Etikettarkiv: krönika

Idris Elba – min kärlek

För alla oss, Mrs Idris Elbas, vi möts i kärleken och passionen till denna gudomliga varelse.

Idris Elba föddes september 1972 i London, England. Han är främst känd som den ”svarta brittiska skådespelaren”, men är även producent, DJ, sångare och kläddesigner. Jag måste medge att jag inte alltid varit ett fan av honom. Han är ju ett par år äldre än jag. Ok, han är nitton år äldre. Oavsett åldersskillnaden har jag alltid uppskattat hans yttre attribut, och refererat till honom vid frågan” Hur ser din drömkille ut?”

Actor Idris Elba at the 'Defeating Ebola in Sierrra Leone' conference, DFID - UK Department for International Development
Actor Idris Elba at the ‘Defeating Ebola in Sierrra Leone’ conference, DFID – UK Department for International Development

Jag brukade känna mig speciell som inte dreglade över söta pojkar i musikaliska pojkband. Jag slapp förälskelser av diverse Hollywood-snygging, och jag var glad för det. Jag trillade ändå dit med Idris, och mina känslor blir starkare för var dag som går. Vid synen på en bild av honom känner jag pulsen öka och kroppen producera svett. När jag både ser och hör honom finns det inget annat att fokusera på. Det är garanterad knockout. Bara tanken på den där rösten öppnar tårkanalerna. Hjärtat slår så hårt att jag är rädd att den snart hoppar ut.

Jag drömmer om Idris vid min sida, men vet jag att vi är många som delar drömmen. Jag drömmer om att torka av hans fötter efter en arbetsdag, jag drömmer om att vara den han håller i hand på gatan. Vanligtvis är jag emot polygami, men för Idris gör jag ett undantag. Det allra bästa vore om han lämnade sin flickvän för mig, men han verkar rätt fäst vid henne. De verkar ha ett sånt on-and-off förhållande. Hur ska jag hjälpa honom inse att hans kvinnan finns i Sverige? OCH heter Rokibath. Som ni säkert förstår måste jag förtydliga med mitt namn då det kryllar av Idris-friare i Sverige. För jag lovar, allt är tillåtet i kriget om Idris. Det är kärlek på en annan nivå. Eller besatthet på en annan nivå, jag vet inte vilket.

Under en vecka spenderade jag mina kvällar med att se serien Luther. Man kan tro att de passionerade kysscenerna var mina favoriter. Det stämmer, för jag blundade och inbillade mig att det var mig han kysste. Ibland spolade jag tillbaka för att försäkra mig om att jag inte missat något. Jag blundade ju trots allt. Men det bästa var att hans karaktär var en bekräftelse på min drömbild av Idris. Hans röst, kroppshållning, gångsätt, skratt och sätt att beskydda kvinnorna i sitt liv, fick pupillerna att vidgas och tårna att dra ihop sig. Varför väntade jag så länge med att se den?

Ja, Idris Elba är mannen i mina drömmar. Men inser tyvärr att jag beskriver en stereotypisk machoman och jag tror att det är svaret på många kvinnors passionerade känslor för honom. Han ser ut att vara en manlig man. En man som kan krossa en vägg för min skull. Jag skäms över att det är anledningen till mina känslor för honom. Jag skäms över att inse att jag glorifierar masochism och omogen maskulinitet. Jag är medveten om att jag genom att reproducera dessa vidriga tankar om maskulinitet är med och skapar de problem som kvinnor ofta får utstå, som jag fått utså. Det är att förminskas till att endast stå för gamla idéer om hur en bra kvinna/man ska se ut och bete sig. Jag skäms över allt detta, men kan inte dumpa Idris. Inte än.

Rokibath Alassane
Rokibath Alassane

Människa i mellanförskap

Om jag hade fått en krona för varje gång någon har frågat mig var jag kommer ifrån skulle jag vara rik vid det här laget, och om jag hade fått lika mycket för varje gång jag, efter mitt svar, har fått höra ”det är du ju inte alls!” så skulle jag i alla fall vara ekonomiskt oberoende.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Det är skrämmande, fast också nästintill fascinerande, hur människor kan ta sig friheten att definiera varandra efter sitt eget tycke. En svensk kan ju för allt i världen inte vara mörkhyad, eller ha lockigt hår för den delen, och en kongoles är ju ingen riktig sådan om hen inte pratar något av de stamspråk som talas i landet…

Dessa uppfattningar blir tämligen problematiska för en person som mig, som är född och uppvuxen i Sverige, men också har kongolesiskt påbrå. För så fort jag förklarar min bakgrund (ja, efter otaliga gissningar på alla möjliga länder, som om jag vore del av ett lotteri med allt för dåliga odds) så möts jag alltid med argument för att jag inte alls har det ursprung jag nyss har beskrivit. Det handlar om allt ifrån färg och form till karaktär, kunskaper, språk och dialekter. Allting för att bevisa att jag har fel. Stort tack till alla er som vet mer om mitt ursprung än jag själv gör! Vänligen inta scenen och spela upp mitt hittills okända liv för mig!

Suck.

Att ens behöva förklara mig när jag generöst nog har givit ett svar på den eviga frågan ”var kommer du ifrån?” istället för att ge människan i fråga en rak höger och kräva hen på den där kronan, anser jag vara illa nog. Att någon sedan ska förneka mig mitt ursprung på grund av deras trångsynta sätt att lägga människor i fack går bortom alla mina gränser för vad som är acceptabelt. Människor har rest runt jorden i hundratals år och fortfarande är det så otroligt svårt för vissa att förstå, och acceptera, att barn föds med flertaliga ursprung. Detta har ju exempelvis resulterat i, för att ta historielektionen ett steg längre, att människor på det norra halvklotet inte nödvändigtvis måste ha ljust hår och blåa ögon. I sådana situationer, när för mig ofta okända människor försöker läxa upp mig om vad jag är eller vad jag inte är, vill jag bara skaka om deras huvuden och fråga dem var de har befunnit sig de senaste hundra åren. Om man har missat följderna av globaliseringen har man ju antingen växt upp under en sten eller levt med ögonlappar på.

Något som är ironiskt i denna situation är att jag ofta också anses vara för mörkhyad för att vara europé, men för ljus för att vara afrikan. Följaktligen har jag flera gånger kallats ”afrikanen” när jag har varit i svenska, eller i allmänhet västerländska sammanhang. När jag bodde i Kenya ett par månader kallades jag däremot för ”mzungo” vilket betyder ungefär ”viting” på swahili. Ännu en gång så kategoriserar folk mig utifrån vad de anser mig vara, utan att överhuvudtaget ta hänsyn till vad jag själv beskriver mig som.

Eftersom jag har spenderat de flesta av mina levnadsår i Sverige så är det också där som jag har känt av det som mest. Inte riktigt en känsla av utanförskap, eftersom jag inte har haft problem med varken språk eller kultur. Men ändå en känsla av att inte riktigt höra hemma. Att alltid vara lite annorlunda, och att aldrig fullt ut kunna ta del av det vårt avlånga land har att erbjuda. Så för en tid sedan kom jag i kontakt med termen ”mellanförskap”, och då var det som om allt föll på plats för mig. Aldrig har ett uttryck, ett ord, en benämning träffat mig så hårt. Och aldrig hade jag trott att, mitt bland identitetsförvirringens stormiga vindar, något så litet faktiskt skulle kunna få mig att känna tillhörighet. För plötsligt så förstod jag att det fanns många som kände precis som jag. Människor som är trötta på den ständiga kategoriseringen av personer utifrån färg, ursprung eller nationalitet. Människor som, liksom jag, ofta hamnar i en spricka mellan sina blandade rötter. En spricka som är väldigt djup och fylld av tvivel på vem man egentligen är, inte sällan skapad av att ständigt bli ifrågasatt och förnekad gällande sin identitet.

Personen på bilden har ingen koppling till texten Bild: Pixabay
Personen på bilden har ingen koppling till texten Bild: Pixabay

Jag har alltid varit stolt över mitt blandade ursprung, men när jag var yngre tyckte jag det var svårt att bortse från de jobbiga situationer det medförde. Blickarna vi ibland fick när jag och min syster var tillsammans med vår ljushyade mamma, eller gången då en okänd man kom fram till henne och gav henne pengar för att ”hon var så snäll som tog hand om de stackars afrikanska barnen”. Eller alla långa utfrågningar jag har fått genomgå på grund av att jag ser ut som jag gör.

Idag tycker jag att det är lättare att fokusera på de fördelar ett mixat ursprung har fört med sig. Inte finns det många människor i världen som har ett så unikt perspektiv på saker och ting som vi med föräldrar från olika håll i världen. Det är så otroligt häftigt att ha fått med sig olika kulturer och språk sedan barnsben, men också en öppenhet gentemot människor vars innersta kärna uttrycker att det inte spelar någon roll om du är vit, brun, gul, svart, röd eller någon annan färg på den mångfaldiga skalan – du kan själv identifiera vem du egentligen är.

Och till alla er där ute som spricker av nyfikenhet för att veta ursprunget hos människor som enligt era mått inte ser svenska ut, var så vänliga och respektera det svar ni får. Vare sig personen i fråga svarar Norrtälje, Norrland, Nordkorea eller Nigeria har ni ingen rätt att ta ifrån honom eller henne sin identifiering.

Alice Binti Mutambala
Alice Binti Mutambala

Fin för att vara Afrikan

Jag var kanske 15 och jag hade spenderat lite mer tid än vanligt för att fixa mig för jag skulle på fest (läs: mascara, eyeliner, solpuder). På spårvagnen kom det fram en kille till mig. Vi hade en kort, onödig konversation och precis innan jag skulle kliva av sa han till mig – du är fin för att vara afrikan. Minen jag gjorde sa nog mer än jag hann säga till honom. Även om jag reagerade på detta då med, så tror jag att jag idag kan förstå varför denna unga kille kunde tro att det var en komplimang han precis hade gett mig.

Africa Crown Foto: Fatou Touray, Afropé
Africa Crown Foto: Fatou Touray, Afropé

För dig som läser detta och inte vet hur jag ser så har jag brun hudfärg, bruna ögon, stort puffigt hår, som jag hade plattat den kvällen då den händelsen tog plats. Han som gav mig denna ”komplimang” var också brun av afrikanskt ursprung. Hur kommer det sig att han gav mig en komplimang (enligt honom) men att jag som mottagare av denna komplimang tog det mer som en diss ?

Att vara fin för att vara Afrikan betyder enligt mig att han menade att Afrikaner inte brukar vara särskilt fina, men att jag var ett undantag. Så tolkade jag det som sades på spårvagnen. Jag är medveten om att han kanske inte menade det så men att statements som hans sägs utan att man ens är medveten om det, måste diskuteras.

Vi lever i en värld, där vi blir bombarderade med bilder dagligen från media, det vill säga tv, radio, reklam, tidningar, Facebook, Instagram, ALLT vi ser basically. Dessa bilder har budskap som vi sett sedan barnsben på våra favorit-barnprogram och de fortsätter komma. Varje gång vi zappar igenom tv, skrollar ner i vårt nyhetsflöde, alla dessa bilder sätter sig i vårt huvud och lämnar oss med budskap.

Vissa är väldigt medvetna om det, vissa tänker inte på det alls. Dessa små budskap talar om för oss hur “världen” vill att vi ska vara, vad som är accepterat, vad som är normalt (vad det nu än innebär).

Jag växte upp i Sverige, född på 90- talet och precis som alla andra oavsett vilka kriterier de växte upp med så såg vi, till stor del nog många av oss samma program på TV.

Om man som jag uppskattade program som Madicken, och Lotta på Bråkmakargatan men även kollade på amerikanska program som Lizzie McGuire och That´s so Raven då kan vi alla som kommer ihåg enas om att majoriteten av dessa barnprogram förutom mitt exempel That’s so raven hade vita, ofta blonda flickor som huvudkaraktär.

En simpel sak som att vi mest ser vita på tv, kan för den som varken är vit eller blond, lämnas med bilden att vita och blonda människor är mer speciella än andra. En kan efter att ha sett detta mönster lämnas med ett budskap att vita, blonda är speciella just för att de syns mest på TV-skärmen.

Jag vill prata om en video som cirkulerar på mitt nythetsflöde från en tecknad serie The Winx Club, ett program jag minns att jag tittade på som liten. I detta avsnitt så ser vi en brun tjej med afro som gråter. Hennes kompisar (alla vita) kommer in en efter en och frågor vad som hänt. Hon svarar att hennes hår som tidigare varit rakt plötsligt blivit stort när hon varit ute. Den andra kompisen kommer in och frågar vad det är och pekar på hennes hår samtidigt som hon ser förskräckt ut. Klippet avslutas med att en grupp av tjejer går förbi och skrattar åt hennes hår.

Denna scenen som många barn har sett världen över är ett exempel på dessa bilder och budskap jag tidigare nämnde som talar om för oss vad som är accepterat och vad som inte är det. Hade jag sett det som liten hade jag lämnasts med ett negativt budskap. Det budskapet hade varit att afro inte är accepterat, att det är finare med rakt, platt hår.

Ett annat exempel är från tidningen Cosmopolitan som nyligen kom ut med en artikel där de skrev om skönhetstrender, som skulle hissas och dissas. (Artikeln heter “21 Beauty Trends That Need to Die in 2015″ om du vill läsa den.)

Africa Crown Foto: Fatou Touray, Afropé
Africa Crown Foto: Fatou Touray, Afropé

Problemet med artikeln och varför folk har tagit illa vid sig är att de använde sig av flera bruna men även vita kändisar för att demonstrera dissar men inga bruna kändisar för att demonstrera hissar. Deras tabbe är egentligen någonting som är väldigt vanligt och inte ens medvetet från deras håll. Enligt mig är det kanske inte en jättestor händelse egentligen. Men att någon ens märkte att det inte fanns några icke vita att representera hissar, det är just det som blir problematiskt.

När en tonåring läser detta kan denne person tolka artikeln som att bruna tjejer är ett steg efter när det kommer till trender, vita tjejer vet vart skåpet ska stå och det är det vi ska följa.

Jag vet att jag och många andra inte skulle tolka deras artikel på det sättet, men när man är ung och utvecklas och det enda man vill är att passa in och ser detta lilla budskap tillsammans med så många andra budskap är det inte omöjligt att hen drar den slutsaten. Cosmopolitan har i alla fall bett tom ursäkt och sade att det inte var deras intention och att de tar sitt ansvar och ska göra bättre ifrån sig. (Necolebitcie.com )

På reklamfilmerna i Sverige har jag sett ett ökat antal mixade människor. Jag pratar om de barnen med blandhy med ljuslockigt hår som finns med i fler och fler svenska reklamfilmer. Detta kan man tycka är positivt. Men det sänder fortfarande ett budskap till de som inte är mixade och endast bruna att de inte är accepterade.

Visst låter det tjatigt, men tyvärr så finns det en lång historia till varför toner av färg på huden faktiskt är känsligt. Drömmen är ju att alla släper färg och bara ser människan. Men nu är vi här vi är på grund av den historia vi har.

Tillbaka till händelsen på spårvagnen. Killen som tyckte jag var fin för att vara afrikan, har precis som vi alla blivit bombarderad med budskap från media och från sin sociala omgivning och så vidare. Han har säkerligen skapat sig en bild av att bruna människor eller bruna tjejer inte är de finaste. Det han då menade var att han var överraskad över att en tjej som var annat än till exempel vit och blond såg bra ut. Jag tog illa vid mig av hans kommentar och skulle göra detsamma även om jag fick den ”komplimangen” idag.

Och tro mig detta var inte första eller sista gången jag hörde en sådan kommentar. Kan inte tro det själv när jag tänker på det. Män och kvinnor har lagt kommentarer som följande “ you’re pretty for a black chick”, ”your light skinned that’s why you’re so pretty”. Obviously så trodde de att de sa något positivt när de sa detta, men nej.

Medan du skrollar förbi dina bilder på Instagram, kolla efter ett mönster, vilka bilder får mest likes, vad har de för likheter. Dessa ideal som är nu av vad skönhet innebär kommer att förändras, kommer ni ihåg på 90-talet då plastikopererade bröst var en grej? Idag kan vi inte ens om vi gömmer oss under en sten missa Nicki Minaj rumpa eller Kim Kardashians rumpa och alla andra bilder som hyllar stora rumpor. Nu vill ingen ha stora bröst längre, utan nu springer man till kliniken för att förstora rumpan och ingrepp på rumpan får en stadig ökning istället.

Den bilden många har av vad skönhet är, är en spegelbild av vad vi ser i media samt vad vi ser och hör i vår sociala omgivning. Så till den killen som tyckte att jag var fin för att vara afrikan. Nej, jag är inte fin för att vara afrikan. Jag är fin och jag är afrikan.

Veronica Odetunde
Veronica Odetunde

 

 

Krönika: Black Moose – "Jag bara ler av lycka"

DJ Black Moose - Foto: Melika "duvetinte" Zakariae
DJ Black Moose – Foto: Melika ”duvetinte” Zakariae

2014 börjar gå mot sitt slut och jag ser verkligen fram emot 2015. Jag känner att jag har jobbat hårdare än någonsin och turnerat mer än någonsin. Ibland hinner man inte andas och vila i mer än tio timmar, sedan full fart igen!

Jag har gjort sjuka resor under 2014. Åkte bil till Sälen med Näääk och Nimo för ett gig på 45 min, efter giget direkt in i bilen för att köra mot Stockholm då klockan är 04:15 och det tar sina långa timmar dit. Utan att ha sovit en blund blev det raka vägen till T-centralen för att hoppa på tåget mot Nyköping och möta upp Kartellen. Därifrån åkte vi sedan iväg till Lysekil för ännu ett gig och samma kväll, efter Lysekilsgiget, åkte jag direkt till Göteborg för att spela.

Festivalspelningarna tog ju priset ändå, åka från stad till stad! Jag åkte till Östersund för att spela på Storsjöyran med Kartellen på kvällen, för att sedan vakna upp tidigt dagen efter för att åka tillbaka till Stockholm för en spelning i Märsta. Direkt efter det giget var det bara hem och packa om väskan för att åka tillbaka till Östersund igen för en spelning med Abidaz på Storsjöyranfestivalen. Dagen efter var det samma visa igen. Blev avsläppt i Uppsala på vägen hem, för ett gig på nattklubben Allstar, för att återigen, direkt efter det, åka mot en ny stad för spelning. När jag och min tourmanager kom fram till hotellet i Halmstad, så försökte vi få så mycket sömn som möjligt för att orka med nattens spelning på Club Moon. Dagen efter åkte vi tillbaka till Stockholm där jag mötte upp Näääk och Nimo för att repa inför kommande gig och festivalspelning i Uddevalla…!

Det som är min räddning i allt detta är att jag tränar och äter bra mat. Får jag chansen att vila i några timmar så gör jag det men det blir oftast stressigt. Tiden räcker inte alltid till. Jag har mina ungdomar som jag är kontaktman åt också, de måste ju också få min tid. Ibland hinner man bara inte träffa vänner eller familj som man önskar på grund av allt jobb. Så är det bara. Vill man bli stor och bäst så måste man ligga i till 100 %!

Mitt mål är att vinna Årets DJ tre gånger – Jag har vunnit två gånger nu och jag är mer än tacksam. För er som kanske inte vet så är mitt jobb väldigt tufft och krävande. Nu finns inte Kärleksattacken kvar, men tänk er allt resande med artister och radion ihop, plus mina egna spelningar. Att vara Black Moose är kul men samtidigt ett krävande jobb. Spelningar med alla artister som Kartellen, Abidaz, Näääk & Nimo, Medina, G.L.A och Bobo, plus mina egna spelningar som DJ Black Moose och mina föreläsningar.

Det finns många som jobbar hårt inom musiken och det måste man göra om man vill lyckas. Det finns inga genvägar för att bli stor eller känd, utan det är hårt arbete och tålamod som krävs. Jag hade tålamod, jag väntade på att det skulle bli min tur att få chansen. Och jag sa till mig själv att får jag chansen så tänker jag göra kaos vart jag än spelar. Ibland kan det vara 50 pers på en nattklubb i en bondhåla men ändå så skriker jag i mikrofonen som om det vore 10 000 pers på golvet. Jag tänker stort i alla lägen i min karriär. Vi bor i ett land där allt ska vara lagom, vilket kan bidra till feghet och att man inte vågar satsa fullt ut och tänka utanför ramarna då ingen eller inget får sticka ut för mycket.

De flesta har alltid sagt till mig att, ”- det är OMÖJLIGT MOOSE, DET GÅR INTE!”. Men ni har fel, allt går om man bara vill och lägger 100 % fokus och har tålamod. Många DJ:s och artister har sin hype för stunden, sedan försvinner de – why? Tänk stort, jobba hårt för dig själv. Finns ingen annan som kommer att göra jobbet åt dig. Lazee öppnade dörrarna för mig och presenterade mig för folk i branschen. Hans egna ord var, ”– Moose det är bara att mingla och knyta kontakter för framtiden!”. Lazee öppnade dörrar, men jag fick mestadels sköta mitt jobb helt själv. Jag glömmer absolut inte min manager, Riffo, som har hjälpt mig med mycket, verkligen mycket… och det är jag tacksam för. Men en manager ska inte sköta allt och göra allt, utan många saker måste du som artist eller DJ sköta och göra själv. Det är många beslut jag tar och måste ta i min karriär, men jag ringer alltid till Riffo för råd.

Det är inte en lätt väg jag fått ta. Men i slutet av dagen så står jag nu här och bara ler av lycka!

 

Musa Jallow DJ Black Moose
Musa Jallow
DJ Black Moose

Black Moose krönika: Drömmar om fortsatt karriär i USA…

Det har gått ett tag sen min vän och mentor Alexander gick bort. Jag börjar må bättre och bättre, tar en dag i taget för att bearbeta det hela.Jag sitter just nu i min soffa och tänker tillbaka på tiden från att jag satt inne och kom ut till friheten för att uppleva detta liv. Jag är mycket tacksam för att Gud gett mig en ny chans i livet för att göra bra saker och jobba med nåt som jag verkligen älskar!

Frihetsgudinnan Foto: thegambia.nu
Frihetsgudinnan Foto: thegambia.nu

Jag har stött på många, många människor genom åren som jagar sina drömmar på samma sätt som jag gör. Som min pappa alltid brukar säga till mig: ”Min son, det spelar ingen roll hur bra du är för det kommer alltid finnas nån som är hungrigare än dig! Och glöm aldrig bort människor som gillar dig och vill ditt bästa för så fort du börjar få vatten över huvudet så försvinner du mer och mer. Dina fans kommer inte se dig på samma sätt, du kommer sakta men säkert bli en förlorare, hjälp människor istället! Kan du hjälpa en människa i det du är duktig på så gör det. Från början så fick du också hjälp!” Jag älskar när min pappa ger mig råd! De bara för mig och fortsätta göra min grej och Grinda på till 100%!

Jag vill också säga att detta är sista säsongen för En Kärleksattack på svensk hiphop i metropol med Ametist och mig, känns väldigt trist men jag är tacksam för dessa två åren jag fick vara med och jobba! Svensk hiphop har verkligen blivit stort som fan måste jag säga, det har varit en grym resa för mig och grymt att få jobba med Ametist! Tack för att du anställde mig!!

Klockan är nu 04:15 och jag befinner mig just nu i mitt hotellrum i Helsingfors, har haft en grymt bra spelning på Klubb Le Bonk! De gillade mig och Bobo som fan! Han körde 4 låtar live för dem, fick väldigt bra respons från den finska crowden måste jag säga! Nu måste jag packa väskan och dra till flygplatsen, tar ett tidigt flyg hem till Sverige på grund av radiojobbet jag har idag med Ametist En Kärleksattack på svensk hiphop! Fredag blir det studiojobb och gå igenom alla mina mail och nu på lördag så spelar jag i Stockholm klubb Champell! (Den gångna veckan, reds anm.)

Det var längesen jag spelade i Stockholm. Varje gång jag spelat så har det kommit mycket människor så nu kan jag stolt säga att jag drar folk! Mitt mål är att göra mitt namn ännu större och släppa min samlingsskiva mer info om den kommer snart! Just nu så drömmer jag om LA, Miami, New York! USA är mitt nästa mål… Jag vill inget annat än att flytta men måste göra mitt sista till 100% innan jag flyttar bort! Som jag alltid brukar säga jag är långt ifrån en topp DJ stjärna eller världskänd på nåt sätt! Jag måste skaffa mer kött på benen och jobba ännu hårdare! Finns inget för mig som heter DET GÅR INTE! Allting i livet kostar, ingenting kommer gratis! THINK BIG AND DREAM BIG!

Musa Jallow DJ Black Moose
Musa Jallow
DJ Black Moose

Krönika: Mina viktigaste Gambiaresor – del 3

Foto: Privat
Foto: Privat

Då var vi alltså framme vid min senaste resa till Gambia. Det var december 2012- januari 2013. Jag pluggade journalistik mitt sista år på The University of Central Lancashire. Jag hade turen att ha varit i Gambia året innan för att praktisera på radiokanalen Paradise FM så det hade inte alls gått länge innan jag var tillbaka igen.

 

Jag var 25 år och ville verkligen bara njuta den här resan. Jag skrev tidigare om att jag var väldigt skoltrött under gymnasietiden. Då hjälpte en tripp till Gambia att motivera mig till att fortsätta kämpa.

Den här resan såg lite annorlunda ut. Jag var oerhört motiverad till att ta min bachelors degree, men jag hade haft en hel del hälsoproblem vilket gjorde att jag inte kunde ge plugget lika mycket tid och energi som jag hoppades på.

Jag bröt kontakten med en del vänner som jag kände inte riktigt passade in i mitt liv längre på grund av diverse orsaker och jag blev sviken av de jag minst anade skulle såra mig och mina närmsta.

Jag behövde helt enkelt Gambia. Jag minns att jag var den enda av afrikansk härkomst på planet från Manchester. Det var fullt med brittiska Thomas Cook-kunder som frågade mig tusen frågor om Gambia under den 6 timmar långa resan. Det var en riktigt skön stämning på planet.

Foto: Privat
Foto: Privat

Vissa hade redan varit där tidigare, men för många var det första gången. Det var fantastiskt för mig att höra om allt veteranerna hade gjort och sett i Gambia. Jag insåg då att jag inte kände till mitt andra land så bra som jag trodde. Någon berättade om en flodkryssning man kunde göra med fiske, övernattning, bra musik och fågelskådning.

Jag bestämde mig då, kanske 2 timmar in i resan att jag skulle uppleva Gambia som en turist den här gången. Jag skulle så klart hälsa på min fina släkt, men jag skulle göra det JAG ville göra, utan skuldkänslorna. Det är lätt hänt att alla vill att man ska hälsa på dem, umgås, åka med dem till deras vänner och så vidare, vilket jag aldrig sagt nej till under tidigare resor.

Missförstå mig rätt, jag älskar min familj och släkt, men jag har ju som sagt favoriter som jag känner att jag klickar med mer, och så finns det många jag helt enkelt inte är så nära. Jag har alltid beundrat min storasyster som verkligen känner de flesta släktingarna, som tar sig sin tid till att få alla att känna sig lika speciella vare sig de är en kusin, syssling, tremänning eller tremännings-kompis-barns-granne. Det är kanske här den ”svenska” delen av mig helt enkelt var lite starkare. Jag ville göra min egen grej…även om en del skulle bli förolämpade.

Någon sa en gång till mig att blod inte är tjockare än vatten, i och med att vi är nära släkt så blev jag först lite upprörd, men under årens gång så har jag ändrat uppfattning lite. Jag tycker att familj är oerhört viktigt, men bara för att man har gemensamt dna så behöver man inte vara bästisar. Jag tror att det finns många som håller med om att de har vänner som är som familj till exempel.

I vilket fall så valde jag att umgås med de släktingar som accepterade faktumet att jag verkligen hatar att prata i telefon till exempel. Inte bara med släkt men ALLA.

Jag är en sms, email, fb-tjej, jag kan till och med skicka videomeddelanden eller prata på Skype men jag har alltid ogillat att prata i telefon.

Jag kommer ihåg hur ont i magen jag brukar få när släktingar sa ”din syster är bra på att ringa, men du…. du bryr dig inte… vi saknar ju dig… har du glömt oss?” Jag saknade dem lika mycket men om de inte fanns tillgängliga i textform så kändes det aldrig bekvämt att prata i telefon, och detsamma gällde vänner.

Den här resan umgicks jag bland annat med släktingar som säger ”Tima ringer aldrig men det gör inget, det är inte hennes grej nu är hon här… äntligen.” Ville någon att jag skulle till den ena eller andra personer trots att jag hade gjort planer så fick det vänta den här resan. Ett surprise visit när jag var på väg ut, blev ett surprise 5 minuters catch up.

Foto: Privat
Foto: Privat

Jag var på stranden så mycket jag bara kunde. Jag älskar havet, men har under tidigare resor till Gambia inte spenderat lika mycket tid där som jag önskat för att annat har gått före.

Jag red häst på Senegambia beach, jag hängde vid bassänger på olika hotell, såg ett flertal framträdanden, lärde känna massa nya människor, turister som gambier. Jag handlade de tygerna och armbanden jag ville. Jag sa ifrån om något inte kändes bra. Jag brydde mig inte om någon tyckte att jag var dum i huvudet på grund av mina 8 tatueringar. Jag levde, precis som jag gjort i alla andra delar av världen.

Jag minns att ännu en gång blev jag ombedd av främlingar att inte sola, för mörkt betyder ju ful. Jag hamnade i hetsiga diskussioner om hudfärgskomplex, vilket jag skrivit om HÄR tidigare, men även om varför det inte var okej att föra vidare den mentaliteten. Det verkade dock vara betydligt färre unga tjejer som bleker sig i Gambia idag och fler som är stolta över deras hudnyanser vilket är underbart att se.

I vilket fall så kom det en del samtal på min gambiska mobil om vad jag borde och inte borde göra, vilket jag tidigare skulle ha tagit åt mig av, men jag visste att jag behövde vara lycklig och inte känna mig tvingad till att göra något jag inte ville göra. Det enda som var tråkigt med situationen är ju att vissa kanske skulle säga att det var min finaste mor som uppfostrat mig helt fel. Säg vad ni vill om mig, men jiddrar ni med min mamma eller storasyster ser jag rött.

Jag skadade ingen, gjorde inget olagligt eller opassande, men det viktigaste av allt var att jag kände mig befriad. Andras åsikter är inget jag brukar bry mig om, men när man delvis kommer från en kultur där de ofta är snabba att skylla på folks uppfostran och föräldrar, så gjorde det att jag i alla fall kanske inte velat yttra vissa åsikter, ha på mig kjol eller shorts framför vissa människor för att de hade starka åsikter om det. Jag försökte tidigare täcka för mina tatueringar och var tyst när jag skulle ha försvarat mig själv.

Den här resan till Gambia så kom jag närmare den mostern som alltid uppmuntrat mina studier och påmint mig om hur ingen kan ta ens kunskap ifrån en.

Foto: Privat
Foto: Privat

Vi hade några riktigt djupa diskussioner och jag fick veta mycket om vad hon hade gått igenom. Jag visade henne nervöst alla mina tatueringar medan hon skrattade och kallade mig galen. Hon gillar inte tatueringar men förstod att jag gjorde det.

Hon erkände dock att hon gillade min tatuering som är en tribute till det malianska imperiet och koran med texten ”mansa muso” som betyder drottning på mandinka. Hon gillade även att jag hade en tatuering av mitt namn skrivet på mandinka-alfabetet. Jag skämdes inte och kände mig så otroligt befriad på många vis. Jag började undra vad jag varit rädd för tidigare.

Det här var resan då jag kände mig fullt empowered och jag njöt av att bara vara jag. Ännu en gång så gjorde det ont att lämna Gambia men det var även lättare. Jag anpassade inte min personlighet på något sätt eller vis. Jag landade som Tima, och åkte tillbaka som Tima, fast med ännu mer kärlek och respekt för de släktingarna som lät mig vara jag.

Tima Minteh-Fofana
Tima Minteh-Fofana

 

Krönika: Mina viktigaste Gambiaresor – del 2

Sist så berättade jag om min allra första resa till mina rötter. Jag var då sex år gammal och förstod inte alls hur mycket Gambia skulle komma att betyda för mig. Jag hann åka tillbaka dit igen innan den resa jag tänkte berätta om nu, men vi skippar den för tillfället och snabbspolar framåt 11 år.

Det var december 2005. Jag gick sista året på estetiska dansprogrammet i Västerås. Jag var otroligt skoltrött och ville bara ta studenten så fort som möjligt. Min mamma frågade om jag ville åka till Gambia eller om jag hellre ville gå på min julbal. Ingen bal i världen hade fått mig att tveka på den frågan. Det var självklart att jag ville tillbaka till the Smiling Coast.

Den enda nackdelen var att det bara fanns möjlighet att stanna i två veckor totalt. Nu vet jag att två veckor är perfekt för en semester, men alla som har familj eller vänner i Gambia vet att det inte är en typisk semester man åker på när man åker till Gambia. Man åker till sitt andra hem, och man ska helst hälsa på så många släktingar som möjligt innan resan är slut. Hade mamma sagt att vi bara kunde vara i Gambia i två timmar hade jag ändå åkt. Jag var desperat efter en ny miljö och lite omväxling.

Vi hade bara meddelat e n släkting om vår ankomst, så att få se alla släktingars ansiktsuttryck när vi kom in i deras hem var helt ovärderligt. Det var en fantastisk känsla att verkligen känna sig hemma och få krama om människor man saknat och inte sett på sex år.

Jag tänkte att resan skulle vara väldigt lik de tidigare resorna, vilket den var på många sätt. Men att resa hem till sina rötter som artonåring, jämfört med som barn, var så klart annorlunda på många sätt och vis. Gambia hade även börjat utvecklas mer fysiskt, med lite bättre motorvägar bland annat.

Det bästa var att min mamma aldrig oroade sig för vart jag var, hur länge jag skulle vara borta eller huruvida jag gick ut och dansade tills tidigt på morgonen. Den oron som annars fanns i Sverige var konstigt nog även den på semester någonstans… förmodligen i Kiruna. Samtidigt så är Gambia litet. Gick jag ut med en kusin så träffade jag på minst tio släktingar och familjevänner till när jag väl var ute. Jag var omringad av folk som såg till att jag hade riktigt kul och var säker.

Jag älskade nattlivet i Gambia. Jag lämnade bara dansgolvet för att dricka vatten och träffade så otroligt många människor. Det som var väldigt nytt var dock uppmärksamheten från det motsatta könet. Jag hade ju bara varit i Gambia som sex- och tolvåring innan det. Visst hade jag sett hur rakt på sak gambiska karlar kunde vara mot min äldre syster och andra kvinnor, men jag blev ändå lite chockad när det hände mig.

Den största chocken var hur enkelt det var för vissa att säga att de älskade mig innan de lärt känna mig och utan att jag visat något som helst intresse tillbaka. Min mamma skrattade mest och sa att de så klart inte menar älskar på samma sätt som jag uppfattade det, men att de förmodligen gillade det de såg. Jag hade vid arton års ålder inte riktigt lärt mig hur man säger ett vänligt tack, men nej tack i sådana situationer.

I Sverige kunde jag lätt bara säga att jag hade en pojkvän så var det slut på flörtandet, men i Gambia så fick man följdkommentarer som ”är han inte här med dig så spelar det ingen roll”. En av mina kusiner agerade livvakt och skojade jämt om att jag inte behövde försöka vara trevlig, hon sa att jag enkelt kunde säga ifrån och att det inte skulle leda till en katastrof, vilket hon hade mer än rätt i.

Många förväntade sig också att jag snart skulle vara redo för äktenskap och familj, vilket inte ens fanns i mina tankegångar vid det laget. Min favoritmoster som alla kallar för Mommie sa något jag aldrig kommer glömma. Hon sa åt mig att det skulle vara fantastiskt om jag hittade en bra man jag ville gifta mig med i framtiden men att jag inte skulle ha bråttom. Hon sa att det som aldrig kommer kunna tas ifrån mig är min kunskap och hon uppmuntrade mig till att plugga vidare och skaffa mig en karriär jag kunde vara stolt över.

Jag orkade inte riktigt förklara att jag var skoltrött och inte kunde tänka mig att sitta vid en skolbänk igen. Dock så slutade det ju med studier i USA och England, med en kandidatexamen i bagaget. Jag var nog helt enkelt inte redo direkt efter gymnasiet, och speciellt inte i Sverige. Än idag så tror jag starkt på att kunskap är makt, men att man inte behöver plugga på universitetsnivå i flera år för att få kunskap.

Jag sågs absolut fortfarande som ett barn på många sätt och vis, men för första gången så tog jag mig tid att prata med äldre släktingar som också ville höra mina åsikter och funderingar kring allt från mat till musik. Jag uppskattade deras genuina intresse i mig. Det var även under den här resan jag uppmärksammade hur otroligt hårt många gambiska kvinnor jobbade. Jag var otroligt imponerad över hur mycket många mammor var redo att göra för att deras familj inte skulle behöva oroa sig för saker jag tog för givet varje dag.

I den första delen jag skrev så berättade jag om hur otroligt häftigt det var att kunna vara så nära krokodiler och klappa dem. Jag minns att jag var väldigt exalterad över att få åka tillbaka till Catchikaly (Kachikally). Vi det här laget så hade jag tittat en hel del på The Crocodile Hunter, Steve Irwin, på tv och visste att krokodilerna jag skulle hälsa på var helt tama i jämförelse med de han brottades med.

Hur som helst så gick jag igenom grindarna och förberedde mig för att bege mig ner till krokodilpoolen för att hälsa på Charlie och hans vänner. Helt plötsligt så frös jag på plats. Som 6- och som 12-åring så var det här bara roligt och spännande. Som artonårig gymnasieelev som tittat på tok för mycket på National Geographic och Discovery Channel, kändes något helt fel.

Helt plötsligt så såg jag dessa reptiler som vilda djur som kunde ”snap” och attackera när som helst. Jag kände att jag inte ville inkräkta på deras privata territorium och ta på dem utan tillåtelse. Jag var livrädd, och har sedan den resan aldrig gått nära en krokodil igen. Jag har dock gärna tagit foton på andra som känt sig manade att klappa krokodilerna.

Bild: privat
Bild: privat

Trots att resan gick fort och jag var otroligt ledsen, som på slutet av varje gambiaresa, så hann jag med otroligt mycket. Jag fick min studentklänning uppsydd. Jag hann träffa ännu fler släktingar, de tar ju aldrig slut och hade vuxit till sig rejält. Jag kände att min släkt fick en mycket bättre bild av vem jag var. Jag minns när några kusiner berättade att de aldrig hade kunnat gissa att jag skulle kunna få dem att skratta så mycket, kunde dansa och även sjunga en hel del. Om jag hade kvar någon form av blyghet i mig så hjälpte den här resan mig att komma ur mitt skal riktigt ordentligt.

Viktigast av allt så reste jag tillbaka till Sverige med ny energi och en väldigt positiv attityd. Jag kom tillbaka med den där ”no problem, don’t stress”-attityden som finns i Gambia. Skoltröttheten existerade inte längre. Jag kände inte att världen skulle gå under om jag fick ett VG istället för MVG, eller om jag inte hade en kroppsbyggnad som en ballerina. Min sista termin på gymnasiet var nog min lyckligaste tid på gymnasiet, och det var tack vare de 14 dagarna jag spenderade i Gambia.

 

 

Tima Minteh-Fofana
Tima Minteh-Fofana