Vi är inne i februari månad, vilket också är den månad som för många gjort sig känd som Black History Month eller Afro-amerikanska historiemånaden. En månad med fokus på de svartas historia. Upprinnelsen till denna månad, som initialt tillägnades uppmärksammandet av de svarta amerikanernas historia i USA, började redan 1926 som ett årligt veckoarrangemang. Det skulle dröja ytterligare femtio år innan det officiellt kom att bli det man idag kallar Black History Month.

I Sverige uppmärksammas inte Black History Month något nämnvärt och man kanske kan fråga sig varför…? Har Sverige ingen koppling till de svartas historia…? Svaret på den senare frågan är givetvis att, det är klart att man har. Inte bara för att vi å den positiva sidan är ett land med stor invandring, utan också för att vi har varit inblandade på den mindre charmerande sidan. Det har länge rått någon form av förnekelse i det här landet om vår egen inblandning och vårt ansvar i den transatlantiska slavhandeln. Där till exempel USA och England har tagit ett stort ansvar för sin inblandning i slavhandeln, verkar Sverige ha valt att ”glömma” och ”förtränga” sin.

Medan USA, England och ett par länder till väljer att uppmärksamma de svartas historia och hylla de som banade vägen för att skapa en mer rättvis värld, så har Sverige valt att inte alls uppmärksamma detta. Slavhandeln har varit förbjuden länge, kolonialländerna har erkänt sina misstag och de flesta jobbar med att rentvå sig. Sverige däremot, är ett land som lyst med sin frånvaro vid skampålen och vår inblandning i den transatlantiska slavhandeln har nästintill suddats ut helt. För många är den lika med något som aldrig existerat, trots att vi i allra högsta grad har varit inblandade. Ett tydligt exempel är ön Saint Barthélemy, i Karibiska havet, som mellan 1784-1878 var en svensk koloni. Huvudstaden döptes till Gustavia, efter vår dåvarande kung Gustav III. Hur kommer det sig att väldigt få svenskar idag verkar har fått skolundervisning om detta…

… och trots att man på statsnivå är fullt medveten om sin inblandning och sitt ansvar så har Sveriges riksdag vid upprepade tillfällen röstat ner förslaget att göra avskaffandet av slaveriet från Sverige till en officiell minnesdag. Tröstande nog finns det ett antal kommuner som själva valt att ändå uppmärksamma dagen och i sociala medier spred sig budskapet med en önskan om att göra den 9 oktober till officiell minnesdag.

Sverige har alltså också valt att inte uppmärksamma Black History Month. Från början var detta en månad tillägnad afro-amerikanerna, men konceptet har kommit att sprida sig till att idag innefatta alla med en historia och ett arv i Afrika. Fler länder har därför hunnit ansluta sig till uppmärksammandet och firandet av de svartas historia och kamp för lika rättigheter i samhället. Månaden firas idag officiellt i USA, Kanada, England och Tyskland, dock inte i februari i alla fyra länder. Kanske är det Sveriges tur att uppmärksamma detta nästa år? Med tanke på den senaste tidens rapporter om ökad afrofobi så bör det kanske ligga i vårt lands intresse att påminna sig om vad som en gång varit och vart vi en gång stod, för att på det sättet undvika att vandra den vägen igen.

Att uppmärksamma historian, påminna om den och lära ut den, är givetvis en del i processen att rentvå sig, men framförallt ett av de absolut effektivaste sätten att inte låta negativ historia upprepa sig. Under Black History Month lyfter man bland annat fram och reflekterar över den tid då Afrika koloniserades och erkänner denna brutala tid som många svarta tvingades genomlida. Man uppmärksammar segregationen som funnits (och ännu finns) på många håll i världen, kanske allra mest i USA och Sydafrika.

Parallellt med allt det negativa så kommer också det positiva. Samtidigt som förtryck, kränkningar, utanförskap, orättvisa och mänsklig förnedring lyfts fram för att inte glömmas bort, så följer framförallt uppmärksammandet av de som vägrade finna sig i det. Här ges alla hjältar och hjältinnor, självuppoffrande och osjälviska, kämpande, starka och envisa svarta revolutionärer det erkännande och uppmärksammande de så väl förtjänar. Att lyfta fram dem och hylla dem visar vad som många gånger krävs för att världen ska ta ett steg framåt. Det visar och påminner oss om att det inte är någon omöjlighet att förändra och förbättra. Dessa hjältar har funnits i alla tider och de har alla kämpat på olika sätt, för olika syften. Men de har haft en sak gemensamt. De har allihop gett sitt allt för att förändra, förbättra och skapa en rättvis värld för alla svarta, med samma rättigheter som i evigheter privilegierats de vita.

För att bara nämna några av dessa hjältar, revolutionärer, pionjärer, eller vad man nu vill kalla dem; Thomas Peters (1738-1792), nigerianen som blev slav, flydde, tog sig till Nova Scotia och senare England, för att slutligen hamna i Sierra Leone tillsammans med sina svarta medpionjärer, där målet var att skapa det nya land de blivit lovade av britterna. Freetown blev till och Thomas Peters brukar kallas historiens första Afro-amerikanska hjälte. Fredrick Douglass (1818-1895), son till en slavinna och troligen hennes herre. Blev till viss del skolad och flydde för att senare i livet bli en hängiven abolitionist och även presidentkandidat för Equal Rights Party i USA. Harriet Tubman (1820?-1913), den förslavade kvinnan som rymde och sedan hjälpte ett otal andra förslavade att fly sina herrar i den amerikanska södern, vilket gav henne smeknamnet ”Moses of her people”. Rosa Parks (1913-2005), sömmerskan som vägrade ge upp sin sittplats ombord på bussen till förmån för en vit passagerare, trots att lagen sa så. Händelsen blev startskottet på bussbojkotten i Montgomery, som brukar ses som startskottet för den moderna medborgarrättsrörelsen. Martin Luther King Jr (1929-1968), pastorn som blev en av de främsta ledarna för den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen. Baseball-spelaren Jackie Robinson (1919-1972), satte tillsammans med klubben The Dodgers stopp för den segregation som låtits råda inom sporten, då svarta spelare varit förpassade att endast spela i ”Negro Leagues” i över sextio års tid, då han den 15 april 1947 tog plats på första bas i en Major League-match. Nelson Mandela (1918-2013),advokaten som blev anti-apartheidrevolutionär, fängslad i över 27 år, för att en dag stå som sitt lands president.

Svarta som hyllats i vår moderna tid är många. Ofta handlar det om att ha varit den ”första svarta” att åstadkomma något, ta sig in på någon bana, vinna ett pris, hamna på någon åtråvärd lista osv. Erkännanden som tidigare verkat omöjligt för den svarta befolkningen att uppnå. Det kanske mest kända exemplet i modern tid lär vara USAs sittande president, Barack Obama (1961). Men jag skulle vilja lyfta fram två andra storheter. Wangari Muta Maathai (1940– 2011), från Kenya, den första afrikanska kvinnan att motta Nobels Fredspris. Hon tilldelades priset med motiveringen att hon på ett framstående sätt hjälpt till att främja en hållbar utveckling för demokrati och fred. Ben Carson (1951), idag pensionerad neurokirurg från Johns Hopkins Universitetssjukhus i Baltimore. En gång i tiden en liten svart kille med många motgångar att övervinna i de vitas USA. Hans tro och hans envishet gjorde honom till en av USA mest aktade neurokirurger någonsin och 1987 blev han den första kirurg som lyckades med att separera två siamesiska tvillingar som var sammanlänkade vid huvudena. För detta tilldelades han The Presidential Medal of Freedom.

Hjältarna är många och viktiga steg tas varje dag, varje sekund. I Sverige har vi en hel rad med afro-svenska hjältar. Kvinnor och män som på olika sätt viger sina liv åt att göra Sverige till ett fördomsfritt land på riktigt. Ett land där alla svarta ska kunna känna sig lika hemma, med samma rättigheter och kunna gå gatan fram i trygghet, på samma sätt som den som är vit. Dessa hjältar kämpar mot den infekterade politiken som börjat få fotfäste i vårt land. De jobbar grundligt och noggrant, inifrån kärnan, med att försöka skapa det jag är övertygad om att de flesta av oss vill. Ett rättvist Sverige för alla. Ett land där man oavsett hudfärg ska kunna känna sig säker. Jag har pratat med två av dem angående Black History Month och Sveriges icke-engagemang. Ordförande i Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa, Momodou Jallow och Feministiskt Initiativs riksdagskandidat, Victoria Kawesa. Intervjuerna med dem kan ni läsa på tidningen senare ikväll.

Lift Every Voice and Sing
(också kallad ”De svartas nationalsång”)

Lift Every Voice and Sing skrevs 1899 som en dikt inför firandet av Abraham Lincolns födelsedag. Rektor James Weldon Johnson, vid den då segregerades skolan Stanton School, skrev dikten för att framföras av 500 elever på skolan. 1905 tonsatte sedan hans bror, John Rosamond Johnson, dikten och det kom att bli den sång som idag gjorts i ett antal versioner där den kanske mest kända är Melba Moores version från 90-talet.

Viktiga årtal inom Black History Month
1926 utlyste historiken Carter G Woodson den andra veckan i februari att vara tillägnad den afrikanska diasporan och dess historia. Woodson menade att det var av största vikt att minnas de svartas historia, undervisa och lyfta fram detta på ett större plan än vad som dittills hade gjorts. Framför allt gällde detta undervisningen i de offentliga amerikanska skolorna. Den första veckan togs emot med ganska svalt intresse och det var bara skolverken i staterna North Carolina, Delaware och West Virginia, samt städerna Baltimore och Washington DC, som tog sig an uppmärksammandet. Valet av vecka fölls sig ganska naturligt då både den forne presidenten Abraham Lincoln (som avskaffade slaveriet) och abolitionisten Frederick Douglass födelsedagar infaller den veckan.

1929, tre år efter införandet, såg situationen annorlunda ut. Då hade alla stater med ”betydande” del svarta invånare tagit sig an uppmärksammandet och infört ”veckan” i sin läroplan. Intresset ökade för varje år och allteftersom årtiondena passerade så var det fler och fler som erkände veckan och ett flertal borgmästare kom att göra veckan till offentliga helgdagar.

1969 föreslog ledarna för Black United Student på Kents Universitet, i Kent, att man skulle utöka veckan till en månad istället och året därpå hölls den första Black History Month i Kent, USA.

1976, 50 år efter Woodsons initiativtagande, kom slutligen det officiella erkännandet av Black History Month. USAs dåvarande president Gerald Ford uppmanade den amerikanska befolkningen att ta tillfället i akt att ära de alltför ofta negligerade prestationerna som åstadkommits av svarta genom USAs historia.

1987 ansluter sig England till uppmärksammandet av de svartas historia. England väljer att hålla oktober månad som sin Black History Month.

1990 följer Tyskland efter och The Initiative of Black People in Germany (ISD) är de som inför det årliga månadsfirandet av Black History Month i Tyskland.

Fotnot: Observera att den krönika skrevs nio månader före det att Ben Carson gick med i Republikanska partiet i november 2014, för att 2015 meddela sin kandidatur till presidentposten 2016.