Vad menar vi med integration? Hur länge är man nyanländ? Och hur blir man egentligen integrerad?
Att prata integration kan ibland ta stop vid matematiska beräkningar om antal invandrare som får plats i Sverige och antal jobb, förskoleklasser och skolklasser det skulle innebära. För att inte prata om boendeplatser. Dessa praktikaliteter kring mottagandet av invandrare är otroligt viktiga, men jag önskar att vi vore lika duktiga på att skapa integration. Jag upplever att det vita majoritetssamhället inte tar ansvar för att vi alla ska leva i harmoni. Vilket för mig är vad integration handlar om. Att tillsammans skapa ett samhälle där alla får plats.
Välkommen till Marly-Gomont. Foto: skärmavbild från Youtube
Jag vill därför tipsa om filmen Välkommen till Marly-Gomontsomär ett tydligt exempel på vikten av att alla är med och skapar integration. Det är en snabbkurs i främlingsfientlighet, kulturkrock och acceptans. Att den även baseras på en sann historia gör den oslagbar. I filmen flyttar familjen Zatonko från Kongo till en fransk by långt från det Paris vi många känner till. Efter många kulturkrockar och rasistiska påhopp lär sig det nya samhället att genom möten leva och respektera varandra. Jag vill därför slå ett slag för fysiska mötesplatser som en metod för integration, genom att träffas på den lokala baren, på idrottsplatsen eller äta middag hemma hos varandra?
Genom möten mellan nyanlända och etablerade personer kan vi tillsammans krossa de fördomar som finns om varandra. Vi måste våga möta varandra och utmana varandra. Men också stötta varandra i frågor om jobb och fritidsintressen. Förutom att skapa en mer mänsklig värld, skulle det minska de ständigt ökande inkomstklyftorna i samhället.
Demokratiska republiken Kongos styrande koalition har tillsammans med andra mindre partier kommit överens om att skjuta upp årets val till april 2018. Ett beslut som innebära stora protester och fortsatta spänningar i landet, då oppositionen länge menat att president Joseph Kabila gör allt för att hålla sig kvar vid makten.
Initialt hade inte oppositionen gjort något offentligt uttalande som reaktion på beslutet, men de har nu manat till manifestationer både den 19 oktober och den 19 november, för att pressa presidenten att lämna sin post när hans mandatperiod går ut den 19 december, som väntas bli ett mycket kritiskt datum i landet.
Svenska ambassaden i huvudstaden Kinshasa uppmanar till att vara ständigt uppmärksam på nyhetsrapporteringar och att undvika folksamlingar och onödiga förflyttningar i närheten av demonstrationsplatser.
Enligt konstitutionen är Kabila förhindrad att söka en tredje mandatperiod, men många befarar att han kan komma att försöka få till en lagändring för att ges ytterligare en chans att fortsätta styra landet. Något som presidenterna i både grannländerna Republiken Kongo och Rwanda gjorde senast förra året.
Förklaringen till varför man väljer att skjuta på valet sägs vara logistiska och praktiska problem med att nå ut med röstmaterial till landets alla röstberättigade. Man menar att det behövs mer tid för röstregistrering och att Kabila därför bör behålla posten som landets president till dess att valet kan hållas.
Förra året försökte sig presidenten på att få till en ny folkräkning i landet, något som också vållade stora protester i landet.
Oroligheter och konflikter till följd av det politiska läget har länge rasat i landet och senast förra månaden dog över fyrtio personer under en tvådagarsprotest i Kinshasa. FN varnade senaste förra veckan för en extremt riskfylld situation i landet.
DR Kongo har aldrig haft ett fredligt maktbyte och landet är hårt drabbat av olika konflikter, bland annat en sedan många år pågående *rebellkonflikt i de östra delarna i Kivuprovinserna.
*Säkerhetsläget i Kivuprovinserna där det välkända Panzisjukhuset ligger är fortsatt ytterst instabilt och armén har nyligen inlett en offensiv mot rebellgrupperna. Kliniken drivs av den flerfaldigt belönade och nominerade läkaren Denis Mukwege som just nu befinner sig i Sverige på en föreläsningsturné i samband med lanseringen av dokumentärfilmen ”The Man Who Mends Women”, som skildrar kliniken och hans arbete.
Har du en mobiltelefon eller en läsplatta? Då har du en del av Kongo där inne, i form av coltan, en sällsynt mineral som nästan bara finns i Kongo-Kinshasa (Demokratiska republiken Kongo). En mineral lika eftertraktad på världsmarknaden som problemskapande på hemmaplan.
Det ser ungefär ut som under Guldruschen under sent 1800-tal. Arbetare som gräver med bara händerna, eller med enkla spadar och hackor för att sen bära iväg med fynden i gamla rissäckar. Att arbeta med coltanutvinning i Kongo är farligt, hårt och tungt och dagslönen ligger på ungefär 35 kronor. Sju kilo av denna eftertraktade mineral är å andra sidan värt 18 000 kronor på världsmarknaden. Så även om de som sliter på de dammiga bergen i Kongo får mat för dagen tack vare arbetet hamnar vinsten någon annanstans. En FN-rapport från 2001 slår fast att coltanpengarna är en av drivkrafterna bakom det blodiga och långdragna inbördeskriget.
Coltangruvan vid Luwow, en av få konfliktfria gruvor. Foto: MONUSCO Photos
Åttio procent av världens coltanfyndigheter finns i Kongo. Det är inte första gången Kongo välsignats med exakt den råvara den globala kapitalismen behöver. Välsignats och därefter plågats, kanske man ska säga.
Först var det slavar och elfenben, därefter gummi. Gummidäcket uppfanns i slutet av 1800-talet och det kostade halva befolkningen livet. Belgiske kung Leopold II ägde nämligen Kongo vid denna tid och han krävde att folk skulle betala skatt i form av gummi. Klarade de inte av att betala den fastställda kvoten blev de våldtagna, fick sina händer avskurna eller sköts.
Därefter hämtades koppar, zink och tenn i Kongo. Samt diamanterna, så klart.
Atombomber och kärnkraft kräver uran – det hittades i Kongo. Atombomben som släpptes över Hiroshima bestod av uran som hämtats från en gruva vid Shinkolobwe. Och under kalla kriget, som följde därpå, behövdes kobolt för att tillverka missiler. Det finns på endast två platser i världen – Kongo och Ryssland. Och i dag är det alltså coltan som står för välsignelsen – eller plågan.
USA instiftade 2010 en lag som syftade till att stoppa handeln med blodsmineraler från Kongo, det vill säga mineraler som finansierar och håller i gång kriget. Amerikanska företag har numera skyldighet att redovisa om de använder sådana mineraler i sina produkter.
Coltanutvinning i Kongo-Kinshasa. Bild: Youtube, commonslicens.
För krigsherrarna är det dock enkelt att få ut coltanet på världsmarknaden. Det smugglas helt enkelt till Rwanda och Uganda, där det märks om och därmed blir omöjligt att spåra. Ett faktum som den avlidne Apple-grundaren Steve Jobs var medveten om. På frågan om Iphones tillverkas i enlighet med den nya amerikanska lagen svarade han:
– Vi kräver av alla våra leverantörer att de skriftligen intygar att de använder konfliktfria mineraler. Men ärligt talat finns det inget sätt för dem att vara säkra. Tills någon uppfinner ett sätt att kemiskt spåra mineraler till gruvan där de har utvunnits, är det ett mycket svårt problem.
I februari 2015 sade Apple till FN att företaget ”är fortsatt fokuserade på att driva den ekonomiska utvecklingen och skapa möjligheter för att kunna utvinna konfliktfria mineraler från Kongo-Kinshasa och närliggande länder. Apple säger också att alla deras underleverantörer måste följa deras uppförandekod, alla arbetare ska behandlas med värdighet och respekt.
Apple säger sig vara medvetna om problemen konfliktmineralerna skapat I Kongo och att de är fortsatt fokuserade på att bara använda konfliktfria mineraler i sina produkter.
– Det enklaste vore att bara använda komponenter som inte utvunnits från Centralafrika eller är verifierat konfliktfria. Men detta löser inte situationen på plats. Därför har vi arbetat för att fler gruvor i området ska verifieras som konfliktfria så att fler människor kan få en försörjning, med bättre och bättre villkor, säger en talesperson.
Även Samsung erkänner att de använder coltan som utvunnits i Kongo. Företaget säger dock att de inser allvaret med brott mot mänskliga rättigheter och miljöförstöringsproblemen som omger mineralutvinningen i Kongo. De säger sig stödja förbudet mot användningen av konfliktmineraler.
– Vi förstår det moraliska och etiska ansvaret vi som en global tillverkare har, både gentemot våra konsumenter men också mot samhället i stort. Vi fortsätter engagemanget för att på ett ansvarsfullt sätt ta fram konfliktfria produkter, säger företagets talesperson.
Det finns dock gruvor i Kongo som anses vara konfliktfria och som inte längre kontrolleras av krigsherrar. Gruvan vid Luwow är en av dem. Två tredjedelar av landets gruvor anses numera konfliktfria, även om de alla tidigare producerat konfliktmineraler. Luwow-gruvan kontrollerades tidigare av en rebellgrupp men styrs nu av ett arbetskooperativ.
VAD ÄR COLTAN?
I coltan finns grundämnet tantal som har en mycket hög smältpunkt och används till superlegeringar inom raketindustrin och kondensatorer till elektroniska produkter som bland annat mobiltelefoner, datorer, läsplattor, digitalkameror, hörapparater, pacemakers, proteser samt spelkonsoler som Playstation och Nintendo.
Försäljningen av coltan till multinationella företag anses av många finansiera och hålla i gång inbördeskriget i Kongo.
Utvinningen förorenar vattendrag, skövlar regnskog och leder till utrotning av jordens sista bergsgorillor.
Den internationella olympiska kommittén, IOK, har inför sommar-OS i Rio tagit ut ett helt nytt och unikt lag. Ett lag som på sätt och vis skiljer sig från övriga lag, men ändå inte. Laget heter Team Refugee Olympic Athletes (ungefär ”laget för olympiska atleter på flykt”). Atleter precis som alla andra, men de tävlar inte för sina egna nationer. De är tio stycken och de har tagits ut av kommittéer och är utvalda från 43 stycken möjliga kandidater.
Anlelina Nadai Lohalith (vänster) och Yiech Pur Biel (vänster), atleter på flykt från Sydsudan jämför sina träningsresultat med sina tränare vid Ngong-banorna, i utkanten av Nairobi, Kenya – Foto: UNHCR|Benjamin Loyseau
De har alla flytt förföljelse och våld i sina hemländer och tillsammans tävlar de som olympiska atleter i sommarens OS i Rio. De kommer från Etiopien, Sydsudan, Demokratiska republiken Kongo och Syrien, och de har alla lämnat sina hemländer och tagit sig ut i världen i hopp om säkerhet och trygghet, en del så långt som till Belgien, Tyskland och Brasilien.
De tio har valts ut av nationella olympiska kommittéer och kommer att tävla under samma förhållanden och regler som övriga lag, bortsett från att de inte tävlar för ett land. De kommer att bo tillsammans med övriga 11 000 atleter i OS-byn och kommer att ha ett eget team av coacher och stab som assisterar dem genom tävlingarna. Deras tränare och följe är utsett av IOK och de tävlar under den olympiska flaggan, i olympiska dräkter och står för den olympiska hymnen under hela spelen. De kommer självklart också att marschera med övriga deltagande atleter under öppningsceremonin.
Ett budskap om hopp
Luxemburg. Etiopiska maratonlöparen Yonas Kinde tränar inför OS i Rio 2016 – Foto: UNHCR|Gordon Welters
IOK förklarade redan i höstas för FN om sina planer att införa ett Team Refugee Olympic Athletes (ROA), vilket grundar sig i en önskan om att lyfta och skapa insikt om den extrema och globala flyktingkris som råder. IOK:s president, Thomas Bach säger:
”Vi vill genom att välkomna laget för Refugee Olympic Athletes till OS i Rio 2016, sända ett budskap om hopp till alla människor på flykt i vår värld.”
Bland kriterierna som uttagskommittéerna tittat på fanns sportsliga prestationer, officiell flyktingstatus, verifierad av FN och personlig situation och bakgrund.
Från Sydsudan tävlar:
Kenya. Rose Nathike Lokonyen, atlet på flykt, tränar inför OS i Rio 2016 – Foto: UNHCR|Benjamin Loyseau
Anjelina Nada Lohalith (damer), boende i Kenya, gren: 1500m
Rose Nathike Lokonyen (damer), boende i Kenya, gren: 800m
Paulo Amotun Lokoro (herrar), boende i Kenya, gren: 1500m
Yiech Pur Biel (herrar), boende i Kenya, gren: 800m
James Nyang Chiengjiek (herrar), boende i Kenya, gren: 400 m
Från DR Kongo tävlar:
Yolande Bukasa Mabika (damer), boende i Brasilien, gren: Judo (-70kg)
Brasilien. Konogolesen Popole Misenga tränar judo inför OS i Rio 2016 – Foto: UNHCR|Kim Badawi
Popole Misenga (herrar), boende i Brasilien, gren: Judo (-90kg)
Från Etiopien tävlar:
Yonas Kinde (herrar), boende i Luxemburg, gren: Marathon
… i laget hittar vi också de två syriska simmarna Rami Anis (herrar), boende i Belgien och Yusra Mardini (damer), boende i Tyskland.
På Youtube finns presentationsvideor för samtliga tävlande från ROA, gjorda av UNHCR.
Kongo-Kinshasa, det stora landet i centrala Afrika, har länge varit en arena där lokala, regionala likväl som internationella krig har utspelats. Följaktligen har den kongolesiska civilbefolkningen fått genomgå perioder av miljontals dödsoffer och lika många skadade, och ett samhälle har utvecklats där våld, i synnerhet i sexuell form, är fullt normaliserat.
Den politiska situationen i Demokratiska republiken Kongo, ofta kallat Kongo-Kinshasa eller DR Kongo, har ända sedan landets självständighet år 1960 varit instabil. Landet har präglats av både oroligheter och fullskaliga krig, och har pendlat mellan dessa lägen under flera decennier. Den blodigaste perioden i landets historia utspelade sig under åren kring millennieskiftet, en tid som kom att kallas Afrikas världskrig baserat på de sex miljoner människor som miste livet under kriget.
Orsaken till instabiliteten är tämligen komplex att reda ut, då Kongo-Kinshasa har varit en multidimensionell konfliktzon där kampen om politisk makt, oenigheter mellan olika etniska grupper och tillgång till landområden har varit centrala beståndsdelar. Ett uttryck som ofta exemplifieras av Kongo-Kinshasa är ’curse of commodities’ (råvarornas förbannelse), då de östra delarna av landet, som är mest rika på naturresurser, har blivit en spelplan för rebeller och väpnade grupper i deras hänsynslösa jakt på rikedom.
De enorma siffror på antal dödsoffer som striderna i Kongo-Kinshasa har resulterat i är både skrämmande och förkrossande, och bakom denna skyhöga statistik finns också överlevare som har gått en annan, om möjligen lika hemsk, väg till ödes.
Våldtäkt som vapen har varit en central del av krigföringen i landet. År 2011 beräknades 48 kvinnor i timmen bli våldtagna i Kongo-Kinshasa. En annan källa, som räknar i miljonbelopp, uppskattade till mer än 1,7 miljoner kvinnliga våldtäktsoffer under samma år. En tredje studie, från 2010, bedömde att ungefär 40% av kvinnorna i östra delarna av landet blivit utsatta för sexuellt våld.
Siffrorna skiljer sig alltså något åt, men samtliga källor menar på att fallen är kraftigt under-rapporterade och att den egentliga siffran är långt högre än så. Ofta står kvinnors rädsla för stigmatisering i vägen för att rapportera sexuella brott. I andra fall är det förövarens hot som gör rädslan större än viljan att uppsöka hjälp, och ibland är det landets bristfälliga och otillgängliga sjukvård som sätter en käpp i hjulet för att kvinnor ska söka vård.
Organiserad krigsvåldtäkt har länge använts i Kongo-Kinshasa för att fysiskt skada offren och för att bryta ner samhällen från grunden. Kvar har en nedbruten befolkning lämnats, starkt präglad av en våldskultur som knappt kan jämföras med något annat fall i världen, där rebeller och miliser enkelt kan lägga beslag på de naturresurser som finns tillgängliga i landet. Eftersom sådana grupperingar länge har härjat i de östra delarna av landet så är det också där civilbefolkningen har drabbats som hårdast av det sexuella våldet. Gruppernas metodik för att vinna mark verkar inte se några gränser. De har varit ansvariga för kidnappningar, gruppvåldtäkter, tortyr, medvetna spridningar av sexuella infektioner och påtvingade graviditeter. Offren har varit både kvinnor och barn, vissa så unga som två år, som har fått allvarliga skador av våldtäkterna. I vissa fall har dessa skador också lett till döden. Ett av de värsta exemplen i landets historia skedde under sommaren 2010 i området Walikale, då en koalition av ett flertal väpnade grupper under tre dagar utförde en massvåldtäkt på minst 387 civila, däribland 300 kvinnor, 23 män, 55 flickor och 9 pojkar.
Ingen annanstans i värden är det systematiska våldet så etablerat, och ingen annanstans har våldtäkter används som krigsmetod lika frekvent som i Kongo-Kinshasa.
Som respons på de fruktansvärda siffrorna har de kongolesiska myndigheterna försökt att stärka sitt arbete mot sexuellt våld, och antalet arresteringar och domar för våldtäkter har ökat under de senaste åren. På grund av ett bristande juridiskt system i landet och dess begränsade kapacitet får dock majoriteten av förövarna gå ostraffade.
Där den kongolesiska staten brister faller ansvaret istället på civilbefolkningen. Ett välkänt namn, nationellt och på senare år även internationellt, är Denis Mukwege. I slutet av 90-talet öppnade Mukwege ett specialistsjukhus för obstetrik och gynekologi i Bukavu i tron om att han skulle jobba med förlossningar och nyblivna mödrars hälsa grundat på den höga barnadödligheten i landet. Sedan dess har doktor Mukwege och hans kollegor istället tagit hand om mer än 30 000 personer utsatta för sexuellt våld. Sjukhuset hjälper till med offrens fysiska hälsa, men erbjuder likväl juridisk och psykosocial hjälp till deras patienter, och de offren som inte har råd att betala för vård får denna kostnadsfri.
Förra året var doktor Mukwege även med i skapandet av en film som skildrar hans arbete med att läka de fysiska och psykiska skador som har drabbat offer för sexuellt våld. Den är framförallt fokuserad på kvinnor som har våldtagits av den kongolesiska armén samt de olika väpnade grupperna i landet. Filmen förbjöds i landet med statens motivering att dess intention var att fördärva bilden av den kongolesiska armén.
Även internationella organisationer har etablerat sig i Kongo-Kinshasa för att hjälpa överlevare av det spridda, sexuella våldet i landet. Exempelvis har Läkare utan gränser byggt upp anläggningar där de både erbjuder medicinsk och psykologisk hjälp för våldets offer, men också utbildning inom området för lokal arbetskraft.
Likaså har internationella företag börjat öppna upp ögonen för situationen i landet. Den senaste, uppmärksammade donationen för främjandet av den utsatta civilbefolkningen kommer från Mark Bristol, som är chef över det internationella företaget Randgold Resources. Bristol har under juni månad åkt på en motorcykelresa genom de centralafrikanska länderna med mål att samla in tre miljoner dollar. Pengarna ska gå till välgörenhetsorganisationen Nos Vies en Partage, som etablerades av Randgold Resources under 2014. Organisationen har bland annat gett pengar till olika program som hjälper offer för sexuellt våld samt före detta barnsoldater, framförallt i de regioner som har blivit värst drabbade av den långtgående konflikten.
Allt fler parter har således börjat engagera sig för att förändra de mörka siffrorna som länge har lagt en skugga över Kongo-Kinshasa. Doktor Mukwege, i samklang med många andra röster, menar på att det omfattande våldet i Kongo-Kinshasa är ett politiskt verktyg för olika grupper för att skapa kaos i landet och rasera den samhällsstruktur som befolkningen ständigt försöker bygga upp, för att i sin tur kunna lägga beslag på landets förmögenheter. Den omfattande våldskultur som har spridit sig över landet måste både uppmärksammas och förstås, och inte bara uttryckas genom statistik. Våldskulturen handlar nämligen inte om individuella fall av våldtäkt, utan om en strukturell metod som har satt prägel på hela det kongolesiska samhället ända in i befolkningens hem, där det sexuella våldet tillika har ökat. Våldtäkt som vapen måste därför förstås och bearbetas av samtliga aktiva aktörer i landet för att på sikt också kunna upplösas.
Papa Wemba, eller Jules Shungu Wembadio Pene Kikumba som han egentligen heter, avled under sin konsert efter att ha kollapsat på scen. Papa Wemba blev 66 år gammal.
Papa Wemba klassas som en utav den afrikanska kontinentens största artister någonsin, men definitivt Demokratiska republiken Kongos största artist, tillsammans med Pepe Kale, Madilu och Koffi Olomide.
Som den angolan/kongoles jag är skrivs allt med stor sorg. Jag har vuxit upp med kongolesisk rumba eller soukous som det också kallas.
För er som inte hört mycket av Papa Wembas musik rekommenderar jag här några låtar; Yolele, Wake Up, Ye te oh, Mi Amor, Pouquoi tu n´es pas la, O Koningana.
Ett Ebola-virus har identifierats som orsaken till en epidemi i Guinea. Senaste rapporterna gör gällande att nära 60 personer ska ha dött i södra Guinea.
Ebolaviruset upptäcktes första gången 1976 runt Sudan och nuvarande Demokratiska Republiken Kongo (dåvarande Zaire). Viruset har fått sitt namn från Ebolafloden i Kongo. Än så länge finns inget känt botemedel eller vaccin för det mycket smittsamma viruset. Det sprids genom nära personlig kontakt och dödligheten har varit väldigt varierande i de hittills upptäckta stammarna av viruset. Symptomen omfattar bland annat inre och yttre blödningar, diarré och kräkningar.
Utbrott av Ebola förekommer främst i Centralafrika och de länder som drabbats absolut hårdast är Kongo och Gabon. I Västafrika har inga större rapporter av Ebola förekommit tidigare, bortsett en ytterst liten omgång i Elfenbenskusten. Inga tidigare fall av Ebola har rapporterats från Guinea. Risk för spridning till andra länder diskuteras, men för tillfället finns endast rapporterat ett fåtal individer i Sierra Leone som ska ha uppvisat symptom. Dessa testas nu för att avgöra om deras infektion är en del av samma utbrott.
Ju snabbare man kan begränsa och sätta de få fall som ännu upptäckts i karantän, desto effektivare kan man stoppa virusets spridning. Guinea kämpar därför nu med alla medel tillgängliga för att stoppa virusets spridning och de har fått hjälp utifrån. Läkare Utan Gränser har på lördagen skickat ner runt 33 ton läkemedel och isoleringsutrustning från Belgien och Frankrike. Dr Armand Spreacher, akutläkare och epidemiolog, som är på plats för Läkare Utan Gränser har berättat för BBC att det primära just nu är att identifiera alla patienter som bär på viruset och övervaka alla som dessa varit i kontakt med sedan smittotillfället.
Snabb och effektiv attack mot de fall som finns är bästa sättet att minska risken för spridning och det är tanken bakom varför man så starkt gått in med medel utifrån.
Afropé 
