Etikettarkiv: los angeles

Svarta ansikten på vita väggar kan rädda liv

I ett vitt rum hänger rosa, orange, och gula gerberor från taket. I svarta ramar hänger porträtt av svarta män och kvinnor bland färgglada blommor och växter mot den vita väggen. Hans namn är Brandon Stanciell men han är mer känd som TheManWhoLovedFlowers på Instagram, där han har över 10 tusen följare. I helgen fick jag äran att vara en del av hans utställning som ägde rum i Los Angeles. En utställning som påminde mig om varför representation av den icke normativa kroppen är ytterst viktigt.

IMG_4491Det var på instagram som Stanciell för några veckor sedan tog kontakt med mig angående en fotografering. Några veckor senare stod hans vänner, familj och fans samlade i ett galleri för att se hans första solo utställning The Man who Loved Flowers och porträttserierna Here, Take These och The Boys Who Loved Flowers.

Fotograf: Veronica Odetunde
Fotograf: Veronica Odetunde

När jag gick där med min kompis bland bara svarta människor som prydde väggarna så slog det oss. Detta är typ historiskt. Vi har aldrig varit i ett rum där alla ser ut som oss eller där vi känt sån stor tillhörighet. Vi kände oss för en gångs skull hemma.

Så länge jag kan minnas har jag alltid uppskattat konst och kreativitet. Jag tyckte om att gå på museum och utställningar men jag kände mig aldrig hemma. Precis som med media så såg jag aldrig mig själv i några av målningarna. Jag kunde inte relatera.

Den känslan jag fick när jag lämnade galleriet igår var obeskrivlig. Vi hade alla samlats, alla olika typer av människor med olika nationaliteter och delar av staden. Oavsett hudfärg så tror jag att vi alla kunde enas om att det var större än bara en utställning. Representation är så himla viktigt. Och igår så insåg jag verkligen hur viktigt det är. Det gjorde någonting med mig, den kraften jag fick efter att ha sett mitt ansikte, mina svarta bröders ansikten hängandes mot den vita kala väggen var så otroligt stark.

Fotograf: Suvi Nwoko
Fotograf: Suvi Nwoko

Tänk om jag hade fått höra om svarta poeter, filosofer, teoretiker, uppfinnare, konstnärer eller författare när jag växte upp. Då hade den kraften som jag kände igår funnits med mig under hela min existens. Men tyvärr så har det inte varit så. Inte ens i närheten. Det enda jag har fått höra är att mina nigerianska förfäder var slavar. Och att i min mammas thailändska kultur så vill kvinnorna inget hellre än att gifta sig med en svensk rik man för ett hopp om ett bättre liv. Dessa historier har jag hört i omgångar och de har format mig och mina systrar och bröder i vår syn på oss själva och vad vi är kapabla till.

Under mina 23 år så jag har aldrig känt sånt hopp som jag gjorde igår. Att en bild på svarta kroppar i positiv skildring kunde rädda mig säger mycket. Representation av alla typer av människor i media är ytterst viktigt. Inte bara svarta kroppar, utan även tjocka kroppar, kroppar som är unika och bär på historier som den normativa vita, smala, långa kroppen inte bär på.

Jag har alltid tänkt att vi alla föds med ett syfte. Igår såg jag meningen med mitt liv som en uppenbarelse. Jag vet inte exakt hur men på något sätt måste jag se till att kvinnor som jag, män som min pappa och människor som mina vänner som är så långt ifrån den normativa bilden av vad skönhet betyder ska bli representerade på ett respektfullt sätt. För visst är vi representerade, i kampanjer som visar svältande barn i Afrika, på efterlyst där grabbgäng rånar och misshandlar oskyldiga medborgare eller i memes på sociala medier där svarta unga tjejer skakar på rumpan i nästan inga kläder i hopp att bli upptäckta, (eller räddade).

Fotograf: Veronica Odetunde
Fotograf: Veronica Odetunde

Igår insåg jag att representation räddar liv. Det kommer att rädda spruckna , självdustruktiva, hopplösa själar. Kommunikations teoretikern Kenneth Burke sa ”identification is more powerful than persuasion”. Att känna igen sig själv i någon annan är den största motivationen. Att se den man vill vara på TV och att se att denna personen ser ut som dig själv är att rädda livet och hoppet på de kommande generationerna.

Om du har vägarna förbi Los Angeles innan den 11 Juni, besök denna utställning. Den räddade mig från att fastna i fällan där man hamnar när man inte har hopp. Hoppet som togs från mig när jag var yngre, då jag ständigt blev påmind om att människor som ser ut som mig enligt historien vi lär oss i skolan har det svårare att lyckats i livet.

En svarta kropp i en svart ram, mot en vit vägg gav mig hopp. Flera positiva representationer i media av kroppar som skiljer sig från normen kan rädda liv.

Bilder från utställningen The Man Who Loved Flowers av Brandon Stanciell även kallad TheFlowerpapi:

Detta bildspel kräver JavaScript.

För att se mer från Stanciells verk besök:

Themanwholovedflowers på Tumblr

Themanwholovedflowers på Instagram

www.Heretakethese.us

För att donera till Stanciells kommande projekt: Besök hans GoFundMe-kampanj HÄR

 

Veronica Odetunde
Veronica Odetunde

Aminatahs musikresa – del 4: Med fötterna i Los Angeles och hjärtat i Gambia

Foto: Privat
Foto: Privat

När jag var 19 år gammal flyttade jag till Los Angeles för att plugga musik på Musicians Institute i Hollywood. Det var drömmen. Själva skolgången var helt fantastisk. I varje hörn och kant av skolan ljöd musik från olika instrument, röster och takter i olika genrer och skalor. De flesta eleverna var ungefär lika gamla som jag så vi umgicks även på fritiden, formade små olika band, repade, giggade och drog fram gitarrer med allsång vid poolsidan under Kaliforniens eftermiddagssol.

I Los Angeles finns det så mycket musiker att folk tvingas slåss om spelningar vilket klubbägare och arrangörer har lärt sig att utnyttja. De har ett koncept som kallas ”Pay to play” vilket går ut på att man måste sälja ett visst antal biljetter för att man ens ska få gå upp på scenen. Oftast ska man sälja runt 40 biljetter och ofta får man behålla vinsten för överskottet. Så självklart går det att tjäna pengar själv och självklart är det ju roligare att uppträda framför en stor publik än för ett fåtal människor. Problemet ligger mest i att musikbranschen blir mer av en kamp då artisterna och banden ska agera sin egen manager, assistent, säljare, promoter, distributör och samtidigt hinna med att repa, skriva och uppträda. Man investerar så mycket tid, energi och pengar i sig själv för att man är en produkt, även om man inte ska vara en ”sell-out”. Det är faktiskt rätt flummigt att det fanns en tid då jag funderade på om jag skulle lyckas dra ihop 40 gäster till min kommande show. Delvis för att det numera handlar om tusental, men sen får det mig också att fundera på folks engagemang. Vi är så otroligt dåliga på att supporta våra vänner när de uppträder och jobbar mot sina drömmar. Vi har nog alla sagt något i stil med ”var är min gratisbiljett/finns det gästlista/var är min gratisskiva” och så vidare. Jag kommer inte ihåg sist jag köpte en skiva och fast jag har bättrat mig på att gå på konserter så tror jag inte att jag har betalat för en spelning sedan Whitney Houstons korta comeback.

Foto: Privat
Foto: Privat

Los Angeles var jobbigt, det var dyrt och alla letade efter olika sätt att synas, att sticka ut, att lyckas. Från gatumusikerna till de som ändå kunde fylla en mindre nattklubb. Man kämpade rätt hårt för att bibehålla en viss image, man var en fattig student men skulle verka framgångsrik. Så istället för att köpa mat och istället för att ha ordentliga möbler i ett bekvämt boende, investerade man samma pengar på snygga kläder, smink, en flashig mobil och kanske till och med en bil som man knappt hade pengar till att fylla upp med soppa. Alla gjorde likadant. Fake it until you make it.

Dagen jag bestämde mig för att flytta tillbaka till Stockholm blev otroligt känslosam. Det kändes som att många drömmar gick i kras. Att en investering i en viss utbildning kanske inte hade lönat sig som jag hade velat men jag tröstade mig med att jag helt enkelt får satsa på ett annat land, en annan musikscen som jag inte längre är helt van vid men som i slutändan blir ett nytt äventyr. Jag hade trots allt byggt upp tre år av minnen, erfarenheter och kvalifikationer. Jag hade också byggt upp en rätt stor skuld till CSN haha, men smakar det så kostar det. Så här i efterhand känner jag att det var värt varenda öre. Jag är liksom jag, på grund av de besluten jag tog då. Jag är liksom lycklig.

Förra veckan satt jag och pratade i telefon med min syster som numera bor i Los Angeles, vi diskuterade hennes kommande födelsedag och mixning samt mastering av min kommande platta. Det har varit svårt att hitta någon i Gambia som förstår sig på min röst och de flesta i Sverige som hade kunnat göra det var otroligt upptagna. Min syster föreslog en av mina producenter Mark som bor i Los Angeles. Efter att ha talat med honom om det hela så bestämde vi oss för att det nog var bäst att jag var på plats för mixningen så att det skulle gå lite snabbare och så blev det. Tre dagar senare satt jag på ett plan till USA och det passade sig väldigt väl att min systers födelsedag inföll under samma period. Vi körde några intensiva dagar i hans lilla oas där vi tog oss igenom hela plattan och lyssnade, fixade, trixade och ja, mixade.

Foto: Privat
Foto: Privat

Nu sitter jag här i Miracle Mile och skriver, tänker och drömmer mig tillbaka till en tid då det enda självklara hemmet var just Kalifornien. Delvis för att musikscenen är så mycket vidare, vädret är underbart, många av mina nära bor här och även att folk generellt sett är så mycket gladare. Men samtidigt längtar jag hem, för jag har allt det där hemma… hemma i Gambia. Så jag längtar tillbaka till Sverige, så att jag kan komma tillbaka till Gambia där musikscenen är uppskattad, vädret är underbart, där jag har många nära och kära och där folk generellt sett är mycket gladare. Glada för vad de har, femman i plånkan, maten på bordet, taket över huvudet och pussen från sin partner vid den långa arbetsdagens slut. En helt omaterialistisk, osjälvisk och framförallt – genuin, lycka.

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh