Etikettarkiv: Kultur

Den traditionella huvudduken i modern tappning

Kvinnor på den afrikanska kontinenten har burit huvudduk i många år av religiösa och kulturella skäl, men även som ett statement. Traditionellt bärs de dock av äldre, oftast gifta kvinnor i många länder, medan man i andra länder främst bär huvudduk som en modeaccessoar.

Kvinnor i Västafrika med huvuddukar Foto: Fatou Touray, Afropé
Kvinnor i Västafrika med huvuddukar Foto: Fatou Touray, Afropé

Huvudduken är även ett vanligt inslag i ceremonier, såsom bröllop och begravningar i många länder. Sedan finns det de som bär det helt enkelt för att de har en ”dålig hårdag”, som ett snabb-fix, eller helt enkelt för att de känner sig vackra med huvudduk. I många fall används också huvudduk för att skydda håret från att ta skada, eller för att skydda en fin frisyr nattetid.

Unga, sydafrikanska kvinnor väljer ofta att bära huvudduk. En av de mest populära huvuddukarna på kontinenten är ”gele” från Nigeria. De kan skapas som mycket komplicerade huvudbonader och är vanligen stärkta så att materialet blir styvt, för att kunna behålla formen.

Om en yorubakvinna i Nigeria bär huvudduk kan det vara ett tecken på hennes civilstånd. Om ändarna är vända nedåt kan det innebära att kvinnan är gift och om de är vända uppåt, kan det innebära att kvinnan är singel.

I Sydafrika pågår en aktuell debatt om huvudduken (kallad doek på afrikaans) i företagsvärlden. Det blev känt att en nyhetsreporter för ENCA, en oberoende nyhetskanal, Nontobeko Sibisi, fått sitt inslag nedtaget från kanalen efter att ha burit huvudduk i sändning. Detta spreds i sociala medier och hashtaggar trendade med #RespekTheDoek och #DoekTheNewsroom under ett antal dagar nyligen. Reportrar från nyhetskanalen ENCA och både män och kvinnor från olika etniska grupper klädde sig i doek för att visa sitt stöd för den unga journalisten Sibisi.

Kanalen som först förklarade att deras klädkod på arbetet för journalister i TV inte tillåter huvudbonader under arbetet, har nu låtit meddela att man ska förnya sina regler om klädkoder. Många är dock kritiska till att arbetsplatsen inte följt tidsandan och menar att det handlar om intolerans mot svart kultur.

Xhosa kvinnor Foto: mike barwood
Xhosakvinnor Foto: Mike Barwood

”Att bära en huvudduk, som gift kvinna, är en del av min xhosa-kultur. I xhosa-kulturen, min kultur, måste en gift kvinna bära iqhiya, vilket är vad vi kallar den, runt svärföräldrarna. Detta ses som ett tecken på respekt. Svärföräldrarna kommer ofta och visar sin makoti (svärdotter) hur de vill att hon ska bära sin huvudduk. I mitt fall måste den alltid täcka mitt hår och mina öron. Min svärmor, som varit gift i mer än 40 år, bär den på samma sätt,” förklarar en xhosakvinna för BBC.

Många ser huvudduken som en återgång till det förflutna, men en ny generation kvinnor har nu återtagit användandet av huvudduken och många ser det idag som ett uttryck för att ”vara afrikansk”. Många kvinnor menar att de lägger in sin personlighet och blandar mellan gammal symbolik och modern identitet och på så sätt skapar en nyvunnen makt.

Kamogelo Seekoei, författare från Johannesburg, beskriver sin slöja som en krona:

”Bara en matriark vet att ett täckt huvud betyder drottning. Vi som svarta flickor firar vår existens som aldrig förr”, säger hon.

Huvuddukar av diverse modeller och syften Foto: Fatou Touray, Afropé
Huvuddukar av diverse modeller och syften Foto: Fatou Touray, Afropé

Hon säger även att ”Queening” är en term som används för att hänvisa till en social rörelse av svarta kvinnor från hela världen som omfattar svart skönhet och makt.

Sångerskan Miriam Makeba bar ofta alla möjliga huvudbonader Foto: Rob Mieremet / Anefo, Nationaal Archief
Sångerskan Miriam Makeba bar ofta alla möjliga huvudbonader Foto: Rob Mieremet / Anefo, Nationaal Archief

Några mer kända kvinnor som använt huvudduk i sitt yrkesutövande är Liberias president Ellen Johnson-Sirleaf, Afrikanska unionens (AU) Nkosazana Dlamini-Zuma, författaren Chimamanda Ngozi Adichie, sångerskan Miriam Makeba och politikern Winnie Mandela.

Huvudduken är dock även förankrad i rasistisk politik i Sydafrika och även som en symbol för klasskillnader och en persons sociala status.

Bland unga sydafrikaner har huvudduken dock blivit en populär modeaccessoar. Många kvinnor (och även män) bär huvudbonader av religiösa skäl. Både på kontinenten och i resten av världen.

Kristna i Israel Bild: Pixabay
Kristna i Israel Bild: Pixabay

Att många muslimska kvinnor väljer att täcka sitt hår med huvudduk är idag välkänt och kan variera mellan att ha en enklare huvudduk löst lagt på huvudet under bön, till att innefatta att bära en noga invirad huvudduk runt håret, eller delar av kroppen, eller hela kroppen. Tolkningarna är minst sagt breda. Det många tycks ha glömt är att även inom kristendomen har huvudduk varit vanligt praktiserat även i Sverige (i många länder praktiserar kristna det även idag). Gifta kvinnor dolde sitt hår i huvudduk tills för drygt 100 år sedan.

Synen på kvinnors hår omnämns i bland annat Första Korintherbrevets elfte kapitel:

”…en kvinna drar skam över sitt huvud om hon ber eller profeterar barhuvad. Det är samma sak som om hon hade rakat av sig håret, för om en kvinna uppträder barhuvad kan hon lika gärna ha håret avklippt. Men när det nu är en skam för kvinnan att klippa eller att raka av håret måste hon ha någon huvudbonad.”

Kristna i kyrka i Jerusalem Bild: Pixabay
Kristna i kyrka i Jerusalem Bild: Pixabay

Även när det blev mer allmänt accepterat i Sverige att kvinnor inte längre täckte sitt hår, så fortsatte man i många år att täcka huvudet med en huvudduk när man besökte kyrkorum. Även idag finns det kvinnor i Sverige som inte besöker kyrkor barhuvade eller baraxlade, även om det blir allt mer ovanligt.

Idag är det vanligt att de kvinnor som bär huvudduk gör det som ett statement och de bär dem ofta med stolthet och som en kulturell, religiös eller modeaccessoar.

Här ser du fyra, enkla sätt att knyta din huvudduk på:

För dig som vill lära dig knyta en gele, Nigeriansk stil:

Källa: BBC, SvD, Youtube

Fatou Touray

 

Mitt Afrika, ditt Afrika, vårt Afrika

Detta vill jag rikta till alla barnen som har sina rötter på kontinenten.
Kontinenten Afrika har många epiteter.
Mama Africa.
Den naturrika kontinenten.

Naturbild, Angola Foto: Pixabay
Naturbild, Angola Foto: Pixabay

När jag var liten kunde jag se och känna avsaknaden av Afrika många gånger och hemländerna Angola och Demokratiska republiken Kongo hos mina föräldrar. När jag var liten fick jag lära mig tidigt att vara stolt över vart jag kom ifrån, jag lärde mig i tidig ålder portugisiska som man pratade i Angola. Sedan lärde jag mig franska och lingala och portugisiskan försvann.

Jag lärde mig tidigt att lyssna på populärmusik från mina hemländer och även religiös musik. Det som för många kallas gospel, fast från mitt hemland. Artisterna var och är fortfarande Koffi Olomide, Fally Ipupa, Werrason, Papa Wemba, Frere Patrice, Charles Mombaya, L´or Mbongo och Makoma. Jag lärde mig att äta loso, pondu na makayabo, loso madesu na soso, kwanga och mikate.

Patrice Lumumba Bild: Collection IISG
Patrice Lumumba Bild: Collection IISG

Jag lärde mig att om jag ser en person från Elfenbenskusten, Gabon, Sydafrika och Eritrea så var vi fortfarande samma. Detta på grund av att förr i tiden fanns inte alla dessa länder i sin stöpta form. Jag lärde mig om politik i Afrika, jag lärde mig namn på Patrice Lumumba, Eduardo dos Santos, Mobutu Sesi Seko.

Jag lärde mig namn på idrottare LuaLua, Réne Makondele, George Weah, Samuel Eto’o. Nu i vuxen ålder är jag stoltare än någonsin för mitt ursprung, mitt land och min kontinent. Mina språk, min mat. Jag hoppas att min stolthet genomsyrar alla ni unga människor med rötterna från kontinenten.

Var stolt!

Mbote na bino

Collins Luther Zola
Collins Luther Zola

 

Familjedag i Skarpnäck

Bild: Fatou Touray
Bild: Fatou Touray

Lördag den 16 april 2016 hålls årets upplaga av ”Afrikansk familjedag”, vilken i år går i dansens tecken. Dagen anordnas av Afrikultur med stöd från Stockholms stad.

Dagen kommer att innehålla dansuppträdanden med traditionell dans från Guinea och Senegal. De mindre kommer att kunna dansa med Klara och Lejonet Leo till härliga rytmer och trummisar från Guinea.

Ett gemensamt familjedisco kommer att avsluta dagen med DJ Lalas från Ghana som kommer blanda populär musik från olika länder från kontinenten.

Utöver detta erbjuds bokbord, filmvisning, matförsäljning, sagostund och marknad.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Program:

Tid: Programpunkter:

12.00 Sagostund, biblioteket

12.30-15.00 Pyssel, biblioteket

14.00 Dansshow: Maskdans från Guinea

15.00 Danslek med Klara och Lejonet Leo

16.00 Dansshow: Sabar från Senegal

17.00-19.00 Familjedisco med DJ Lalas som spelar heta Afrobeats

12.00-19.00 Filmvisning: videoklipp med dans från olika länder i Afrika

När: Lördag den 16 april kl 12.00-19.00

Var: Skarpnäcks Kulturhus

Pris: Fri entré

Mer info: Eventet på Facebook och Eventet på Skarpnäcks Kulturhus hemsida och Afrikulturs hemsida

Fatou Touray

En fördummad debatt om sexuella övergrepp

Ingen har undgått debatten om de sexuella övergreppen. De flesta som skriver, såväl journalister, bloggare, krönikörer som facebookanvändare, hittar stöd för just sina favoritteser i det som hänt. Allra argast, eller ska vi säga nöjdast, är förstås Sveriges nationalister. Äntligen har de fått stöd för sin viktigaste åsikt av dem alla: ”Invandrare är farliga. Invandrare kan inte leva i Sverige, eftersom de är i grunden väsensskilda från oss etniska svenskar. Invandrare begår sexbrott mest hela tiden, för de hatar svenska kvinnor.” 

Och tongångarna i allmänhet har verkligen ändrats senaste veckan. Det har blivit en sorts oemotsägbar sanning att män från Mellanöstern, och då främst muslimer, överlag anser sig ha rätt att kränka kvinnor sexuellt. Det är ”en del av deras kultur”, framförs det, och den som säger emot ”blundar för sanningen”. Flera av mina nationalistiska följare på Facebook har triumferande framfört att jag som förespråkar en generös asylpolitik tycker det är bra med våldtäkt, eller att jag åtminstone är ansvarig – inte bara för det som hänt i Sverige, utan även i Köln. Jo. Det låter bisarrt, men det är inte de främsta tänkarna det handlar om. Men de är dessvärre representativa för den nya, självbelåtna på gränsen till euforiska stämning som nu råder bland dem som ”länge varnat för invandringens konsekvenser” – det vill säga Avpixlat, Fria Tider och SD med flera.

Foto: Afropé
Foto: Afropé

Jag är född i Karlstad på 60-talet, och förutom vissa enstaka finnar och jugoslaver fanns knappt några invandrare när jag var i tonåren – och jag och många med mig blir helt förundrade över hur det i vissa diskussioner framstår som om sexuella ofredanden av typen tafsande och blottande skulle vara ett helt nytt fenomen, som svenska, fulla killar inte ägnar sig åt. Som om det gick att gå på disco utan att riskera bröst- och rumpnyp. Som om inte killarna på torget, på konserter, på festivaler betedde sig precis så på den tiden som beskrivs idag, möjligen med undantag av det där med omringandet av offren. Som om inte våldtäkter förekom. Sexuella övergrepp förekom hela tiden, kan jag och fler med mig berätta. Och ingen jag känner polisanmälde någonsin. Vi är många som påpekar detta i nätdiskussioner. Svaret blir alltid att ”det går inte att jämföra”. Varför gör det inte det? Är det inte precis samma sak? Killar och män sextrakasserar inte normalt för att de hatar kvinnor. De gör det för att de vill, eller för att kompisarna gör det, och för att de inte respekterar kvinnor tillräckligt för att låta bli.

Det framförs på många ställen att Islam ”tillåter våldtäkt”. Men en troende muslim dricker inte alkohol. En troende muslim får, som Jaafar Al-Jabiri påpekar, inte ens vidröra en kvinna utanför familjen. Våldtäkt leder i många muslimska länder till avsevärt strängare straff än i Väst. Så nej. Islam tillåter inte våldtäkt.

Betyder det att det inte skulle vara sant att åtskilliga av de skyldiga i Stockholm, Köln och Kalmar hade sitt ursprung i Nordafrika och Mellanöstern? Inte alls Det stämmer säkert, även om det inte är hela sanningen. Det finns en kärna i det som framförs som är viktig att ta med sig. Vi har sexualundervisning på mellan- och högstadiet. Den som kommer till Sverige i 16-19-årsåldern missar denna, och det måste förstås lärare och personal på boenden ta ansvar för att bättra. De som begår brott ska förstås lagföras. Det finns också platser och kulturer i världen där kvinnor förtrycks och där sexuella övergrepp tolereras, och en del av dem som kommer hit har med sig den synen. Hur många de är vet vi inte. Men hade de varit i någon sorts majoritet bland ensamkommande hade vi sett en helt annan magnitud av problem. Det rör sig rimligtvis om en mycket liten del. Här behövs förmodligen en utredning göras, så relevanta fakta kommer fram.

Och det finns flera delar i den övriga rapporteringen som skaver. Oisín Cantwell drar fram flera exempel på ett överhettat debattklimat, där det som förut möjligen tystats ner nu istället överdrivs åt andra hållet.

Jag anser att vi istället för att överdriva synen på ”kulturer” bör diskutera ”subkulturer”. Jag menar att det spelar mindre roll varifrån människor kommer och vilken kultur de tidigare levat i, och större roll vilka sammanhang de lever i idag. Människor är flockdjur, liksom hundar och hästar, och särskilt i tonåren identifierar vi oss betydligt mer med den grupp vi känner att vi tillhör än det samhälle vi lever i. I en subkultur kan sexuella övergrepp och andra brott, som personerna var för sig annars inte skulle vara kapabla till, plötsligt bli acceptabla.

Fru Justitia. Foto: Fatou Touray, Afropé
Fru Justitia. Foto: Fatou Touray, Afropé

Vi minns filmen Jägarna, vi minns Ondskan. Vi minns mobbarna när vi själva gick i skolan. Och det är inte svårt att tänka sig att grupper av ensamkommande, eller grupper av gatubarn, som levat utan vuxenstöd under lång tid, på samma sätt skapat subkulturer med egna regler.

Det måste hanteras, både preventivt och reaktivt.

Men vi måste också sluta skuldbelägga samtliga ensamkommande, och vi får absolut inte låtsas att sexuella övergrepp är ett renodlat ”invandrarproblem”.

Slutligen måste vi sansa oss lite, och se helheten. Sexuella övergrepp är ett komplext problem, som existerat överallt i alla tider. Det är bra att det nu diskuteras. Men det är större än den ganska fördummade och populistiska debatt som nu förs, och vi kvinnor tjänar inte på att diskussionen reduceras till Avpixlatnivå.

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

Porträtt genom den västafrikanska linsen

The Metropolitan Museum of Art har öppnat upp dörrarna för en skildring av porträttfotografins etablering i Västafrika. En djup rotad föreställning har varit att kameran och fotografi endast tillhört besökande européer. Genom 80 verk på New Yorks femte aveny bevisas nu motsatsen.

Unknown Artist (Senegal) Two Girls, Indoors, ca. 1915
Unknown Artist (Senegal) Two Girls, Indoors, ca. 1915. Visual Resource Archive, Department of the Arts of Africa, Oceania, and the Americas

Utställningen In and Out of the Studio: Photographic Portraits from West Africa återger 100 år av porträttfotografi. Många av verken tagna mellan 1870 och 1970, fotografier, vykort, negativ, har aldrig tidigare visats. Fotograferna variera från etablerade till amatörer, några av de medverkande är, Seydou Keïta, J. D. ‘Okhai Ojeikere och Samuel Fosso samt mer okända som George A. G. Lutterodt, the Lisk-Carew Brothers, and Alex A. Acolatse. Porträtten är tagna i och utanför studios på platser från Senegal till Camerun, Mali till Gabon.

CNNs reporter Thomas Page beskriver utställningen som stark och rörande. Besökaren får följa med på en resa som speglar flera sidor, från den dåvarande metropolitiska överklassen till landsbygdens fattigdom. Konstkuratorn Yaelle Biro berättar för CNN hur de tidigaste verken från städer i Ghana, Senegal och Togo visar en gripande bild som skiljer sig avsevärt från det kolonialistiska styren porträtterade under samma tid.

Fotografins bakgrund i Västafrika

Museet beskriver hur fotografin anlände till Afrika under 1940 talet och applicerades då på lokal nivå enligt dåtidens stilistiska porträtt traditioner. Vid 1880-talet hade västafrikanska, europeiska samt afroamerikanska fotografer etablerat temporära samt permanenta studios längst Atlantens kust. Kundkretsen var vid denna tid främst den lokala eliten. Under 1900-talet växte fotografin allt mer, till början främst i betydande stadskärnor. Här kom den att bli ett verktyg i individers självidentifikation samt hur denna porträtterades utåt. Under 1950-talet till 1970-talet genomgick många länder en omfattande förändring, från kolonisation till självstyre. Fotografin ökade i takt med detta och kom nu även att sträcka sig utanför städerna. De nya kunderna var den allt mer etablerade afrikanska medelklassen, vilka tagit intryck av den internationella marknaden av film och tidningar. Fotografin gav inblandade parter en möjlighet att porträttera sin vision av modernitet, något som ständigt förändrats. En marknad hade skapats där afrikaner kom att bli producenter, konsumenter och främjare av fotografi.

Vägarna förbi New York? Passa på och besök Metropolitan Museum of Art. Utställningen avslutas den 3 januari 2016. På plats finns även möjlighet att ta del av utställningarna Kongo Power and Majesty samt The Aftermath of Conflict.

Seydou Keïta (Malian, 1921/23 – 2001) Reclining Woman, 1950s-1960s
Seydou Keïta (Malian, 1921/23 – 2001) Reclining Woman, 1950s-1960s. Gift of Susan Mullin Vogel, 2015 ©Keïta/SKPEAC

Alla fotorättigheter tillfaller Metropolitan Museum of Art om inget annat anges.

 

Nadina Rosengren
Nadina Rosengren

Lär barnen lekar, sagor och sånger på Mandinka

Språket Mandinka, eller Manding, är ett språk som talas av Mandinkafolket. De finns utbredda i Senegal (till stor del i Casamance-regionen), i hela Gambia och i norra Guinea-Bissau till stor del, men även i Mali, Guinea, Elfenbenskusten, Burkina Faso, Sierra Leone, Liberia, och Tchad. Mandinka är den största etniska gruppen i Gambia. 2006 gjordes en beräkning att cirka 1.3 miljoner människor talar Mandinka.

Sousou och Maher Cissoko har en lek- och musikstund med barn Foto: Fatou Touray, Afropé
Sousou och Maher Cissoko har en lek- och musikstund med barn Foto: Fatou Touray, Afropé

I Sverige finns det många från Mandinkafolket som med fokus på att lära ut språk och traditioner till barn uppvuxna i Sverige. De som är mest kända i Sverige just nu, är troligen paret Maher och Sousou Cissoko, som vi skrivit om vid flera tillfällen tidigare. De turnerar världen över med konserter, men de har också sångstunder tillsammans med barn.

Sedan har vi även Kebba Sonko, som under många år i Sverige har gett ut barnböcker på både Svenska och Mandinka, men som också lär ut pedagogiska lekar, har gett ut CD-skivor, samt sånger och dikter. Allt detta kan du ta del av på Kebba Sonkos hemsida där mycket material finns upplagt och kontaktuppgifter om du vill veta mer. Kebba Sonko har under många år samarbetat med Studiefrämjandet. Du kan läsa mer om Kebba Sonkos verksamhet på Skolverkets hemsida HÄR!

Om du är intresserad av att lära dig språket Mandinka, så är det lättaste sätter troligen att lära det av någon Mandinkatalande, men om du inte har den möjligheten, så finns det hjälp på andra håll. Googla gärna för att hitta alternativ som kan passa dig. Tills vidare kan du lära dig några enklare fraser i ett litet rörigt klipp här:

Mer ingående information på engelska om Mandinka kan du finna HÄR!

Fatou Touray
Fatou Touray

Afrikansk familjedag i Stockholm med fri entré

Afrikansk familjedag? Ja, på söndag är det dags för alla familjer som vill ta del av afrikansk kultur, egna berättelser, sagostund, modevisning, lekar och mycket annat, att samlas på Etnografiska museet i Stockholm. Ta med familjen och varför inte några andra barn och kom till träffen med en massa olika programpunkter.

Var: Etnografiska museet

När: Söndag 19/4 kl 11-17

Fri entré

Afrikansk Familjedag Bild: Arrangörernas poster
Afrikansk Familjedag Bild: Arrangörernas poster

Program:
11.30-12.00 Familjevisning: Sundi Mongo – en by i Kongo, plan 3
12.00-12.45 Presentation av boken och utställningen ”Egna röster, egna bilder – när somalier själva berättar”, Stolpesalen
12.30-13.00 Sagostund – vi läser boken: Den stora tävlingen av Petra Szabo och John Kilaka, Mytteatern, plan 3
13.10-13.50 Modevisning – Zimbo Chic, Stolpesalen
14.00-14.20 Danslek med Klara och Lejonet Leo, Stolpesalen

14.30-15.00 Dansshow från Guinea, Stolpesalen
15.00 Prisutdelning – tipspromenaden, Stolpesalen
15.15-16.35 Zarafa: filmvisning, Stolpesalen

11.00-17.00 Bokbord och minimarknad i Gallerigången
11.30-17.00 Utställning: Egna röster, egna bilder – när somalier själva berättar.

11.30-17.00 Utställning: Justa Africa presenterar satsningen STOCKHOLM2DAY
11.00-15.00 Pyssel och smyckestillverkning i Verkstaden, materialkostnad 50 kr

11.30-14.30 Afrika-tipspromenad

Arrangeras av Afrikultur i samarbete med Etnografiska museet. Med stöd från Stockholms stad och ABF
Mer information kan du finna HÄR!
Fatou Touray
Fatou Touray

Krönika: Mina viktigaste Gambiaresor – del 1

Jag har rest till Gambia några bra gånger nu. Jag tycker alltid att det är otroligt roligt att titta tillbaka på alla resorna för att jämföra hur jag upplevde landet vid de olika tillfällena i mitt liv. Jag tänkte titta lite närmare på hur jag upplevt tre specifika resor; – min första Gambiaresa till att börja med, – sedan en resa jag gjorde under mitt sista år på gymnasiet, – och till slut den senaste resan, som jag gjorde för två år sedan. Under dessa resor som jag nu tänkt reflektera lite över var jag 6, respektive 18 och 25 år gammal.

Påsken 1994 var första gången jag fick resa till mina rötter… Gambia. Jag förstod mitt modersmål mandinka flytande men skämdes för att tala språket framför vissa gambier eftersom de gärna retade mig för min svenska brytning. Jag var 6 år, skulle bli 7 det året och hade aldrig varit i Afrika.

Jag minns att jag frågade pappa om vi skulle se lejon, elefanter och giraffer, som de visade på TV. Han skrattade mest och sa att de naturprogrammen han ofta tittade på var inspelade i Sydafrika, Kenya, Tanzania osv. Han sa att Gambia hade en del natur, men tyvärr inga elefanter till exempel. Han lovade dock att vi skulle gå och klappa krokodiler vid något tillfälle.

Innan resan så förstod jag någorlunda att jag hade en rätt så stor släkt. Jag skulle främst få träffa min mammas sida… än idag har jag inte träffat alla. De enda släktingarna jag hade hunnit träffa var de som hälsade på, eller vi hälsade på från andra delar av Europa och USA, men de flesta bodde i Stockholm, Göteborg, Oslo och Malmö.

Jag hade redan vant mig vid att kalla min farbror i Norge för Baba (pappa), och såg alla mammas kusiner som hennes helsyskon. Jag visste helt ärligt inte att vissa var kusiner eller sysslingar. Jag förstod nog inte hur viktigt det var att inte lägga så stor vikt på om någon är en kusin, syssling, moster eller faster innan jag åkte till Gambia. Men efter mitt första besök så förstod jag mycket mer.

Det var otroligt förvirrande att presenteras för 10-12 kvinnor som alla var mina mammor och deras barn som var mina syskon. Helt plötsligt hade jag väl mellan 45-60 bröder och systrar. Jag började förstå varför jag aldrig hört min mamma använda ordet kusin, finns det ens en direkt översättning på mandinka eller något av de gambiska språken?

Nyfiken som jag var så förklarade släktingarna gärna på det där sättet bara gambier gör att den ena har samma mamma och samma pappa som den andra, medan den andra har delat livmoder med den första, men inte samtidigt (varför de inte sa hel eller halvsyskon förstod jag inte), och den här blev ammad av samma kvinna som den förstnämnda, samtidigt som den där har samma pappa eller mamma som den tredje… men det är för att den där släktingen hade tre eller fyra fruar och den första frun var skild sedan tidigare med barn från det första äktenskapet, och den andra nämnda blev uppfostrad av den där, så därför är de extra nära varandra, till skillnad från dennes syskon, eftersom denne blev uppfostrad av kvinnan vars mage han/hon låg i.

Say what now!? Än idag så blir jag förvirrad. Min storasyster Sariba är mycket bättre på att känna till alla släktingar, vad de heter, hur vi är släkt med dem och så vidare. Det spelar ingen roll hur långt eller nära besläktade vi är, min syster kommer veta om du är en kusins-halvbrors-barnbarns- frus-syssling.

Ett annat element som förvirrade mig redan i Sverige var konceptet att man kunde skämta om att man hade en ”darling.” Jag blev alltid lika förvirrad när folk kunde skämta om att jag var deras fru, eller skulle bli deras fru, och blev tillfrågad vem jag älskade mest av mina många karlar.

Jag minns att min mamma skrattade när jag sa till henne att jag inte älskade någon av dem och jag inte ville att någon skulle kalla mig för darling, och inte henne heller för den delen eftersom pappa var hennes enda darling. Jag började bokstavligen gråta när en av mammas gamla ”darlings” fortsatte driva med mig om att han skulle gifta sig med min mamma och bli min nya pappa. Idag skrattar även jag åt det dock.

Foto: Tima Minteh Fofana/Thegambia.nu
Tillsammans med min kusin Binta, i Gambia 1994 – Foto: Privat

Det var mycket jag redan förstod innan min första resa trots den stora kulturchocken. Vissa saker skedde per automatik på grund av min uppfostran. Redan innan skakade jag och min syster alltid alla äldre artigt i handen, flyttade oss så att äldre kunde sitta ner både på privata och allmänna platser, vi höjde aldrig heller rösten åt äldre och förstod att vi skulle respektera dem. I Sverige ansågs det här beteendet alltid så fantastiskt bland många de äldre som inte hade en utländsk bakgrund.

Hur som helst så var mycket fortfarande väldigt nytt för mig men en sak var självklar… jag absolut älskade Gambia. Mina farföräldrar gick bort innan jag föddes, likaså min mormor vilket är tråkigt men jag fick den fantastiska möjligheten att träffa min morfar och gammelmormor för första och sista gången på den här första Gambiaresan.

Min mamma är döpt efter min gammelmormor, Tida, och den här kvinnan gjorde ett intryck på mig som jag aldrig kommer glömma. Liksom för flertalet andra är det osäkert hur gammal min gammelmormor blev innan hon gick bort, men hon levde läääänge. Trots hennes ålder så promenerade den här damen överallt, hon var aktiv in i det sista. Hon var djärv, sa vad hon menade och menade det hon sa. Hon var en av de mest karaktärsfyllda personerna jag har träffat i mitt liv och jag kommer alltid vara så tacksam för att jag fick träffa henne.

Min morfar hade levt med diabetes ett tag och behövde en käpp för att ta sig runt. Trots sin ålder var det tydligt att det här var en väldigt ståtlig, stilig och charmig man. Jag älskade min morfar med en gång. Han var en av de få som inte retade mig för min svenska brytning. Han påpekade att det var bra att jag kunde mandinka trots att jag inte var född i ett land där man talar språket. Jag hjälpte min stackars diabetessjuka morfar att hälla i extra socker i hans kopp när han bad om det, följt av uppläxning från resten av släktingarna om hans hälsa. Han sa till min mamma att han var gammal, skulle ändå dö snart så han ville njuta av sitt söta te innan dess. Jag är otroligt glad att jag fick träffa honom med.

Innan slutet på resan kunde jag svära på mer än ett gambiskt språk, jag visste vart alla släktingar i Bakau bodde och hade redan favoriter. Som många andra som har en anknytning till Gambia så är det alltid otroligt svårt att lämna landet. Jag och min syster grät non-stop, bad om att få stanna, ville till och med att våra pass skulle ”försvinna” när det var dags för oss att bege oss hem.

Jag var som sagt bara 6 år under den här resan. Det här var 20 år sedan och jag hade ingen aning om vem jag var… håller fortfarande på att växa och utvecklas. Det jag visste vid resans slut var att jag aldrig skulle se på världen på samma sätt igen. Jag har tidigare skrivit om hur det är för mig att vara född och uppvuxen i ett land, med rötter i ett annat. Det kan vara lite förvirrande som barn men jag kände att jag hade upptäckt en otroligt viktig del av min identitet efter den här resan.

Jag kunde mitt modersmål bättre, jag längtade efter att få berätta om Gambia för mina vänner, jag hade helt plötsligt en otroligt mycket större familj, jag förstod ännu mer vikten av ödmjukhet, generositet och respekt. Plus att jag hade ännu fler starka kvinnor att se upp till.

Jag förstod även att jag hade tur som hade ett My Little Pony-lekset hemma, bland massor med leksaker vissa barn i Gambia inte ens kunde drömma om. Jag fick verkligen se mycket av vad det vackra Gambia hade att erbjuda men jag fick även se att många kämpade. Jag förstod på riktigt vad ordet fattigdom betydde. Det var ett av många ”vuxna” ord jag inte riktigt förstod förrän jag såg det med mina egna ögon.

Det var även efter den här resan jag förstod mandinka-uttrycket ”a la feng man ke a la feng ti”, jag ska försöka översätta det så gott jag kan, men det här används för att beskriva en person vars ägodelar aldrig är för dyrbara för att dela med sig av till sin medmänniska. Det påverkade mig väldigt starkt att se att någon som inte hade alls mycket var redo att dela med sig eller ge bort något helt, utan att förvänta sig något tillbaka.

Kortfattat så älskade jag Gambia från dag ett. Jag fick uppleva Gambia på många nya och olika sätt genom åren. Vissa saker förändrades aldrig men många situationer bemötte jag på nya sätt. En av dessa situationer var hur jag såg på krokodilerna på Catchikaly (Kachikally), krokodilpolen i Gambia. Första resorna var det roligt att åka dit för att klappa krokodilerna… med åldern kom en viss rädsla, om inte respekt för vilda djur. I nästa del ska jag berätta om hur jag som 18 åring helt plötsligt vägrade gå och klappa Charlie.

 

Tima Minteh-Fofana
Tima Minteh-Fofana

Möte för alla svensk-gambiska ungdomar i Sverige

swedishgambianyouthsEn helt ny ungdomsgrupp planerar att dra igång i Stockholm för ungdomar och unga vuxna runt om i Sverige. Nu under uppbyggandet av organisationen går gruppen under arbetsnamnet Swedish-Gambian Youths. Tanken är att denna organisation ska vara helt fristående från andra, tidigare organisationer och anledningen till att man vill starta upp den är att det inte finns någon organisation för ungdomar med gambiska rötter eller intresse för gambisk kultur som lyckats ta tillvara på ungdomars intresse.

Även om det är äldre som har initierat detta, så är tanken att organisationen ska drivas av ungdomar och deras intressen och behov, då det finns ungdomar som upplever att deras intressen inte har tillvaratagits av andra organisationer, dock finns det ingen som helst tanke på att motarbeta befintliga organisationer, utan tvärt om ska detta ses som ett fristående komplement.

Ett intressemöte har redan ägt rum den 22:a februari 2014 och nästa möte är satt den 9:e mars 2014 i Sensus lokaler på Medborgarplatsen i Stockholm kl. 15:00. Man hälsar alla ungdomar och unga vuxna välkomna till mötet. Exakt ålder på blivande medlemmar är ännu inte satt, utan förväntas bestämmas i stadgar när en styrelse bildas, men siffran 18-30 har nämnts lite löst.

Till det möte som redan har ägt rum visades ett intresse och engagemang och många nya, intressanta ideér om vad man skulle vilja göra med organisationen uppkom. Till nästa möte hoppas man att det hela ska ha spridit sig och att ännu fler personer hittar dit och kan dela med sig av sina ideér, tankar, förväntningar och förslag på vad man själv kan bidra till i organisationen. Till mötet är ungdomar med intresse för Gambia som en röd tråd i organisationen välkomna, oavsett eget ursprung.

Vi hoppas på att få anledning att återkomma till denna organisation i framtiden. Bjud gärna in dina vänner och familjemedlemmar som du tror skulle kunna vara intresserade, till gruppen på Facebook.

 

Swedish-Gambian Youths på Facebook

Evenemang för det nya mötet den 9:e mars och anmälan kan du finna HÄR!

fatou touray 2013

Thegambia.nu’s Nyårskrönika

Fullskärmsinfångning 2013-12-29 225736.bmp
Det har varit ett händelserikt 2013, både i världen och på thegambia.nu’s redaktion.

Vi gick från fem stycken medarbetare, till elva stycken medarbetare.
Vi gick från att publicera någon artikel i veckan,
till att publicera minst en artikel om dagen.

Kort sagt kan man konstatera att vi ökade tempot en hel del under förra året
och vi har ingen tanke på att sakta ner det i år.

Även detta år kommer ni därför kunna följa oss via Facebook, Twitter och Instagram. Vi kommer dela med oss av allt möjligt av nyhetsvärde som rör alla som har en koppling till Gambia av något slag. Vi kommer givetvis också att fortsätta rapportera om en del större nyheter eller arrangemang som har koppling till andra västafrikanska länder och ibland även övriga länder på den afrikanska kontinenten.

Men för att från oss alla, till er alla, önska ett riktigt GOTT och förhoppningsvis givande NYTT ÅR så bjuder vi här på en tillbakablick av året som gick.


ÅRET SOM GICK

Den absolut största nyheten förra året nådde oss alla bara någon timme innan midnatt den 5 december. Vi pratar givetvis om den forne frihetskämpen och presidenten, Nelson Mandelas bortgång.

Nelson Mandela kämpar på sin dödsbädd
Vila I Frid Nelson Mandela
Nelson Mandelas Liv 1918-2013
A Tribute to Mr Nelson Mandela


SPORTÅRET

Sportåret som gick var minst sagt intensivt under sommarmånaderna. Men visst hände det också en del under resten av året.

18-årige gambiern Kekuta Manneh till Vancouver Whitecaps FC
Kekuta Manneh i hattrick-succé i Vancouver

Balla Gaye II har vunnit ännu en titel

GLIOS Cup 2013 – Gambia försvarade titeln

Alieu Darbo blev klar för Dinamo Zagreb
Personlig intervju med Alieu Darbo

Alhaji Jeng klarade stavhoppskvalet i Friidrotts-VM
Smärtdrabbad Jeng slutade nia i stavhoppsfinalen

Amadou Jawo gör succé i Djurgårdens IF
Pa Konateh vinner SM-guld med sitt Malmö FF

KULTURÅRET

En av de största händelserna på kulturfronten under 2013 var Youssou N’dours mottagande av Polarpriset. Thegambia.nu var också ute och besökte några olika kulturevenmang.

Youssou N’Dour vinner Polarpriset
Polarprisutdelning och hyllningskonsert till Youssou N’Dours ära

Planetafestivalen Del.1
Planetafestivalen Del.2
Planetafestivalen Del.3

Insamlingsgala för barnhem i Ghana

Glad Tabaski eller Eid Mubarak
Grand Magal i Touba

 

MODEÅRET

På modefronten hann det hända lite under året som gick. Bland annat hade Gambia två tävlande i Miss Africa Crown International och den årliga modeveckan Gambian Fashion Week, gick av stapeln.

Personlig intervju med Sainabou Chune

Miss Africa Crown International – Presentationsfesten
MACI – Miss Gambia – Deltagare 1
MACI – Miss Gambia – Deltagare 2
Miss Africa Crown International – FINALEN

Afrofrid I vintertid

The Gambia – A nation fraught with talent
The Gambia Fashion Week

 

MUSIKÅRET

Är det något Gambia verkligen kunnat bjuda på under året och kan stoltsera med så är det musik. 2013 var inget undantag från andra år, utan kom med en lång kavalkad av artisteri, dans, musicerande och tävlande från alla möjliga håll och i alla möjliga ålderskategorier. Tyvärr drabbades vi också av en stor förlust i och med Maudo Seys bortgång.

En svenskgambisk tävlingshelgBinta, Panetoz och Idol-Miriam
Vi tar pulsen på Idol-Miriam

Maudo Sey har lämnat oss
En hyllningskonsert till Maudo Sey

Jaliba Kuyateh i exklusiv intervju
Intervju med Pape Seck

Musa ”DJ Black Moose” Jallow i personlig och öppenhjärtig intervjuMusa Jallow är numera också krönikör på thegambia.nu

Panetoz klara för Melodifestivalen 2014

 

HATBROTT

Under det gångna året hände en rad uppmärksammade hatbrott, ett av de vi valde att uppmärksamma och belysa särskilt och som vi även fortsättningsvis kommer att följa upp, då brottet ännu inte har klarats upp, är fallet med gambiern Yusupha Sallah som blev utsatt för en grov misshandel i Malmö inför sin då 1 ½-årige son. Misshandeln väckte inte bara en viktig debatt, utan en rörelse mot afrofobi startade också:

Gambier i Malmö utsatt för hemsk misshandel framför ögonen på sin 1,5 åriga son

Krönika: Då har hela mänskligheten förlorat

Därför stödjer vår redaktion kampanjen Stop Afrophobia

Mot afrofobiska hatbrott i Göteborg

BILDSPEL från Manifestationerna mot Afrofobi – 14 september 2013 – Göteborg, Malmö, Stockholm

Uppdatering om fallet med den grova misshandeln av Yusupha Sallah

 

FILMÅRET

Den gambiske regissören Ibraheem Ceesay hade premiär på sin film Hand of Fate. Han kom även till Sverige och visade sin film, men jag måste säga att det var en stor besvikelse att se att så få gambier och andra visade sin support och gick och såg filmen när den visades i Stockholm, trots att vi vet att det bor tusentals gambier i Stockholm. Filmen vann senare utmärkelse i Afrika´s Oscar: NAFCA och vi som sett filmen kan lova att de som missade den gjorde en stor förlust. I år väntas filmen komma ut på dvd och vi hoppas verkligen att ni som missade den tar chansen att se den då.

Sverigepremiär: Filmen Hand of Fate
Nominerade till Afrikas Oscar NAFCA
Gambisk filmregissör får utmärkelse i NAFCA

Gambiska och senegalesiska skådespelare i Hollywood

UTVECKLING

Positiva nyheter om en driftig och uppfinningsrik ung gambier nådde oss också:

Med fokus på Afrika

 

HÄLSOVÅRD

Bistånd:

Afrikaada TeethSavers utbildar och bedriver tandhälsovård i Soma

Rädda Barnens rapport om hur farligt det är att få barn i olika länder, var ingen uppmuntrande läsning för oss med anknytning till Gambia:

Gambia ligger sämre till

Men i Senegal händer det positiva grejer i samma ämne:

Senegal erbjuder gratis hälsovård till små barn

 

ÖVRIGT

En stor nyhet i Sverige var när programmet Uppdrag Granskning visade hur ett flertal personer från Kamerun blev lockade till Sverige med löfte om arbete, för att senare inse att de blivit lurade på löften och inte kunde ta sig hem igen:

Lockade till Sverige av en oseriös arbetsgivare

Möjlighet att hjälpa kamerunierna

Det förekom också uppgifter och debatt om att gambier har den högsta skilsmässoandelen i Sverige:

Divorces in Sweden

.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Sist men inte minst så hittar ni alla Veckans Läsare och Veckans Bilder samlade på respektive länk här nedan.
Veckans Bild
Veckans Läsare

 

Slutligen vill vi, hela Redaktionen på thegambia.nu tacka våra läsare för att ni läst, kommenterat, spridit våra artiklar och gett oss synpunkter på hur vi kan bli ännu bättre. Vi vill gärna att ni fortsätter med det och om ni gillar våra artiklar nu, så är vi säkra på att ni kommer att bli ännu mer nöjda det kommande året 2014, då vi har många trevliga planer för er.

GOTT NYTT ÅR!!

Kiqi dumbuya minteh 4

fatou Lusi dec 2013
Fatou Lusi