Etikettarkiv: Mam-Yandeh Gaye

Först när #blacklivesmatter blivit verklighet får 'alllivesmatter' giltighet

Jag vet inte vart jag ska börja. Jag är arg, ledsen, förtvivlad, rädd, tom och absolut helt tömd på tålamod. Det som har hänt i USA de senaste dagarna, när ännu en gång polisbrutalitet kostade två svarta människors liv, har påverkat mig oerhört. Jag är väl medveten om att det här inte är något nytt problem utan det har pågått lika länge som de Förenta Staterna har funnits. I hundratals år har svarta människor blivit förslavade, lynchade, diskriminerade, avhumaniserade och mördade. Så att än idag, år 2016, mördar vita människor svarta människor för den enkla anledningen att de är svarta.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

De mördar oss, de skjuter våra systrar och bröder. För alla som tänker ‘herregud vad du överdriver, det handlar ju inte om dig, du blir inte skjuten av polisen när du går ut på gatan’ etc. Det är större än så, det känns i hela min kropp och i hela sinnet och du som vit har ingen rätt att säga till mig hur jag ska känna kring sådana här frågor, du har ingen rätt att förklara för mig vad rasism är och du har absolut ingen rätt att förminska det jag känner av den enkla anledningen att du har ingen aning.

Jag känner mig i obalans. Jag är så trött på att tippa på tå runt ämnen som rör diskriminering av svarta. Jag är trött på att behöva tänka på att jag inte ska göra någon upprörd när jag pratar om vithetsnormer och att det är ett stort problem i hela världen. Jag är trött på att inte kunna prata om vita människors privilegier utan att någon ska ta illa upp. Varför ska du ta illa upp? Om du nu står för alla människors lika värde, varför tar du illa upp? Acceptera att du är privilegierad och ta ett steg tillbaka, skaffa kunskap och lyssna på de människor som på riktigt vet hur det känns att leva som icke-vit i en värld där ‘white supremacy’ råder.

Frågan är varför de senaste två polismorden på svarta män berörde mig så mycket. När jag såg den första videon när Alton Sterling blir skjuten av polisen, det var bara något som brast. Jag började gråta och ville egentligen inte kolla på videon alls, men jag fortsatte titta. Två poliser trycker ner den här mannen mot marken så han ligger med ansiktet neråt och kan omöjligt vara till någon större fara för de båda beväpnade poliserna. Den ena polisen skjuter, ett liv är borta. Någons familj är förstörd. Någons son är borta för alltid. Någons vän. Någons kollega. För vilken anledning? Och varför? Alton Sterling håller upp ena armen efter han blir skjuten men den faller darrande ner till marken igen. En bild jag aldrig kommer få bort från näthinnan.

Anledningen att jag reagerade så starkt på det här, utöver det självklara, tror jag är att jag har känt ett tag att jag är vid någons slags ”breaking point”, det räcker nu, det går inte längre. Hur länge ska det vara såhär, när ska svarta små pojkar och flickor få, inte bara samma förutsättningar, utan samma rätt till sina liv, rätten till att leva, utan rädslan av att de samhällen som finns där för att ta hand om dig och beskydda dig, är det som bryter ner dig och kanske till och med tar ditt liv.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Jag förstår absolut att det är en stor skillnad på Sverige och USA. Vi upplever absolut inte samma polisbrutalitet och jag försöker inte på något sätt påstå att jag vet hur det är att vara svart i dagens Nordamerika, som har en så extrem historia av rasism och segregation, och på det sättet förringa svarta människors kamp och extrema tragedier i USA.

Jag är också väl medveten om jag själv bär på ett privilegium då jag har en vit mor och är ljusare i hudtonen. Colorism är lika verkligt som rasism och är även det extremt viktigt att utrota. Jag är medveten om mitt privilegium, jag försöker söka så mycket kunskap jag kan så att jag inte utnyttjar det privilegium jag har och tar ett steg tillbaka i situationer och debatter där jag känner att jag inte kan relatera. Jag är ingen dålig människa för att jag erkänner att jag har ett privilegium, jag tar inte illa upp om någon pratar om ”light skin privilege”, jag vet att det är så, varför lägga ner energin på att hamna i någon slags försvarsställning och bli defensiv när vi kan lägga energin på att fixa problemet.

Det är obekvämt att prata om sådana här saker, det skaver och man kommer trampa folk på tårna. Det borde inte stoppa oss. Prata om det, prata om det och prata lite mer om det. Oavsett om du är vit, svart eller vilken etnicitet som helst, vi måste vakna upp och på riktigt se oss omkring i världen. Hur är den uppbyggd? Hur har vår historia påverkat oss? Vilka människor är det som har makten? Vilka människor är i beroendeställning? Gör du det, sätter dig ner och verkligen funderar på världen och hur den ser ut och hur den är uppbyggd så kan du omöjligt komma fram till någon annan slutsats än att minoritetsgrupper runt om i världen är de människor som lider mest, på alla sätt och vis och det finns ingen logik i att förneka det.

Låt oss prata om #blacklivesmatter, för våra liv spelar roll. Låt mig skrika ut från ett berg att mitt liv spelar roll och mina framtida barns liv spelar roll. Självklart spelar alla liv roll oavsett hur du ser ut eller vart du kommer ifrån, men så funkar det inte i praktiken. När människor svarar #alllivesmatter på #blacklivesmatter blir jag väldigt förvirrad. Är det någon som har påstått att inte alla liv har betydelse. Problemet är att svarta människors liv har inte haft lika stor betydelse i flera hundratals år. Jag önskar att det inte hade behövts finnas en rörelse som #blacklivesmatter, jag önskar att det inte hade behövts finnas separatistiska forum för icke-vita och så vidare, men det behövs för att vi skall kunna nå den tid då de inte längre kommer behövas. Så låt mig prata om att mitt liv är betydelsefullt, låt mig prata om att mina bröder och systrars liv är betydelsefulla och låt mig prata om att mina framtida barns liv är betydelsefulla. Det är inget angrepp på dig och det faktum att jag vill leva fritt, att jag vill att mina bröder och systrar skall kunna leva i frihet och inte bli mördade på grund av deras hudfärg borde inte irritera dig så mycket…

Vila i fred Alton Sterling och Philando Castile tillsammans med tusentals andra svarta änglar som har gått samma hemska öde tillmötes. Vi står bakom er och det är nu vår plikt att sätta stopp för det här en gång för alla. #blacklivesmatter.

Mam-Yandeh Gaye
Mam-Yandeh Gaye

Världens rikaste människa genom tiderna – kung av Mali

Vem är världens rikaste människa genom tiderna? Självklart en väldigt svår fråga att svara på. Men frågar man de som har koll på vår ekonomiska historia, såsom historiker och forskare, så är det en man vid namn Musa Keita I – som senare, efter sin kröning, kom att kallas Mansa Musa – kung över Malis imperium under 1300-talet.

Fullskärmsinfångning 2016-06-28 225153.bmp
Kung Musa Keita I, Mansa Musa – Bild: Youtube, commonslicens

Det är absolut problematisk och nästintill omöjligt att göra en korrekt lista över de rikaste människorna genom tiderna då det är svårt att få tillgång till exakta siffror och för att det absolut har funnits människor i vår historia som har haft stora förmögenheter som vi inte är medvetna om. Det betyder att de listor som har publicerats i syfte att ranka tidernas rikaste människor kan se ganska olika ut, en sak har de dock gemensamt och det är nummer ett på listan, Mansa Musa, kung av Mali. Han toppar de flesta listorna och forskare menar på att det inte ens går att validera hans förmögenhet till någon siffra för han var så rik att det inte finns någon konkret jämförelse. För mig är det här väldigt fascinerande, jag har aldrig fått lära mig om den här mannen eller läst något nämnvärt om honom, jag har dock hört om alla andra människorna på listan men inte om Mansa Musa. Det kanske bara är jag som totalt har missat det, men jag får för mig att det är många runt om i världen som inte vet att den rikaste människan som har funnits var afrikan.

Mansa Musa föddes som Musa Keita år 1280 i Mali. Han kröntes till kung 1312 och regerade över det maliska kungariket i 25 år. Han dog 1337 och lämnade självfallet efter sig en otrolig förmögenhet, samt tronen, till sin son.

Under Mansa Musas tid expanderade han kungarikets gränser och kontrollerade de delar av Västafrika som idag är Mauretanien, Senegal, Gambia, Guinea, Burkina Faso, Mali, Niger, Nigeria och Tchad. Det som gjorde att det maliska kungariket hade sådana förmögenheter var den stora och eftertraktade produktionen av guld. Det sägs att Mansa Musas kungadöme var den största guldproducerande aktören i Afrika i en tid när efterfrågan på just guld var mycket stor.

Mansa Musas resa mellan Egypten och Mali - Bild: Youtube, commonslicens
Mansa Musas resa mellan Egypten och Mali – Bild: Youtube, commonslicens

Det sägs att omvärlden fick nys om Musas förmögenhet när han gjorde en pilgrimsresa till Mecka 1324. Han sägs ha haft en oändlig karavan med soldater, kameler och slavar. Han ska ha passerat genom Egypten där han spenderade och skänkte så mycket guld till fattiga människor att landet hamnade i inflation. Det skall ha tagit år innan Egypten tog sig ur den ekonomiska krisen.

Det är som sagt jättesvårt att veta vad som är fakta och vad som är myter och historier, men en sak kan vi nog vara säkra på och det är att Mansa Musa var en mycket rik man. Det finns någonting som heter den katalanska världskartan, vilket är en karta som upptar Medelhavsområdet och Asien. Den framställdes 1357 och anses vara den viktigaste katalanska kartan från medeltiden. Mansa Musa är avbildad på den här kartan och det visar tydligt på hans väsentliga roll i sin tid.

Mansa Musa var en mycket religiös man och byggde många moskéer runt om i landet, han byggde även universitet och religiösa kunskapscentren. Det finns byggnader i staden Timbuktu i Mali, som han lät resa, som står än idag.

I Europa under samma tid pågick det mycket inbördeskrig, sjukdomar och elände. Kanoner används för första gången och i slutet av 1300-talet dör 20 miljoner människor i digerdöden. En svår period för Europa. Afrikanska länder och konungadömen blomstrade däremot under den här tiden.

Maliriket - Bild: Commonslicens
Maliriket – Bild: Commonslicens

Jag tror att den här delen av afrikansk historia oftast glöms bort. Det är viktigt att komma ihåg att det fanns ett Afrika innan kolonialismen och slaveriet. Ett Afrika som var och är så mycket mer än ”hyddor och ociviliserade samhällen” som tyvärr är en ganska vanlig bild av regionen (och fortfarande är). Afrika var en region där företagande, kultur, religion, arkitektur, vetenskap, musik och konst florerade under en tid när vi i Europa betedde oss ”ociviliserat” enligt de kriterier många verkar gå efter. Personligen ogillar jag starkt ordet civiliserad/ociviliserad för det är ett väldigt fyrkantigt uttryck som har använts och används än idag för att skilja på olika samhällen, skilja på olika sätt att leva och där det ena påstås bättre än det andra.

Så varför är den här delen av afrikansk historia bortglömd? Varför läser vi inte om det här i skolan när vi läser om andra delar av världens mycket gamla historia? Varför blir vi ständigt itutade att Afrika är något vi ska tycka synd om, att dess befolkning är några vi skall tycka synd om? Enligt ”oss” är Afrika i början av sin utveckling, varför vi kallar dess länder för u-länder. Kan man förminska, förringa och sudda ut en kontinents historia, värdighet och stolthet på ett värre sätt? Nej, jag tror inte det…


Nedan finns en lista över världens rikaste människor genom tiderna som har framställts av tidningen Money (de baserar den här framställning på intervjuer med akademiska ekonomer och historiker):

1. Mansa Musa – Kung över Mali – 1280-1337
Förmögenhet: Finns ingen uppskattad siffra. Sägs har varit minst fyra gånger så rik som dagens rikaste människa.
2. August Ceasar – Kejsare över romarriket – 63 f.kr
Förmögenhet: $ 4.6 triljoner
3. Emperor Shenzong – Kejsare över Kina under Songdynastin – år 1048-1085
Förmögenhet: Total kontroll över ekonomin i Kinas imperium, vilket är en av världens största ekonomier någonsin.
4. Akbar I – Kejsare över Indien under Mughaldynastin – år 1542-1605
Förmögenhet: Total kontroll över Indiens imperiums ekonomi, vilket motsvarade en fjärdedel av världens ekonomi under dess tid.
5. Joseph Stalin – Diktator över Sovjetunionen – år 1878-1953
Förmögenhet: Total kontroll över Sovjetunionens statskapital. Sovjetunionen var en av världens största ekonomier under sin tid.
6. Andrew Carnegie – Nordamerikansk affärsman (skotsk immigrant) – år 1835-1919
Förmögenhet: $ 372 biljoner
7. John D. Rockefeller – Nordamerikansk oljeaffärsman – år 1839-1937
Förmögenhet: $ 341 biljoner
8. Alan Rufus (Alan the Red) – Lord från England – år 1040-1093
Förmögenhet: $ 194 biljoner
9. Bill Gates – Nordamerikan, grundare av Microsoft – år 1955
Förmögenhet: $ 78.9 biljoner
10.Genghis Khan – Kejsare av det mongoliska imperiet – år 1162-1227
Förmögenhet: Mycket land, inte mycket fysiska pengar

 

Mam-Yandeh Gaye
Mam-Yandeh Gaye

Kenya stänger ett av världens största flyktingläger

I Kenya, Dadaab, ligger ett utav världens största flyktingläger som rymmer omkring 350 000 människor. Levnadsförhållandena i lägret är allt annat än lätta. Lägret ligger i en halvöken mitt på ekvatorn där medeltemperaturen är dryga 40 grader och sandstormar hör till vardagen. Lägret som från början var tänkt som en tillfällig frizon för de somalier som flydde från deras hemland när inbördeskriget bröt ut 1991 är beläget tio mil från gränsen till Somalia. Många av de människor som flydde till flyktinglägret i Dadaab 1991 är fortfarande kvar idag.

Refugee shelters in the Dadaab camp, northern Kenya, July 2011 Foto: DFID - UK Department for International Development
Refugee shelters in the Dadaab camp, northern Kenya, July 2011 Foto: DFID – UK Department for International Development

Nu har regeringen i Kenya beslutat att stänga lägret med motiveringen att Dadaab under en längre tid har varit ett fäste för terrorgruppen al-Shabaab. Regeringen har under två tidigare tillfällen hotat med att stänga lägret på grund av säkerhetsskäl men nu har alltså det faktiska beslutet tagits.

De tidigare hoten om stängning kom efter terrorattacker i Kenya som al-Shabaab tog på sig ansvaret för. Utöver beslutet att stänga lägret har även Kenyas flyktingorgan Department of Refugee Affairs stängts ner i förra veckan utan någon förvarning. Det betyder att inga flyktingar kan få sitt ärende prövat samt att journalister inte kan få tillstånd att besöka lägret eller uppgifter om människors välmående som befinner sig i lägret.

Joseph Ole Nkaissery är inrikesminister i landet och han berättade i en presskonferens att 80 miljoner kronor ska avsättas för att montera ner lägret. I presskonferensen meddelar han även att de terrorattacker som al-Shabaab utförde mot Westgate, Garissa och andra mål var planerade och utgick från flyktinglägret i Dadaab. Inrikesministern presenterade inga bevis för att styrka sitt påstående.

Refugees receive aid following drought Foto: USAID Africa Bureau, Elitre
Refugees receive aid following drought Foto: USAID Africa Bureau, Elitre

Landets regering har fått kritik av bland annat politiska bedömare. De menar på att Kenya egentligen har en annan agenda med demoleringen av lägret. Kritikerna menar på att regeringen är ute efter mer pengar från omvärlden för att ta hand om de 600 000 flyktingar som befinner sig i landet i dagsläget.

Kenya har ytterligare ett gigantiskt flyktingläger där 200 000 människor bor. Lägret är beläget i den norra delen av landet, i området Kakuma. Flyktingarna i Kakuma kommer till största delen ifrån Sydsudan och därför finns det ingen säkerhetsrisk med det lägret, enligt inrikesministern.

Relaterat: Kenya aviserar amnesti för al Shabaab-medlemmar och stänger flyktingläger

Mam-Yandeh Gaye
Mam-Yandeh Gaye

 

Sverige – inte alls så oskyldig i den transatlantiska slavhandeln

Saint-Barthélemy kanske inte säger gemena man speciellt mycket. Det säger inte mig så mycket i alla fall. Det är en fransk paradisö i Karibien. Ön kallas även Saint Barts vilket är mer välkänt. För er som följer Keeping up with the Kardashians kanske kommer ihåg att den välbärgade amerikanska familjen spenderade en av sina lyxsemestrar på den här ön. För er som har besökt ön själva har säkert märkt att många av gatorna har svenska namn. Huvudstaden på ön heter Gustavia och ön:s landsvapen pryds med tre kronor. Vad lustigt kanske många tänker och ganska festligt om man som svensk åker på semester till Karibien och ser en massa svenska namn överallt. Det finns en förklaring till varför ön är så svensk-inspirerad och det är en mörk tid i Sveriges historia. En del av historien som inte har uppmärksammats eller erkänts av regeringen, än idag.

Saint Barthélemy. Ceremoni när Sverige gav tillbaka ön till Frankrike 1878 Foto: Anonymous xylograph
Saint Barthélemy. Ceremoni när Sverige gav tillbaka ön till Frankrike 1878 Foto: Anonymous xylograph

Saint-Barthélemy var en svensk koloni från 1784-1878. Gustav III var kung i Sverige under slutet av 1700-talet. Han var känd som teaterkungen då han hade ett stort kulturellt intresse. Det många kanske inte vet är att Gustav III även var mycket intresserad av att skaffa sig kolonier och bedriva slavhandel. Sveriges ekonomi var körd i botten under andra hälften av 1700-talet och landet var i ständig statsbankrutt. Gustav III såg slavhandeln som ett sätt att dra in mer pengar till statskassan. Trots dålig ekonomi förhandlade kungen till sig en liten ö i Karibien utav Frankrike. Året var 1784 och Gustav III ville att ön skulle vara ett attraktivt område för slavhandeln och utropade därför sin nya koloni till en frihamn vilket betydde att andra kolonialmakter fick lov att lägga till i hamnen med bland annat slavskepp. Inte nog med att de fick lov att lägga till, kolonialmakterna fick även lov att förvara mängder med handelsslavar i stora magasin runtomkring hamnen i väntan på att bli sålda till andra öar runt omkring Karibien.

Fredrik Thomasson är doktor och akademiforskare vid historiska institutionen vid Uppsala universitet och han är en av få forskare som försöker få klarhet i Sveriges inblandning i slavhandeln. Det finns endast två doktoravhandlingar om den svenska kolonin Saint-Barthélemy som också belyser slavhandeln, en från 1888 och en från 1951. Trots att Sverige var en slavnation i över 60 år och hade en betydande roll i den transatlantiska slavhandeln är det ingenting som är en del av vår historiebeskrivning. Fredrik Thomasson tror att det har och göra med Sveriges ”självgoda självbild” som inte alltid stämmer överens med verkligheten. Fredrik Thomasson säger; ”Jag tror att Sverige ofta tenderar att ha en ganska självgod självbild. Sverige har lite grann sett sig som ett världsmedvetande, och då har man tenderat att glömma bort vad som har hänt i den egna historien. Det finns antagligen ett skäl till varför ingen har studerat det här förut och kanske inte bara beror det på att arkivet befinner sig i Frankrike, utan det har inte funnits med i den här självbilden.” Han menar på att den här ofullständiga och nostalgiska bilden av den svenska kolonin som tidigare har målats upp inte är bra för historieskrivandet och är fast besluten att ge en mer rättvis och verklighetsbaserad bild av vad som faktiskt har hänt. Fredrik Thomasson tillsammans med två doktorander håller just nu på att digitalisera all dokumentation som finns sparat kring den forna svenska kolonin. Han samlar in dokumentation både från Riksarkivet i Stockholm men också från Frankrike och de franska kolonialarkiven.

Det Fredrik Thomasson har fokuserat på är att gå igenom domstolsprotokoll som kontinuerligt antecknades på ön. Fredrik är den första forskaren som någonsin har gått igenom det här materialet. Han menar på att man kan på ett bra sätt sätta sig in i hur slavar blev behandlade av det svenska rättsystemet och att det i sin tur kan ge större förståelse för hur slavar blev behandlade på ön överlag. Han har genom sina forskningar för första gången kunnat återberätta vissa specifika händelser i människors livsöden som skedde under svenskt styre.

Jan Pierre

Jan Pierre var en slav som anklagades för att ha slagit en vit man. Jean Pierre dömdes till 32 piskrapp trots att det fanns starka vittnesmål om att Jan Pierre agerade i självförsvar gentemot den vita mannen. Problemet var att det var sträng förbjudet att slå en vit människa oavsett omständigheterna och den svenska domstolen ville i sin tur visa vart skåpet ska stå. Så Jan Pierre får sitt straff, 32 piskrapp, fastspänd mellan fyra pålar och liggandes på mage. Den här metoden kallades ”quatre piques” vilket betyder fyra pålar och var en vanlig bestraffningsmetod på slavar.

Susanna

Susanna var även hon slav på den svenska kolonin. Hon ”arbetade” hos den svenska guvernören och hittades en morgon sönderpiskan på trappan till huset. Det fanns en lag som fanns till för att skydda slavarna och den innebar att man som slavägare inte fick piska sin slav mer än 29 rapp åt gången. Om ett hårdare straff skulle utges var det upp till en domstol. Susanna hade uppenbarligen blivit piskad mer än 29 gånger och det finns dokumenterat att en svensk läkare vid namn Samuel Fröberg undersökte Susanna och att han fruktade för hennes liv och han konstaterade att hennes ägare hade brutit mot den slavlag som fanns. Han kunde även se svåra ärrblidningar på resten av hennes kropp vilket indikerade till tidigare misshandel. Det var frun i huset som hade begått det här övergreppet på Susanna och i och med det brutit mot lagen. Hennes straff blev en tillsägning. För Susannas del blev hon tvångssåld till en annan ö i Västindien. Svenska staten tog intäkterna för försäljningen.

Naturforskaren Bengt Euphrasén besökte Saint-Barthélemy i slutet av 1780-talet och har skildrat sina upplevelser i sin bok ”den Vestindiska lagen”. I ett stycke av boken beskriver han en händelse när en slav blir bestraffad med piskrapp eller av ”n-ordet piskan” som han kallar det i sin bok. Det lyder följande:

”Han ställer sig på något avstånd och med piskan slår knäppsmällar på slavens bara kropp, varje slag smäller som ett pistolskott och stora skinn samt köttslamsor samt köttstycken följer ofta med från kroppen.”

Är vittnesmål som de här ej viktiga att ta upp i historiebeskrivningen av Sverige? Spelade Jan Pierre och Susanne ingen roll?

Fredrik Thomassin menar på att Sverige har ett lika stort ansvar som andra kolonialmakter för vad som skedde under den transatlantiska slavhandeln. Det fanns som mest 2000 slavar på ön plus alla de handelsslavar som fanns förvarade i stora gods runtomkring hamnen. Majoriteten av de människor som förslavades härstammade från Västafrika.

Saint-Barthélemy hade inte tillräckligt med vatten för att kunna bedriva plantage som många andra kolonialmakter gjorde utan de flesta slavar ”arbetade” som hembiträden eller tjänstefolk. Han säger dock att de mest barbariska behandlingen av slavar finns det säkert ingen dokumentation på, han kan bara utgå från den informationen han hittar i domstolsprotokollen vilket betyder att det finns ett otroligt stort mörketal av hur många människor som utsattes för ren tortyr och misär.

Slaveriets upphörande Foto: Pixabay
Bilden symboliserar slaveriets upphörande Foto: Pixabay

Så varför vill inte Sverige erkänna sin inblandning? Jag tror absolut att det har någonting att göra med den självbild Fredrik Thomassin pratar om. Den goda självbilden finns det många exempel av i svensk historia. Under andra världskriget vill vi prompt påstå att vi var neutrala när verkligheten såg lite annorlunda ut. Problemet blir vilka signaler Sverige sänder ut genom att förneka eller blunda för sin inblandning i olika historiska händelser. Det sänder ut signalen att människor som Jan Pierre och Susanne egentligen inte har något värde, deras liv är inte värda att komma ihåg. Hade vi tagit vårt ansvar och uppmärksammat vår delaktighet och erkänt att det har hänt skulle vi även erkänna att Jan Pierre och Susanne har existerat. Vi skulle kunna hedra deras minne och lära oss av våra otroliga misstag men tydligen är de inte tillräckligt viktiga. Det är viktigare att hålla masken och hålla upp skenet av att vi på något sätt har någon slags fläckfri historia. Jag hittar inte de rätta orden att förklara hur fel det är. Sverige har förslavat minst (vi får inte glömma mörkertalet) 2000 människor. Barn, kvinnor och män som har blivit berövade sin mänsklighet, torterade, piskade, mördade och våldtagna. Sverige är skyldiga de här människorna att i alla fall erkänna deras existens. Det gör ont i mig när jag tänker på det. Jag vet att det är många tillsammans med mig som skulle vilja säga dessa människor; rest in perfect peace. #blacklivesmatter

Mam-Yandeh Gaye
Mam-Yandeh Gaye

Jag är mer än min funktionsnedsättning

Jag var inne och kollade på ett instagramkonto som heter Svart Kvinna och de har börjat med en ny kampanj som heter Svart Kvinna aktivist. Det innebär att varje månad kommer ett yrkesområde/en karriärskategori ta över kontot. Under varje månad kommer det vara fyra olika kvinnor som får dela med sig av sina erfarenheter som afrosvensk kvinna i Sverige. Den första kvinnan som gästpostade på kontot var en svart kvinna som kallar sig själv för funkis, vilket jag fattar det som är att hon har någon form av funktionsnedsättning. Hon delar med sig om hur det är att vara en svart kvinna med en funktionsnedsättning i dagens Sverige. Det fick mig att tänka efter hur lite jag själv har reflekterat över människor i hennes situation. Hur lätt det är att snöa in sig i sin egen situation och tro att det är den enda verklighet som finns. Jag fattar att det är kämpigt att vara en rasifierad person i dagens Sverige, jag fattar att det är ännu jobbigare att vara en rasifierad kvinna i dagens Sverige men där har mina tankegångar stannat. Det är ju nästan så jag skäms, att jag aldrig har reflekterat över hur det är att vara en svart funktionsnedsatt kvinna och allt vad det innebär.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Jag är därför väldigt tacksam att jag har fått möjligheten att prata med en kvinna som kan ge mig lite större insikt i just detta och förhoppningsvis lär jag mig mer och det är sedan mitt ansvar att skapa en större förståelse för något som för mig är främmande i dagsläget.

Idag sitter jag ner för att samtala med en ung afrosvensk kvinna med ett funktionshinder om hennes vardag i arbetslivet.

Vad arbetar du med?

Jag arbetstränar på en resursorganisation samt är delaktig i en daglig verksamhet. Jag spenderar 50% på resursorganisationen och 50% på den dagliga verksamheten, jag är alltså 100% sysselsatt vilket i praktiken blir som att jag har vilket heltidsjobb som helst. Jag har en mildare funktionsnedsättning vilket gör att jag behöver vara på en arbetsplats som kan anpassas efter mina behov och förmågor. Det här är inget som syns utåt och jag fungerar till hundra procent ute i samhället, jag behöver bara lite extra stöd i mitt arbete.

Min resa inom den här typ av arbete började för fem år sedan. Jag började arbetsträna 100% i en daglig verksamhet som riktar sig mot kvinnor med olika typer av funktionshinder som under en längre tid har stått utanför arbetsmarknaden. Det betyder alltså att vi var många kvinnor med helt olika bakgrunder och historier. Eftersom vi var så olika tyckte jag att vi representerade vårt samhälle på ett bra sätt. Det fanns ett tänk att ‘alla ska med’ vilket jag tyckte var bra. Dock så var jag den enda icke-vita på arbetsplatsen vilket gjorde att vår grupp på ett sätt kan anses ganska homogen. Jag hade inga problem med att vara den enda afrosvenska kvinnan på mitt arbete, tvärtemot så vet jag att mina arbetsgivare uppskattade att jag hade en annan bakgrund.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

I mitt arbete ingår det att åka ut på föreläsningar och hålla i seminarium som är riktade till vår målgrupp, då är det viktigt med representation. En representation som kan spegla hela vårt samhälle. Med det i åtanke var det självklart jättebra att jag som afrosvensk var en del av detta arbetet. Det jag ställde mig emot, och fortfarande ställer mig emot är att jag blev som någon slags representant för alla icke-vita i samhället. Jag upplever inte att de aktivt försökte hitta mer rasifierade kvinnor som kunde ge en större helhets bild av hur samhället ser ut idag. Det kändes lite som att de ”nöjde” sig med mig. Så länge jag var med i allt det publicerade materialet så såg vår organisation ut som en organisation som förespråkade mångfald när verkligheten inte riktigt såg ut så. Vår verksamhet publicerar en del böcker som handlar om vårt arbete, vi har en hemsida och går ofta ut med flyers och informationsblad och jag fick alltid posera modell, på precis varje publicerat material, oavsett om jag var villig eller inte. Jag tror absolut inte att mina arbetsgivare och handledare på något sätt medvetet försökte förminska mig eller kränka mig men för mig kändes det som att min färg var det enda dem såg ibland och att dem på något sätt utnyttjade mig för den på ett sätt som inte kändes okej. Jag antar att det är brist på kunskap från deras sida, en kunskap som kanske hade kunnat funnits där om de aktivt och helhjärtat hade ansträngt sig för att inkludera mer rasifierade personer i vår verksamhet och se vikten av att ha kvinnor från olika bakgrunder för mer än att det ska se bra ut på en bild.

Hur kan en dag se ut på jobbet för dig?

Jag skulle vilja berätta om en specifik händelse om det är okej?

Absolut!

På agendan den dagen är det en podcast som ska spelas in. Det var jag, en kollega och två personer från vår målgrupp som skulle medverka i podcasten. Jag vill inte berätta för mycket om vad poden handlar om men under ett tillfälle så pratade vi om i vilka forum man kan träffa nya människor på. Jag kan berätta för dig hur det samtalet lät för jag har spelat upp det här samtalet i mitt huvud ett antal gånger.

Jag: – Är det någon som internetdejtar?
Person 1: – Ja
Jag: – Vilka hemsidor går du in på?
Person 1: – Badoo
Person 2: – Badoo är inte bra, det är farligt.
Jag: – Varför är det farligt?
Person 2: – Det finns mördare och farliga människor.
Jag: – Hur vet man om någon är en mördare.
Person 2: – Dem är svarta.

Efter denna konversationen fortsatte vi till ett annan ämne. Jag var den enda icke-vita i rummet. Jag ansågs nog av hen som sa att man kan se att någon är mördare om man är svart vara just svart. Personen i fråga är som sagt en del av vår målgrupp och hade en allvarligare funktionsnedsättning, jag blev egentligen inte så sårad av det hen sa. Det som gjorde mig upprörd var att ingen annan reagerade på det som sades. Inte min handledare eller någon annan i rummet tog ens upp det med mig eller hen som sa det. Jag kände att det var inte endast mitt ansvar, bara för att jag är svart, att ta den diskussionen med hen, utan det är hela vår organisations, vilket betyder alla som jobbar där, ansvar och skyldighet att reagera när någon blir kränkt, oavsett om den personen som har utfört kränkningen gjorde det medvetet eller inte. Framförallt känner jag att mina kollegor borde ha haft min rygg och hjälpt mig ur en mycket obekväm situation.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Händelser som denna har jag stött på många gånger inom mitt arbete och jag känner bara att en verksamhet som vår, där det viktigaste av allt är att acceptera och framförallt inkludera alla människor oavsett kön, könsidentitet, sexuell läggning, funktionshinder m.m glömmer bort mig i det här. Jag upplever att det inte finns någon kunskap eller direkt intresse av att förstå mitt perspektiv. Ja, jag är en del av målgruppen och den sidan av mig respekterar de och har alltid mina behov när det kommer till min funktionsnedsättning i åtanke. Men när det kommer till mig som afrosvensk kvinna i dagens samhälle där det råder en stor vithetsnorm finns det noll förståelse. Det tycker jag är synd för det går lite emot hela värdegrunden som vår verksamhet lutar på.

Jag tror att i vissa grupper i samhället, till exempel funktionsnedsatta, sätts alla som är funktionsnedsatta i ett fack. Vi är alla en och samma och det är ”jättesynd” om oss. Det jag tror att man kan glömma är att vi alla är egna individer, vi är så mycket mer än vårt funktionshinder och att en sådan sak som vithetsnorm absolut existerar i våra ”kretsar” också, men det glöms bort och i sin tur glöms vi som är rasifierade i dessa grupper också bort. Det är jag trött på och det behöver ske en förändring.

Skulle du säga att er verksamhet är ett forum där alla är inkluderade och representerade oavsett kön, etnecitet, sexuell läggning, könsidentitet m.m.?

Det beror på hur man ser på det. Om du kom in på vårt kontor en dag skulle du nog uppleva att det var en väldig blandning av människor. Alla har olika sexuella läggningar, olika könsidentiteter och olika familjekonstellationer och alla är välkomna i den aspekten. Skulle du komma in på mitt kontor som en rasifierad person och titta på vår grupp ur det perspektivet skulle du tycka att vår grupp är en vit homogen grupp. Så jag svarar nej på den frågan, alla är inte inkluderade och representerade.

Vi på afropé vill tacka dig så mycket att du ville dela med dig av din vardag och dina tankar och vi önskar dig all lycka till i framtiden.

Tack så mycket. Det kändes bra att få ventilera lite. Jag vill bara tillägga att jag trivs jättebra på mitt jobb och arbetar med många fantastiska människor. Jag känner bara att det verkligen är dags, även för mitt forum, att vakna upp och våga diskutera ämnen som dessa, för det är så viktigt!

Mam-Yandeh Gaye
Mam-Yandeh Gaye

För mörk för TV-rutan

I dagens samhälle finns det vissa normer och strukturer som visar sig i många olika former runt om i världen. Dessa normer är någonting som alltid har funnits där men som kanske inte har pratats öppet om i media och andra offentliga forum. Varför man inte har pratat om det vet jag inte. En stor del av problemet kan vara att just ett forum som media är hårt präglat av den norm som råder i hela världen. Jag upplever att man pratar om inbyggda och gammalmodiga normer mer nu än för kanske sju år sedan vilket är en väldigt positiv utveckling. Jag tror dock att det uppmärksammas mer nu för rasism och fördomar har normaliserats, framförallt i Europa, under de senaste åren. Det är en skrämmande utveckling och det är vår plikt som medmänniskor att upplysa och förebygga denna negativa utveckling.

Den vithetsnorm vi lever under idag visar sig på olika sätt i hela världen. Hela världen påverkas av vithetsnormen. Det finns inte ett samhälle någonstans som inte påverkas och det är viktigt att vara medveten om det. Det är först när alla accepterar det som en förändring kommer kunna ske. Så länge människor förnekar de normer som finns idag och viftar bort som något gammalt som inte fortfarande är aktuellt står vi handlingsförlamade.

Samba i Brasilien Bild: Pixabay
Samba i Brasilien Bild: Pixabay

Brasilien är ett land som präglas mycket av den vithetsnorm som finns. Jag själv har inte varit så insatt i just afro-brasilianarnas situation i landet. Jag har inget bra svar på varför jag inte har vetat så mycket men Brasilien har inte varit det första landet jag tänker på när jag tänker på rasism eller afrofobi. Det finns en stor afro-brasiliansk befolkning i landet på grund av slavhandeln. Människor från Afrika såldes som slavar i Brasilien på samma sätt som i USA under samma period. Mellan 1550 och 1855 kom det omkring fyra miljoner svarta slavar till landet. Kyrkan ställde sig emot att förslava Brasiliens ursprungsbefolkning (tidigare ofta kallade indianer, ett ord som idag av många anses kränkande), men de ställde sig inte emot att förslava afrikaner. Resultatet av det här är alltså en stor svart befolkning.

Jag har sett en dokumentär från The Gurardian som handlar om en ung kvinna som heter Nayara Justino. Hon är 27 år gammal och kommer från Brasilien. Nayara är afro-brasilianska med ganska mörk hudton. Dokumentären handlar om hennes väg till Samba-drottning. Samba är en stor tradition och karnevalen i Rio de Janeiro är känd över hela världen. Varje år håller landets största TV-nätverk Globo en tävling om vem som ska bli karneval drottning som kallas Globeleza. Att bli vald till Globeleza är något mycket ärofullt då det är landets befolkning som röstar fram vinnaren som sedan blir lite av en kändis. Får vara med på tv och i musikvideos och annat. Det är en dröm för många unga flickor i Brasilien att bli en Globeleza. Det var likaså Nayaras dröm att vinna titeln en dag. Hon var medveten om att det aldrig hade funnits en svart Globaleza utan det var alltid ljusa kvinnor eller mixade människor. Det här stoppade dock inte Nayara att söka till tävlingen 2013. Det gick mycket bra för Naraya och hon röstades fram av hela Brasiliens befolkning att bli årets karnevaldrottning. Naraya blev självklart helt överlycklig, det här hade varit hennes dröm sedan hon var liten och det var även en kamp vunnen för den svarta befolkningen i landet. Aldrig innan hade en svart kvinna representerat Brasilien.

Allting var frid och fröjd och rullade på. Det gjordes musikvideos och reklamfilmer med Naraya inför karnevalen och det var då problemen startade. Naraya blev överrumplad med rasistiska och hatiska kommentarer över internet, TV-kanalen lika så. Människor kallade Naraya apa, svarting och massa andra kränkande saker. Folk hörde av sig till TV-kanalen och sa att det här inte var rätt och att Brasilien aldrig hade haft en svart Globaleza innan. Det här pågick under en period till Naraya får ett samtal från TV-produktionen som tackar för hennes medverkan men att hon tyvärr inte längre kan representera landet som årets karneval-drottning, ingen mer förklaring än så. Den nya Globalezan som sen visas på TV är en ung kvinna med mycket ljusare hud än Naraya, som passar in i den bild folk hade av en Globaleza. Den här unga kvinnan var dock inte folkvald men fick ändå den eftertraktade titeln. Naraya blev självklart mycket sårad utav allt det här. Hon menar på att den enda anledningen att de tog ifrån henne titeln var för att hon var för svart, TV-bolaget sa det aldrig rakt ut men Naraya tycker att det var underförstått. Hon säger att det som sårade henne mest var den otroliga rasismen hon utsattes för, inte bara från vita människor utan från den svarta befolkningen också.

Det är en äldre svart kvinna i dokumentären som berättar att det är få svarta människor i Brasilien som stolt skulle ställa sig upp och säga ‘Jag är svart’, då människor skäms över vilka de är. Vithetsnormen är så inrotad i landet att de här människorna får lära sig från födseln att allt dom är, är fel. Den äldre kvinnan berättade vad hennes mormor brukade säga till hennes mamma när hon var liten; ”Gift dig med en vit man för att förbättra rasen”. Hon säger sedan att det här sättet att tänka är vanligt än idag. Genom att gifta sig och få barn med vita människor kan man få bort lite av det svarta från familjen, vilket är någonting positivt.

The Gurdians dokumentär om Nayara Justino

Tavlan Redenção de Can Tavlan av Modesto Brocos y Gómez, föreställer en brasiliansk familj som blir allt vitare för varje generation Bild: Sailko
Tavlan Redenção de Can av Modesto Brocos y Gómez, föreställer en brasiliansk familj som blir allt vitare för varje generation Bild: Sailko

Det finns en tavla som heter Redenção de Can som målades 1895 som symboliserar landets historia. Tavlan avbildar en svart mormor som står bredvid sin bruna mixade dotter. Mormor har alltså fått barn med en vit man så dotterns hudfärg är ljusare. Hon sitter bredvid en Portugisisk immigrant, en vit man, och i hennes famn sitter ett vitt barn. Deras barn. Mormor i tavlan håller sina händer i en bön för att tacka Gud att det svarta har försvunnit ur familjen.

Jag tycker att man kan förstå sig på tankesättet som finns i landet genom att titta på den här tavlan och det är en mycket skrämmande bild. Något som kanske inte var så förvånande 1895 men att samma tankesätt och självhat fortfarande finns i dagens samhälle är mer oroväckande.

Så hur kommer det sig att vithetsnormen är så stark att den får icke-vita att ogilla sig själva? Jag önskar att jag hade ett perfekt svar på den frågan. Jag tror dock det handlar om det skönhetsideal vi blir matade med sedan dagen vi föds. Det idealet som samhället matar oss med och det är ett västerländskt skönhetsideal som hela världen strävar efter. Det spelade ingen roll hur många gånger min mamma sa till mig att jag är vacker precis som jag är, jag har alltid hatat mitt hår, sedan jag var liten har jag gjort allt för att få så ”vanligt” hår som möjligt. Än idag sätter jag in löshår och vägrar gå med mitt naturligt. Varför? Jag har lärt mig från samhället sedan dag ett att det är fel, jag är fel, mitt hår är fel och utom kontroll. Jag måste tämja mitt hår för att passa in i bilden. Även fast jag nu i vuxen ålder är fullt medveten om normer och strukturer. Jag är medveten om att mitt ogillande gentemot mitt hår är en slags hjärntvättning, så sitter jag fortfarande här och tycker det är jobbigt att gå ut med mitt naturliga hår. Nu kanske folk tycker att vad jag tycker om mitt hår är en ytlig och oviktig sak i jämförelse med andra saker men jag försöker bara förklara hur inrotat det är hos människor, hur inrotat självhat kan vara mycket svårt att bryta. Hur upplyst och beläst man än må vara så ligger den där normen och gror någonstans i bakhuvudet. Det är därför så viktigt för vår generation och jobba emot normen så att nästa generations barn kan få växa upp och tycka om sig själva precis som de är, oavsett hur hen ser ut.

Mam-Yandeh Gaye
Mam-Yandeh Gaye

#OscarSoWhite

”Hej, idag är Martin Luther Kings födelsedag och jag kan inte låta bli att ställa frågan; är det dags att människor av färg (people of color) inser hur mycket makt och inflytande vi har och att vi inte längre behöver be om lov att bli inbjuden någonstans? Jag ställer frågan; Har vi nu kommit till en ny tid och plats där vi inser att vi inte längre kan tigga om kärlek, bekräftelse och respekt inför någon grupp? Det kanske är det dags att vi inser att om vi älskar och respekterar och erkänner oss själva på det sätt som vi ber andra att göra, så är det där den sanna makten ligger. Jag ställer helt enkelt frågan. Det här är vad jag tycker; akademin har rätt att erkänna vem de vill. Att bjuda in vem de vill och jag tror att det nu är vårt ansvar att göra en förändring. Kanske är det dags att dra tillbaka våra resurser och sätta tillbaka dem till våra samhällen, i våra program och vi gör program för oss som erkänner oss på ett sätt som vi ser är passande, som är lika bra som det så kallade mainstream alternativet. Jag vet inte. Det jag dock vet är att; tigga om bekräftelse eller ens fråga minskar värdigheten och minskar makten och vi är ett värdigt folk och vi är kraftfulla, låt oss inte glömma det. Så låt akademin göra deras grej, med all elegans och kärlek, och låt oss göra vår grej. Jag har inget annat än kärlek. ”

Foto: Pixabay
Foto: Pixabay

Den 28 Februari kommer den prestigefyllda Oscarsgalan sändas live från Los Angeles. Att vinna en Oscar som skådespelare är något oerhört ärofullt och den yttersta bekräftelsen på att man har gjort en betydelsefull insats inom filmindustrin. Nu har namnen släppts på de skådespelare som är nominerade till årets Oscarspris och den namnlistan har skapat mycket debatter framförallt i USA men också världen över. Det är bara vita skådespelare som har nominerats till de olika kategorierna. Det här har väckt stort missnöje hos många afro-amerikaner som känner sig förbisedda och uteslutna. Citatet ovan är från ett Youtube-klipp som Jada Pinkett Smith publicerade efter att de nominerade skådespelarna offentliggjordes. Hon har nu tillsammans med en rad andra kända profiler så som Spike Lee och Michael Moore valt att bojkotta galan och uppmanar andra att delta i bojkotten på grund av brist på mångfald. Kort efter att nomineringen släpptes spred sig hashtagen OscarSoWhite som en löpeld på twitter.

I år har vi sett filmer som Beasts of no Nation, en fantastiskt gripande Netflix-produktion där Idris Elba spelade en mycket övertygande roll som kommendant över en barnsoldats armé. En otroligt viktig film som speglade den verklighet vi behövde se. Filmen Creed där Michael B Jordan spelade mot Sylvester Stallone där han överraskade och spelade en mycket övertygande roll som Appollo Credd’s son. Will Smith tillsammans med Gugu Mbatha-Raw gjorde också enastående insatser i filmen Concussion. Det hade spekulerats kring alla dessa skådespelare att de förtjänade en Oscarsnominering för deras insatser, speciellt kring Idris Elba och Will Smith.

Klipp av The National

Man kan tycka att det uttalandet som Jada Pinkett Smith gjorde i sitt videoklipp må vara kontroversiellt, mycket ’vi‘ och ‘dem‘ prat men är det kanske befogat? Är det en slump att ingen av de skådespelare ovan blev nominerade? Eller är det ännu ett bevis på att den vithetsnorm som finns i vår värld når ut i alla aspekter?

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Filmen Straight Outta Compton är också en film som har varit en het snackis under 2015. Det är en biografisk film som skildrar historien om hiphop-gruppen N.W.A. Inte en enda skådespelare blev nominerad för sina insatser. Dock blev Andrea Berloff, S. Leigh Savidge, Alan Wenkus och Jonathan Herman nominerade i manus-kategorin till en Oscar för just filmen Straight Outta Compton, det ironiska med det är att alla fyra är vita. Filmen skildrar ändå på något sätt svart historia och de flesta av rollerna spelas av afro-amerikaner men de får inget erkännande för sina insatser utan den får deras vita kollegor ta emot.

Vilka signaler sänder Oscarakademin ut genom att endast nominera vita människor till det mest prestigefyllda priset som finns inom filmindustrin? De sänder ut signalen att det endast finns plats för en typ människor vid ”det stora bordet”. Det visar på att vår värld är väldigt skev. Det visar på att USA som land har en lång väg att gå när det kommer till mångfald. Det visar på att svarta människor ännu en gång hamnar längst ner på prioriteringslistan. Underhåll oss, dansa för oss, sjung för oss, få oss att skratta. Men förvänta er ingen typ av erkännande eller tacksamhet för er insats. Var glada att ni ens får vara med. Vårt spel, våra regler. Ska det vara så? Vi är nu inne på 2016 och vi fortsätter tvingas ha samma diskussioner om och om igen. Vi måste erkänna den vithetsnorm vi lever i, det är först när vi gör det som vi kommer kunna börja göra en synlig förändring.

Vi jobbar just nu i motvind, folk tycker man är tjatig, att man ska släppa det gamla och inse att rasism inte finns i dagens samhälle. Så länge människor lever i den totala förnekelsen finns det inget hopp om förändring. Vi kommer tvingas älta samma sak år efter år och hur sjukt är inte det egentligen? Att det finns så många miljoner människor som kämpar varje dag att bli behandlade med respekt och få det erkännande och uppmärksamheten de förtjänar och blir nekade den på grund av deras hudfärg. Ingen människa som inte har varit i den situationen kan sätta sig in i hur det känns. Hur det känns att behöva kämpa dubbelt så hårt för att bli tagen på allvar. Hur det känns att veta att du lever i en värld där du har de sämsta förutsättningarna på grund av din hudfärg. Inte på grund av dina förmågor, personlighet eller insatser utan på grund av din hud. Tänk på det nästa gång ni blir trötta på människor som ”tjatar” om rasism och vithetsnormer. Den känns inte synlig för er för ni ingår i den ”rätta” normen.

Jag tycker att vi skall leva tillsammans i harmoni. Där kärlek och respekt genomsyrar allt vi gör. Där man blir bedömd efter ens förmågor och insatser oavsett hur man ser ut. Jag tror att det är farligt att prata om ’vi’ och ‘dem’ oavsett vilket håll det kommer ifrån. Jag måste dock säga att jag tycker att det ’vi’ och ‘dem’ -pratet som Jada Pinkett Smith har i sitt klipp är befogat. Det är som hon säger, människor ska inte behöva be och tigga efter respekt och erkännande som de har förtjänat. Om den officiella mainstream-världen inte vill inkludera alla människor så finns det inget annat val än att de grupper som utesluts måste skapa forum där deras insatser blir hörda och uppskattade.

Vi får bara hoppas att Oscarakedamin tar till sig all den kritik de har fått och vi nästa år får se en nomineringslista som bättre representerar hela befolkningen. Vi får även hoppas på det här blir en wake up call till alla de som tror att rasism och vithetsnorm bara är ett uttjatat ämne. Det är på riktigt och det måste ske en förändring nu. För helt ärligt, jag är trött, trött på att skrika i motvind att jag är lika mycket som vem annan som helst och jag vet att det är många med mig som är minst lika trötta…

Mam-Yandeh Gaye
Mam-Yandeh Gaye