Konstnären Alimi Adewale från Nigeria kommer till Sverige och Just Africa för en utställning av sina målningar under namnet Restrictions. Utställningen öppnar den 9 mars med ett vernissage där Afrosvenskarnas riksförbund Stockholms ordförande, Gina Manzi inleder kvällen.
En av målningarna från Alimi Adewales utställning Restrictions. Foto: ???
Alimi Adewale skulle bli civilingenjör och studerade vid Ilorin Universitetet i Nigeria men konstintresset tog över och Adewale har sedan dess utforskat konst och genom konsten utforskat och gestaltat urbanitet och vad stadsmiljöer gör med människan.
Nya utställningen Restrictions beskrivs såhär:
”I sin nya utställning Restrictions tar Alimi Adewale upp aktuella och brännande ämnen om migration, visumregler, ojämlikhet och gränskontrollers konsekvenser. Vad som är bäst på individnivå stämmer inte alltid överens med politiska mål och visioner. Vi lever i ett globalt samhälle där alla parter tvingas göra sociala och politiska val. Utställningen Restrictions ställer många frågor, svaren måste vi söka tillsammans.”
Adewale har tidigare haft ett stort antal utställningar och det är inte heller första gången hans konst visas i Sverige. De senaste åren har Alimi varit artist-in-residence vid två tillfällen i Sverige, 2015 på Galleri Asterly, Uttersberg, samt 2016 på Konstepidemin i Göteborg. Vid dessa tillfällen har också mindre utställningar visats bland annat på Just Africa. Nu kommer Alimi Adewale tillbaka till Just Africa med nya utställningen Restrictions för den som vill njuta av vacker konst med ett viktigt budskap.
Alimi Adewale, Restrictions, 9-26 mars 2017 Var: Just Africa, Södermalstorg 4, Stockholm. När: 9-26 mars 2017, Vernissage 9 mars kl 17-19 med inledning av Afrosvenskarnas riksförbund Stockholms ordförande, Gina Manzi. Kvällsöppet den 15 mars till kl 20, övriga dagar, måndag-fredag 11-18, lördag 11-16.
Afropé skrev tidigare i år om den östafrikanska konststilen Tingatinga. En stil med mycket färg och humoristiska uttryck som tog fart i 60-talets Dar es Salaam, Tanzania. Den artikeln hittar du HÄR. Afropé har nu en tävling där Du har möjlighet att vinna egen tingatingakonst.
Den som någon gång besökt Östafrika, och då främst Tanzania kan omöjligt ha missat konstformen Tingatinga. De färgstarka och humoristiska konstverken säljs i nästan varje gathörn och är en populär souvenir att köpa med hem från semestern.
Foto: Todd Schaffer
Skaparen av dagens Tingatinga-konst var Edward Tingatinga, som också gett sitt namn till konstformen. Han började måla under slutet av 1960-talet i Oyster Bay i Dar es Salaam, Tanzania. För att hålla kostnaden nere använde han sig av billiga material så som masonitskivor och cykellack. Tingatingas målningar blev snabbt populära och när han dog 1972 började ett antal konstnärer att ta efter Tingatingas stil, både genom att reproducera hans verk men också genom att utveckla egna konstverk i samma stil.
Konststilens ursprung kan dock gå längre bak i tiden, och var stilen ursprungligen uppstod är därför något oklart. Till exempel kan målningar med liknande motiv och likhet med Tingatingas konst ses som väggmålningar i byn Ngapa, samma by som Edward Tingatingas pappa kom ifrån. Vissa hävdar därmed att Tingatinga inte kan ses som en egen konstform, utan snarare som en modern version av olika former av traditionell östafrikansk konst.
Oavsett Tingatinga-konstens ursprung har stilen fått en nästintill explosionsartad spridning och går nu att finna över hela Östafrika. Ibland beskrivs Tingatinga dessutom som flygplatskonst, då tavlorna ofta storleksanpassas för att vara lätt att transportera för turister, samt med motiv som är populära för besökare, så som djuren som ses på safari. Den typiska Tingatingamålningen består därmed av starka och klara färger målat med cykellack, och motiv föreställande humoristiska och inte sällan karikatyrliknande djur från den östafrikanska naturen. Stilen utvecklas dock konstant och det dyker upp nya motiv, färgkombinationer och uttryck. Det är heller inte ovanligt att se tingatingainspirerade målningar på alltifrån vykort till leksaker om man besöker en marknad eller shoppinggata i något östafrikanskt land.
Nedan finns ett bildspel som visar några av dessa vackra tingatingamålningar.
I ett vitt rum hänger rosa, orange, och gula gerberor från taket. I svarta ramar hänger porträtt av svarta män och kvinnor bland färgglada blommor och växter mot den vita väggen. Hans namn är Brandon Stanciell men han är mer känd som TheManWhoLovedFlowers på Instagram, där han har över 10 tusen följare. I helgen fick jag äran att vara en del av hans utställning som ägde rum i Los Angeles. En utställning som påminde mig om varför representation av den icke normativa kroppen är ytterst viktigt.
Det var på instagram som Stanciell för några veckor sedan tog kontakt med mig angående en fotografering. Några veckor senare stod hans vänner, familj och fans samlade i ett galleri för att se hans första solo utställning The Man who Loved Flowers och porträttserierna Here, Take These och The Boys Who Loved Flowers.
Fotograf: Veronica Odetunde
När jag gick där med min kompis bland bara svarta människor som prydde väggarna så slog det oss. Detta är typ historiskt. Vi har aldrig varit i ett rum där alla ser ut som oss eller där vi känt sån stor tillhörighet. Vi kände oss för en gångs skull hemma.
Så länge jag kan minnas har jag alltid uppskattat konst och kreativitet. Jag tyckte om att gå på museum och utställningar men jag kände mig aldrig hemma. Precis som med media så såg jag aldrig mig själv i några av målningarna. Jag kunde inte relatera.
Den känslan jag fick när jag lämnade galleriet igår var obeskrivlig. Vi hade alla samlats, alla olika typer av människor med olika nationaliteter och delar av staden. Oavsett hudfärg så tror jag att vi alla kunde enas om att det var större än bara en utställning. Representation är så himla viktigt. Och igår så insåg jag verkligen hur viktigt det är. Det gjorde någonting med mig, den kraften jag fick efter att ha sett mitt ansikte, mina svarta bröders ansikten hängandes mot den vita kala väggen var så otroligt stark.
Fotograf: Suvi Nwoko
Tänk om jag hade fått höra om svarta poeter, filosofer, teoretiker, uppfinnare, konstnärer eller författare när jag växte upp. Då hade den kraften som jag kände igår funnits med mig under hela min existens. Men tyvärr så har det inte varit så. Inte ens i närheten. Det enda jag har fått höra är att mina nigerianska förfäder var slavar. Och att i min mammas thailändska kultur så vill kvinnorna inget hellre än att gifta sig med en svensk rik man för ett hopp om ett bättre liv. Dessa historier har jag hört i omgångar och de har format mig och mina systrar och bröder i vår syn på oss själva och vad vi är kapabla till.
Under mina 23 år så jag har aldrig känt sånt hopp som jag gjorde igår. Att en bild på svarta kroppar i positiv skildring kunde rädda mig säger mycket. Representation av alla typer av människor i media är ytterst viktigt. Inte bara svarta kroppar, utan även tjocka kroppar, kroppar som är unika och bär på historier som den normativa vita, smala, långa kroppen inte bär på.
Jag har alltid tänkt att vi alla föds med ett syfte. Igår såg jag meningen med mitt liv som en uppenbarelse. Jag vet inte exakt hur men på något sätt måste jag se till att kvinnor som jag, män som min pappa och människor som mina vänner som är så långt ifrån den normativa bilden av vad skönhet betyder ska bli representerade på ett respektfullt sätt. För visst är vi representerade, i kampanjer som visar svältande barn i Afrika, på efterlyst där grabbgäng rånar och misshandlar oskyldiga medborgare eller i memes på sociala medier där svarta unga tjejer skakar på rumpan i nästan inga kläder i hopp att bli upptäckta, (eller räddade).
Fotograf: Veronica Odetunde
Igår insåg jag att representation räddar liv. Det kommer att rädda spruckna , självdustruktiva, hopplösa själar. Kommunikations teoretikern Kenneth Burke sa ”identification is more powerful than persuasion”. Att känna igen sig själv i någon annan är den största motivationen. Att se den man vill vara på TV och att se att denna personen ser ut som dig själv är att rädda livet och hoppet på de kommande generationerna.
Om du har vägarna förbi Los Angeles innan den 11 Juni, besök denna utställning. Den räddade mig från att fastna i fällan där man hamnar när man inte har hopp. Hoppet som togs från mig när jag var yngre, då jag ständigt blev påmind om att människor som ser ut som mig enligt historien vi lär oss i skolan har det svårare att lyckats i livet.
En svarta kropp i en svart ram, mot en vit vägg gav mig hopp. Flera positiva representationer i media av kroppar som skiljer sig från normen kan rädda liv.
Bilder från utställningen The Man Who Loved Flowers av Brandon Stanciell även kallad TheFlowerpapi:
Wide Open Walls (WOW) är ett konstprojekt i Gambia som startades av Lawrence Williams och Njogu Touray för cirka sju år sedan. Njogu är en av Gambias största konstnärer och arbetar heltid med konst. Han har även haft utställningar runt om i världen. Lawrence har varit bosatt i Gambia under 22 år och han är också en av grundarna för Makasutu Culture Forest / Mandina River Lodge som vi har skrivit om tidigare HÄR! Själva målningarna är häpnadsväckande och unika och väcker uppmärksamhet för alla som ser dem.
Väggkonst i Banjul Foto: Fatou Lusi, Afropé
Wide Open Walls har i huvudsak målat i byarna Kubuneh, Galloya, Makumbaya och Bafuloto. De har även målat i mindre skala i byarna Kembujeh och Gunjur.
Målet med projektet är att göra om byarna till levande konstgallerier och ta inträde för att se målningarna. Pengarna kommer att gå till samhällsprojekt såsom utbildning, hälsovård, skogsbruk, återvinning och vattenresurser.
”Nästa år har vi en konstutställning på ett erkänt toppgalleri, Street Art Gallery, i London. Alla pengar som samlas in kommer att gå till att bygga ett allaktivitetshus / besökscenter i byn Galloya”, berättar Lawrence Williams när afrope.se kontaktar honom.
Citat från WOWs hemsida:
”Wide Open Walls är ett demokratiskt och interaktivt gatukonstprojekt som för konstnärer från olika håll i världen att manifestera gemensamt genom konsten, alla bra saker i livet, miljömedvetenhet, fred och respekt för våra kulturella värden. Som gambisk konstnär är det inspirerande att arbeta tillsammans med och dela med mina internationella vänner som gör en lång resa för att uppleva Africa. Samhällsandan kommer att leva vidare genom den här typen av projekt. Afrika och hela världen-förenas! –Njogu Touray, Gambian artist”
Bildspel med WOWs målningar i Galloya:
Detta bildspel kräver JavaScript.
Bildspel med diverse olika målningar (Street art) i Gambia:
Här har vi valt att lägga upp ett helt pressmeddelande i sin helhet, då vi tycker innehållet är av vikt och då vi tror att det ligger i våra läsares intresse:
PRESSMEDDELANDE
Håller konst i Danmark och Sverige på att bli den ultimata fristaden för rasism?
Bryssel, 8 oktober 2014 – En hovrättsförhandling mot den svenske, självutnämnde konstnären, Dan Park, dömd i augusti för förtal och hets mot folkgrupp, pågår för närvarande i Malmö, Sverige. De kontroversiella konstverken – förbjudna i Sverige på grund av åtal – finns nu till försäljning på nätet i Danmark, där det danska Tryckfrihetssällskapet även kommer att visa bilderna på ett konstgalleri i Köpenhamn den 23 oktober.
”Detta väcker frågan om i vilken utsträckning konst ska kunna användas fritt för att förolämpa minoritetsgrupper, i detta fall miljontals människor med afrikanskt ursprung som lever i Europa, och i de mest extrema fall, hets mot folkgrupp”, säger Sarah Isal, ENAR:s ordförande.
Yttrandefriheten är en hörnsten i demokratin, i synnerhet för konstnärer och journalister. Men när konst eller yttrandefriheten går över gränsen och blir till uppvigling, eller främjande av hat, måste vi sätta vissa gränser. Denna glorifiering av våld mot identifierbara personer som görs av den svenska konstnären, är uppenbart oförenlig med de grundläggande rättigheterna. Hatpropaganda kan uppfattas som en uppmaning att agera och leder ofta till våld.
Detta fall visar på ett oroande underliggande problem: Nedvärderande och avhumaniserande skildringar av svarta människor. Sådana framställningar är inte isolerade händelser och är resultatet av en lång europeisk historia av negation av afrikaner och svarta människors person, rotad i arvet från slaveriet och kolonialismen.
De förstärker djupt rotade, negativa stereotyper av svarta människor och förevigar maktstrukturer inom europeiska samhällen, vilket leder till höga nivåer av diskriminering. De sänder också ut budskapet att rasistiska fördomar är socialt och juridiskt accepterade. Detta kommer i ett sammanhang där andra konstnärliga skapelser förbjöds av liknande skäl i Storbritannien.
”Alla borde agera ansvarsfullt för att avhjälpa dessa vridna representationer, särskilt genom intelligent och känslig konst”, säger Isal och fortsätter, ”Europeiska stater måste visa politisk vilja att bekämpa afrofobin och utveckla effektiva strategier för att motverka den strukturella, likväl som den vardagliga rasismen, som förhindrar inkluderandet av många svarta i det europeiska samhället.”
För ytterligare information, kontakta:
ENAR www.enar-eu.org
Det europeiska nätverket mot rasism (ENAR) är ett nätverk av medlemsorganisationer i Europa. ENAR bekämpar rasism, rasdiskriminering, främlingsfientlighet och intolerans, främjar jämlikhet för alla, och länkar lokala/regionala/nationella initiativ med EU-initiativ.
Accomplished Gambian international artist, Isha Fofana, is currently intensifying her preparations ahead of her string of planned art exhibitions in several European countries.
Isha Fofana, known as “Mama Africa” is currently in Europe preparing for exhibitions in Germany, the Netherlands and Switzerland.
Isha Fofana
The cultural ambassador is expected to work together with other artists from the International Artist Organisation and will hold workshops. In September, she is expected to participate in an international conference to be organised by the Women’s Museum Network. Fofana, according to her office, will deliver a speech and discuss with the participants from all over the world about the situation of women in West Africa, the role they are playing in the society and the chance African women have to improve the life of their families and their countries in general as well as the role art and culture can play towards the empowerment of women.
“This invitation is another great honour and a milestone in my life. I will represent my country and all women in West Africa. May the Almighty give me the power to show the world what women in Africa are capable of achieving,” she said in a press release issued by her
Award
Meanwhile, the artist also received an award from the Switzerland-based Gambia Friends Association. The accolade that was handed over to Isha by the director of The Gambia Friends Association, Madam Madeleine Lehmann, in Bern, Switzerland, recognised “her humanitarian and selfless work for the benefit of people, particularly women”.
“With her commitment and motivation she has helped so many people. We thank her especially for her noble work caring for the health of so many Gambians – and at the same time for her dedication with which she has supported our work as homeopaths and naturopaths. May she be a model for many other women in The Gambia and beyond,” read the citation of the award.
The charity has for the past 10 years been supporting social and health projects in The Gambia.
Reacting to the award, ‘Mama Africa’ said she felt excited receiving yet another prestigious award in recognition of her work.
She remarked: “Everything that I am doing is coming from my heart. I can’t see people suffering and that’s why I always try to help as much as possible. Sometimes my options are limited, but with the help of friends and associations like The Gambia Friends, we could solve a lot of problems. I’m very surprised but also very proud that I am the first person to have received this award not for my artistic work, but for my effort in trying to help our people. I am very grateful for this honour. Wherever I go, I will spread the news of the power of West African culture and the vision of Gambian women for a brighter future”.
It would be recalled that, six years ago, Isha Fofana returned to The Gambia after almost a 10-year international career abroad. During her time in Europe, she held many exhibitions, amongst them; the one staged alongside the UNESCO music awards ceremony for Youssou N ‘ Dour of Senegal and Oumou Sangaré of Mali. Her gallery in Germany was a cultural centre for people interested in arts and culture from Africa.
Many top-notch personalities in the field of art have vouched for her talent and skills, among them, the director of the museums in Aachen, Germany, Dr. Adam Öellers. She is expected back in The Gambia at the end of the year.
Prominent American artist pledges to promote tourism, cultural exchange in Gambia Renowned American artist who suggested the renaming of the famous James Island to now Kunta Kinteh Island appears to be living no stone unturned when it comes to fulfilling his role as the country’s Goodwill Ambassador in the United States, pledging to ”promote tourism and cultural exchange in the country.”
Chaz Guest, a talented artist with many years of excellent
professional career, who visited The Gambia three years ago, has just
been named by the African Diaspora Tourism as the United States
national spokesperson for the upcoming 2014 International Roots
Festival taking place in The Gambia, West Africa from May 9-17.
The Organisation said Guest was chosen ”because of his notability, his
creative genius as an artist and because of his love for The Gambia
and its cultural heritage.”
But in an exclusive interview with TheGambia.nu Magazine, Guest, who
took part in the last International Roots Home Coming Festival, affirmed his commitment to sell The Gambia overseas and promote its rich cultural heritage.
”I am truly touched and deeply moved by this position. I take it very
seriously,” Guest reacted to this new appointment.
”I promote for people to come to the Smiling Coast, to enrich one’s
self in the culture. My role is to encourage tourism and cultural
exchange. I intend to do this in a very open way,” he reiterated.
A dedicated artist, Guest also shared his experience on African culture
when he first visited The Gambia and had the opportunity to attend a
rich cultural extravaganza as part of the 2011 International Roots Festival.
”I found it missing from my very existence. There is sadness to that,
but also in finding one’s self, it is a celebration as well. I found
African culture there in The Gambia, necessary to bring to the rest of
the world; such a little country with the biggest heart,” he noted.
The highly celebrated artist said even before his first Africa visit,
he always had that strong conviction that Africa was ”magic and
wonderful.”
” I was invited to what would be the changing aspect of my life. So my perception was that I was coming home,” he said.
With his experience and influence, Guest believes he can somehow
encourage others like him, who are completely disconnected with their
roots, to discover theirs as well. His argument is that when he
visited The Gambia, he found his own self completed.
”I want this for others because I see that they are lost. Looking for
the answer, you will find it here. We have been taught only negative
things of Africa, but now I see why they needed to keep such awesome
people apart!!! We are awesome! So this gap must be bridged,” he
concluded.
Nytt år och nya bilder! Årets första Veckans Bild tillägnas allt det fantastiska hantverk som går att finna i Gambia. Underbara handgjorda träsniderier, tyger, korgar och instrument, för att nämna några av alla dessa skapelser.
Att få se ett oformligt stycke trä sakta förvandlas till fantastiska figurer är en upplevelse och undertecknad förundras alltid över skickligheten i att se former och mönster som ännu inte är där växa fram, och ur minnet på fri hand med yxa kunna hugga till dessa är en gåva. Att dessutom göra det med fingrarna i behåll är en konstform i sig! Men övning, talang, slit och en stor portion tålamod ligger bakom dessa skapelser, därför hyllar vi denna vecka alla dessa konstnärer som på olika sätt gör världen vackrare!
Västafrikansk konst tycks sprida sig som en löpeld över världen. Just nu pågår konsthallens Maliska höst i Marabouparken i Sundbyberg, Stockholm och två av de som just nu ställer ut är de Maliska fotograferna Malick Sidibé och Fatoumata Diabaté.
Malick Sidibé är en prisbelönad fotograf som redan 2003 vann Hasselbladspriset. Mer om det kan du läsa HÄR! Malick Sidibé började sin fotografiska karriär redan på 50-talet och har en förmåga att lyfta fram sin egen kultur i en tid då västvärldens influenser tog över många populära konstnärers intresse.
Efter Mali´s frigörelse från den franska kolonialismen moderniserades Mali i snabb takt och i samma takt sjöd glädje och sorglöshet i landet. Något som fotografen Malick Sidibé lyckades fånga i sina bilder och som sedan har kommit att bli lite av hans signum i sina porträtt. Mer om Malick Sidibés utställning i Marabouparken´s konsthall kan du läsa HÄR och utvalda bilder kan du se HÄR. Utställningen är redan igång och kommer att hålla på till den 1:a december 2013. Utställningen heter La vie en rose. Ta gärna chansen att se den!
Den Maliska fotografen Fatoumata Diabaté har även hon sin utställning i Marabouparkens konsthall. Hennes utställning heter Natten är vår (a nous la nuit). Hennes bilder är inte helt olika Malick Sidibés bilder, då även dessa till stor del porträtteras av Mali´s uteliv och ögonblicksbilder från glammiga tillställningar och före och efter glammets höjdpunkter. Fatoumata Diabaté är dock mycket yngre än Malick Sidibé och det är även hennes bilder. Det är ögonblicksporträtt där Fatoumata tar tillvara på det flyende i ett ögonblick på ett beständigt sätt. Hennes utställning håller även den på till den 1:a december 2013 och du kan läsa mer om den HÄR och se utvalda bilder från hennes utställning HÄR!
Många menar att Malick Sidibé lyckades fånga en specifik känsla i en specifik tid när kolonialherrarna drog sig tillbaka från Mali och den uppsluppenhet och sorglöshet den tiden gav en känsla av och att Malick lyckats fånga den och skildra den genom åren. Många menar också att Fatoumata Diabaté har lyckats fånga fortsättningen av den tiden på ett liknande, men ändå på ett personligt sätt. Om Malick stått för dåtidens fotokonst i Mali, så kanske det är så att Fatoumata står för den framtida? Missa inte deras utställningar, så kan du själv avgöra vad deras fotokonst kan komma att betyda för dig.
AKTUELLT En instagram-tävling i Malick Sidibés namn pågår just nu under #malicksidibe, mer om den kan du läsa HÄR!
Det var på instagram som Stanciell för några veckor sedan tog kontakt med mig angående en fotografering. Några veckor senare stod hans vänner, familj och fans samlade i ett galleri för att se hans första solo utställning The Man who Loved Flowers och porträttserierna Here, Take These och The Boys Who Loved Flowers.
Afropé 
