Etikettarkiv: midia saleh

INTERVJU – ADAM TENSTA

Adam Tensta Pressbild: Sara Ringström
Adam Tensta Pressbild: Sara Ringström

Han ville att Tensta skulle slutas kopplas med negativitet och vill uppmärksamma vad utanförskap har för påverkan på folk. TheGambia.nu träffade Adam Tensta och pratade om kopplingen mellan punk och hiphop, utanförskap, musiken och ansvaret som kommer med att ”ha ett namn”.

 

Det är en tidig eftermiddag i maj, jag tar för första gången i mitt liv blåa linjen till Tensta och möts av vackra citat som är nedklottrade på tunnelbanestationens väggar och fastnar framför ”Vi måste bygga en livsduglig värld åt oss som lever nu och för kommande generationer” av Hans Palmstierna och knäpper av ett kort.

Kort därefter får jag ett samtal av Adam med en vägbeskrivning till hans hem. Hemmets unika inredning får mig att reagera och jag hinner tänka ”det speglar hans stil” innan jag blir ledd ut till balkongen med fika.

  • Det är väldigt goda apelsiner det här, ska du inte ha? Säger Adam och skrattar till innan jag har hunnit inleda intervjun, och pekar på ett fat fyllt med apelsinklyftor.

Han är killen från förorten som visade världen att man kan komma långt med en stor portion talang och envishet.

  • Det blir som en självkurerande profetia ifall man är från ett sådant här område och bara får höra negativa saker, även fast man bor här och vet att området är fyllt med positiva saker också. Det blir överväldigande när folk hela tiden förväntar sig att man ska göra dåligt ifrån sig för att man kommer därifrån man kommer. Jag ville bryta den trenden med mitt namn.

 

Är det därför ditt artistnamn är just Adam ”Tensta”?

  • Ja, jag satt på google en dag och sökte på ”Tensta” för att se vad som skulle komma upp och alla toppresultat var fyllda med negativt laddade ord som ”socialbidrag”, ”värdetransportrån”, ”brottsstatistik”, ”segregation ” och ”utanförskap ”. Min tanke med namnet var att man skulle söka på Tensta och få läsa något positivt.

 

Du är ju väldigt engagerad i det här med utanförskap i förorter och bland ungdomar, och släppte under 2013 musikprojektet ”Last days of punk”. Kan du berätta lite om det? Vad fick ni för respons?

  • Jag gjorde den parallellt med min förra platta ”Scared of the dark”, mest för att jag hade lite tid över. Den är bara släppt i 250 exemplar på vinyl för samlare, men responsen har varit bra. Vi har skickat den lite över hela världen. Det kommer ett digitalt släpp så småningom.

 

Varför punk?

  • Har man inte koll på historien, så är kopplingen mellan punk och hiphop kanske inte så tydlig, men punk var det som hiphop är idag. Det vill säga den genren som speglar samtiden för folk i ett utanförskap, den enda ”korrekta” dokumentationen om hur folk lever idag. Det är därför hiphopen är så viktigt, för att vi som sysslar med den är de som visar ”den rätta sidan” av saker och ting. Det är det här som punk var. Annars är det ”brandsläckarmentaliteten” som gäller, att ”nu kastar de sten igen” eller ”nu har det skett ett värdetransportrån”. Så kopplingen är tydlig trots att det är två olika genres. Sen så var det inte en punkskiva jag gjorde utan det var en hiphopskiva också.

 

Var tror du att utanförskapet kommer ifrån?

  • Från vissa strukturella krafter i ett samhälle och inifrån, och med det menar jag hur till exempel arbetsmarknaden ser ut, hur bostadsmarknaden ser ut och hur det ser ut i gemene mans hem gällande fördomar. Alla har ju fördomar såklart, men man får inse att det är något man måste jobba med varje dag för att komma förbi. Man kan inte blunda för det och säga att utanförskap inte existerar, och man får inte normalisera fientlighet oavsett vad det är för typ av fientlighet.

 

Är det här något du fick uppleva under din uppväxt?

  • Jag upplever det varje dag.

 

Hur håller du dig motiverad när tålamodet tryter?

  • Det är bara att kolla vart jag kom ifrån. Jag kommer ifrån ett område där man inte har haft några profiler, medan jag nu får uppträda världen över med något som jag suttit vid köksbordet och själv skrivit. Det är motivation nog att fortsätta. Sedan har jag mycket som jag fortfarande vill berätta, både om samhället i sig och om mig själv som person. Jag vill berätta min historia.

 

Men när du var ung och inte hade framgången att se tillbaka på, hur höll du dig motiverad då?

  • Jag har alltid drömt stort och har en envishet som gjort att jag inte tappat framförhållningen. Jag visste redan från början att jag inte skulle bli som ungarna som hängde vid tunnelbanan, jag ville inte det. Jag ville göra något större och jag ville göra morsan stolt.

 

Hur har familjen hanterat din framgång?

  • Bra. Kort och konsist.

 

Adam Tensta slog igenom 2007 efter att han släppt låten ”My cool”, som snabbt placerades på Sverigetopplistan. Även bloggaren Perez Hilton uppmärksammade låten på sin välkända blogg.

 

Hur var det att gå igenom hypen ”My cool” fick?

  • Kul! Redan när jag släppte min första låt ”banging on the system” så blev det större än jag hade trott med tusentals nedladdningar, och det öppnade många dörrar för mig.

 

Hur skulle du säga att du har utvecklats i ditt artisteri sedan dess?

  • Mycket är densamma, som hur jag ser på mig själv och mitt artisteri, vart jag bor och så vidare. Jag ser på det som att jag bär med mig en ryggsäck som jag packar med upplevelser och information. Jag skriver låtar med en annan rutin och har blivit van vid hur man gör en skiva. Saker jag inte var intresserad av förr intresserar mig nu, exempelvis att man har blivit kopplad till massor av välgörenhetsprojekt etc. Det kommer ett ansvar med att ha ett namn, man har ett stort inflytande och då får man göra något bra av det också. Det behövs profiler att kunna se upp till.

 

Vad skulle du säga är mest annorlunda som etablerad artist?

  • När man är etablerad är det en annan hunger som man får visa upp, men samtidigt så är jag i en bra position i min musik, för att jag kan agera lite hur jag vill eftersom det är den ”stämpeln” jag har. Det blir liksom inte ”konstigt” när jag gör något annorlunda på grund av hur jag har jobbat under min karriär.

 

Vad är det största skillnaden med att spela för exempelvis amerikansk publik jämfört med att spela

i Sverige där du är etablerad?

  • Man har mer att bevisa för publiken där man inte är etablerad. Det blir som en utmaning i mitt eget huvud liksom. Jag vill att publiken ska känna att det var värt att komma.

 

Har du en speciell spelning som du kan klassa som din favorit?

  • Det finns många, men Arvikafestivalen 2008 var legendariskt! Den dagen och den aftonen kändes som en dröm. Innan spelningen tänkte jag ”kommer det komma mycket folk? folk har endå festat i flera dagar”, men det var sjukt mycket folk! Det var speciellt, det var livet för mig.

 

På ”The undeniable tape” som släpptes 2013 har alla låtar en feature, vad var tanken bakom den

skivan?

  • Jag ville släppa musik som inte hade något egentligt samband mer än att det var jag som låg bakom låtarna. Jag gjorde låtar med oetablerade artister som jag tyckte var bra helt enkelt. Det är lite så jag vill jobba. Jag gör hellre låtar med oetablerade artister än med etablerade för att jag vill ge folk något nytt, det är mycket roligare. Vi döpte plattan till ”The undeniable tape” för att jag lever efter den filosofin. Gör jag något som är tillräckligt bra så är det ”undeniable”, det blir så självklart, man kanske inte gillar mig som person eller min musik, men man kan inte hata på plattan för att den är så bra.

 

Du är med på RMH’s remix av ”Tystas ner” tillsammans med Stress och Aleks mfl. I slutet av din

vers säger du ”jag är stolt för att svensk, men jag skäms för att vara svenne”, kan du berätta vad du

tänkte när du skrev den?

  • Jag är stolt över att jag kommer härifrån, men jag skäms för hur vissa som har privilegiet att vara födda här förvaltar det. De är giriga och främlingsfientliga och det är pinsamt att de ens existerar. Jag tänker på vad som anses vara bra med Sverige, sjukvården, att det är solidariskt och så vidare, att man håller på att köra det ryktet i graven tycker jag är sjukt. Jag skäms för många av mina landsmän.

 

Vad har du för planer för 2014?

  • Släppa min nya EP och dra ut och spela lite i sommar. Sen har jag en smyckeskollektion på gång som förhoppningsvis släpps i september.

 

Hur blir du bemött i Tensta efter din framgång?

  • Det är mest positivt, men sen så finns det alltid de som har annat att säga. Det är ett bra kvitto på att man gör intryck, man är ju ingen tills dagen man har hatare.

 

Till sist, har du något som du vill dela med dig av till Thegambias läsare?

  • Jag vill att läsarna håller ögonen på mina kamrater i RMH Rec. Dida, Silvana Imam, Eboi och Nebay Meles. Dom kommer alla att släppa nytt material i år.

Vi på thegambia.nu tackar Adam Tensta för att han tog sig tid att bli intervjuad och önskar honom fortsatt framgång i det han gör!

Foton: Pressbilder, Sara Ringström

Midia Saleh
Midia Saleh

Intervju med RebouND Dancecrew

Detta bildspel kräver JavaScript.

Rebound är en dansgrupp som består av dansarna Alex Borozanov, Titti Hassan, Oumie Jammeh, Tiandra Kjellstrand, Evelina Ersson och Madeleine Hultgren.

Trots att de är från olika delar av landet, så har de kärleken till dansen gemensamt och är dessutom en del av ”Blackout Family”. Vi träffar RebouND på Kägelbanan, Södra teatern i Stockholm den 14 mars, där deras tränare Binta Coker från BlackoutCrew har sin 25-årsfest. Under kvällen ska gruppen bland flertalet andra live-akter från artister och andra dansare, själva uppträda med showen ”A trip down memory lane”, som är en hyllning till Binta.

Vad anser ni är det svåraste med att dansa i grupp jämfört med att dansa solo?

Alla: – Eftersom alla i gruppen har så starka viljor är det ibland svårt att komma överens om danssteg och koreografi. Det händer att vi får rösta om inte alla tycker lika. Sen är det även tufft att jobba bra om inte alla har samma inställning till dansen gällande mål och hur mycket tid man vill lägga ner.

Vad är det bästa med att dansa i grupp då?

Alla: – Definitivt gemenskapen och familjekänslan. Binta hör också till den kategorin. Om någon mår dåligt märker hon ofta det, och då kan man prata med henne om det och få hjälp med att komma över vad det nu är som tynger en. Det är en väldigt stark vänskap som har utvecklats. Man får så mycket mer än bara dans! Man har alltid någon att prata med. Dancehallen har blivit en livsstil.

Vad betyder dansen för er?

Tiandra: – Vart skulle jag vara om jag inte hade dansen?

Alla: – Allt! Kärlek och trygghet. Det är något som alltid gör oss glada.

Hur länge har ni dansat? Hittade ni rätt med Dancehallen direkt eller har ni dansat andra dansstilar också?

Titti: – Jag börja dansa när jag var cirka 15 år gammal i Västerås, där jag bor än idag. Bestämde mig för att börja ta klasser hos Blackout Dance Company när jag var 19 år gammal och fastnade för dancehallen efter det. Jag har inte direkt dansat fler stilar än dancehall, men har testat andra stilar på Summercamp, som hip hop och house.

Alex: – Jag har dansat Showdance och Hiphop men fastnade för Dancehall. Har dansat med RebouND i ett år nu. Binta är en stor inspiration men det är musiken och rytmiken som är källan till varför jag älskar Dancehall.

Tiandra: – Jag har också provat Showdance, men fastnade för Dancehall så fort jag provade det. Har dansat i 2,5 år nu.

Oumie: – Dancehallen kom naturligt för mig. Jag växte upp kring musiken eftersom min mamma lyssnade mycket på det när jag var liten.

Evelina: – Jag har dansat Dancehall i 1,5 år nu, men har testat andra dansstilar också.


Tycker ni intresset för Dancehall har blivit större på senaste tiden?

Alla: – Det är inte samma tryck på det hela som det var för ett par år sedan. Nu börjar folk känna till Dancehall mer och mer och det är inte så nytt längre, men ja intresset är stort. Men samtidigt så känner vi att det är många som inte förstår vad Dancehall är och vi har ofta svårt att förklara också. Det är så mycket mer än bara en dansstil.


Vilka är de största fördomarna ni får bemöta som dancehalldansare?

Alla: – Att ”bootyshaking” är det enda man gör! Säger man att man dansar dancehall får man alltid frågan om man kan ”skaka rumpa” och ”wina”, som att det vore allt vi gör. Vi hoppas folk börjar ändra sin syn på det, för det kommer hela tiden nya steg och kombinationer som inte handlar om att skaka rumpa. En annan fördom är att det bara är tjejer som dansar Dancehall. På Jamaica är 90% av dancehall-dansarna män och de har ju andra typer av rörelser.

Alex: – För mig som kille tycker jag det är jobbigt med reglerna som finns för manliga dansare. Det är mycket steg inom dancehall som nästan är ”olagliga” för killar att köra för att de anses vara kvinnliga rörelser. Jamaica är rätt homofobiskt så skulle man dansa ”queenstyle” som kille skulle man få bemöta en hel del skitsnack.


Vad har ni för planer inför 2014?

Alla: – En hel del uppträdanden. Vi har mycket på gång! Bland annat en tävling som vi inte kan berätta om än. Sedan uppträder vi för Binta ikväll också!

Rebounds Blogg

Rebound på Facebook


Fotnot:
Madeleine var inte närvarande under intervjun

 

midia byline