En författare som vill väl och som bjuder på ett färgstarkt och livfullt språk och viktiga teman. Ändå räcker det inte hela vägen för ”Little Bee”.

Jag har höga förväntningar på ”Little Bee” av Chris Cleave. Bokens huvudperson sägs vara en nigeriansk flicka, som söker asyl i England efter att ha jagats bort från sin familj och by, allt och alla utplånade av ett oljebolag. Hon flyr från hembyn tillsammans med sin storasyster. Systern dör dock en kvalfull död på stranden, medan Little Bee räddas av ett semestrande brittiskt par, på ett synnerligen okonventionellt sätt.

Men eftersom hon är vittne till massmordet i byn inser hon att många vill se även henne död så hon smyger ombord på ett lastfartyg med destination England. Och låses in på flyktingförläggning vid ankomsten.

Jag tycker om det rika språket, främst i upptakten. Det skvätter berättarglädje lång väg. Och det märks att författaren vill väl, han vill belysa flyktingproblematiken, han vill ge de asylsökande ett ansikte för gemene man. Men. Vartannat kapitel handlar om Little Bee och vartannat om kvinnan i det engelska paret. Vi kastas alltså mellan flyktinghelvetet och den engelska damens intrikata otrohetsaffär. Och under första halvan av boken begriper man inte alls vad de två ens har med varandra att göra. Diskrepansen är för stor, det hela står en upp i halsen och inte ens charmiga Little Bee förmår riktigt fånga en.

Den engelska damens liv beskrivs så detaljerat – intriger på tidskriften där hon jobbar, älskarens förhållande till sin fru, sonens besatthet av sin Batmandräkt – att hon snart har tagit över rollen som huvudperson. Little Bee blir något slags bihang och berättelsen tappar fart betänkligt.

Det är först i sista kapitlet författaren åter fullt ut fokuserar på Little Bee. Då i en slags heroisk och osjälvisk offerroll. Tyvärr.

Har du boken framför dig och ligger redan i hängmattan? Läs den då. I annat fall, läs förslagsvis något av Chimamanda Ngozi Adichie, som skrivit både mycket och bättre på liknande teman.

Betyg: Tre av fem möjliga