makode linde | Afropé

Du har hört talas om utställningen med det kontroversiella namnet och du överväger att gå. Det känns kanske lite konstigt för du vet att det är svarta nidbilder som kommer visas och du vet att de i sig klassas som rasistiska. Men du tycker inte att det är så enkelt för konstnären själv är svart och galleristen har valt att ha utställningen. Ifall det hade varit rasistiskt hade väl galleristen sagt nej till utställningen. Rasismen hade inte blivit legitimerad i dagens samhälle. Eller?

Fundera ett tag på vem du är. Fundera även på vem du vill vara. När Makode Linde skrek när den dåvarande kulturministern skar i tårtan skrattade de vita vuxna människorna runtomkring. De skar bitar ur tårtans könsorgan och gav till sina barn. Det var en person som protesterade men ingen lyssnade tillräckligt mycket på vederbörande för att sluta. Tårtfesten fortsatte och världen kände avsky. I det rummet roade sig vita människor över att se ett blackface och att få göra något så pass groteskt som att få skära i den föreställda personens underliv. Den svarta kvinnokroppen blev till för alla och folk tog åt sig med glädje och skar trots skriken. Så som jag ser det gjorde Makode Linde sina besökare till sina marionettdockor. Är du beredd på det? Vem vill du vara? Vem är du? Behöver du utöva rasism för att förstå att den är fel eller kan du förstå genom att lyssna på de som upplever rasism, känner empati och se strukturer?

Om du nu går på utställningen och träffar afrosvenskar där som under sin livstid tvingats uppleva rasism på grund av de olika nidbilder du nyss har beundrat, vem är då du? Förmodligen ännu en spelman som är med och legitimerar ett rasistiskt uttryck i dagens Sverige. För även om du vet bättre och till och med skulle kunna lära dig något värdefullt på utställningen har du ingen aning om hur personen jämte dig kommer uppleva utställningen eller vad en helt annan person i rummet senare kommer känna är okej att säga och göra i andra sammanhang. Det var ju så många där, så då måste det väl vara ok. Då är det väl min rättighet att kränka, speciellt om konstnären själv är svart.

Jag uppmanar inte dig att stanna hemma men ifall du går, hur känner du dig efter att du besökte utställningen? Är du road, förskräckt? Känner du dig stärkt, mäktig eller kanske nedslagen? Men främst vem är du och vem är alla andra i rummet?

Du är säkert mer konstkunnig än mig men jag har ingen skyldighet att kunna konst, däremot har jag en skyldighet att följa lagen. Det har konstnärer och gallerister med. Jag säger inte att de inte får ha utställningen. Däremot avråder jag dem från att ha den eftersom den kan upplevas som kränkande samtidigt som den kan normalisera rasism. Ifall den däremot är olaglig på grund av hets mot folkgrupp får domstolen avgöra. Så här löd dock domen senast en så kallad konstnär och gallerist bestämde sig för att ställa ut rasistiska bilder likt de vi idag ser på Galleri Leger med yttrandefrihet som motivering:

”Tingsrätten skriver i domen att den som utnyttjar sin yttrandefrihet – i bild, tal eller text – också har en plikt att så långt möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande för andra och uttalanden som inte bidrar till någon form av allmän debatt. I domen står att Dan Parks och galleristens syfte med utställningen inte har varit att föra en saklig debatt utan mer att provocera. På det sätt de spridit bilderna har de inte tagit sitt ansvar. Skyddet för den enskilde att slippa kränkningar och nedsättande omdömen går därför i detta fall före yttrandefriheten och rätten till den fria konsten.”

Vi lever i en tid där nazister får vara med på Almedalsveckan. Hets mot folkgrupp håller felaktigt på att bli en del av yttrandefriheten, ironiskt nog till och med en del av vår föreställda demokrati. Många glömmer att vår viktiga yttrandefrihet inte innebär en rätt att kränka andra. I denna tid är det viktigt att vi tänker igenom våra egna beslut för vi kan inte förlita oss på att olika institutioner och sammanhang som vi befinner oss i kommer tacka nej till rasism. Vi måste tänka själva. Hur tänker du?

Charlene Rosander

Styrelseledamot i Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa

Februari 2013 180 — Ur boken: ”Barnens Lexikon”

För en vecka sedan visade SVT en dokumentär från det som kom att kallas ”tårt-gate”, med Makode Lindes tårta formad som en svart kvinnokropp och med ett blackface målat i Makode Lindes ansikte, vars huvud placerats för att gestalta tårtkroppens huvud. Dåvarande kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth skar i tårtans nedre del, vilken var menad att symbolisera den region en vagina skulle ha varit placerad om det varit en riktig kvinnokropp. Tårtan och dess symbolik startade ett ramaskri inte bara i Sverige, utan i hela världen.

I dokumentären får vi dels se konstnären själv, Makode Linde berätta om den händelse som blev världsnyhet, dels intervjuas Nathan Hamelberg och Victoria Kawesa. Tårtan kom till viss del att bli ett startskott för kritik mot hur svarta i Sverige fortfarande kan komma att avbildas på ett rasistiskt, stereotypt sätt med Blackface-tradition och andra stereotypa sätt att avbilda svarta. På ”tårt-gate”, följde också debatten om Stina Wirséns Lilla Hjärtat och senare även debatten om seriealbumen med Tintin på Kulturhusets barnavdelning och nu i dagarna även om Pippi Långstrump.

I dokumentären, liksom på många andra håll när debatten ”den fria konsten” diskuteras, är det viktigt att fundera på om det här ”fria” sker på bekostnad av andra människors frihet? Ska en fri konst, fri för konstnären att få uttrycka sig, ske på bekostnad av att afrosvenskar (i detta fall) ska känna sig otrygga, hetsade mot och diskriminerade? Det är dessa två delar av det hela som måste ställas mot varandra. Idag är det inte tillåtet att uttrycka sig hatiskt mot människor, oavsett om det sker inom konsten eller i andra forum i vårt samhälle, det är därför vi har lagen om ”hets mot folkgrupp”. Problemet med denna lag V/S den fria konsten, är att sätta gränser och veta var gränsen går.

Det jag tycker att man ofta missar i den här debatten är att sätta sig in i andra människors liv och situation. Inte bara för stunden, utan när det gäller afrosvenskar tycker jag det är jätteviktigt att fundera på identitet, historia och den diskriminering som alltid skett och fortfarande sker av vita, mot svarta, världen över, men i synnerhet i ett land där majoriteten är vita. Men kan inte plocka ur det som sker här och nu, från historien. Den diskriminering som sker idag, sker på grund av hur svartas historia sett ut, genom kolonialism och slavtid, det är omöjligt att ignorera.

Vem det handlar om, vem som är utsatt, tycker jag Victoria Kawesa uttrycker tydligt i dokumentären:

”När jag fick veta att även kulturministern var inblandad och hade skurit av tårtan precis vid vaginan så blev jag chockerad av att det här kan pågå och att alla runt omkring skrattade och applåderade detta som var så smärtsamt för oss andra, svarta personer, afrosvenskar i Sverige.”

Delar av Sveriges rasistiska historia plockas också upp i dokumentären och sprider lite ljus över den smärta som än idag skakar om afrosvenskar i dagens samhälle och även många av oss vita svenskar, som är föräldrar till afrosvenska barn. Vi som föräldrar, oavsett om vi är vita eller svarta har som uppgift att ge våra barn en trygghet, stärka dem i deras personlighet och det blir nästan omöjligt i ett samhälle som lyfter fram svarta människor som mindre vetande, ger svarta en historia de inte själva valt, i ett nutida sammanhang.

Dessa Blackface, dessa nidbilder av svarta, bygger på förtryckande och rasism och måste därför motarbetas och inte välkomnas i någon naiv tro att vi ska komma till rätta med rasistiska strukturer genom att återinföra nidbilder som begravts. Rasistiska strukturer kommer inte att försvinna för att vi lyfter in rasistiska nidbilder i vår samtid.

DNs Jonas Thente, (som för övrigt visade redan när debatten om Lilla Hjärtat pågick att han inte någonstans förmådde sätta sig in i vad kritiken handlade om) skrev härom veckan:

”Medan vi på kultursidorna och i seminarierummen diskuterade Tintin, ”Lilla hjärtat” och fördomsfulla godispapper, växte Sverigedemokraterna till 13 procent.”

Det visar att Jonas Thente återigen missar målet totalt i sina försök att raljera över och förminska sina meningsmotståndare! Många av oss som strider mot att dessa nidbilder ska fortsätta spridas i samma takt som brott som hets mot folkgrupp i from av hatiska kommentarer, uttryck, misshandel och andra former av kränkningar, gör det för att vi lever i en vardag där vi lever med att bli utsatta eller att våra familjemedlemmar utsätts regelbundet eller någon gång i bland för dessa brott och kränkningar som påverkar dem och oss under resten av våra liv.

Jag har hört den kommentaren till leda nu. Så fort en debatt blossar upp om rasistiska stereotyper så kommer det någon och menar att ”det är såna här debatter som SD vinner röster på”.

Afrofobirapporten som presenterades tidigare i år, visar hur illa det är ställt för många afrosvenskar i vårt land.

Det är ingen av oss som strider mot dessa rasistiska nidbilder för att SD ska få fler eller färre röster. Det finns ingen av oss som strider mot dessa rasistiska nidbilder, för att vi tror att det är den enda rasism våra familjemedlemmar utsätts för. Vi strider mot dessa nidbilder, för att vi, tillsammans med våra barn, syskon, föräldrar eller vänner försöker leva drägliga liv, där våra nära och kära ska respekteras för de personer de är. Vi strider mot dessa nidbilder för att vi är förbaskat trötta på att våra barn blir förminskade till Blackfaces, Pickaninnys som representationer av deras kroppar. Vi strider mod dessa nidbilder, samtidigt som vi strider mot att våra anhöriga, våra allra mest älskade ska slippa bli nedslagna, slippa försvara sin hudfärg, sin existens, sitt berättigande att leva i vårt gemensamma land. Det är liksom ingen motpol att strida för mänskliga rättigheter på flera olika fält och flera olika nivåer.

Jag tror de flesta med afrosvenska barn i Sverige idag som debatterar och strider mot Blackfaces och andra rasistiska nidbilder, på samma sätt måste strida mot rasism och afrofobi som drabbar våra barn på deras förskolor, skolor, på bussen och tunnelbanan, på tågen, flygplatserna, på ICA, COOP och Hemköp. Vi strider mot detta i hissen, på lekplatserna, i tvättstugan, på gården, på Försäkringskassan, bion och barnteatern. Kort sagt, vi strider mot rasism för att vi försöker ge våra barn en trygg miljö där de är inkluderade i stället för att bli behandlade som tillfälliga hyresgäster, vars framtid vi inte behöver bry oss så mycket om. Det är en kamp som inte har någon början och inte heller något slut, då den är ständigt pågående.

Vi försöker bygga upp och uppfostra en generation barn som känner att de har samma rätt att ta för sig, samma rätt att gå till biblioteket utan att känna sig kränkta av gamla nidbilder diverse konstnärer känner behov av att få uttrycka. Vi försöker leva ett liv, inte vinna ett SD-krig.