Etikettarkiv: krig

Algeriets självständighetsdag 5 juli: Minnen från frihetens dag

Nästan hela den afrikanska kontinenten har under någon period i historien koloniserats av ett europeiskt land och de flesta av dagens afrikanska länder fick inte sin självständighet förrän efter andra världskriget. Således är många av länderna i Afrika väldigt unga. Algeriet är en av dessa unga stater, folket fick till sist sin självständighet den 5 juli 1962 efter ett åttaårigt blodigt krig. I år firar Algeriet 54 år som ett självständigt land, under sin egen flagga och sin egen nationalsång.

Messaouda Gazit. Foto: Amina Gazit
Messaouda Gazit. Foto: Amina Gazit

Algeriets resa fram till självständighet har varit lång, den franska stormakten kom till Algeriet redan på 1830-talet och Algeriet kom sedan att bli en del av Frankrike där tre franska departement upprättades. Kriget mellan Algeriet och Frankrike är ett ämne som inte går att undgå, det är fortfarande ett starkt minne hos de som växte upp eller levde under den tiden. Kriget var ständigt närvarande och nära, hela det algeriska folket var involverade på ett eller annat sätt.

Innan kriget startade den 1 november 1954 fanns det sedan tidigare försök till uppror mot den franska stormakten. Bland annat är massakern i Sétif som ägde rum den 8 maj 1945 ett försök till självständighet. Folk demonstrerade för ett fritt Algeriet men det slutade med en massaker. Frankrike ville inte släppa taget då Algeriet ansågs vara ett franskt territorium och kallades för Franska-Algeriet. När kriget sedan tog fart den 1 november 1954 kom det nästan som en överraskning för algerierna. Messaouda Gazit kommer väl ihåg krigstiden och har starka minnen från när hon fick nyheten om ett självständig Algeriet. Hon var i 20-årsåldern när kriget började och bodde i området Kabylien i Algeriet.

Personerna som talade om ett krig mot Frankrike var lite annorlunda och speciella, för hur kunde man kriga mot Frankrike? menar Messaouda Gazit.

Det var inte lätt för algerierna att tro att ett krig mot Frankrike skulle ta fart då Algeriet ansågs vara franskt och att starta ett krig mot den franska stormakten skulle vara svårt. Frankrike svarade tillbaka och kriget pågick i åtta år. Messaouda som är från Kabylien i Algeriet berättar att det tog lite tid innan den franska armén tog sig till bergen. Hon minns att den franska armén bland annat brände ner hus och dödade boskapsdjur i syfte att paralysera folket på landsbygden. Hon berättar också om rädslan som ständigt fanns hos henne och folket. Hon minns även när den franska armén kom till hemmet och hur hon gömde sin son vid två eller tre olika tillfällen. Den franska armén kunde komma in när som helst och hur som helst.

Messaouda Gazit berättar om en dag då en grupp fallskärmsjägare kom hem till familjens gård. En av fallskärmsjägarna rörde Messaouda Gazits svärmors sjalar som hon hade på sig för att kontrollera om hon gömde något där. Messaouda Gazits svärfar sa då till fallskärmsjägaren att han skulle passa sig och inte röra gumman, fallskärmsjägaren var i detta fall officer och svarade med att ge honom en ordentlig örfil så att han snurrade runt. Hon minns även att hennes svärfar samlade in pengar för att ge till motståndsrörelsen Front de libération nationale, FLN. En person tjallade på honom och han blev tillfångatagen och fick sex månaders fängelse för det.

Minnesmonumentet Makam Shahid i huvudstaden Alger. Foto: Mouh2jijel
Minnesmonumentet Makam Shahid i huvudstaden Alger. Foto: Mouh2jijel

Det fanns en del algerier som ville se Algeriet franskt och stred på den franska arméns sida, dessa personer kallades för Les harkis. Det fanns även en underjordisk fransk nationalistisk rörelse som kallades för Organisation de l’armée secrète, OAS (Den hemliga arméns organisation), som ansåg att Algeriet var franskt och kämpade ända in i slutet för att det skulle förbli så, även när förhandlingarna om ett algeriskt självbestämmande och en algerisk självständighet så småningom skulle bli verklighet. Efter krig och förhandlingar mellan FLN och Frankrikes president Charles de Gaulle kunde Algeriet kalla sig för ett självständigt land.

– Nyheterna om självständigheten spred sig via personer. Jag minns att alla samlades och det blev en stor fest, alla dansade och sjöng. I en hel månad var det fest med dans och sång. Vi kunde inte tro att det var sant, nu behövde man inte vara rädd längre. Nu kunde man leva lugnt, ingen kommer och stör vilket var helt overkligt i början. Vi hängde den algeriska flaggan överallt i hemmet och ute. Det fanns fortfarande fransmän kvar men vi hängde ändå upp den algeriska flaggan, fransmännen kunde inte göra någonting mot oss, vi gick runt som om vi var änglar, minns Messaouda Gazit.

Under alla år när Algeriet var en del av Frankrike immigrerade fransmän till Algeriet och gjorde Algeriet till sitt hem, dessa personer kallas för les pieds-noirs som översätts till svartfötter. När fransmännen förstod att Algeriet gick mot sin självständighet flyttade en miljon fransmän från Algeriet till Frankrike. Efter 130 år som fransk koloni varav de sista åren pågick ett åttaårigt långt krig och till slut en självständighet, lämnade fransmännen Algeriet bakom sig.

– Jag minns att fransmännen började lasta saker på lastbilarna och var påväg att lämna landet, jag kunde knappt tro mina ögon. Man tänkte, är det verkligen sant, ska de ge sig av? Efter åtta år var det slut, det var över. Efter att alltid vara rädd kunde man nu sova i fred. Man trodde aldrig att man kunde vakna så levande, avslutar Messaouda Gazit.

Det åttaåriga kriget skulle lösa upp en 130 år gammal ockupation där tortyr, giljotinen och mord hade blivit till vardag. Trots detta har Algeriet inte fått någon ursäkt från den franska regeringen angående den långa ockupationen eller kriget som kostade många personer livet. De franska arkiven med information om kriget öppnades inte för än i början av 1990-talet, alltså ungefär 30 år efter självständigheten, men då Algeriet är ett väldigt ungt land finns arkiven inte bara på papper utan och hos folket, som minns vad som hände.

Relaterat

Hocine Aït Ahmed – den sista av ”alla helgons söner” är död.

Nadia Chache
Nadia Chache

Inbördeskrig i Sverige

Några timmar innan morden i Trollhättan skrev jag denna text för senare publicering. Gårdagens fruktansvärda händelser gör den än mer aktuell.

Vi behöver ta hotet från nationalisterna på allvar.

Att beväpna sig och ta tillbaka Sverige har varit en del av SD-svansens retorik sedan 80-talet. Då var det från judar och invandrare i största allmänhet. Nu har man förflyttat sig till muslimer och invandrare från Mellanöstern och Afrika. När jag gräver bland sverigedemokrater hittar jag massor av kommentarer som antingen uppmanar till inbördeskrig eller också bara krasst konstaterar att det oundvikligen kommer.

För att förstå varför behöver vi vandra in i deras tankevärld. Se Sverige med deras ögon. Vi behöver förstå hur den tänker som i åratal misstrott alla etablerade PK-media, och istället hittat sanningen i Avpixlat, Fria Tider, Exponerat och klipp och bilder som ens begränsade vänkrets grävt upp på nätet.

I början av nittiotalet gick filmen V på svensk TV. Världen invaderades av rymdvarelser som såg ut som människor, men som i själva verket var ödlor som bar människomasker, ute efter att äta alla människor och tömma jorden på vatten. Bara ett fåtal såg dem för vad de egentligen var. De gick ihop i gerillagrupper, valde ut strategiska mål, skaffade ammunition och kämpade för att ta världen tillbaka.

För Sveriges nationalistiska rörelse är inte asylsökande riktiga människor. De är en sorts ondskefulla varelser som lever enligt principer som aldrig går att förena med våra. Men de har valt ut Sverige, och planerar att ta över vårt land.

De ser inte människor på flykt undan krig, utan en invasion.

De ser inte behövande utan snyltare.

De ser inte en samling ganska olika individer av olika nationalitet och religiöst ursprung, utan muslimer.

De ser inte muslimer som har olika grader eller varianter av tro, utan alla är ISIS-anhängare.

De ser inte en katastrof, utan en plan av organiserade ockupanter.

Detta kommer från ett forum som heter "Vi som stödjer SD". Där pratar man dagligen öppet om inbördeskrig, och få eller ingen säger emot.
Detta kommer från ett forum som heter ”Vi som stödjer SD”. Där pratar man dagligen öppet om inbördeskrig, och få eller ingen säger emot.

De ser gamla som svälter ihjäl, kvinnor som våldtas, unga som inte får jobb, och inga fakta vi som motargumenterar gräver fram kan ändra den bilden, eftersom vi är PK, och därmed opålitliga.

De ser ett land som är hotat, och deras medmänniskor, dvs vi övriga svenskar, är antingen rädda, duperade eller korkade som inte fattar vad som sker.

I den världen är mordbrännarna hjältar.

I den världen är krig enda utvägen.

De har deklarerat undantagstillstånd. De ser inte oss övriga som legitima medborgare med rösträtt, utan som landsförrädare. De anser att deras vilja att rädda Sverige står över demokratin.

De är många och de upplever att de kämpar för sin överlevnad.

Jag är rädd för de rädda.

Detta är en masspsykos.

 

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

Denisänglar för Kongokrigets kvinnor och barn

Foto: Usha Deminger

Andra Kongokriget har pågått sedan 1998 och är det dödligaste kriget i världen sedan andra världskriget. De som drabbas absolut hårdast av striderna är kvinnor och barn. I den här regionen är det mer riskabelt att vara flicka än att vara soldat. Världssamfundet, med FN i spetsen, observerar på håll utan att agera och stå upp för Kongos kvinnor, de lyser med sin frånvaro medan människor blir torterade, slaktade och systematiskt våldtagna. Varför gör inte världen någonting för att skydda dessa människor? Två miljoner människor har blivit våldtagna sedan kriget startade, hur länge till ska vi bara observera?

Någon som tog steget för de Kongolesiska kvinnorna är Usha Deminger. Efter att ha läst en artikel ur Läkartidningen om situationen i Kongo insåg hon att något måste göras. Hon grunnade på vad hon skulle kunna göra. Usha har alltid tyckt om att pyssla, men det har mest bara varit en rolig hobby. Hon har även egna får och har därför tillgång till ull. Hon började tillverka änglar i syfte att sälja dem och samla in pengar. Usha började göra just änglar för att det kan kännas lite som en symbol för hopp, hopp om en bättre framtid, hopp om rättvisa och hopp om en värld där de mänskliga rättigheterna faktiskt innefattar alla(!) människor.

När Usha väl började tillverka änglarna och funderade på vad nästa steg skulle vara visade det sig att hon hade en närmare koppling till Kongo än vad hon trodde. Artikeln som berört Usha så djupt handlade om ett kvinnosjukhus som heter Panzisjukhuset och efter ett samtal med sin far inser de båda att han faktiskt är god vän med Dr Denis Mukwege som arbetar som chefsläkare på just Panzisjukhuset. Ushas far känner Dr Denis genom sin fru som har arbetat som barnmorska och administratör på Panzisjukhuset. I och med det här så har Usha en direkt kontakt med sjukhuset och vet därför med hundra procent säkerhet att pengarna kommer fram. Det finns inga mellanhänder så det finns ingen risk att något försvinner på vägen.

Det har nu snart gått ett år sedan Usha påbörjade det här fantastiska projektet och hon har sålt närmare 450 änglar och har kunnat skicka dryga 50 000 kr direkt till Panzisjukhuset i Kongo. Hon har valt att kalla änglarna för Denisänglar för att hylla det fantastiska arbete som Dr Denis gör för sina medmänniskor. Dr Denis tillsammans med all personal på sjukhuset har valt att kämpa för de kvinnor som världen blundar för.

”Beväpnade män intog min by för fem år sedan. De slet ut alla från husen och bakband oss på torget. Sedan tände de eldar och värmde plast som de smälte fast på våra kroppar. De gick också runt och skar i folk. Min man och mina två små barn högg de i bitar med machetes. Mig stack de med knivar överallt och så våldtog de mig. Jag vet inte hur många de var. Efter fem tappade jag medvetandet. För två månader sedan blev jag våldtagen igen när jag letade mat på fältet. Sedan dess går jag med krycka och kissar blod. Jag klarar inte att vara bland folk och sitter mest inne. Jag vågar inte gå ut på fältet heller. Så fort jag inte sysselsätter mig med något får jag upp hemska bilder framför ögonen. Bilder av hur de högg sönder mina barn. Det känns ofta som att jag ska få hjärtattack.”

Foto: Usha Deminger

Det här en Kongolesisk kvinnas berättelse som är taget från artikeln som jag har nämnt ovan. Tyvärr är det här ingen unik berättelse. Systematisk våldtäkt används som ett vapen i många konflikter världen över och i många fall skonas inga åldrar. De utsatta kan vara allt från små bebisar till äldre kvinnor. I ett land som Kongo blir en kvinna utstött efter en våldtäkt, hon kan inte längre ingå i familjen och kommer ha mycket svårt att gifta om sig och bilda en ny familj.

”En man kom till mitt hus och sa att han ville ha sex med mig. Jag sa nej. Då våldtog han mig. Jag berättade det inte för någon. När det började synas att jag var gravid kastade mina föräldrar ut mig. De sa att de aldrig ville se mig mer, att de inte brydde sig om vad som hände med mig, att de inte brydde sig om jag dog. Jag levde på gatan medan magen växte. Någon sa att jag kan föda på Panzi. Jag vet inte vad som ska hända med mig nu. Jag skulle vilja bli sjuksköterska men jag kan inte gå i skolan för jag måste ta hand om min son. Jag ska försöka att älska honom.”

Ännu en berättelse från en kvinna på 17 år. Så varför vill inte världen hjälpa de här människorna? Varför är det så tyst om det här i media? Det är så mycket som händer ute i världen som vi inte har en aning om för det berör inte oss och därför får vi inte reda på det. Det är inte ofta Afrika får någon större plats i media om inte det berör oss här hemma. Ebolaviruset har dokumenterade dödsfall sedan 1976 men det är först nu vi hör om det på grund av att det kan komma att påverka oss.

FN står som förlamade inför situationen i Kongo där ekonomiska faktorer uppenbarligen väger tyngre än de mänskliga. Hur försvara man det här? Vem ska berätta för kvinnorna och barnen i Kongo att världen faktiskt inte bryr sig och hur ska man förklara för dem att de faktiskt inte är lika viktiga som oss?

Tack och lov finns det människor som Usha och Dr Denis Mukwege som faktiskt vågar stå upp för de som behöver det mest.

Vill du också hjälpa till och stå upp för kvinnorna i Kongo genom att köpa en ängel för 120 kr. Kanske har du babykläder, gosedjur eller tyger till tygblöjor som du vill skänka? Kontakta då Usha Deminger. Du kan nå henne på hennes mail eller via Facebook. Usha Deminger.


Det krävs inte mycket, nästan ingenting, alla kan göra någonting och tillsammans kan vi göra allting.

Glöm inte, räddar du en människa räddar du hela världen!

Mam-Yandeh Gaye
Mam-Yandeh Gaye

 

Foto: Thegambia.nu

Inbördeskriget i Centralafrikanska republiken skördar alltfler offer.

Inbördeskriget i Centralafrikanska republiken fortsätter. De senaste rapporterna talar om ökade etniska och religiösa motsättningar och massakrer på muslimer, även i huvudstaden Bangui, trots närvaro av internationella trupper. UD avråder sedan lång tid tillbaka från resor till landet.

Så gott som all samhällsservice har för närvarande upphört att fungera, det handlar till exempel om sjukhus och administration, vilket gör situationen katastrofal ur mänsklig synpunkt. Var fjärde invånare är i behov av nödhjälp, enligt uppgifter från hjälporganisationer. Amnesty international rapporterar om etnisk rensning i landet, muslimska kvinnor och barn har nekats utresa från landet när de försökt fly undan konflikten och hundratals ska ha mördats. Enligt FN befinner sig en fjärdedel av befolkningen nu på flykt.

Det är nu snart ett år sedan den dåvarande presidenten François Bozizé störtades av de rebeller som kallar sig Séléka. Statskuppen genomfördes av en muslimskt dominerad milis som bestod av många olika grupper, även kristna. Men rebellerna är nu extremt splittrade och de religiösa och etniska motsättningarna har lett till en situation där landets ledning helt saknar kontroll över situationen, trots att Sélékas ledare Michel Djotodia har avgått och ersatts av en så kallad övergångsregering (sedan januari 2014) och trots att det finns internationella trupper i landet. Landets ledning saknar alltså kontroll över rebellstyrkorna, framför allt de kristna miliser som kallar sig ”anti-balaka” (balaka = machete) och inbördeskriget fortsätter.

Den nuvarande situationen förutspåddes redan under förra året av internationella observatörer, som berättat att milis från Mali understött rebellerna i Centralafrikanska republiken och oroats över att en situation liknande den i Rwanda skulle kunna återupprepas i landet. FN:s säkerhetsråd fattade i slutet av januari 2014 beslut om att ge utländska trupper rätt att ingripa militärt i landet och beslut om internationella sanktioner mot de ansvariga för konflikten. Internationella brottsmålsdomstolen har inlett undersökning om krigsbrott och brott mot mänskligheten under oroligheterna. Det finns redan några tusen soldater från Afrikanska Unionen i landet, men det räcker inte enligt FN:s sändebud Gerard Araud, som anser att det behövs en fredsbevarande styrka med åtminstone 10 000 soldater.

Aminta Merete
Aminta Merete