Etikettarkiv: konsert

Afropé träffar Akon – stor stjärna med stort hjärta

Akon är superstjärnan som vill göra en insats och förändra livet och förutsättningarna för miljontals afrikaner. I lördags spelade han i Stockholm.
– Det är 2015 nu, vi kan göra mer, säger Akon till Afropé.

Akon intervjuas av Afropés Helena Svensson - Foto: Afropé|Fredrik Bergenkvist
Akon intervjuas av Afropés Helena Svensson – Foto: Afropé|Fredrik Bergenkvist

Akon – eller Aliaune Thiam, som han egentligen heter – är en senegalesisk-amerikansk superstjärna med över 40 miljoner sålda album och fem Grammynomineringar bakom sig. I lördags spelade han för första gången i Stockholm, i samband med att kampanjen #Irespectlife hade internationell kick-off (Akon är ambassadör för projektet). Han har haft ett sponsorgig i Sverige tidigare, men detta var första chansen för allmänheten att få se honom live.

Afropé fick en pratstund med Akon innan konserten. Han har lite ont i halsen och dricker en kopp te innan intervjustunden. Han känns öppen, proffsig och vänlig.

Afropé har tidigare skrivit om hans projekt ”Akon lighting Africa”, läs mer här, och ville gärna få veta lite mer.

Hur fick du idén till projektet?

– Jag är själv afrikan och jag såg att något behövde göras. Jag ville hjälpa till och göra min del. Elektricitet hänger ihop med infrastruktur och det är 2015 nu. Vi kan göra mer, säger Akon.

Vad har varit de största utmaningarna?

– Det var svårt att hitta rätt människor att samarbeta med. Jag är inte ingenjör utan har fått lära mig mycket. Hur gör man, hur ska man inte göra. Väga olika för- och nackdelar mot varandra. Mycket har också handlat om att utbilda människor och ledare. I många länder är detta en komplicerad fråga, säger han.

Vad har varit projektets största framgång, hittills?

– Vi hade som mål att ge en miljon hem elektricitet. Vi har redan klarat det målet. Vi finns nu i 14 länder. Självklart har detta gjort skillnad för många människor.

Afropé skriver ofta om diasporafrågor. Självklart undrar vi därför…

… om Akon ser sig främst som senegales eller amerikan?

– Jag känner mig utan tvekan som senegales. Jag är född i USA men min bakgrund är senegalesisk och jag har vuxit upp där. Men visst har jag två nationaliteter, säger Akon.

Ja, detta märks kanske tydligast i din låt Senegal, som känns djupt personlig och som öppet beskriver glädjen, stoltheten, men också svårigheterna med att vara senegales, men också den hårda verkligheten i en invandrares liv?

– Det stämmer bra, säger Akon och ler stort, samtidigt som han lägger handen på bröstet och tackar.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter en lång inledande show med artister och DJ:s från allt från Kuwait till Sverige äntrar så en helt vitklädd Akon utomhusscenen på Zinkensdamms IP.

Publiken är närmast i extas och plötsligt håller inte säkerhetsarrangemanget framme vid scenen, utan utrymmet framför scenen fylls av fans som vill hälsa och få en egen närbild av stjärnan. Akon tar det med ro och tar sig tid att hälsa på allas ivrigt uppsträckta händer, samtidigt som han bränner av den ena hiten efter den andra. ”Mr Lonely”, ”Locked Up” och ”Mama Africa” och så vidare. Även undertecknads gamla favorit ”Senegal” hinns med. Och visst är det en senegales som äntrat scenen. Han rycker tag i en senegalesisk flagga någon i publiken tagit med och draperar sig i den. Och han spelar trummor live på scen, med den äran.

Samtidigt är han uppenbart hemma med amerikanskt ghetto-manér också. Det är inte ladies och gentlemen utan ladies och convicts han pratar om. Och han får alla att kärleksfullt sjunga ghetto, ghetto.

Och vi slutar väl ungefär där. Det är kärlek, det är kraft och det är en hitparad som talar för sig själv.

Tack själv Akon, för showen och för det du gör för Afrika.

Läs mer om Akon här

I respect life

Akon är ambassadör för #Irespectlife, en kampanj som handlar om att respektera våra egna liv och andras. Initialt handlade det om att uppmärksamma människor i Kuwait om vikten av att köra bil på ett säkert sätt. Nu har det utvecklats till att handla om att respekt är själva kärnan i en modern civilisation. Kampanjen genomförde innan konserten en presskonferens med drivande krafter från Kuwait.

Reema Al-Yacoub med artister från #Irespectlife - Foto: Afropé|Fredrik Bergenkvist
Reema Al-Yacoub med artister från #Irespectlife – Foto: Afropé|Fredrik Bergenkvist

Reema Al-Yacoub arbetar på Pink Moon och berättar att de senaste fyra åren har bilolyckorna i Kuwait ökat något vansinnigt.

– Antalet döda barn under 10 år har ökat med 400 % på fyra år. Föräldrarna tar selfies medan de kör och riskerar både den egna familjens och andras liv. Något behövde göras, säger hon.

Hon berättar att kampanjen vill vända denna trenden, få folk att respektera sitt eget och andras liv.

– Vi ville göra så att det är coolt att bry sig, inte tvärtom, säger hon.

Kampanjen arbetar tillsammans med inhemska och internationella artister och trendiga företag, liksom biltillverkare med mera. Akon är alltså en av kampanjens ambassadörer.

– Vi försöker ena hela Kuwait för detta. Och vi har redan fått internationell uppmärksamhet.

Artister från kampanjen agerade bland annat förband åt Akon innan spelningen.

Helena Svensson
Helena Svensson

 

Buga Fallou bjuder på Koriteh-ambiance i Göteborg

Är du i Göteborg den 2:a augusti så boka den dagen i din almanacka.
The Sise Ngari Promotions presenterar då en Koriteh Ambiance i
samarbete med gruppen Buga Fallou.
Välkomna på TANABIR!

Buga Fallou med Pape Thiam och Pape Seck i spetsen är redo för årets bästa tillställning.
Kom och fira den avslutade fastemånaden Ramadan tillsammans med familj och vänner i
Utby, Göteborg. Det utlovas något av det bästa vad gäller musik, dans och rytm.
Mat och dryck finns att köpa under kvällen och inget förköp behövs.

Åldersgräns: 13 år

Pressbild: Buga Fallou
Pressbild: Buga Fallou

Datum: 2 augusti, 2014
Plats: Vagnmakaregatan 8, Utby
Tid: 17:00 – 22:00
Buss: 519 mot Jonsered
Hållplats: Fjällbo
Entré: 100 kr (inget förköp)

 

kiqi

 

 

Tama och bambara på Konserthusets scen

Den globala musikscenen innehåller tack och lov mer än tuggummipop. Häng med på en musikresa signerad Habib Koité och Carlou D, två av Västafrikas många starkt lysande musikaliska stjärnor.

Selam har sedan över femton år jobbat för att sprida musik och kulturella uttryck som formats i en global värld, som de själva säger. Och de har lyckats väl. Det är mycket tack vare Selam vi i dag har en folk- och världsmusikscen som tagit en självklar och rättmätig plats i de kulturella finrummen. Bara att se artister från exempelvis Västafrika uppträda på anrika Konserthuset i Stockholm gör något med mig. Jag blir varm i hjärtat. Lördagens konsert med Habib Koité och Carlou D var knappast den första – och förhoppningsvis långt ifrån den sista – som Selam ordnat på just Konserthuset. Men det är ändå en smått magisk upplevelse, varje gång. Att få höra exempelvis tama (talking drum) ljuda mellan pelarna i en så svulstig och påkostad lokal är mäktigt, i sig.

Kvällen inleds med Carlou D som äntrar scenen själv, tillsammans med sin gitarr. Han är klädd i en fotsid dräkt med huva och inleder återhållsamt, men med en pulserande scennärvaro. Under låten träder sedan musikerna fram och börjar spela tillsammans med honom.

Allteftersom trappas stämningen upp, huvan åker ner, Carlou bjuder på flera egna dansuppvisningar och får nog många av dem som förstår innebörden i frasen ”Nama na la, sama yaye” (jag saknar dig, min mamma), att blinka bort en och annan tår.

Under låten ”Sen regal” gör han något jag aldrig har varit med om. Han tar fram sin egen telefon, börjar filma och ber publiken att unisont sjunga ”Hello Dakar”. Ingen är nödbedd och snart sjunger hela Konserthuset ”Dakar, Na nga def” (Dakar, hur mår du). Carlou D ler och trivs. Att han är intresserad av att filma oss förändrar perspektiven och får i alla fall mig att känna att privatpersonen Carlou kommer lite närmare.

Därefter bjuder han på ”Senegalese reggae Baye Fall style”, som han säger. Min bänkgranne får sjunga lite Baye Fall style, även han.

Klipp från konserten:

Bildspel från kvällen:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Habib Koité äntrar efter en kort paus scenen, iklädd enkla traditionella kläder. Publikens extas är tydlig, han behöver inte mer än visa sig förrän en man i publiken skriker ”Habib, you are the best!”.

Habib berättar att det nya albumet, som heter ”Soo” (betyder hemland på bambara) spelades in hemma hos honom och att det är en mycket enkel produktion. Han säger att det är svårt för honom att spela in en ny skiva och att han därför inte kommer ut med en ny oftare än ungefär vart sjunde år. Men varje gång känner han sig väldigt nöjd och är väldigt glad när allt är klart.

– Och när jag släppt en ny skiva pratar jag mycket mellan låtarna. Tycker ni att det är jobbigt får ni lyssna på mig nästa år, då pratar jag inte, utan spelar bara, skrattar han.

Habib Koité är normalt ingen muntergök på scenen – en erfaren fotograf säger till mig att hon aldrig sett honom på så här bra humör under en spelning tidigare. Han är strålande glad och bjuder verkligen på sig själv. Kanske är det nya skivan, kanske är det att han i och med Skandinavienkonserterna nu knyter ihop turnésäcken? Oavsett vilket är Habib Koité i högform och det är bara att njuta av färden.

På albumets titelspår gästas han av artister som Toumani Diabaté och Bassekou Kouyaté.

– Men de kunde inte följa med i dag så vi ersätter Toumanis kora med en keyboard och Bassekous ngoni med en banjo, myser Habib.

Låten handlar om glädjen i att vara hemma, att vara medveten om sina rötter och att uppskatta dem. Att vi mår bättre om vi får vara hemma, i stället för att ryckas upp från vår bakgrund.

”Soo” inleds finstämt men utvecklas snart till en taktfast historia som får bandet och Habib att dansa.

Dansa ja. Det är väl enda problemet med Konserthuset. Att behöva sitta ner och lyssna till sån här musik, som liksom rycker och drar i en, kan vara nästan plågsamt svårt. Men alla vill inte stå upp och då skymmer man sikten för dem bakom och riskerar klagomål… Å andra sidan är det möjligt att sitta ner och ta in framträdandet på ett annat sätt.

Sammantaget, tack Selam för en fantastisk och – som vanligt – välorganiserad kväll, fortsätt ert viktiga och värdefulla arbete!

Och tack Carlou D och Habib Koité för musik kommen ur hjärtat, framförd med intimitet och känsla. Vi är nog många som kan leva på lördagskvällens upplevelse ett tag framöver…

helena svensson signatur

 

Text, bild och filmklipp

Gitarrhjältar och skönsång på Konserthuset

carlou d habib koité

En gitarrhjälte från Mali och en skönsjungande senegales med rötterna i både fredsfilosofi och hiphop gör gemensam sak i Stockholm i mars. Välkommen på dubbelkonsert med Habib Koité och Carlou D i Konserthuset i Stockholm den 29 mars 19.00.

Carlou D kommer att inleda kvällen och det är inte första gången han spelar i Sverige. Han var tidigare en av medlemmarna i Positive Black Soul och vid gruppens splittring 2004 blev han frontfigur i Bintou Wéré, den första afrikanska operan som gick ut på världsturné.

I dag är han soloartist – med ett sjumannaband och fyra album i ryggen – och gör musik med inslag av jazz, soul och rap.

– Den del av hiphop jag har behållit i min musik är modet att vara direkt, säger Carlou D.

Habib Koité äntrar Konserthusets scen efter Carlou D. Habib är en av Malis främsta artister och behöver kanske ingen närmare presentation. De senaste åren har han och hans band gett över 600 konserter – i allt från Brasilien till Kazakstan.

Gitarrhjälte var det, ja. Habib spelar gitarr på ett alldeles speciellt sätt. Dels stämmer han instrumentet enligt den pentatoniska skalan och dels spelar han på öppna strängar, som man gör på en kamale n’goni. Lägg därtill hans avslappnade och intima sångstil och kvällen på Konserthuset har god chans att bli något alldeles extra.

Carlou D:

Habib Koité:

Biljetter köpes via www.selam.se eller www.konserthuset.se
helena svensson signatur

Jaliba Kuyateh på besök i Sverige

Jaliba Kuyateh
Jaliba Kuyateh

Han är utan tvekan Gambias just nu största Koramästare och han kommer från en stor griotfamilj där praktiskt taget hela familjen är musiker eller sångare av något slag. Han sjunger på både engelska, gambisk mandinka och senegalesisk wolof. Han är ansvarig för att ha gjort koramusiken stor utanför Gambias gränser och historien säger att hans röst sträcker sig över sju oktaver. Det är något den gambiska kungen av Kora-pop säger är mer än han själv visste om. Han är en legend av sin livstid. Han är Jaliba Kuyateh.

Detta är mitt första personliga möte med denna stora artist. Men det är inte första gången jag ser honom live. 2011 hade jag äran att vara med under hans konsert här i Göteborg och det var faktiskt första gången jag hörde hans musik. Det är en trallvänlig musik, med sköna rytmer och toner från en minst sagt underhållande och samtidigt jordnära artist. Det är musik som är lätt att tycka om i samma stund man hör den. Inget man måste lyssna in sig på. Texterna är en annan sak dock. I alla fall för oss som inte behärskar varken mandinka eller wolof. Då kan det vara tryggt att veta att det han sjunger om är till nittio procent rörande barns rättigheter och hans resterande texter tar upp ämnen som fred, kärlek, respekt och traditioner från hemlandet.

Vi träffas hemma hos den familj han övernattar under sin vistelse här i Göteborg. Jaliba är i Sverige för att spela på två konserter som en del i hans Europaturné. Han har anlänt till Göteborg på torsdagseftermiddagen, med tåg från Köpenhamn, och redan på fredagen ska han hålla sin konsert här i Göteborg. Dagen efter ska han sedan vidare upp till Stockholm för att hålla sin nästa konsert. Så för att spara hans energi och göra intervjun så bekväm som möjligt så bestämmer vi oss för att ses där han övernattar. Redan innan jag hunnit hälsa på honom så slås jag av hur äkta och jordnära han känns. Han ser så sympatisk ut där han kommer gående i hallen och han är faktiskt ganska kort i sin storhet. När jag såg honom på scenen 2011 kändes han så enorm och mäktig. Jag antar att när man utövar sitt kall här i livet, så kan det få en att växa många centimeter på höjden.

Intervju med Jaliba 2
Intervju med Jaliba

Till en början pratar vi om hans uppväxt och hur han kom in på musikens bana. Jaliba berättar att han kommer från en griotfamilj, vilket innebär att de som släkte och familj värnar om och vårdar den muntliga historian av sitt land och sin kultur. Som son till en stor kora-spelare (den bortgångna Kebba Sunkung Kuyateh) och en sångerska (Aja Bakoto Mbye, också hon avliden) är det väl knappast konstigt att Jaliba själv kom att behärska koran som om vore han född med den i sin hand. Också Jalibas styvmor var sångerska och Jalibas farfar, Wandifeng Jali, var en stor kora-spelare. Han sägs ha varit den största kora-spelaren av sin tid. Kuyateh-släkten är, som man kanske kan förstå, en respekterad och aktad griotfamilj i Gambia och det var Jalibas pappa som lärde honom konsten att hantera koran. Koran är besläktad med lutan och harpan och det är Gambias nationalinstrument. Redan som 5-6 åring började Jaliba att spela instrumentet och hans pappa använde, faktiskt, också koran som bestraffningsmetod när Jaliba hittat på något fuffens. Istället för att bli uppläxad på den vanliga vägen så fick Jaliba, då han ställt till bus, sitta ensam i ett rum hela kvällen och öva på koran. Hans pappa kunde ge honom en melodi att öva på och så fick han sitta i rummet tills han kunde den. Detta var uppenbarligen en lyckad variant av bestraffning om man ser till vart det tagit honom idag. Det är ingen överdrift att kalla honom en stor musiker världen över, men framför allt i sitt hemland. Att Jalibas namn också betyder ”Stor Musiker” är ingen tillfällighet. Hans pappa har berättat att han fick en uppenbarelse att han skulle kalla sin son Jaliba. Inte ens Jalis egen mor vet något annat namn på honom. Även om den som döpte honom nog fick det egentliga namnet viskat i sitt öra, så är Jaliba det enda namn familjen vet och det enda namn han levt med. Både i skolan och arbetslivet, lik väl som i artistlivet.

Jaliba är född och uppvuxen i ett samhälle kallat Niamina Dankunku, som ligger ganska långt från Gambias huvudstad Banjul. Någon gång i slutet av 50-talet, troligen 1957, föddes pojken som skulle komma att bli den moderna tidens kora-mästare. Som barn spelade han för att han växte upp med det och det var enbart som hobby på den tiden. Han hade inte en tanke på att det skulle komma att bli hans yrke och försörjning. Nej, istället utbildade sig Jaliba till lärare och planerade att viga sitt verksamma yrkesliv till läraryrket. Men låt oss hoppa tillbaka lite i historien och prata lite om hans ungdom och skoltid.

Jaliba med radarband
Jaliba med radband

På 70-talet flyttade Jaliba till Banjul för att studera på gymnasieskolan Crab Island School och tog även sitt första jobb i en cold store. Från det gick han vidare till att få jobb i receptionen på det numera välkända Sunwing Hotell i Bakau. Men ganska snart började han istället att undervisa på grundskolan i Bakau och 1977 klarade han inträdesprovet till college som var hans biljett för att studera vidare till lärare. Han erhöll sitt lärarcertifikat 1979, men det kom han inte att ha mycket användning för. Under åren på högskolan bildade nämligen Jaliba sin första musikgrupp som han kallade ”Jaliba & the Kora Committée”. Medlemmarna i gruppen var allihop lärarstudiekamrater till honom och de kom att utveckla ett sound som många uppskattade. Deras första låt hette ”Tesito” och där sjöng de om vikten att sätta värde i hårt arbete och uppmuntrade alla gambier att arbeta hårt för att förbättra livet för sitt folk. Det var tack vare denna låt som gruppen och Jaliba gjorde sig ett namn i det offentliga. De spelade på tillställningar och dopfester överallt i områdena och till slut hamnade de också i radion.

Under 80-talet började så Jaliba inse sin storhet inom musiken och nu är vi alltså tillbaka till tiden då han precis fått sin lärarlegitimation. Det är här och nu Jaliba, sin lärarlegitimation till trots, beslutar sig för att helt lägga läraryrket åt sidan till förmån för musiken. Hans lärarkollegor fortsatte dock att engagera sig i läraryrket och Jaliba formade då en ny grupp och det är nu ”Jaliba & The Kumareh Band” uppstår. En ny typ av kora-musik formas, med inslag av den internationella popmusiken och med budskap om uppfostran, utbildning och säkerhet för barnen. Plötsligt gör sig Jaliba känd även internationellt. Hans tid som familjeman tog också sina första stapplande steg under denna tid och 1983 föddes hans första av sex barn. Under den här tiden tilldelas han också en alldeles egen compound (En familjegård. Alltså mark där man byggt som en liten uteplats/gård med flera tillhörande bostadshus) i Brikama och flyttade dit med sin familj.

Jaliba med sina körtjejer/fruar

Nu har vi tagit oss till 90-talet i Jalibas historia och han, tillsammans med sitt Kumareh Band, fortsätter att förena den antika musiken med den mer moderna med hjälp av sitt 21-strängade instrument. Under detta årtionde kommer han också att ta emot diverse priser, utmärkelser och gör sig ett stort namn i regionerna kring Gambia, Senegal och Guinea-Bissau. 1995 utsågs Jaliba till hedersmedborgare i just Guinea-Bissau, av den dåvarande presidenten Nino Viera. Detta firades stort och han tilldelades diplomatpass och fick också en bil i gåva. Under detta årtionde släpps också Jaliba & The Kumareh Bands debutalbum, Radio Kankang (1993). Ett album som sålde i mer än 15 000 exemplar. Året efter det släpper de ytterligare två album, Dajukah och Tissoli. Ytterligare fem album, varav ett live-album inspelat i USA, släpps under 90-talet och succéen är ett faktum.

Det blir nytt millenium och Jaliba & The Kumareh Band fortsätter att turnera ihop. Deras turnéer utökas och kommer att bli något av regelbundna turnéer, med årliga återkommande spelningar i diverse länder. Dessa turnéer åker de ut på än idag. Runt maj-juli befinner de sig oftast i USA, under augusti/september och ett par månader framåt är de ute på Europa-turné och från november/december är det tillbaka hemma på Afrikas soliga guldkust, där de ibland gör upp emot två konserter, per dag! Hur orkar de, undrar jag. Men det är ingen konst säger Jaliba. Visst har han blivit äldre och är inte lika vital nu som han en gång varit. Men publiken ger honom energi och det är de som får honom att fortsätta kväll, efter kväll, timme efter timme, år efter år. Det är ingen tvekan om att det är på hemmaplan han är som störst och trivs som bäst. I januari varje år håller han en bejublad konsert, till barnens ära, som vanligtvis drar runt 10 000 besökare. Nästa års tema för konserten är ”Minska Barnadödligheten”. Intervju med Jaliba 3Till följd av sitt engagemang för barnen och deras rättigheter utsågs han till Goodwill-ambassadör av UNICEF 2006 och det är något han är väldigt stolt över och sätter stor ära i. Jaliba sägs ge nästan hälften av vad han tjänar på sin musik till välgörenhet. Han har byggt skolor, vårdcentraler och religiösa centrum till det gambiska folket. Han är känd för sin generositet och sitt engagemang i sitt folk. Utöver utmärkelsen från UNICEF syns utnämnanden som t ex En Förlossningsklinik i Bansang som är döpt efter honom, ”Årets man” 2009 från gambiska journalisföreningen, Musikambassadör i Senegal 2006, Pan-Afrika Award i Ghana, Kulturambassadör för Gambia med tillhörande diplomatpass och Goodwill-ambassadör för ett dagsjukhus för barn vid Tallinding.

Jag får uppfattningen att hans absoluta favoritplats att spela på är på hemmaplan. Där har han stor publik och enorma klungor med åskådare. Folk strömmar in och en del vallfärdar för att se honom. Men även ute på sina turnéer verkar han trivas bra och återkommer som sagt till de flesta platser år efter år. En av hans absoluta favoritscener att spela på säger han är St Dennis i Paris, Frankrike. Dit återkommer han ofta och mycket gärna. I Sverige har han ännu inte upplevt någon jättestor publik. Men i Oslo däremot, som han i år tillsammans med Helsingfors avverkade helgen efter Sverige, brukar det bli mycket folk.

Jaliba Kuyateh på Europaturné 2013
Jaliba Kuyateh på Europaturné 2013

Jag frågar lite om hur det är att vara borta från familjen under så långa perioder. Jaliba menar att de flesta av hans barn nu har nått vuxen ålder och klarar sig bra själva, samtidigt som några familjemedlemmar till och med ingår i bandet. Bland annat en av hans bröder och två av hans tre fruar är medlemmar i The Kumareh Band. Kommer hans egna barn att bli koramsätare tro? Det är han inte säker på. Men han har självklart introducerat samtliga av sina barn för instrumentet och ett par av dem verkar faktiskt trivas med koran i sina händer. Det återstår alltså att se om vi kommer att få se ytterligare koramästare som går i sin fars fotspår och hyllas av stora artister som Youssou N’Dour och Viviane N’Dour. Nu senaste på Vivianes födelsedagsfirande i Dakar så deltog Jaliba och sjöng tillsammans med henne. Hon gjorde då klart för sina gäster att Jaliba har en röst få förunnad, med en melodisk klang och en otrolig ärlighet.

Vad säger då Jaliba själv, om sitt artisteri.
”Jo, västvärlden behöver höra mer av Jaliba”

Vi tackar Jaliba för att han tog sig tid ur sitt stressiga schema för att sitta ner och prata med oss och till våran och våra läsares ära avslutar han med att ta exklusiv ton…

”Kanske är detta varför ni är kända, för att ni är dykare. Gambia.nu. Jag tror jag gillar er med. Gambia.nu”

Nedan följer ett bildspel från Jalibas konsert i Göteborg, fredagen den 4 oktober, där Dembo TheRootsman var förband.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Undertecknad med Jaliba Kuyateh
Undertecknad med Jaliba Kuyateh
Kiqi Dumbuya
Kiqi Dumbuya

Skribent

Julia Fritzson
Julia Fritzson

Fotograf