Etikettarkiv: m-ordet

Afropés adventskalender – Lucka nummer 22

Idag är det den 22 december och Afropé öppnar sin tjugoandra lucka i lucköppningen!

lucka 22I den här luckan vill jag öppna en artikel som du som följt Afropé länge, säkert redan har läst. Den är nämligen en av våra mest lästa artiklar. Däremot tycker jag det finns många anledningar till att lyfta den igen. Det är artikeln som handlar om m-ordet. Vår andra chefredaktör Kiqi skrev en faktafylld, känsloladdad och mycket intressant krönika om ämnet och den har med all rätt fått en enormt uppmärksamhet både på tidningen och utanför.

Få artiklar gör mig så glad när jag ser den spridas i mitt flöde i sociala medier, som just detta. För jag vet att den ger många kunskap om ett ämne, ett ord, som inte fått mycket uppmärksamhet i Sverige och som vi var många som länge var okunniga om. Såna här artiklar gör mig så glad och stolt att få arbeta med den här tidningen. Jag vet nämligen att de gör skillnad.

Om du är en av få som missat den så kan du läsa den här, men vad du gör, LÄS DEN:

Jag vill inte definieras utifrån hur mycket svart eller vitt blod jag bär på

Lucköppningen kommer att fortsätta och vi räknar ned till julen tillsammans.

Fatou Touray

Att använda n-ordet och m-ordet ute i kulisserna

Det finns regler. Regler för hur man bör prata med och om en vit person, en svart person, en blandad person och för att fortsätta använda stereotyper, en gul och en röd person.

Arkivbild: Fatou Touray, Afropé
Arkivbild: Fatou Touray, Afropé

Det finns regler för hur man kulturellt och politiskt korrekt uttrycker sig. Regler jag inte nödvändigtvis tror på. Regler som vi anpassar då vi är i olika sammanhang. Ni vet, som när det bara sitter vita runt omkring ett bord och någon ”klantigt” utbrister ett rasrelaterat ord med negativ klang och alla skrattar utan att lägga fokus på mer än innebörden av historien. Den situationen, jämfört med om det nu skulle råka sitta en person som direkt associeras med ordet i fråga i samma sällskap. Plötsligt vänds uppmärksamheten mot denne person och historien som berättades rinner snabbt ut i sanden i någon form av rädsla att vara ”en sån’ där rasist”.

Jag vet. Jag är ofta just den personen. Jag måste flina och byta samtalsämne för att diskussionen inte ska bli en sådan där ”nu pratar vi om vad man får och inte får säga”-diskussion.

Du, du som oftast sitter i situationer där din så kallade folkgrupp eller yttre synliga etnicitet är normen, du som stammar lite när du ska beskriva en person som mig – det varierande resultatet brukar i min närhet vara brun, halvafrikan, mörkhyad eller av annan härkomst – och du som känner dig bekväm med att referera till mig som negress, mulatt, svarting eller blatte när jag inte är närvarande, det är dig jag talar om. Och med. Jag förstår dig.

En av Sveriges bästa kvinnliga ståupp-komiker hade en sketch för några år sedan då hon refererade till sin väninna med n-ordet och skämtet var rätt roligt. På den tiden jobbade jag på några olika restauranger och vid ett tillfälle stod jag i baren på en klubb precis då skämtet kläcktes. I en abrupt tystnad vändes alla blickar mot mig och komikern näst inpå ursäktade sig själv vilket var mer pinsamt för mig än det kan ha varit för henne. Några veckor senare stod jag och jobbade på en annan ståupp-kväll och hörde hennes namn kallas när hon närmade sig scenområdet. Mentalt förberedd backade jag ut i personalområdet då skämtet närmade sig sin punchline och skratt följt av applåder ljudade genom hela lokalen. Några minuter senare smög jag tillbaka in i den etniskt helvita medelålderliga folksamlingen och allting var som glömt.

Det jag vill ha sagt med det här är att jag fullkomligt struntar i om du kan uttrycka dig politiskt korrekt framför mig om du inte gör detsamma i andra sammanhang.

Code noir (1742 edition) från slaveriet, med sina kända definitioner av svarta, baserat på antalet droppar svart blod. Boken finns idag utställd på Nantes historiska museum - Foto: Selbymay/commons
Code noir (1742 edition) från slaveriet, med sina kända definitioner av svarta, baserat på antalet droppar svart blod. Boken finns idag utställd på Nantes historiska museum – Foto: Selbymay/commons

Under hela n-ordsdebatten, som jag tycker är berättigad, följde hela m-ordsdebatten med. För er som inte vet, är n-ordet (neger) och m-ordet (mulatt) ord som genom tiden har lett likt en ledhund i rasismens olika vinklar. N-ordet som kränkning och m-ordets ursprung härstammar från slaveriets tider, där m-ordet är en blandning mellan en åsna och en häst och därmed en mer tydlig benämning för ja, vad vi nu vill säga om vi påstår att hästar är bättre än åsnor. Ofta var det en slavägare som med sexuellt våld tagit sig an en eller flera av de kvinnliga slavarna och resultaten som kom av dessa ”relationer” fann snabbt ett namn.

I olika delar av världen finns det ord och benämningar för folk som mig, med en vit och en svart förälder. I Sverige har det länge varit m-ordet som var den vanliga benämningen, i USA ”mixed” och i Gambia ”halfcast”. Jag vet inte vad som är bu eller bä, vi vet nog alla att många afroamerikaner refererar till sig själva med en variant av n-ordet främst inom hiphop-scenen. Men väljer en person utan afrikanska rötter, eller med ett liknande utseende, att nyttja uttrycket så klassas det som otroligt inkorrekt. Vissa säger att det är ett sätt att neutralisera ordet. Kanske är det sant, kanske inte. Kanske har det gått lite väl långt när man inte får kalla sig själv vad man nu vill.

Det enda samlade uttrycket för min identitet som liten var m-ordet. Om någon frågade var jag kom ifrån kunde jag aldrig svara utan att nyttja en hel mening eller få tusentals följdfrågor. Följdfrågor som kanske är roliga att svara på några gånger, men inte varje gång, varje dag. Under min uppväxt hörde jag aldrig någon nyttja ordet på ett negativt vis utan snarare på ett sätt som beskriver någon vacker, exotisk och fin person. Skulle man försöka para ihop en kompis med en person som definierades med det ordet, sågs det som en vinstlott, inte som en nit. Kanske hade vi likt afroamerikanerna och n-ordet försökt men också lyckats att omvända m-ordet till något positivt, kanske.

Det spelar egentligen ingen roll längre. För numera är det fel att använda dessa uttryck. Det är fult, politiskt inkorrekt och tabu att använda beskrivande ord som kan tas som en förolämpning. Alla naturliga skällsord har gått bort, framförallt ord som beskriver hudfärger. Alla hudfärger utom just vit.

För några veckor sedan hade jag diskussionen med en kompis, om hur man ska beskriva en annan människa om allt som kan uppfattas som elakt är tabu. Om jag förklarar att du ska möta upp en person för en arbetsintervju (jag väljer att inte nämna kön för att det kan skapa förutfattade meningar), personen är trevlig, har blont hår, blå ögon och en svart jacka på sig. Mötesplatsen är Stureplan. Hur finner du då denna person? Personen i fråga kanske är en man med råttfärgat hår, en konstig frisyr, är vindögd och har en otroligt bred kroppsfigur till sin riktigt korta längd. Men vi får inte säga så. Vi får inte säga så om personen i fråga hör beskrivningen. Men bakom ryggen funkar det.

Om m-ordet inte längre får användas så är det helt okej med mig. Men i dessa ständiga diskussioner som pågår om att använda rätt ord, inklusive alla kulturgrupper och i grupper av blandad sexuell läggning – är det inte dags att vi bestämmer oss? De som ”missbrukar” orden mest, är i min mening just de utsatta grupperna och ofta på provocerande sätt framför förvirrade stackars lyssnare. Kan vi bestämma oss för vad man får säga och inte får säga? Om skällsorden likt n- och m-ordet verkligen ska försvinna måste vi tillsammans hitta ett sätt att uttrycka oss, både på scen och bakom kulisserna.

 

Relaterat om M-ordet:
Jag vill inte definieras utifrån hur mycket svart eller vitt blod jag bär på

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

 

Jag vill inte definieras utifrån hur mycket svart eller vitt blod jag bär på

Vi måste prata om en sak. M-ordet och n-ordet. Jaha, vi har ju pratat om detta till förbannelse, kanske en del tänker. Ni är trötta på att höra om det. Fundera då på hur utmattande det är att ständigt leva under det. Jag tänker att om vi nu har pratat om det tillräckligt mycket, hur kommer det sig då att så många fortfarande säger att de ”inte har faaattat”. Jag är född till en svart och en vit förälder. Jag vill inte att ni refererar till mig som mulatt. Det gör ont i mig när ni gör det.

653px-Code_noir_-_Nantes_museum
Code noir (1742 edition) från slaveriet, med sina kända definitioner av svarta, baserat på antalet droppar svart blod. Boken finns idag utställd på Nantes historiska museum – Foto: Selbymay/commons

Det mest problematiska med dessa klassificeringsord (ja det är fråga om klassificering) är att de definierar hur svart en är. Benämningarna – noir/negro, griffe, marabou, mulatt, kvadron osv. – kommer alla från det som kallades Code Noir (The black code). Under kolonialismen och slaveriet ansåg somliga att det var av största vikt att veta ’hur många droppar’ svart blod en bar på. ”En droppe svart blod” och du tillhörde ett folk som andra ansåg sig ha rätten att bedriva handel med. Man räknade under denna tid i 128-delar. Varje människa bar på 128 delar blod och ju färre delar som var svart blod, desto högre värde. 128 delar vitt blod var norm och renhet, för varje droppe svart blod sjönk en längre och längre ner på skalan. Vilken skala? Renlighetsskalan. Med renlighet i detta fall alltså menat vitt blod.

Låt oss titta närmare på m-ordet. Jag kommer skriva ut ordet för att alla som eventuellt inte greppar eller förstår vilket av orden jag pratar om, ska kunna hänga med. M U L A T T. There you have it. Ni kommer inte se mig skriva det igen. Jag kommer fortsättningsvis referera till det som m-ordet.

Ordet kommer från spanskans mulo/franskans mulatre, som i sin tur hämtats från latinets mulos, som betyder mulåsna/mula. Mulåsnor och mulor är hybrider, där man korsat en häst med en åsna, och de är infertila och kan därför inte föröka sig. Alla de mixade barn som kom till under slaveriet och som i de flesta fall var resultatet av de vita slavägarnas sexuella relationer med sina svarta slavinnor ansågs vara oäktingar, bastards. Man gjorde jämförelsen med den vita föräldern som ’den starka hästen’, medan den svarta föräldern sågs som den ’dumma åsnan’. Det är väl klart att m-ordet kändes som ett mycket passande ord att benämna dessa ”avkommor” med. Klart och tydligt gjorde man gällande att dessa barn är oäktingar som kommit till av en onaturlig relation och risken för att de blir bångstyriga, dumma och envisa (inte i positiv mening) ansågs vara mer regel än undantag. De borde därför inte heller få föröka sig… Att definieras med m-ordet innebar att man bar på 64 delar svart blod, 64 delar vitt blod, 50/50.

N-ordet behöver egentligen inte vädras särskilt mycket. Definitionen av 128 delar svart blod. Att ordet i sig inte står för något kränkande, på det sätt m-ordet gör, är en sak. Dock är det ett faktum att det använts i kränkande syfte, både under kolonialismen, liksom idag i vårt postkoloniala samhälle. Många är de som känner sig kränkta av att bli kallade vid n-ordet, några är de som inte blir det. En del lägger värderingar i ordet när de använder det, andra inte. Det har gjorts många försök att ta ordet tillbaka, ungefär som bögarna och flatorna gjorde, men det har inte lyckats. Jag förde själv den kampen ett bra tag. Jag har slutat. Eftersom vi nog kan enas om det faktum att det finns folk som känner sig kränkta av ordet, och de inte är någon försvinnande liten del, utan väldigt många, anser jag att vi behöver lägga ordet åt sidan. Ja, enbart på grund av det. Vill en ha ytterligare anledningar till att inte använda n-ordet så är det bara att fortsätta läsa. Jag kommer snart till del två, om varför vi skulle ha lämnat orden kvar i den tid de togs av de vita för att användas i maktutövandet mot svarta.

Kollage - mixade - kopia
Alla mixade av svart och vitt, men ändå så olika. Kollage: Thegambia.nu

Bar man på 80-96 delar svart blod och 32-48 delar vitt blod, 62-75 % svart och 25-38 % vit, definierades man som griffe eller marabou. Ja, det har varit några kontroverser kring det sistnämnda namnet med ett visst chokladföretag, som dock hävdar att deras namn härstammar från storken med samma namn. Det får man hoppas. Vänder man på chokladens kakaomängd och låter mängden svart blod vara 32 delar och det vita 96 delar, 25 % svart och 75 % vit, så får vi de som definierades som kvadroner.

En komisk parentes i det hela är att det finns indikationer och viss forskning som gör gällande att folk av blandad härkomst är benägna att vara mer fertila än genomsnittet. Rimmar inte så bra med mulåsnorna.

Avdelning ett – om varför vi borde ha lämnat m-ordet kvar där det uppstod – avklarad.

Låt mig fortsätta…

Jag inledde med att jag ser en viss, för att inte säga stor problematik i att sitta och definiera människor efter mängden svart blod. Det gör vi ju inte med någon av annan härkomst än svart i den här världen, endast individer med svart arv ska vi dela in efter blodets sammansättning. Varför? Hade dessa förlegade och i många fall kränkande ord definierat en färgnyans hade det kanske varit en annan sak, men nu är det inte en nyans vi definierar, utan mängden svart blod. De flesta pålästa och erfarna vet att vi som definieras med m-ordet ser väldigt olika ut i färgnyans, med allt från helt vita till rikt chokladbruna hudtoner. Alltså ska ingen komma och säga att man refererar till en hudfärg eller ton när man använder sig av m-ordet.

Vad säger man då istället?

Det är ett minfält och i de flesta sammanhang är det inte ens relevant att säga något alls om ursprung. MEN jag vill påstå att jag tycker att det är av relevans att ha ett ord som beskriver oss med två ursprung, och framför allt när det gäller ursprung med två väldigt olika kulturer. Vi är nämligen ”fast” i en kulturkrock som gör att vi har saker som färgar oss på ett sätt som många med en eller två liknande kulturer inte har. Så ja, jag tycker att det är relevant att det finns en benämning. Ibland spelar det nämligen roll. Inte i vardagen, rent allmänt, eller för att beskriva våra utseenden – för är det några som verkligen ser helt olika ut trots samma härstamning så är det just vi – utan för att kunna prata om, koppla samman och lyfta den komplexa delen som kan komma med det dubbla kulturarvet.

Minfältet som finns gör det ibland svårt för folk att veta vad en ”får” säga. Generellt tror jag att i just detta fall så är USA en bra föregångare, eftersom de ligger långt före oss i förståelse och kunskap om individers känslor och svartas historia. USA:s nuvarande president benämns aldrig med m-ordet. Han refereras i regel till att vara, kort och gott, svart. Just på denna punkt är USA överlägsna Sverige. Där säger man biracial eller mixed om det är av relevans att prata om ett dubbelt kulturellt eller etniskt arv. Mixed i mindre officiella sammanhang och i vardagsbruk, medan biracial ofta används i mer fackliga eller rapporterande sammanhang. Här i Sverige tycker jag mig märka att många tar efter mixed och väljer att säga mixad. Jag känner själv att det är ett ord som passar mig – jag bär en mix av två olika ursprung. Dubbelursprung tycker jag också funkar fint, men det är ju lite längre ord. I de fall det är av relevans att specifikt lyfta fram en persons afrikanska ursprung, men också påtala att hen är svensk, då räknas ju afrosvensk som gångbart. Man kan sedan detaljera detta ännu mer genom att specificera vilken afrikansk nationalitet det gäller – svensk-gambier, svensk-senegales, svensk-liberian, svensk-kongoles, svensk-eritrean…

Avdelning två – om varför vi borde ha lämnat kvar m-ordet där det uppstod – avklarad.

Kollage - mixade

Vi lever i en vithetsnorm och den genomsyrar hela vårt samhälle och däri ligger grunden till varför det så ofta påpekas om en person är eller var av svart påbrå. Det som normaliserats är att vara vit. Övrig färg är något som skiljer sig från det som idag symboliserar normen.

Vi lever i en värld med ”vi och dom”-tänk och inte sällan hör man personer häva ur sig saker som, ” -ja men hen var svart”… ”Jo hen var nog svart, fast såg ut att vara mixad iof” … listan kan göras lång. När en vit person har gjort något eller ska refereras till, kommenterar man i regel inte utseende överhuvudtaget och man påpekar definitivt inte att personen var vit. Kommenterar man utseendet handlar det nästan uteslutande om signalement eller något som haft relevans för händelseförloppet. Man kommenterar till exempel hårfärg, hårstruktur, frisyr, klädsel eller kroppstyp.

Vi bör sträva efter att göra oss av med besattheten av att kommentera folks hudfärg, eftersom det tyvärr fortfarande ligger värderingar i människors hudfärg och därmed påverkar människor, av till exempel afrikansk härkomst, i alla möjliga situationer. Allt från arbetslivet och vardagslivet i allmänhet, till skönhetsprodukter och medias återspegling av samhället. Vi kan slåss mot problematik som hudblekning i all oändlighet, men det finns ingen chans att komma till rätta med det förrän världen slutar upp med att leva efter den vithetsnorm som just nu råder. Vilken färg hittar du på hudfärgade plåster idag? När du köper en produkt i färgen nude (naken) vilket nyans får du då med dig hem?

Efter alla dessa decennier av invandring och utvandring har vi alltså inte kommit längre? Världen har fortfarande inte förstått. När når vi fram till en norm som baseras på människan och inte på dennes hudfärg?

Jag vill klargöra en sak. Jag låter mig varken definieras eller nedslås av vad andra kallar mig, oavsett om det är baserat på hudfärg, kön, religion, sexuell läggning, utseende i övrigt eller personlighet. Men jag får obehagsrysningar och nästan ångestkänsla i kroppen när jag hör m-ordet. Jag är fullt medveten om att många som använder ordet inte har kunskap om vad det egentligen är en säger. Men har du läst ända hit, så har du kunskapen nu. Använd den. Det är inte jobbigt att ändra sig.

Som ung bloggade jag under många långa år under en pseudonym där m-ordet fanns med. Detta var innan jag blivit uppmärksammad på ordets betydelse. Om jag kan inse och ändra mig, så kan alla göra det. Det handlar bara om att se hur fullkomligt ofarligt och lätt det är att faktiskt sluta med ett ord eller uttryck när man förstått att andra mår dåligt av det.

… och till er som genom hela denna text suttit och tänkt, ” – men min kompis är mixad och har inga problem med de här orden och ingen annan jag känner heller för den delen”, vill jag säga att det många gånger är lättare för individer som tillhör en minoritetsgrupp att inte göra sig obekväma, utan istället traska på i de fotspår man blivit lärd att vandra. Det finns mycket saker som en del svarta inte ”tycker” sig ha problem med, eftersom de är fostrade i en värld där de blivit fråntagna rätten att tycka och är formade av den kolonialism och det förtryck som skapat den norm vi anses ska leva efter.

Kanske kan en del av detta vara svårt att se och förstå… men jag ber er att försöka.

 

Kiqi D Minteh