Etikettarkiv: Kultur

Den traditionella huvudduken i modern tappning

Kvinnor på den afrikanska kontinenten har burit huvudduk i många år av religiösa och kulturella skäl, men även som ett statement. Traditionellt bärs de dock av äldre, oftast gifta kvinnor i många länder, medan man i andra länder främst bär huvudduk som en modeaccessoar.

Kvinnor i Västafrika med huvuddukar Foto: Fatou Touray, Afropé
Kvinnor i Västafrika med huvuddukar Foto: Fatou Touray, Afropé

Huvudduken är även ett vanligt inslag i ceremonier, såsom bröllop och begravningar i många länder. Sedan finns det de som bär det helt enkelt för att de har en ”dålig hårdag”, som ett snabb-fix, eller helt enkelt för att de känner sig vackra med huvudduk. I många fall används också huvudduk för att skydda håret från att ta skada, eller för att skydda en fin frisyr nattetid.

Unga, sydafrikanska kvinnor väljer ofta att bära huvudduk. En av de mest populära huvuddukarna på kontinenten är ”gele” från Nigeria. De kan skapas som mycket komplicerade huvudbonader och är vanligen stärkta så att materialet blir styvt, för att kunna behålla formen.

Om en yorubakvinna i Nigeria bär huvudduk kan det vara ett tecken på hennes civilstånd. Om ändarna är vända nedåt kan det innebära att kvinnan är gift och om de är vända uppåt, kan det innebära att kvinnan är singel.

I Sydafrika pågår en aktuell debatt om huvudduken (kallad doek på afrikaans) i företagsvärlden. Det blev känt att en nyhetsreporter för ENCA, en oberoende nyhetskanal, Nontobeko Sibisi, fått sitt inslag nedtaget från kanalen efter att ha burit huvudduk i sändning. Detta spreds i sociala medier och hashtaggar trendade med #RespekTheDoek och #DoekTheNewsroom under ett antal dagar nyligen. Reportrar från nyhetskanalen ENCA och både män och kvinnor från olika etniska grupper klädde sig i doek för att visa sitt stöd för den unga journalisten Sibisi.

Kanalen som först förklarade att deras klädkod på arbetet för journalister i TV inte tillåter huvudbonader under arbetet, har nu låtit meddela att man ska förnya sina regler om klädkoder. Många är dock kritiska till att arbetsplatsen inte följt tidsandan och menar att det handlar om intolerans mot svart kultur.

Xhosa kvinnor Foto: mike barwood
Xhosakvinnor Foto: Mike Barwood

”Att bära en huvudduk, som gift kvinna, är en del av min xhosa-kultur. I xhosa-kulturen, min kultur, måste en gift kvinna bära iqhiya, vilket är vad vi kallar den, runt svärföräldrarna. Detta ses som ett tecken på respekt. Svärföräldrarna kommer ofta och visar sin makoti (svärdotter) hur de vill att hon ska bära sin huvudduk. I mitt fall måste den alltid täcka mitt hår och mina öron. Min svärmor, som varit gift i mer än 40 år, bär den på samma sätt,” förklarar en xhosakvinna för BBC.

Många ser huvudduken som en återgång till det förflutna, men en ny generation kvinnor har nu återtagit användandet av huvudduken och många ser det idag som ett uttryck för att ”vara afrikansk”. Många kvinnor menar att de lägger in sin personlighet och blandar mellan gammal symbolik och modern identitet och på så sätt skapar en nyvunnen makt.

Kamogelo Seekoei, författare från Johannesburg, beskriver sin slöja som en krona:

”Bara en matriark vet att ett täckt huvud betyder drottning. Vi som svarta flickor firar vår existens som aldrig förr”, säger hon.

Huvuddukar av diverse modeller och syften Foto: Fatou Touray, Afropé
Huvuddukar av diverse modeller och syften Foto: Fatou Touray, Afropé

Hon säger även att ”Queening” är en term som används för att hänvisa till en social rörelse av svarta kvinnor från hela världen som omfattar svart skönhet och makt.

Sångerskan Miriam Makeba bar ofta alla möjliga huvudbonader Foto: Rob Mieremet / Anefo, Nationaal Archief
Sångerskan Miriam Makeba bar ofta alla möjliga huvudbonader Foto: Rob Mieremet / Anefo, Nationaal Archief

Några mer kända kvinnor som använt huvudduk i sitt yrkesutövande är Liberias president Ellen Johnson-Sirleaf, Afrikanska unionens (AU) Nkosazana Dlamini-Zuma, författaren Chimamanda Ngozi Adichie, sångerskan Miriam Makeba och politikern Winnie Mandela.

Huvudduken är dock även förankrad i rasistisk politik i Sydafrika och även som en symbol för klasskillnader och en persons sociala status.

Bland unga sydafrikaner har huvudduken dock blivit en populär modeaccessoar. Många kvinnor (och även män) bär huvudbonader av religiösa skäl. Både på kontinenten och i resten av världen.

Kristna i Israel Bild: Pixabay
Kristna i Israel Bild: Pixabay

Att många muslimska kvinnor väljer att täcka sitt hår med huvudduk är idag välkänt och kan variera mellan att ha en enklare huvudduk löst lagt på huvudet under bön, till att innefatta att bära en noga invirad huvudduk runt håret, eller delar av kroppen, eller hela kroppen. Tolkningarna är minst sagt breda. Det många tycks ha glömt är att även inom kristendomen har huvudduk varit vanligt praktiserat även i Sverige (i många länder praktiserar kristna det även idag). Gifta kvinnor dolde sitt hår i huvudduk tills för drygt 100 år sedan.

Synen på kvinnors hår omnämns i bland annat Första Korintherbrevets elfte kapitel:

”…en kvinna drar skam över sitt huvud om hon ber eller profeterar barhuvad. Det är samma sak som om hon hade rakat av sig håret, för om en kvinna uppträder barhuvad kan hon lika gärna ha håret avklippt. Men när det nu är en skam för kvinnan att klippa eller att raka av håret måste hon ha någon huvudbonad.”

Kristna i kyrka i Jerusalem Bild: Pixabay
Kristna i kyrka i Jerusalem Bild: Pixabay

Även när det blev mer allmänt accepterat i Sverige att kvinnor inte längre täckte sitt hår, så fortsatte man i många år att täcka huvudet med en huvudduk när man besökte kyrkorum. Även idag finns det kvinnor i Sverige som inte besöker kyrkor barhuvade eller baraxlade, även om det blir allt mer ovanligt.

Idag är det vanligt att de kvinnor som bär huvudduk gör det som ett statement och de bär dem ofta med stolthet och som en kulturell, religiös eller modeaccessoar.

Här ser du fyra, enkla sätt att knyta din huvudduk på:

För dig som vill lära dig knyta en gele, Nigeriansk stil:

Källa: BBC, SvD, Youtube

Fatou Touray

 

Mitt Afrika, ditt Afrika, vårt Afrika

Detta vill jag rikta till alla barnen som har sina rötter på kontinenten.
Kontinenten Afrika har många epiteter.
Mama Africa.
Den naturrika kontinenten.

Naturbild, Angola Foto: Pixabay
Naturbild, Angola Foto: Pixabay

När jag var liten kunde jag se och känna avsaknaden av Afrika många gånger och hemländerna Angola och Demokratiska republiken Kongo hos mina föräldrar. När jag var liten fick jag lära mig tidigt att vara stolt över vart jag kom ifrån, jag lärde mig i tidig ålder portugisiska som man pratade i Angola. Sedan lärde jag mig franska och lingala och portugisiskan försvann.

Jag lärde mig tidigt att lyssna på populärmusik från mina hemländer och även religiös musik. Det som för många kallas gospel, fast från mitt hemland. Artisterna var och är fortfarande Koffi Olomide, Fally Ipupa, Werrason, Papa Wemba, Frere Patrice, Charles Mombaya, L´or Mbongo och Makoma. Jag lärde mig att äta loso, pondu na makayabo, loso madesu na soso, kwanga och mikate.

Patrice Lumumba Bild: Collection IISG
Patrice Lumumba Bild: Collection IISG

Jag lärde mig att om jag ser en person från Elfenbenskusten, Gabon, Sydafrika och Eritrea så var vi fortfarande samma. Detta på grund av att förr i tiden fanns inte alla dessa länder i sin stöpta form. Jag lärde mig om politik i Afrika, jag lärde mig namn på Patrice Lumumba, Eduardo dos Santos, Mobutu Sesi Seko.

Jag lärde mig namn på idrottare LuaLua, Réne Makondele, George Weah, Samuel Eto’o. Nu i vuxen ålder är jag stoltare än någonsin för mitt ursprung, mitt land och min kontinent. Mina språk, min mat. Jag hoppas att min stolthet genomsyrar alla ni unga människor med rötterna från kontinenten.

Var stolt!

Mbote na bino

Collins Luther Zola
Collins Luther Zola

 

Familjedag i Skarpnäck

Bild: Fatou Touray
Bild: Fatou Touray

Lördag den 16 april 2016 hålls årets upplaga av ”Afrikansk familjedag”, vilken i år går i dansens tecken. Dagen anordnas av Afrikultur med stöd från Stockholms stad.

Dagen kommer att innehålla dansuppträdanden med traditionell dans från Guinea och Senegal. De mindre kommer att kunna dansa med Klara och Lejonet Leo till härliga rytmer och trummisar från Guinea.

Ett gemensamt familjedisco kommer att avsluta dagen med DJ Lalas från Ghana som kommer blanda populär musik från olika länder från kontinenten.

Utöver detta erbjuds bokbord, filmvisning, matförsäljning, sagostund och marknad.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Program:

Tid: Programpunkter:

12.00 Sagostund, biblioteket

12.30-15.00 Pyssel, biblioteket

14.00 Dansshow: Maskdans från Guinea

15.00 Danslek med Klara och Lejonet Leo

16.00 Dansshow: Sabar från Senegal

17.00-19.00 Familjedisco med DJ Lalas som spelar heta Afrobeats

12.00-19.00 Filmvisning: videoklipp med dans från olika länder i Afrika

När: Lördag den 16 april kl 12.00-19.00

Var: Skarpnäcks Kulturhus

Pris: Fri entré

Mer info: Eventet på Facebook och Eventet på Skarpnäcks Kulturhus hemsida och Afrikulturs hemsida

Fatou Touray

En fördummad debatt om sexuella övergrepp

Ingen har undgått debatten om de sexuella övergreppen. De flesta som skriver, såväl journalister, bloggare, krönikörer som facebookanvändare, hittar stöd för just sina favoritteser i det som hänt. Allra argast, eller ska vi säga nöjdast, är förstås Sveriges nationalister. Äntligen har de fått stöd för sin viktigaste åsikt av dem alla: ”Invandrare är farliga. Invandrare kan inte leva i Sverige, eftersom de är i grunden väsensskilda från oss etniska svenskar. Invandrare begår sexbrott mest hela tiden, för de hatar svenska kvinnor.” 

Och tongångarna i allmänhet har verkligen ändrats senaste veckan. Det har blivit en sorts oemotsägbar sanning att män från Mellanöstern, och då främst muslimer, överlag anser sig ha rätt att kränka kvinnor sexuellt. Det är ”en del av deras kultur”, framförs det, och den som säger emot ”blundar för sanningen”. Flera av mina nationalistiska följare på Facebook har triumferande framfört att jag som förespråkar en generös asylpolitik tycker det är bra med våldtäkt, eller att jag åtminstone är ansvarig – inte bara för det som hänt i Sverige, utan även i Köln. Jo. Det låter bisarrt, men det är inte de främsta tänkarna det handlar om. Men de är dessvärre representativa för den nya, självbelåtna på gränsen till euforiska stämning som nu råder bland dem som ”länge varnat för invandringens konsekvenser” – det vill säga Avpixlat, Fria Tider och SD med flera.

Foto: Afropé
Foto: Afropé

Jag är född i Karlstad på 60-talet, och förutom vissa enstaka finnar och jugoslaver fanns knappt några invandrare när jag var i tonåren – och jag och många med mig blir helt förundrade över hur det i vissa diskussioner framstår som om sexuella ofredanden av typen tafsande och blottande skulle vara ett helt nytt fenomen, som svenska, fulla killar inte ägnar sig åt. Som om det gick att gå på disco utan att riskera bröst- och rumpnyp. Som om inte killarna på torget, på konserter, på festivaler betedde sig precis så på den tiden som beskrivs idag, möjligen med undantag av det där med omringandet av offren. Som om inte våldtäkter förekom. Sexuella övergrepp förekom hela tiden, kan jag och fler med mig berätta. Och ingen jag känner polisanmälde någonsin. Vi är många som påpekar detta i nätdiskussioner. Svaret blir alltid att ”det går inte att jämföra”. Varför gör det inte det? Är det inte precis samma sak? Killar och män sextrakasserar inte normalt för att de hatar kvinnor. De gör det för att de vill, eller för att kompisarna gör det, och för att de inte respekterar kvinnor tillräckligt för att låta bli.

Det framförs på många ställen att Islam ”tillåter våldtäkt”. Men en troende muslim dricker inte alkohol. En troende muslim får, som Jaafar Al-Jabiri påpekar, inte ens vidröra en kvinna utanför familjen. Våldtäkt leder i många muslimska länder till avsevärt strängare straff än i Väst. Så nej. Islam tillåter inte våldtäkt.

Betyder det att det inte skulle vara sant att åtskilliga av de skyldiga i Stockholm, Köln och Kalmar hade sitt ursprung i Nordafrika och Mellanöstern? Inte alls Det stämmer säkert, även om det inte är hela sanningen. Det finns en kärna i det som framförs som är viktig att ta med sig. Vi har sexualundervisning på mellan- och högstadiet. Den som kommer till Sverige i 16-19-årsåldern missar denna, och det måste förstås lärare och personal på boenden ta ansvar för att bättra. De som begår brott ska förstås lagföras. Det finns också platser och kulturer i världen där kvinnor förtrycks och där sexuella övergrepp tolereras, och en del av dem som kommer hit har med sig den synen. Hur många de är vet vi inte. Men hade de varit i någon sorts majoritet bland ensamkommande hade vi sett en helt annan magnitud av problem. Det rör sig rimligtvis om en mycket liten del. Här behövs förmodligen en utredning göras, så relevanta fakta kommer fram.

Och det finns flera delar i den övriga rapporteringen som skaver. Oisín Cantwell drar fram flera exempel på ett överhettat debattklimat, där det som förut möjligen tystats ner nu istället överdrivs åt andra hållet.

Jag anser att vi istället för att överdriva synen på ”kulturer” bör diskutera ”subkulturer”. Jag menar att det spelar mindre roll varifrån människor kommer och vilken kultur de tidigare levat i, och större roll vilka sammanhang de lever i idag. Människor är flockdjur, liksom hundar och hästar, och särskilt i tonåren identifierar vi oss betydligt mer med den grupp vi känner att vi tillhör än det samhälle vi lever i. I en subkultur kan sexuella övergrepp och andra brott, som personerna var för sig annars inte skulle vara kapabla till, plötsligt bli acceptabla.

Fru Justitia. Foto: Fatou Touray, Afropé
Fru Justitia. Foto: Fatou Touray, Afropé

Vi minns filmen Jägarna, vi minns Ondskan. Vi minns mobbarna när vi själva gick i skolan. Och det är inte svårt att tänka sig att grupper av ensamkommande, eller grupper av gatubarn, som levat utan vuxenstöd under lång tid, på samma sätt skapat subkulturer med egna regler.

Det måste hanteras, både preventivt och reaktivt.

Men vi måste också sluta skuldbelägga samtliga ensamkommande, och vi får absolut inte låtsas att sexuella övergrepp är ett renodlat ”invandrarproblem”.

Slutligen måste vi sansa oss lite, och se helheten. Sexuella övergrepp är ett komplext problem, som existerat överallt i alla tider. Det är bra att det nu diskuteras. Men det är större än den ganska fördummade och populistiska debatt som nu förs, och vi kvinnor tjänar inte på att diskussionen reduceras till Avpixlatnivå.

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

Porträtt genom den västafrikanska linsen

The Metropolitan Museum of Art har öppnat upp dörrarna för en skildring av porträttfotografins etablering i Västafrika. En djup rotad föreställning har varit att kameran och fotografi endast tillhört besökande européer. Genom 80 verk på New Yorks femte aveny bevisas nu motsatsen.

Unknown Artist (Senegal) Two Girls, Indoors, ca. 1915
Unknown Artist (Senegal) Two Girls, Indoors, ca. 1915. Visual Resource Archive, Department of the Arts of Africa, Oceania, and the Americas

Utställningen In and Out of the Studio: Photographic Portraits from West Africa återger 100 år av porträttfotografi. Många av verken tagna mellan 1870 och 1970, fotografier, vykort, negativ, har aldrig tidigare visats. Fotograferna variera från etablerade till amatörer, några av de medverkande är, Seydou Keïta, J. D. ‘Okhai Ojeikere och Samuel Fosso samt mer okända som George A. G. Lutterodt, the Lisk-Carew Brothers, and Alex A. Acolatse. Porträtten är tagna i och utanför studios på platser från Senegal till Camerun, Mali till Gabon.

CNNs reporter Thomas Page beskriver utställningen som stark och rörande. Besökaren får följa med på en resa som speglar flera sidor, från den dåvarande metropolitiska överklassen till landsbygdens fattigdom. Konstkuratorn Yaelle Biro berättar för CNN hur de tidigaste verken från städer i Ghana, Senegal och Togo visar en gripande bild som skiljer sig avsevärt från det kolonialistiska styren porträtterade under samma tid.

Fotografins bakgrund i Västafrika

Museet beskriver hur fotografin anlände till Afrika under 1940 talet och applicerades då på lokal nivå enligt dåtidens stilistiska porträtt traditioner. Vid 1880-talet hade västafrikanska, europeiska samt afroamerikanska fotografer etablerat temporära samt permanenta studios längst Atlantens kust. Kundkretsen var vid denna tid främst den lokala eliten. Under 1900-talet växte fotografin allt mer, till början främst i betydande stadskärnor. Här kom den att bli ett verktyg i individers självidentifikation samt hur denna porträtterades utåt. Under 1950-talet till 1970-talet genomgick många länder en omfattande förändring, från kolonisation till självstyre. Fotografin ökade i takt med detta och kom nu även att sträcka sig utanför städerna. De nya kunderna var den allt mer etablerade afrikanska medelklassen, vilka tagit intryck av den internationella marknaden av film och tidningar. Fotografin gav inblandade parter en möjlighet att porträttera sin vision av modernitet, något som ständigt förändrats. En marknad hade skapats där afrikaner kom att bli producenter, konsumenter och främjare av fotografi.

Vägarna förbi New York? Passa på och besök Metropolitan Museum of Art. Utställningen avslutas den 3 januari 2016. På plats finns även möjlighet att ta del av utställningarna Kongo Power and Majesty samt The Aftermath of Conflict.

Seydou Keïta (Malian, 1921/23 – 2001) Reclining Woman, 1950s-1960s
Seydou Keïta (Malian, 1921/23 – 2001) Reclining Woman, 1950s-1960s. Gift of Susan Mullin Vogel, 2015 ©Keïta/SKPEAC

Alla fotorättigheter tillfaller Metropolitan Museum of Art om inget annat anges.

 

Nadina Rosengren
Nadina Rosengren

Lär barnen lekar, sagor och sånger på Mandinka

Språket Mandinka, eller Manding, är ett språk som talas av Mandinkafolket. De finns utbredda i Senegal (till stor del i Casamance-regionen), i hela Gambia och i norra Guinea-Bissau till stor del, men även i Mali, Guinea, Elfenbenskusten, Burkina Faso, Sierra Leone, Liberia, och Tchad. Mandinka är den största etniska gruppen i Gambia. 2006 gjordes en beräkning att cirka 1.3 miljoner människor talar Mandinka.

Sousou och Maher Cissoko har en lek- och musikstund med barn Foto: Fatou Touray, Afropé
Sousou och Maher Cissoko har en lek- och musikstund med barn Foto: Fatou Touray, Afropé

I Sverige finns det många från Mandinkafolket som med fokus på att lära ut språk och traditioner till barn uppvuxna i Sverige. De som är mest kända i Sverige just nu, är troligen paret Maher och Sousou Cissoko, som vi skrivit om vid flera tillfällen tidigare. De turnerar världen över med konserter, men de har också sångstunder tillsammans med barn.

Sedan har vi även Kebba Sonko, som under många år i Sverige har gett ut barnböcker på både Svenska och Mandinka, men som också lär ut pedagogiska lekar, har gett ut CD-skivor, samt sånger och dikter. Allt detta kan du ta del av på Kebba Sonkos hemsida där mycket material finns upplagt och kontaktuppgifter om du vill veta mer. Kebba Sonko har under många år samarbetat med Studiefrämjandet. Du kan läsa mer om Kebba Sonkos verksamhet på Skolverkets hemsida HÄR!

Om du är intresserad av att lära dig språket Mandinka, så är det lättaste sätter troligen att lära det av någon Mandinkatalande, men om du inte har den möjligheten, så finns det hjälp på andra håll. Googla gärna för att hitta alternativ som kan passa dig. Tills vidare kan du lära dig några enklare fraser i ett litet rörigt klipp här:

Mer ingående information på engelska om Mandinka kan du finna HÄR!

Fatou Touray
Fatou Touray

Afrikansk familjedag i Stockholm med fri entré

Afrikansk familjedag? Ja, på söndag är det dags för alla familjer som vill ta del av afrikansk kultur, egna berättelser, sagostund, modevisning, lekar och mycket annat, att samlas på Etnografiska museet i Stockholm. Ta med familjen och varför inte några andra barn och kom till träffen med en massa olika programpunkter.

Var: Etnografiska museet

När: Söndag 19/4 kl 11-17

Fri entré

Afrikansk Familjedag Bild: Arrangörernas poster
Afrikansk Familjedag Bild: Arrangörernas poster

Program:
11.30-12.00 Familjevisning: Sundi Mongo – en by i Kongo, plan 3
12.00-12.45 Presentation av boken och utställningen ”Egna röster, egna bilder – när somalier själva berättar”, Stolpesalen
12.30-13.00 Sagostund – vi läser boken: Den stora tävlingen av Petra Szabo och John Kilaka, Mytteatern, plan 3
13.10-13.50 Modevisning – Zimbo Chic, Stolpesalen
14.00-14.20 Danslek med Klara och Lejonet Leo, Stolpesalen

14.30-15.00 Dansshow från Guinea, Stolpesalen
15.00 Prisutdelning – tipspromenaden, Stolpesalen
15.15-16.35 Zarafa: filmvisning, Stolpesalen

11.00-17.00 Bokbord och minimarknad i Gallerigången
11.30-17.00 Utställning: Egna röster, egna bilder – när somalier själva berättar.

11.30-17.00 Utställning: Justa Africa presenterar satsningen STOCKHOLM2DAY
11.00-15.00 Pyssel och smyckestillverkning i Verkstaden, materialkostnad 50 kr

11.30-14.30 Afrika-tipspromenad

Arrangeras av Afrikultur i samarbete med Etnografiska museet. Med stöd från Stockholms stad och ABF
Mer information kan du finna HÄR!
Fatou Touray
Fatou Touray