Etikettarkiv: livet

Black Moose: Ett nytt år

Mycket har hänt i mitt liv som gjorde att jag var tvungen att ta en paus från skrivandet på grund av stress och sömnbrist. Har förlorat många nära och kära under 2015 och jag hann inte ens känna efter hur jag egentligen mådde. Struntade i att känna efter och körde på mitt race utan att bearbeta det hela.

IMG_0805
Musa ”Black Moose” Foto: Puzzle Prod

Man mådde inte bra inombords för fem öre och varje gång jag skulle upp på scen så var det jobbigt som fan! Men hade inget annat val än att bita ihop och köra. Istället för att sitta och tycka synd om mig själv så gjorde jag nåt åt saken, vilket ledde till att jag började träna igen. Nu så tränar jag varje dag och det fick mig att må bra i själen igen. Allt jag hade inom mig kände jag att jag fick ut genom att träna, till exempel springa, lyfta skrot, boxas, sparka boll och simma. Jag har också lärt mig att livet går vidare no matter what!

Att stå och stampa på samma ställe hela tiden går inte! Många saker i livet har jag haft svårt att släppa men jag fick en tankeställare och insåg att det är dax att släppa saker Musa. Folk fortsätter med sina liv och lever vidare ändå. Det som har tagit mest på mig är alla skottlossningarna och knivdåd. Många vänner och gemensamma vänner har man förlorat under 2015 och nu igen 2016, något som suger ordentligt. En människas liv är inte värt nåt nu för tiden. Att ta livet av en människa är det värsta jag vet och speciellt när man kunde ha löst allt genom att sätta sig ner och prata!

Alla kanske inte har samma tur som mig att få resa runt och jobba med det jag älskar som mest. Förstår mig inte på vissa människor som alltid ska förstöra för nån annan som det går bra för i livet, om du nu vill leva på samma sätt som du ser någon annan leva, gör som han gjorde och fucking KÄMPA!! Ingenting kommer gratis i livet! Om jag hade vetat innan att jag skulle bli den jag är idag så hade jag fan inte kämpat nånstans! Bara legat hemma, ätit chips och väntat på att nån ska boka mig. Det är dax att vi tar ställning för detta nu idag innan det blir värre, för just nu som det ser ut i Sverige när de gäller våra ungdomar så är det katastrof!

Musa Jallow DJ Black Moose
Musa Jallow
DJ Black Moose

Recension: Ken Rings bok Livet

Ken Ring är en i raden av hiphopartister som kommit ut med en självbiografisk bok: Livet. Boken berättar om Ken Rings sorger, glädje, musiken, familjen och mycket annat, samtidigt blottar sig många känslosamma händelser och det är svårt att inte känna stark empati med artistens liv och bakgrund.

Ken Rings bok: Livet
Ken Rings bok: Livet

Det har också kommit en del kritik mot att unga personer skriver självbiografier mitt i livet, eller ibland till och med i början av livet. Det har jag inga problem med, jag tycker det kan vara särskilt intressant att läsa självbiografier från de som just står mitt uppe i livet.

Ken Rings bok är både naken och ärlig på många sätt. Han är inte rädd att lufta delar som många hellre skulle ha gömt i någon vrå och hoppats att de skulle falla i glömska. Det finns vissa delar jag är starkt kritisk mot och andra delar jag tycker mycket om. Att Ken svär en hel del i sin bok, kan jag köpa. Det är en del av honom och hans sätt att uttrycka sig. På så sätt blir det mer ”äkta”. Hälften av svordomarna hade dock varit nog… En annan del som är genomgående och störande är den nästan monotona upprepningen av N-ordet. Det kanske inte är skrivet för att provocera, men det blir lätt att dra den slutsatsen då ordet upprepas till förbannelse. Ken Ring berättar varför N-ordet inte stör honom själv eller känns kränkande för honom och den förklaringen köper jag rakt av. Det jag tycker är svårare att förstå är att Ken Ring, i likhet med många andra inte kan visa den hänsyn och respekt det skulle innebära att avstå från detta ord, till förmån för så många afrosvenskar i vårt land som faktiskt tar illa upp och känner sig kränkta av ordet.

Därefter har jag i stort sett bara positiva upplevelser av själva innehållet i boken (även om ovanstående tog bort en del av det positiva). Det jag trodde skulle vara en hyllning till droger och kriminalitet, blir dels en motsatt effekt och dels så är det lätt att förstå beroendeproblematiken runt beroende, social utsatthet och kriminalitet. Beroendet är en ständigt närvarande familjemedlem för Ken Ring. Kanske skulle jag, som flerbarnsmamma ha önskat ett lite tydligare avståndstagande till droger, men det finns ingen försköning för droger eller kriminalitet, utan Ken tycks ha en god insikt över dess förödande konsekvenser.

Den senare delen av boken är en fantastisk hyllning till Ken Rings mammas hemland Kenya. Beskrivningen av kulturkrockar, känslan av att ”hitta hem”, i dubbel bemärkelse, när Ken som vuxen besöker Kenya och bestämmer sig för att bygga hus där, är välgörande. Den berättar om en kärlek till ett land där Ken Ring har rötter ifrån, men dittills haft en rädsla och visst förakt för. Hur de känslorna övergår till känslor av kärlek, respekt och trygghet är en vacker och kärleksfull beskrivning. Där känns det också som det blir en tydlig brytpunkt för Ken Ring, där han väljer på ett mer medvetet sätt att lämna ett destruktivt liv och leverne och byta ut det mot sina rötter, känslan av att höra hemma, känslan av lugn och att det faktiskt finns en plats där han är betydelsefull för annat än unga fans och löpsedlar och svarta tidningsrubriker.

Boken tydliggör att Ken Ring varit en riktig kämpe inom sitt artisteri och att han aldrig backat från att gå sina egna vägar. Han tydliggör också att han fått kämpa för att komma dit han är idag. En av Sveriges allra största hiphopartister.

Boken är spännande, men också mycket känslosam. När han berättar om hur hans liv förändras efter att kusinen förlorar sitt barn, går det inte att hålla ett öga torrt. En djup insikt om privilegier och utveckling blir uppenbar när Ken Ring beskriver flera personliga upplevelser runt detta. Att Ken Ring är en mogen man och pappa är det nog många som ifrågasätter, men när man läser denna bok blir många djupa tankar runt föräldraskap och att vara vuxen tydliga.

En naiv och bortkommen pojke har växt upp till en man som vill axla sin ansvarsfulla föräldraroll och jag tror att han är där. Att Ken Ring har arbetat hårt, fått ta konsekvenserna från dåliga livsval och att han fått kämpa väldigt mycket i motvind är tydligt. Mycket skratt lockas också fram mellan varven. När Ken Ring beskriver hur han satt och ringde upp alla som beställde hans skiva för att sedan personligen skicka ut den, varpå ryktet spreds att Ken Ring själv ringde upp om man beställde hans skiva och beställningarna strömmade in. Ja, då är det svårt att inte skratta högt.

Något som ringer i mina öron genom hela boken är att två svarta män i Sverige, genom sitt kändisskap som hiphop artister nu har fått möjlighet att skriva självbiografier där de berättar om att de växt upp på gatan i Stockholm i modern tid. Att de dessutom gjorde det under en tid när bostadsbristen och arbetslösheten var mycket lägre än den är idag. De jag syftar på är alltså Ken Ring och Ison Glasgow (vars bok ”När jag inte hade nåt”, som vi nyligen recenserade HÄR). Två nu vuxna män som växt upp i en social och ekonomisk misär på gatorna i Stockholm. Hur många fler afrosvenska barn har växt upp och växer idag upp på gatorna i vårt land?

Soundtrack till boken kan du se och höra här:

Den första delen av boken är mycket svagare än den senare, vilket drar ned betyget en del. Boken får tre av fem i betyg av mig, men den är absolut värd att läsa.

Ett signerat exemplar av Ken Rings bok Livet, kan du beställa HÄR! Ken Rings hemsida finner du HÄR!

betygbetygbetyg

 

Fatou Touray
Fatou Touray

Krönika: Vart är jag på väg?

Ibland önskar jag att jag kunde vara på flera ställen samtidigt, det finns så mycket i livet man vill hinna med. Just nu befinner jag mig på Jamaica sen cirka tre veckor tillbaka och jag har det riktigt nice här. Jag har rest fram och tillbaka till Jamaica sedan 2010, har stannat mellan 1-3 månader vid varje tillfälle och nu är jag här på min elfte resa. Wow, vad mycket pengar jag har spenderat på denna lilla ö när jag tänker efter! Å andra sidan hade jag nog inte kommit tillbaka om jag inte hade älskat det så mycket och jag hade inte heller varit den person jag är idag om det inte hade varit för alla upplevelser jag varit med om här. Jag kan kortfattat säga att jag blivit mer självständig, starkare och lärt mig uppskatta saker på ett annat sätt.

Vendela Blackout Foto: Privat
Vendela Blackout Foto: Privat

När jag säger att jag varit med om mycket menar jag både bra och dåliga upplevelser såklart! Jag har (tillsammans med Binta, min bästa vän och danspartner som alltid åker tillsammans med mig till Jamaica) träffat underbara människor som har haft stor inpact i mitt liv på olika sätt. Jag har även utvecklats dansmässigt bara av att vara här, andas och leva bland dancehall-folket har lärt mig så sjukt mycket om kulturen, jobbat med människor och artister som jag aldrig ens kunnat drömma om, uppträtt på Jamaicas största events och festivaler, eller bara hänga vid ett hemligt vattenfall med ett gäng sköna människor. Samtidigt som vi har haft inbrott i både bil och lägenhet, nära ett flertal trafikolyckor, sjukdomar och besök till sjukhus (inte direkt någon trevlig syn), vänner som blivit mördade och stulet pass vilket gjorde att vi blev fast 2 månader utan pengar, bodde uppe i ett berg (i ett hus såklart), och väntade på att få ett nytt pass skickat till oss (det är en helt galen historia i sig), och för att inte tala om hur många flygplan vi missat, väskor som försvunnit… Ja, the list goes on, but still I´m back here again.

När jag inte är på Jamaica så är jag just nu i New York (sedan april 2014). Ännu ett ställe jag älskar. Jag har ju inte hunnit vara där lika länge och livet ser ju inte heller likadant ut där som på Jamaica. Där känns livet lite mer seriöst, det känns som en blandning av Sverige och Jamaica. I Jamaica kommer man undan med mycket. Blir man stoppad av polisen med en passagerare för mycket eller kör lite för fort, så kan man alltid prata sig ur så länge man ler lite eller när dom ser att man är från Europa, alltså det känns i många fall som ett land man kan ta oseriöst många gånger, medan Sverige går efter regler och lagar men det får systemet att fungera (i det flesta fall). Jag har många ”måsten” i Sverige, vilket jag inte har i New York på samma sätt heller eftersom jag inte är en medborgare och är där på studentvisa, så det ända jag måste göra är att gå och dansa ett visst antal timmar i veckan så är jag good. Vilket också gör att jag har mer tid att göra vad jag vill; dansa, gå ut, träffa vänner med mera, men åter igen är det för att jag inte heller lever the real struggle som de flesta gör.

Jag har alltid undrat varför folket i NYC alltid ser så slitna ut, och jag fick nyligen reda på att dom tjänar cirka 8 dollar i timmen! Wow, det är ingenting! Det fick mig att börja tänka ännu mer på livet. Vart ska jag ta vägen? På riktigt.

Jag ser Sverige, Jamaica och New York som ”hem” på helt olika sätt. Sverige är jag uppväxt i, det är bra på många sätt – säkert och tryggt, speciellt när man ska skaffa famlij. Det finns stöd och hjälp för det mesta och skolan är gratis, precis som sjukvård med mera. Den lyxen finns inte i varken Jamaica eller New York. Samtidigt som jag aldrig riktigt trivts i Sverige när det kommer till att göra roliga saker och leva det liv jag vill. Det som faktiskt fått mig att ha kul och Sverige är nog allt som kretsat runt dansen. Men det är också dansen som fått mig att se världen. Men samtidigt skulle jag aldrig vilja bo på Jamaica året runt om det inte var för vädret och om det var lönsamt karriärsmässigt. Hade jag aldrig varit så intresserad av dancehall hade jag nog aldrig satt min fot på Jamaica, och en dröm jag haft från jag var liten (när jag kollade på MTV istället för barnprogram) har varit att bo och dansa i New York. Sen har jag rest mycket, speciellt i Europa och jobbat med dansen, träffat mycket människor och sett länder jag verkligen inte skulle vilja bo i.

Jag har funderat så sjukt mycket på var jag vill befinna mig och varför. Skulle jag leva för nuet skulle det spikat vara New York, men tänker jag framåt skulle det kanske inte vara det. Inte för att jag inte trivs, men frågan är om allt mission som kommer behöva göras är värt det, som att till exempel betala en förmögenhet för ett visum som i sin tur har en massa regler för att sedan i slutändan flytta tillbaka till Sverige när det är dags för familj endast för alla fördelar och för att jag vet att de är ett safe land. När folk hör mig diskutera dessa saker får jag oftast bara höra ”men shit du är bara 23, lev livet och sluta tänk så mycket, det kan du göra sen”. Men jag har levt mitt liv since way back, och varit med om en hel del, festa och glida runt är inte riktigt vad jag vill göra. Jag vet inte vart jag ska… men jag ska komma dit!!

Vendela Blackout
Vendela Blackout