord. De gick igenom en dörr på baksidan av huset, mot havet till. Denna dörr har kommit att kallas The door of no return. Gick du ut här igenom återsåg du aldrig Afrika eller ditt hemland. Kanske skulle du dö under resan. Eller av det hårda slavarbetet. Eller så skulle du överleva och faktiskt så småningom få ättlingar som föddes i frihet. En av dessa ättlingar är min son.

Tanken svindlar och det var oerhört känslosamt att besöka Gorée för mig.

Gorée är helt enkelt ett måste om du besöker Dakar och har en dag till övers.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Priser (juni 2015)

Båtresa tur och retur: 5200 CFA för icke-afrikaner och 1500 CFA för afrikaner. Båtresan tar cirka en halvtimme.

En mindre lokal skatt betalas vid ankomst till Gorée. Vill man ha guidning kostar det 8000 CFA. Både engelsk- och fransktalande guider finns att tillgå. Att gå in i slavhuset kostar också extra.

Det finns mängder av olika souvenierer att köpa på plats, samt ett flertal restauranger. Ta med kontanter, här finns inga bankomater. Se dock upp för ficktjuvar på båten!

Helena Svensson
Helena Svensson

 

Bokrecension: Friheten förde oss hit

Gunnar Ardelius har tidigare skrivit böcker för yngre läsare och Friheten förde oss hit är hans första roman som riktar sig till vuxna läsare. En läsvärd och intressant roman om livet i ett nytt land och som samtidigt ger en överblick över kolonisationens historia och neo-kolonialism på den afrikanska kontinenten.

Friheten förde oss hit1 utspelar sig i slutet av 60-talet i Liberia och bokens huvudkaraktärer är den svenska familj som flyttat dit för att jobba inom det svenska gruvföretaget LAMCO. Den svenska familjen som försöker sitt bästa för att visa upp den perfekta yta, medan det bakom fasaden är en splittrad och rätt så trasig familj som gömmer sig. Ett olyckligt äktenskap, en tablettknaprande mamma, en rebellisk tonåring med ett starkt intresse för rättvisa och solidaritet och en pappa som i egenskap av nytillsatt personalchef får ta smällen när missnöjet över de dåliga arbetsförhållandena gror.

Friheten förde oss hit. Foto: Anna Wedin, Afropé
Friheten förde oss hit. Foto: Anna Wedin, Afropé

Situationen i Liberia är redan ansträngd med en överklass och styrande som åtnjuter privilegier medan den stora massan av människor lever under hårda förhållanden, en situation som den svenska gruvdriften drar nytta av och utnyttjar. Familjens föreställning om Afrika som platsen där alla bekymmer kan glömmas och man kan hitta tillbaka till sitt ursprung visar sig inte riktigt stämma, istället är det hotande arbetarstrejk, familjeproblem och svårigheter att anpassa sig till ett nytt land och en ny plats som fyller dagarna.

Boken är lättläst och med sina dryga 200 sidor är den nästan något för kort, historien skulle gärna få utvidgas och fylla fler sidor men är välskriven och med ett flödande språk.

Utan att vara en faktabok ger den ändå läsaren en inblick i kolonisationens Afrika där en överklass förtrycker och utnyttjar den stora massan, något som i det här fallet förstärks av den svenska närvaron. Förutom att ge en historisk tillbakablick över landet Liberia väver den samman vitt skilda människoöden som alla påverkar varandra, trots dess olika ursprung. Den trotsiga tonåringen Mårtens liv förändras för alltid när han kommer i kontakt med familjens anställda, Ormpojken, och deras tämligen oskyldiga strid för gruvans arbetare får förödande konsekvenser, för alla.

Sammanfattningsvis kan boken summeras till att vara en intressant berättelse kombinerat med historia om Liberia, ett av få afrikanska länder som aldrig lytt under en europeisk kolonisationsmakt2, samt ett viktigt bidrag för att belysa den roll som Sverige, och andra europeiska stater, utgjorde i det postkoloniala Afrika. Min enda önskan är att boken skulle ha utvidgats och gjort mer än att bara skrapa på ytan till denna intressanta historiska kontext.

  1. Friheten förde oss hit är förutom bokens titel även det motto som användes av de amerikanska frigivna slavarna som återvände till Liberia efter slaveriets avskaffande under 1800-talet. Mottot i orginial på engelska; The love of liberty brought us here.
  2. Liberia och Etiopien är de två afrikanska länder som officiellt aldrig varit koloniserade, dock var Etiopien ockuperat av Italien under en tid.

Betyg: 3 av 5

betygbetygbetyg

 

 

 

Anna Wedin
Anna Wedin

 

 

 

 

Astrid Lindgrens Världs VD Jocke Johansson får svara på frågor från thegambia.nu

Efter den kritik som riktats mot Astrid Lindgrens Värld har man valt att sluta sälja de gardiner vars motiv blev kritiserat i sociala medier. Astrid Lindgrens Världs VD Jocke Johansson har därför fått möjligheten här att besvara en del av den kritik som kommit under den senaste veckan.

Vi var de som först rapporterade om era gardiner, som senare har dragits tillbaka och följts av ett uttalande som kan betraktas som en ursäkt (?). I går noterade vi dock att ni gick ut med ett nytt uttalande i frågan och en lite tydligare ursäkt och den kritik som lade sig vid borttagandet av försäljningen av gardinerna tillsammans med ert första uttalande, tog ny fart i många forum efter ert senaste uttalande HÄR!

Kritiken handlar alltså inte om att man kritiserar Astrid Lindgren, då hon anses vara ett barn av sin tid, utan kritiken kommer dels av att man väljer att nyproducera gardinerna, men också att man från ALV inte ser det problematiska i framför allt texter ur Pippi Långstrump i Söderhavet, sett utifrån dagens samhälle och barnen som lever i Sverige idag. Jag har därför ett antal frågor jag skulle vilja be dig svara på:

Om man ville nyproducera motiv ur Pippi Långstrump med originalillustrationer, är det verkligen möjligt att ingen i tillverknings- eller försäljningsprocessen insåg det problematiska i att använda motiv där Kurrekurredutterna för tankarna tillbaka till kolonialtiden och där de agerar undersåtar till Pippi Långstrump?

Vad gäller tillverkningen kan jag inte uttala mig då vi inte är med eller ansvarar för den processen. Vad gäller försäljningen, att vi tog in produkten hos oss så har vi som jag sagt tidigare till media missat just denna produkt vilket vi är ledsna för.

Hur tänker man för övrigt när det gäller problematiska ord och bilder, som kommit att ha en helt annan betydelse idag, med den kunskap vi har idag, jämfört med den kunskap som generellt fanns när Astrid Lindgren skrev sina böcker och skapade sina berättelser?

Vi har det hela tiden med oss det i vår arbetsprocess, hur kan det tolkas, uppfattas? Just i detta fall missade vi det vilket vi är ledsna för.

Hur tänker ni runt den vithetsnorm som är uppenbar i just denna berättelse?

Vi tycker att alla människor är lika mycket värda vilket vi också hela tiden arbetar utifrån i allt vi gör i Astrid Lindgrens Värld.

Även om detta var okänt för Astrid Lindgren när hon skrev sina böcker, hur tänker ni att ni kan påverka utvecklingen av Astrid Lindgrens sagofigurers värld på ALV idag så att alla barn kan känna sig delaktiga, representerade på ett sätt där de inte känner sig nedvärderade samt hur arbetar ni för att göra upp med förlegade nidbilder i Astrid Lindgrens Värld?

Vi arbetar utifrån vår värdering att alla människor är lika mycket värda. I vår arbetsprocess har med oss hur det vi gör kan tolkas, uppfattas. Återigen så missade vi just detta när vi bestämde oss för att sälja gardinerna med det trycket.

Bild: Klugschnacker
Bild: Klugschnacker

Problemet enligt många kritiker är att Astrid Lindgrens Värld fortfarande missar målet. Boken Pippi Långstrump i Söderhavet är mycket problematisk. Många av de problematiska bilderna och även vissa ord är bortplockade i de senaste utgivningarna, samtidigt finns grundberättelsen med ojämna maktförhållanden kvar och de vita maktstrukturerna är tydliga genom sagan.

Problemet med gardinen eller berättelsen som gardinen kommer ifrån, är inte att man skulle kalla Pippi, eller Astrid Lindgren för den delen, för rasist. Nej, absolut inte. Vi kan alla se att Pippi klart och tydligt talar om att här ska ingen buga sig för henne. Problemet är istället att kurrekurredutterna, och indirekt då svarta folk, i dessa berättelser och på gardinen framställs som typiskt korkade och självvalt underordnade de vita. Man missar att tydligt lägga fram varför kurrekurredutterna ser på Pippi, som vit, som högre stående och finare än de själva. Man glömmer av att lyfta fram det som är det stora problemet. Nämligen att de vita är de som orsakat de svartas syn på sig själva. Att fortsätta sprida dessa bilder och ord är att fortsätta normalisera kolonialism och vithetsprivilegium.

Många som kritiserar just denna debatt för att vara ”ickefrågor” och för att kritikerna till dessa förlegade bilder, borde ta tag i ”riktig rasism” i stället, missar att det här är EN liten del av just den ”riktiga rasismen”. Så länge vi fortsätter sprida dessa nidbilder av kolonialism, nedvärderande representation av svarta och upprätthålla de vita maktförhållandena så fortsätter även rasismen spridas generation efter generation. När vi väljer att ta tag i rasistiska strukturer och utmana framtiden genom att bryta gamla invanda mönster, det är då vi verkligen arbetar med ett lika värde perspektiv för alla människor och det är också så vi kan bryta tankebanorna för de ljushyade och mörkhyade barn vi uppfostrar idag.

Att barn inte skulle påverkas av dessa negativa bilder av mörkhyade människor i barnlitteraturen, har vi en hel generation vuxna afrosvenskar som kan visa motsatsen på. Det finns tack och lov en uppsjö av författare som lyckas skildra barn med olika hudfärg, utan att för den sakens skull illustrera eller skriva nedvärderande om någon hudfärg.

kiqi

Fatou Touray
Fatou Touray

Veckans Fråga – v.25

Frågan för vecka 25 gällde ett alldeles speciellt namnbyte som gjorts på Gambias mest kända ö
Frågan löd;

Idag heter ön Kunta Kinteh Island,
men vad var det tidigare namnet
på denna kända ö som är belägen i Gambiafloden?

Rätt svar: James Island

 


Kunta Kinteh Island - Foto: Thegambia.nu
Kunta Kinteh Island – Foto: Thegambia.nu

Kunta Kinteh Island är en ö belägen i Gambiafloden, bara 30 km från flodens mynning och 3,2 km från den norra flodbanken och Albreda/Juffureh.

Albreda är en före detta ‘köphandelsplats/slavfort’ som idag istället erbjuder ett museum med dokumentation från slaveriet. Fort James som ligger på f d James Island, idag Kunta Kinteh Island, hade samma funktion under den transatlantiska slavhandelstiden och det pågick många strider mellan dessa två sidor under denna tid. Kunta Kinteh Island styrdes under den största delen av kolonialismen av England, medan Albreda mestadels var i fransk ägo efter att en Niumi Mansa gav bort flodbanken till fransmännen då de var beroende av fungerande handel med Europa.

England hade under den här tiden i stort sett monopol över all handel runt Gambiafloden, men tack vare Albreda så fick fransmännen in en fot och vid flera tillfällen tog de också över James Island och dess slavfort efter konflikter med engelsmännen. 1702 ägde den sista konflikten över ön och dess fort rum med fransmännen. Sedan dess och fram till Gambias självständighet 1965 var ön under brittiskt styre. Albreda togs slutligen också över av engelsmännen och stannade kvar under brittiskt styre från och med 1857 fram till landets självständighetsförklaring.

Gammal kanon upp på Kunta Kinteh Islands fort - Foto: Thegambia.nu
Gammal kanon upp på Kunta Kinteh Islands fort – Foto: Thegambia.nu

Från allra första början var det faktiskt portugiser som kom och koloniserade ön och då gav man den namnet St Andrews Island. De första européerna som sedan tog över ön kom från hertigdömet Kurland av det polsk-litauiska samväldet. 1651 byggde man det berömda fortet, men döpte det då till Jacob Fort efter hertigdömets dåvarande duke. 1659 tog holländarna över ön för en kort tid innan man formellt överlämnade ön till britterna 1664, som sedan var öns huvudsakliga kolonialmakt, bortsett perioderna då fransmännen tog över. Engelsmännen döpte då om ön och dess fort till James Island och Fort James.

2011 annonserades att namnet på James Island skulle bytas till Kunta Kinteh Island. Förslaget att byta namn kom från den idag New York-baserade konstnären och artisten Chaz Guest.

Motiveringen till ett namnbyte var att man borde göra sitt bästa att skapa ett Gambia fritt från namn kvarlämnade av kolonialmakterna och att man därför borde ge ön ett gambiskt namn, men samtidigt med en stark anknytning till öns historia.

Delar av ruinerna från fortet på Kunta Kinteh Island - Foto: Thegambia.nu
Delar av ruinerna från fortet på Kunta Kinteh Island – Foto: Thegambia.nu

Under namnbytesceremonin den 6 februari 2011, avtäckte Chaz Guest en miniatyr av den 9 meter höga Kunta Kinte-statyn han skapat att placera på ön.

Kunte Kinteh Island med tillhörande Albreda och Juffureh är idag listade på UNESCOs lista över världsarven. Dessa platser anses ha haft en betydande del i den västafrikanska slavhandeln.

En dokumentär/spelfilm om Kunta Kinteh Island, Kunta Kinteh Island – Coming home without shackles har nyligen spelats in och getts ut av Elvin Ross Studios. Thegambia.nu har förgäves försökt att nå filmbolaget för svar på vart och hur man kan komma över filmen. Vi kommer givetvis att återkomma framöver om vi får information om detta. Nedan kan ni se en trailer med material från filmen och filmens screening.

Victoria Kawesa om Black History Month

Victoria Kawesa, forskare i genusvetenskap och riksdagskandidat för Feministisk Initiativ 2014
Pressbild: Victoria Kawesa, forskare i genusvetenskap och riksdagskandidat för Feministisk Initiativ 2014

Victoria Kawesa är en stor förgrundsgestalt för den antirasistiska feministiska rörelsen i Sverige. Hon är forskare i genusvetenskap och har arbetat på EU-nivå med mänskliga rättigheter. Hon är en av Feministiskt Initiativs kandidater till EU-parlamentet och riksdagsvalet senare i år. Hon är en av medförfattarna till Rapporten om Afrofobi som beställdes av regeringen. Frågor som rör allt inom hatbrott, rasism, diskriminering, mäns våld mot kvinnor, etnisk profilering, socialt utanförskap och afrofobi är hon idag mycket starkt engagerad i. I Stockholm var hon en av talarna under manifestationen mot afrofobi förra året.
Victoria Kawesa ger här sin syn på Black History Month, afrofobi och Sveriges ansvar i att uppmärksamma oc
h jobba med dessa frågor.

 

1. Black History Month uppmärksammas i USA, Kanada, England och Tyskland. Sverige uppmärksammar inte dagen, borde vi inte göra det?

Jo, det tycker jag verkligen. Afrosvenskarnas Riksförbund och CinemAfrica påbörjade ett arbete 2008 och hade ett arrangemang den 9 oktober samma år. Syftet var att få regeringen att göra den 9 oktober till en nationell minnesdag av Sveriges roll i den transatlantiska slavhandeln. Det var den 9 oktober 1847, som de sista slavarna friköptes på den svenska slavön Saint Barthélemy, i Karibien. Idag vet jag att i alla fall Malmö stad har arrangemang den 9 oktober, vilket är väldigt positivt och det borde vara något som flera kommuner tar efter.

Sverige borde ha en Black History Month till minne av Sveriges inblandning i slavhandeln. Dels för att vi ska kunna hedra offren, men också för att förstå varför Sverige bär ett ansvar i kampen mot afrofobin som nu sprider sig i landet. Sverige behöver ta sitt ansvar för att ha varit delaktig i konstruktionen av svarta människor som rasifierade, vilket ligger till grund för varför afrosvenskar diskrimineras och utsätts för rasism.

2. Vad ser du för fördelar/nackdelar med Black History Month?

Fördelarna är att en Black History Month dels uppmärksammar att afrikaner är en del av den svenska historien genom slavhandeln, men också uppmärksammar viktiga personer i den afrikanska diasporan, och i Afrika, som spelat en viktig roll för svartas mänskliga rättigheter. Det behövs en bred folkbildning om den svarta diasporan för att synliggöra deras bidrag i den västerländska kulturen och det får inte ska glömmas bort. Jag kan inte se någon nackdel.

3. Det pratas ibland om att Sverige är ”färgblinda” och har en väldigt självgod självbild när det kommer till rasism och segregation. Den egna inblandningen i kolonialismen glöms gärna bort. Håller du med?

Jag håller helt med. Sveriges självbild som exceptionell, d.v.s. att man inte varit delaktig i den transatlantiska slavhandeln och därmed inte bär något ansvar för den pågående rasifiering av afrosvenskar, är helt felaktig. Tyvärr är den svenska färgblindheten utpräglad även bland vissa antirasister som påstår sig inte ”se färg”, vilket ju givetvis inte stämmer. Hudfärg och rasifiering av svarta människor är ett strukturellt problem i Sverige som manifesterar sig i form av vardagsrasism, hatbrott och kränkande behandling. Afrosvenskar särbehandlas och diskrimineras just på grund av tankemönster som är kopplade till rasbiologiska idéer om svarta människor som väsensskilda och underlägsna vita svenskar. Det finns således en vithetsnorm i Sverige som inkluderar etnisk vita svenskar och exkluderar alla som inte tillhör vithetsnormen. Istället för att påstå sig vara färgblinda så är det bättre att erkänna att det finns skillnader i hur människor bemöts och behandlas. Det här är fakta och inget tyckande. På grund av rasifieringen av olika grupper i samhället har vi rasism och diskriminering som innebär sämre livsvillkor för alla marginaliserade grupper. Vi måste se ras som ett analytiskt verktyg för att förstå rasism och diskriminering och därmed kunna sätta in konkreta politiska åtgärder.

4. Vilken revolutionär eller revolution/framsteg i de svartas historia fram till idag tycker du är viktigast att lyfta fram?

Alla historier som innebär befrielsekamp för människors rättigheter är viktiga och inspirerar oss andra som kämpar för samma vision om en värld fri från dominans och förtryck. Personligen tycker jag att kampen mot Apartheid i Sydafrika och medborgarrättsrörelsen i USA är stora milstolpar för den svarta diasporan. Som en antirasistisk svart feminist får jag mycket styrka och inspiration från svarta feministers kamp att synliggöra den specifika positionen som svarta kvinnor spelar både i de antirasistiska och feministiska rörelserna. Mina favoriter bland svarta feminister är Sojourney Truth, Bell Hooks och Patricia Hill Collins. Svarta feministers analys av maktordningar som intersektionella är ett viktigt bidrag för alla som arbetar med att synliggöra och rasera strukturella ojämlikheter. Det här är ett högst aktuellt ämne idag i Sverige, inte bara för afrosvenskars rättigheter, men också för alla diskriminerade grupper.

Victoria Kawesa kandiderar till riksdagen
Victoria Kawesa på Twitter