Etikettarkiv: mixad

De vackra ljusbruna barnen som alla pratar om…

Kommentarer som dessa har jag fått höra sedan tonåren. Dessa typer av kommentarer har kommit från vita kvinnor i olika åldrar i Sverige.

  • Blandraser är det finaste jag vet.
  • Mixbarn är så jävla fina!
  • När jag var liten ville jag alltid vara mixad.
  • Tänk om vi skulle få barn så hade våra barn haft jättefina lockar.
  • Tänk en mixunge med gröna ögon. Åh gud!
  • Collins om jag blir 30+ och är singel utan barn så kommer jag åka till Köpenhamn och inseminera mig själv med en svart mans spermier.


(Många har dessutom tyvärr använt m-ordet istället för mixad/mixed. M-ordet kommer inte skrivas ut i denna text även om det använts i vissa av fallen som beskrivs. Detta då det inte är ordet i sig som är relevant för textinnehållet, m-ordet är en egen debatt, som det bland annat går att läsa om här. )

Bild: Pixabay

Detta är typer av kommentarer jag hört ifrån framförallt svarta män i Sverige

  • Akta dig för vita kvinnor här i Stockholm de vill bara ha dina mixungar och dra.
  • De är desperata efter mixade bebisar det är så jävla inne.
  • Ni svarta män är inne nu mannen tänk dig en sån liten mixunge.
  • Mannen vet du hur många svarta män jag känner som har blivit babytrapped från vita kvinnor?
  • Ey jag hoppas du använder kondom ifall du ligger med de här vita brudarna i Stockholm. Jag har en svart broder som var ute på Östermalm en kväll och härjade tog med en svensk brud hem låg med henne, några månader senare blev hon gravid. Han ville inte behålla men hon hade bestämt sig och så blev det. Sex år har gått och han har inte ett hårstrå kvar på huvudet längre.

Detta är kommentarer och historier berättade av mixade personer i min närhet som jag känner väldigt bra.

  • Alltså jag vet ju att både vita och svarta män vill vara med mig för jag e mixad liksom.
  • Jag va med en svart kille som jag dejtade en gång så vi låg i sängen och myste från ingenstans han bah: Om vi hade fått barn så hade dem inte varit så mörka.
  • Typ alla mixbarn har föräldrar som inte lever ihop.
  • När jag var liten så blev man ju kallad både det ena och det andra, det var inte förrän i vuxen ålder man förstod att vissa saker som ens mormor sa eller kallade en egentligen var fel.
  • Det är så tragiskt Collins min unges morfar är kardiolog, men massa människor som träffar honom har alltid mage och fråga mig ifall han skall bli rappare eller dansare.

Detta är kommentarer jag har fått höra under min uppväxt av släkt och människor som är från samma land som mig och släktingar som ej bor i Europa.

  • Akta dig för mixade tjejer från Västindien de håller på mycket med häxeri.
  • Mixade kvinnor och män har ett sånt jävla översitteri som de fått från vita människor
  • Mixade människor tycker att de är bättre än alla andra svarta.
  • Det va en mixad tjej som kom fram till mig och särbehandlade mig för att hon trodde jag var mixad när jag har ursprung från Östafrika.
  • Akta dig Collins för vita kvinnor de vill bara ha dina mixade barn, sen kommer hon springa snabbt därifrån . Du skulle aldrig vinna en vårdnadstvist som svart man i Sverige även ifall du skulle ha rätt i sak.

Jag vill utifrån en mans perspektiv med rötter från den afrikanska kontinenten berätta om det problematiska i allt ni läst ovan.

Foto: Afropé

Idag kallar många människor sig världsmedborgare, vi lever i ett otroligt internationellt samhälle på många olika sätt. Människan föds, växer upp och förökar sig. Generation efter generation och samhällen utvecklas.

Förr i tiden i väst var det väldigt förbjudet med blandäktenskap, givetvis utvecklas allting i samhället åt olika riktningar. I Stockholm ser man idag många mixade relationer oftast mellan en svart man och en vit kvinna. Det har också blivit allt vanligare med mixade relationer mellan olika folkgrupper i framförallt storstäder som Stockholm, Göteborg och Malmö.

Det som dock fascinerar mig är fascinationen som många människor har idag kring barn och människor med mixat ursprung. Jag tänker primärt på dem som har mixat ursprung av svarta och vita gener. För mig är det någon slags obehagskänsla som dyker upp av att, något så förbjudet förr i tiden, helt plötsligt ”är det finaste som finns”. Jag tänker ofta på hur vi alla som inte är mixade kan, vill och orkar objektifiera något så mycket.

Objektifiering och sexualisering

Resultatet blir direkt också att vi svarta män blir så otroligt sexualiserade, för någonstans i allt det här behövs våra spermier för att göra saker möjligt. Det är liksom som att jag är där för att sprida mina spermier och skapa massa bebisar och för att du ”eventuellt som vit kvinna” skall få din dröm uppfylld.

Varför förstår inte vi människor när vi reproducerar saker som uppfattas som negativt. Jag kan förstå att smak, preferenser är subjektivt men det är otroligt problematiskt att rangordna barn som finare än andra barn utan att förstå att det sker en objektifiering. Jag kan bli väldigt ledsen när folk ibland inte tänker tillbaka på hur saker var förr och istället ändrar sitt resonemang kring sina uttryck eller väljer sina uttryck varsamt.

Afrikanskt perspektiv kring mixade barn under slaveriet.

Jag fick berättat för mig någon gång i tonåren av en äldre kongolesisk man att dödande av mixade barn i den svarta kvinnans mage var ett vanligt fenomen. Anledningen var oftast att just mixade barn var ättlingar till en slavägare och våldtäktsman. Ifall man inte valde att döda barnet i magen lät man kvinnan föda barnet och sen lade man ungen i en korg och ner i floden eller sjön. Detta är ett afrikanskt perspektiv som många människor inte känner till.

Västerländskt perspektiv

Där var du som ljusare mörk person positivt särbehandlad istället. Just det fenomenet reproducerar vi människor än idag här i väst undermedvetet och många av oss svarta människor gör också det även om vi känner till den andra sidan av kontexten.

Attitydförändring

Mixade barn är inte leksaker, gosedjur och ”det bästa av båda världar”. De är barn med känslor, sinne och intellekt. De skall inte inpräntas att de är bättre än oss svarta och sämre än vita. Mixade barn är resultat av att en svart och en vita bildar ett barn som är en individ i sitt sammanhang.

Begrepp, språk och definition

M-ordet härstammar inte ifrån något positivt och bör heller inte vara något som förändras för att vi vill sudda bort en negativ del av en historia. M-ordet kommer från ordet mula som är en korsning mellan häst och åsna. Åsnan i detta sammanhang är dum, och den svarta föräldern definieras utifrån det. Den vite föräldern definieras utifrån hästen som den klokare. Så ni som använder m-ordet för att definiera er själva eller andra som gör det för att definiera mixade bör sluta, för det är problematiskt och egentligen väldigt negativt laddat. Uttryck som blandras är väldigt problematiskt, tänk på att vi har haft ett rasbiologiskt institut där forskare gjorde skillnad på oss utifrån hur vi såg ut och ras används för att definiera djur. Vi människor i Sverige som har svenska som första språk bör förstå att det som betyder någonting icke så laddat på engelska klingar inte så gött på svenska alltid. Ni som har läst så här långt, våga göra en förändring i ditt språk och din syn på saker. Våga googla, låna en bok på närmsta biblioteket för att läsa på lite och inte hela tiden följa massa konstiga trender.

Mbote na bino

Collins Luther Zola

Människa i mellanförskap

Om jag hade fått en krona för varje gång någon har frågat mig var jag kommer ifrån skulle jag vara rik vid det här laget, och om jag hade fått lika mycket för varje gång jag, efter mitt svar, har fått höra ”det är du ju inte alls!” så skulle jag i alla fall vara ekonomiskt oberoende.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Det är skrämmande, fast också nästintill fascinerande, hur människor kan ta sig friheten att definiera varandra efter sitt eget tycke. En svensk kan ju för allt i världen inte vara mörkhyad, eller ha lockigt hår för den delen, och en kongoles är ju ingen riktig sådan om hen inte pratar något av de stamspråk som talas i landet…

Dessa uppfattningar blir tämligen problematiska för en person som mig, som är född och uppvuxen i Sverige, men också har kongolesiskt påbrå. För så fort jag förklarar min bakgrund (ja, efter otaliga gissningar på alla möjliga länder, som om jag vore del av ett lotteri med allt för dåliga odds) så möts jag alltid med argument för att jag inte alls har det ursprung jag nyss har beskrivit. Det handlar om allt ifrån färg och form till karaktär, kunskaper, språk och dialekter. Allting för att bevisa att jag har fel. Stort tack till alla er som vet mer om mitt ursprung än jag själv gör! Vänligen inta scenen och spela upp mitt hittills okända liv för mig!

Suck.

Att ens behöva förklara mig när jag generöst nog har givit ett svar på den eviga frågan ”var kommer du ifrån?” istället för att ge människan i fråga en rak höger och kräva hen på den där kronan, anser jag vara illa nog. Att någon sedan ska förneka mig mitt ursprung på grund av deras trångsynta sätt att lägga människor i fack går bortom alla mina gränser för vad som är acceptabelt. Människor har rest runt jorden i hundratals år och fortfarande är det så otroligt svårt för vissa att förstå, och acceptera, att barn föds med flertaliga ursprung. Detta har ju exempelvis resulterat i, för att ta historielektionen ett steg längre, att människor på det norra halvklotet inte nödvändigtvis måste ha ljust hår och blåa ögon. I sådana situationer, när för mig ofta okända människor försöker läxa upp mig om vad jag är eller vad jag inte är, vill jag bara skaka om deras huvuden och fråga dem var de har befunnit sig de senaste hundra åren. Om man har missat följderna av globaliseringen har man ju antingen växt upp under en sten eller levt med ögonlappar på.

Något som är ironiskt i denna situation är att jag ofta också anses vara för mörkhyad för att vara europé, men för ljus för att vara afrikan. Följaktligen har jag flera gånger kallats ”afrikanen” när jag har varit i svenska, eller i allmänhet västerländska sammanhang. När jag bodde i Kenya ett par månader kallades jag däremot för ”mzungo” vilket betyder ungefär ”viting” på swahili. Ännu en gång så kategoriserar folk mig utifrån vad de anser mig vara, utan att överhuvudtaget ta hänsyn till vad jag själv beskriver mig som.

Eftersom jag har spenderat de flesta av mina levnadsår i Sverige så är det också där som jag har känt av det som mest. Inte riktigt en känsla av utanförskap, eftersom jag inte har haft problem med varken språk eller kultur. Men ändå en känsla av att inte riktigt höra hemma. Att alltid vara lite annorlunda, och att aldrig fullt ut kunna ta del av det vårt avlånga land har att erbjuda. Så för en tid sedan kom jag i kontakt med termen ”mellanförskap”, och då var det som om allt föll på plats för mig. Aldrig har ett uttryck, ett ord, en benämning träffat mig så hårt. Och aldrig hade jag trott att, mitt bland identitetsförvirringens stormiga vindar, något så litet faktiskt skulle kunna få mig att känna tillhörighet. För plötsligt så förstod jag att det fanns många som kände precis som jag. Människor som är trötta på den ständiga kategoriseringen av personer utifrån färg, ursprung eller nationalitet. Människor som, liksom jag, ofta hamnar i en spricka mellan sina blandade rötter. En spricka som är väldigt djup och fylld av tvivel på vem man egentligen är, inte sällan skapad av att ständigt bli ifrågasatt och förnekad gällande sin identitet.

Personen på bilden har ingen koppling till texten Bild: Pixabay
Personen på bilden har ingen koppling till texten Bild: Pixabay

Jag har alltid varit stolt över mitt blandade ursprung, men när jag var yngre tyckte jag det var svårt att bortse från de jobbiga situationer det medförde. Blickarna vi ibland fick när jag och min syster var tillsammans med vår ljushyade mamma, eller gången då en okänd man kom fram till henne och gav henne pengar för att ”hon var så snäll som tog hand om de stackars afrikanska barnen”. Eller alla långa utfrågningar jag har fått genomgå på grund av att jag ser ut som jag gör.

Idag tycker jag att det är lättare att fokusera på de fördelar ett mixat ursprung har fört med sig. Inte finns det många människor i världen som har ett så unikt perspektiv på saker och ting som vi med föräldrar från olika håll i världen. Det är så otroligt häftigt att ha fått med sig olika kulturer och språk sedan barnsben, men också en öppenhet gentemot människor vars innersta kärna uttrycker att det inte spelar någon roll om du är vit, brun, gul, svart, röd eller någon annan färg på den mångfaldiga skalan – du kan själv identifiera vem du egentligen är.

Och till alla er där ute som spricker av nyfikenhet för att veta ursprunget hos människor som enligt era mått inte ser svenska ut, var så vänliga och respektera det svar ni får. Vare sig personen i fråga svarar Norrtälje, Norrland, Nordkorea eller Nigeria har ni ingen rätt att ta ifrån honom eller henne sin identifiering.

Alice Binti Mutambala
Alice Binti Mutambala

Att aldrig bli sedd som hundra – känslor och tankar från en mixad afrosvensk

Vi lever i en vitnormativ värld. Om du har invändningar på den punkten så bor vi högst troligt inte på samma planet. Vithetsnormen genomsyrar hela vårt samhälle och det är lätt att skälla och ryta ifrån när en på grund av sitt svarta påbrå ställs åt sidan eller utsätts för rasism, exotifiering, kränkningar och utanförskap från ’det vita samhället’.

Men när en har rötter från båda sidor då…?

Foto: Privat
Foto: Privat

Jag är född till en vit mamma och en svart pappa. De träffades i ett västafrikanskt land någon gång på 70-talet och blev tokkära. Ja redan där och då lades grunden till en bit av de fördomar jag senare skulle komma att stöta på. ”Åh var hon den där blonda borttappade sökande kvinnan som hittade sin svarta stallion, som djuriskt förförde henne med hull och hår och gjorde så att hon inte vågade annat än att niga, tacka och le”. Någonstans har den här fördomen tagit fäste och blivit fakta. Fördomen att en vit kvinna som faller för en svart man, endast gör det för den svarta mannens påstådda fysik, fysiska attribut och härskarmentalitet. Aldrig för hans personlighet eller hans intellekt. Likaså är det tydligen, för vissa, helt självklart att svarta män är dominanta och skrämmande, nästan skräckinjagande. Ingen vågar säga nej till en svart man…

Mina föräldrar skilde sig när jag var väldigt liten och jag har inget större minne av dem tillsammans. Båda hittade kärleken igen, på annat håll, och jag har från båda håll fått en härlig skara syskon.

Som barn utsattes jag egentligen inte för någon större rasism eller någon egentlig form av kränkningar. Men visst har jag bjudits på oräkneliga tillfällen av exotifiering, fördomar och ignoranta frågor. Jag var ganska ensam i mitt umgänge om att ha svart påbrå under mina grundskoleår. Ingen verkar ha känt sig direkt hotad av min hudfärg och jag blev inte särskilt mycket påhoppad för den heller. Inte sällan fick jag höra hur jag inte uppfattades som en ”afrikaaan”, utan som en svensk. Vad nu det ska betyda? Är det någon form av komplimang? Alltför många verkar tro det. Att man dessutom kan vara både afrikan och svensk, och att afrikan är ett väldigt vitt begrepp i jämförelse med svensk, verkar det ofta inte finnas någon insikt om.

Jag har alltid varit stolt över att ha afrikanska rötter och har sett mig själv som privilegierad, mer till följd av mitt afrikanska arv, än till följd av mitt europeiska, mer specificerat svenska arv. Det faktum att jag ofta funnit en form av nöjdhet över att vara unik, gav mig en känsla av lycka och bekvämlighet över att inte vara som alla andra i skolan och i klassen. Jag älskade att få tusen frågor om mitt ursprung och besvarade var och en av dem med stolthet. När de korkade frågorna kom, svarade jag på dem med, men med en besk ton som lät tala om för den som ställt frågan att nu är du ute på djupt vatten. Mina föräldrar, ja båda mina föräldrar, är givetvis de som ska ha cred för att jag burit mitt arv med stolthet. De har båda två lagt stor vikt vid att lyfta fram mitt afrikanska arv och de har gjort det på ett naturligt sätt. Det har varit det mest självklara i världen för mig att stå med fötterna i två världar.

Min självkänsla och min stolthet i att vara av afrikanskt ursprung har säkert till stor del legat till grund för mina, som det tycks, ovanligt få erfarenheter av direkt riktad rasism och kränkningar.

Jag har fått alla jobb jag har sökt. Nej det har inte varit några flashiga anställningar, men ingen har bemött mig med negativa attityder eller en dörr som slår igen i mitt ansikte. Jag har inte hamnat längst ner i högen av ansökningar, trots utländsk-klingande efternamn, och när jag blivit lovad återkoppling har den också kommit. Tyvärr är det inte så för alla. Det vet vi.

Foto: Privat
Foto: Privat

Det närmsta jag har kommit stereotypisering till följd av mitt ursprung är personer jag pratat med över telefon som skapat sig en bild av ett helt annat utseende än en chokladbrun kvinna. Chocken de sedan serverats när de träffar mig är obetalbar. Jag har oftast sett detta som en rolig bekräftelse på folks förutfattade meningar utifrån namn, språk, dialekt och eventuell brytning. Inga av dessa händelser har lämnat någon bitter eftersmak. Men detta, som jag flera gånger kunnat skratta åt och göra mig rolig över på andras bekostnad (de som bär på alla dessa fördomar), det har istället framkallat kväljningar, panik och gråt hos en svart broder eller syster. Tyvärr är det så. Jag vet detta.

Att svenska är mitt förstaspråk, och också ett språk jag hanterar väl, är givetvis till stor fördel för mig många gånger. Men det är som sagt också en källa till ständig förvirring hos många. Fördomarna kryper snabbt fram.

”Vad bra svenska du talar!”
”Tack så mycket, du med”
(en strategi som växt fram)

”Är du adopterad?”
”Nej, min mamma står där”
(pekar)

”Är deeet din mamma? Biologisk? Eller jag menar, din pappa måste vara väldigt mörk då?”
”Skolkade du under biologin?”
(önskar jag att jag ibland hade haft modet att svara som liten)

Trots att jag nästan alltid känt mig accepterad i det vita samhället, det är som att det gjorts undantagsfall för en del av oss, så ser och hör jag saker som visar att jag egentligen inte är det. Jag ser andras erfarenheter och utsatthet. Att vara accepterad är inte heller samma sak som att vara en del av något till hundra procent. Vi har några av de där klassiska sakerna, som inte är ren rasism, men som är sorgliga fördomar, nonchalans, utestängande och ett sätt att förminska.

Jag äter inte gris och jag är svart. Då är jag muslim.
Sverige som kristet land har glömt hela det kapitel i bibeln som talar om vad man bör och inte bör äta. Kapitlet där en kan läsa att gris inte är ett kött man bör stoppa i sig. Varför ska jag direkt antas vara muslim för att jag inte äter griskött, varför antas jag inte istället vara kristen… vi bor ju i ett kristet land. Men framför allt, varför kan man inte bara låt mig äta min grisfria kost utan att behöva göra en större undersökning om varför. Svarar man det folk vill höra, då tar diskussionen slut direkt. Svarar man att det beror på vad som står i bibeln eller på vad flertalet läkare och dietister rekommenderat, då krävs man på en utläggning.

Jag ska köpa hudfärgade plåster. Hudfärg är tydligen någon form av beige.
Efter många långa år av invandring från hela världen, där en svensk idag kan ha alla möjliga kombinationer av bakgrund, färg och rötter så är hudfärgat fortfarande någon märklig beige färg. Nylonstrumpor, plåster, smink, skor och hudkräm. Alla finns de att köpa hudfärgadeoch alla är de just beige.

Jag behöver hårprodukter. Jag är förvisad till specialbutiker.
Det är 2015 och fortfarande säljer inte vanliga matvarubutiker eller supermarkets i vårt land hårvårdsprodukter som är anpassade för afrohår, eller hudvårdsprodukter för kroppar med lite mer melanin. Jag passerar hår- och hudvårdshyllorna utan att ens titta dit. Om jag inte ska köpa deodorant eller handtvål vill säga. Jag går direkt till kassan.

Jag är aldrig hundra. Jag är annorlunda och måste vända mig till specialbutiker för att min kropp och mitt hår ska få vara med. Det är inte svårt att se att vi som svarta stängs ute från den vitnormativa värld vi lever i. Det är tydligt att vi inte riktigt får vara med, inte på samma villkor. Då är det ju tur att vi alltid har vår svarta sida och kan vara med där.

Eller… ?

Jag har varit delaktig i mina svarta rötters communities och föreningar av olika slag genom åren. Framförallt i min hemstad. Jag var med i allt som hände när jag var barn. Så fort jag spenderade tid hos pappa var det nästan alltid någon happening på gång inom föreningen och pappa tog mig med. Det är givetvis jättebra att man som förälder till afrosvenska barn låter barnen ta del av sitt afrikanska arv och introducerar dem in i gemenskapen. Det är inte bara jättebra, det är jätteviktigt. Min pappa gjorde verkligen ett kanonjobb med den biten.

Men han missade en liten sak… (något som i regel hände bakom hans rygg)

Han missade att jag av många inte sågs som hundra. Jag hade vit mamma.
Jag var inte äkta svart.

Foto: Privat
Foto: Privat

Hur somliga såg min mamma blev jag snart varse. Det är faktiskt dessa ord och kränkningar som präglat mig mest och satt spår av ilska och agg hos mig. Jag kom där, stolt över mitt afrikanska arv och följde med min pappa för att vara med och ta del. Men lika fort som jag stolt gjorde entré och sträckte på mig över det faktum att jag är svart, lika fort blev jag varse att jag enligt en del inte alls var svart, utan ett halvblod; Min mamma var vit, så jag kunde omöjligt förstå. Min mamma var vit, så jag var inte äkta, bara halv. Min mamma var vit och hade snott min pappa från hans eget folk en gång tiden. Min mamma var vit och hade bara velat åt min pappas svarta gener för att få ett gulligt litet mixbarn. Hon älskade inte Afrika alls, hon hade inte alls velat hjälpa till när hon jobbade där som sjuksköterska och framförallt såg hon bara mig som sitt lilla utställningsexemplar.

Detta och mycket mer är vad vuxna personer hävde ur sig till mig, eller om mig, som då bara var ett barn. Jag kunde känna hur blickarna brände på min rygg, märkte hur en del gjorde allt för att dumförklara mig. Hur de tog varje chans att skratta åt mig eller syrligt kommentera att jag inte kunde ett specifikt språk, inte förstod kulturen eller religionen. Som barn var detta fruktansvärt att uppleva.
Som vuxen lärde jag mig att förstå varifrån mycket av detta kommer.

Det finns ett vithetsförakt. Ett förakt som givetvis kommer sig av vad ‘den vita mannen’ utsatt det svarta folket för. Ett förakt som på sitt sätt är förtjänat. Men när detta vithetsförakt kryper ner från strukturell nivå till individnivå och genomsyrar grupper i samhället på ett sätt som istället för att främja jämställdhet och inkludering, blir en kamp för fortsatt separation, exkludering och hämnd, då finns ingen vinst för människosläktet, oss världsmedborgare. Ingen av oss vinner på det. Vi måste stå tillsammans, inkludera och slåss mot ondskan sida vid sida. Oavsett hudfärg. Different colours, one people, som Lucky Dube sjöng.

Tiden gick och jag blev tonåring. Plötsligt hamnade mycket fokus på sexualisering och exotifiering.
Ja från båda håll.

Foto: Privat
Foto: Privat

I den vita församlingen sågs en som den svarta tjejen som säkert var helt vild i sängen, för svarta personer är ju djuriska. Det vet alla. ”Jag har aldrig kysst ett par n****läppar, får jag testa?”. Det som kom från den vita sidan var säkert inte illa menat, egentligen, utan handlade väl snarare om omognad och ignorans som gav sig uttryck i en nyfikenhet folk bara inte kunde hejda. Den ignoransen kommer dock någonstans ifrån. Från ett djupt rotat kolonialistiskt tänk, där svarta än idag objektifieras.

I den svarta församlingen togs det för givet att en som mixad inte var oskuld och att en inte var könsstympad. Det senare har de tack och lov i mitt fall alltid haft rätt i. Många svarta killar sprang efter mixade tjejer som om de jagade svaret på evigt liv, lycka och rikedom. De talade enbart till våra kroppar och inte alls till oss. Jag mådde illa många gånger. Tjejerna tittade, viskade och visade sin avsky över hur smutsiga vi måste vara. Jag insåg snart att en del av dessa tjejer trodde att jag trodde att jag var bättre än dem, bara för att min mamma var vit.

Det tog också lång tid innan jag lärde mig den där kodexen om att inte stå vid killarnas sida av rummet under en fest och prata med någon av dem ”för länge”, utan att istället bara titta lite snabbt och eventuellt vinka lätt, inte le för mycket, och sedan gå bort och sätta mig med tjejerna.

Jag blev äldre och valde under en period att lägga det här med den afrikanska gemenskapen åt sidan. Att sitta på fester och bli pratad över huvudet på, eller till och med ignorerad då samtliga valde att prata sina modersmål som de visste att en inte förstod, och gärna lade till stora skrattsalvor i slutet på varje mening, det var inget som lockade mig. Att bli stämplad som vit, att inte själv få definiera mig, och hela tiden få höra att, ”-det är bara för att din mamma är vit”, var inget jag hade lust att lägga min fritid på. Så jag lämnade.

Det skulle krävas att jag blev kär i en man med västafrikanska rötter för att jag skulle komma tillbaka och huvudanledningen till att jag då återvände var det faktum att jag inte ville beröva eventuella framtida barn en framtid med tillgång till sina västafrikanska rötter.

Jag ska inte påstå att det hade förändrats under tiden jag hållit mig på ‘den vita sidan’. Snarare tvärtom. Men däremot hade jag förändrats och det gjorde en stor skillnad. Jag hade gått igenom så mycket i livet och stod ännu stadigare och med huvudet ännu högre än jag gjort tidigare. Ingen skulle tala om för mig vad jag är.

Jag återvände inte för att få vänner för livet, utan för att mitt liv skulle få en helhetsinnebörd och för att jag själv skulle få fortsätta att insupa den västafrikanska kultur som jag så innerligt vill vara en del av. Denna gång tog jag del i den bit som erbjöds mig och valde också mitt umgänge där med omsorg. Gemensamma rötter är inte en självklarhet för trivsel eller ömsesidig respekt. Vare sig rötterna är vita eller svarta. Det är helt enkelt bara ett arv som man bär med sig genom livet.

Det är upp till var och en att välja hur och om man vill ta del av sitt eller sina arv. Jag har valt att ta del av båda mina. Som vuxen har jag också lärt mig att välja hur jag tar del av det, när jag tar del av det och jag har också diskuterat med mig själv om varför jag tar del av det.

Foto: Privat
Foto: Privat

Idag har jag två döttrar med den västafrikanska man som är anledningen till att jag letade mig tillbaka till mina afrikanska rötter igen. Jag tycker det är viktigt att vi som är föräldrar, eller blivande föräldrar, till afroeuropeiska barn inte glömmer bort att tänka på och prata om hur våra barn faktiskt kan utsättas för mobbning, utanförskap, kränkningar och nedlåtande attityder från båda sidor. Det är viktigt att man som föräldrar arbetar fram en plan för hur man ska bemöta och hantera framtida situationer av utsatthet som ens barn kommer att utsättas för. För det kommer att hända, på ena eller andra sättet. Stort eller smått.

Med två ursprung är man många gånger dubbelt utsatt, men man är också dubbelt välsignad. Att ta vara på den välsignelsen och få ut mesta möjliga av den är något vi som vuxna måste göra vårt yttersta för att förmedla vikten av till våra barn och ungdomar. Vi måste med alla medel möjliga få dem att känna sig dubbelt älskade och inte dubbelt utsatta.

Ingen ska någonsin behöva känna att en aldrig blir sedd som hundra.

 

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh

Jag vill inte definieras utifrån hur mycket svart eller vitt blod jag bär på

Vi måste prata om en sak. M-ordet och n-ordet. Jaha, vi har ju pratat om detta till förbannelse, kanske en del tänker. Ni är trötta på att höra om det. Fundera då på hur utmattande det är att ständigt leva under det. Jag tänker att om vi nu har pratat om det tillräckligt mycket, hur kommer det sig då att så många fortfarande säger att de ”inte har faaattat”. Jag är född till en svart och en vit förälder. Jag vill inte att ni refererar till mig som mulatt. Det gör ont i mig när ni gör det.

653px-Code_noir_-_Nantes_museum
Code noir (1742 edition) från slaveriet, med sina kända definitioner av svarta, baserat på antalet droppar svart blod. Boken finns idag utställd på Nantes historiska museum – Foto: Selbymay/commons

Det mest problematiska med dessa klassificeringsord (ja det är fråga om klassificering) är att de definierar hur svart en är. Benämningarna – noir/negro, griffe, marabou, mulatt, kvadron osv. – kommer alla från det som kallades Code Noir (The black code). Under kolonialismen och slaveriet ansåg somliga att det var av största vikt att veta ’hur många droppar’ svart blod en bar på. ”En droppe svart blod” och du tillhörde ett folk som andra ansåg sig ha rätten att bedriva handel med. Man räknade under denna tid i 128-delar. Varje människa bar på 128 delar blod och ju färre delar som var svart blod, desto högre värde. 128 delar vitt blod var norm och renhet, för varje droppe svart blod sjönk en längre och längre ner på skalan. Vilken skala? Renlighetsskalan. Med renlighet i detta fall alltså menat vitt blod.

Låt oss titta närmare på m-ordet. Jag kommer skriva ut ordet för att alla som eventuellt inte greppar eller förstår vilket av orden jag pratar om, ska kunna hänga med. M U L A T T. There you have it. Ni kommer inte se mig skriva det igen. Jag kommer fortsättningsvis referera till det som m-ordet.

Ordet kommer från spanskans mulo/franskans mulatre, som i sin tur hämtats från latinets mulos, som betyder mulåsna/mula. Mulåsnor och mulor är hybrider, där man korsat en häst med en åsna, och de är infertila och kan därför inte föröka sig. Alla de mixade barn som kom till under slaveriet och som i de flesta fall var resultatet av de vita slavägarnas sexuella relationer med sina svarta slavinnor ansågs vara oäktingar, bastards. Man gjorde jämförelsen med den vita föräldern som ’den starka hästen’, medan den svarta föräldern sågs som den ’dumma åsnan’. Det är väl klart att m-ordet kändes som ett mycket passande ord att benämna dessa ”avkommor” med. Klart och tydligt gjorde man gällande att dessa barn är oäktingar som kommit till av en onaturlig relation och risken för att de blir bångstyriga, dumma och envisa (inte i positiv mening) ansågs vara mer regel än undantag. De borde därför inte heller få föröka sig… Att definieras med m-ordet innebar att man bar på 64 delar svart blod, 64 delar vitt blod, 50/50.

N-ordet behöver egentligen inte vädras särskilt mycket. Definitionen av 128 delar svart blod. Att ordet i sig inte står för något kränkande, på det sätt m-ordet gör, är en sak. Dock är det ett faktum att det använts i kränkande syfte, både under kolonialismen, liksom idag i vårt postkoloniala samhälle. Många är de som känner sig kränkta av att bli kallade vid n-ordet, några är de som inte blir det. En del lägger värderingar i ordet när de använder det, andra inte. Det har gjorts många försök att ta ordet tillbaka, ungefär som bögarna och flatorna gjorde, men det har inte lyckats. Jag förde själv den kampen ett bra tag. Jag har slutat. Eftersom vi nog kan enas om det faktum att det finns folk som känner sig kränkta av ordet, och de inte är någon försvinnande liten del, utan väldigt många, anser jag att vi behöver lägga ordet åt sidan. Ja, enbart på grund av det. Vill en ha ytterligare anledningar till att inte använda n-ordet så är det bara att fortsätta läsa. Jag kommer snart till del två, om varför vi skulle ha lämnat orden kvar i den tid de togs av de vita för att användas i maktutövandet mot svarta.

Kollage - mixade - kopia
Alla mixade av svart och vitt, men ändå så olika. Kollage: Thegambia.nu

Bar man på 80-96 delar svart blod och 32-48 delar vitt blod, 62-75 % svart och 25-38 % vit, definierades man som griffe eller marabou. Ja, det har varit några kontroverser kring det sistnämnda namnet med ett visst chokladföretag, som dock hävdar att deras namn härstammar från storken med samma namn. Det får man hoppas. Vänder man på chokladens kakaomängd och låter mängden svart blod vara 32 delar och det vita 96 delar, 25 % svart och 75 % vit, så får vi de som definierades som kvadroner.

En komisk parentes i det hela är att det finns indikationer och viss forskning som gör gällande att folk av blandad härkomst är benägna att vara mer fertila än genomsnittet. Rimmar inte så bra med mulåsnorna.

Avdelning ett – om varför vi borde ha lämnat m-ordet kvar där det uppstod – avklarad.

Låt mig fortsätta…

Jag inledde med att jag ser en viss, för att inte säga stor problematik i att sitta och definiera människor efter mängden svart blod. Det gör vi ju inte med någon av annan härkomst än svart i den här världen, endast individer med svart arv ska vi dela in efter blodets sammansättning. Varför? Hade dessa förlegade och i många fall kränkande ord definierat en färgnyans hade det kanske varit en annan sak, men nu är det inte en nyans vi definierar, utan mängden svart blod. De flesta pålästa och erfarna vet att vi som definieras med m-ordet ser väldigt olika ut i färgnyans, med allt från helt vita till rikt chokladbruna hudtoner. Alltså ska ingen komma och säga att man refererar till en hudfärg eller ton när man använder sig av m-ordet.

Vad säger man då istället?

Det är ett minfält och i de flesta sammanhang är det inte ens relevant att säga något alls om ursprung. MEN jag vill påstå att jag tycker att det är av relevans att ha ett ord som beskriver oss med två ursprung, och framför allt när det gäller ursprung med två väldigt olika kulturer. Vi är nämligen ”fast” i en kulturkrock som gör att vi har saker som färgar oss på ett sätt som många med en eller två liknande kulturer inte har. Så ja, jag tycker att det är relevant att det finns en benämning. Ibland spelar det nämligen roll. Inte i vardagen, rent allmänt, eller för att beskriva våra utseenden – för är det några som verkligen ser helt olika ut trots samma härstamning så är det just vi – utan för att kunna prata om, koppla samman och lyfta den komplexa delen som kan komma med det dubbla kulturarvet.

Minfältet som finns gör det ibland svårt för folk att veta vad en ”får” säga. Generellt tror jag att i just detta fall så är USA en bra föregångare, eftersom de ligger långt före oss i förståelse och kunskap om individers känslor och svartas historia. USA:s nuvarande president benämns aldrig med m-ordet. Han refereras i regel till att vara, kort och gott, svart. Just på denna punkt är USA överlägsna Sverige. Där säger man biracial eller mixed om det är av relevans att prata om ett dubbelt kulturellt eller etniskt arv. Mixed i mindre officiella sammanhang och i vardagsbruk, medan biracial ofta används i mer fackliga eller rapporterande sammanhang. Här i Sverige tycker jag mig märka att många tar efter mixed och väljer att säga mixad. Jag känner själv att det är ett ord som passar mig – jag bär en mix av två olika ursprung. Dubbelursprung tycker jag också funkar fint, men det är ju lite längre ord. I de fall det är av relevans att specifikt lyfta fram en persons afrikanska ursprung, men också påtala att hen är svensk, då räknas ju afrosvensk som gångbart. Man kan sedan detaljera detta ännu mer genom att specificera vilken afrikansk nationalitet det gäller – svensk-gambier, svensk-senegales, svensk-liberian, svensk-kongoles, svensk-eritrean…

Avdelning två – om varför vi borde ha lämnat kvar m-ordet där det uppstod – avklarad.

Kollage - mixade

Vi lever i en vithetsnorm och den genomsyrar hela vårt samhälle och däri ligger grunden till varför det så ofta påpekas om en person är eller var av svart påbrå. Det som normaliserats är att vara vit. Övrig färg är något som skiljer sig från det som idag symboliserar normen.

Vi lever i en värld med ”vi och dom”-tänk och inte sällan hör man personer häva ur sig saker som, ” -ja men hen var svart”… ”Jo hen var nog svart, fast såg ut att vara mixad iof” … listan kan göras lång. När en vit person har gjort något eller ska refereras till, kommenterar man i regel inte utseende överhuvudtaget och man påpekar definitivt inte att personen var vit. Kommenterar man utseendet handlar det nästan uteslutande om signalement eller något som haft relevans för händelseförloppet. Man kommenterar till exempel hårfärg, hårstruktur, frisyr, klädsel eller kroppstyp.

Vi bör sträva efter att göra oss av med besattheten av att kommentera folks hudfärg, eftersom det tyvärr fortfarande ligger värderingar i människors hudfärg och därmed påverkar människor, av till exempel afrikansk härkomst, i alla möjliga situationer. Allt från arbetslivet och vardagslivet i allmänhet, till skönhetsprodukter och medias återspegling av samhället. Vi kan slåss mot problematik som hudblekning i all oändlighet, men det finns ingen chans att komma till rätta med det förrän världen slutar upp med att leva efter den vithetsnorm som just nu råder. Vilken färg hittar du på hudfärgade plåster idag? När du köper en produkt i färgen nude (naken) vilket nyans får du då med dig hem?

Efter alla dessa decennier av invandring och utvandring har vi alltså inte kommit längre? Världen har fortfarande inte förstått. När når vi fram till en norm som baseras på människan och inte på dennes hudfärg?

Jag vill klargöra en sak. Jag låter mig varken definieras eller nedslås av vad andra kallar mig, oavsett om det är baserat på hudfärg, kön, religion, sexuell läggning, utseende i övrigt eller personlighet. Men jag får obehagsrysningar och nästan ångestkänsla i kroppen när jag hör m-ordet. Jag är fullt medveten om att många som använder ordet inte har kunskap om vad det egentligen är en säger. Men har du läst ända hit, så har du kunskapen nu. Använd den. Det är inte jobbigt att ändra sig.

Som ung bloggade jag under många långa år under en pseudonym där m-ordet fanns med. Detta var innan jag blivit uppmärksammad på ordets betydelse. Om jag kan inse och ändra mig, så kan alla göra det. Det handlar bara om att se hur fullkomligt ofarligt och lätt det är att faktiskt sluta med ett ord eller uttryck när man förstått att andra mår dåligt av det.

… och till er som genom hela denna text suttit och tänkt, ” – men min kompis är mixad och har inga problem med de här orden och ingen annan jag känner heller för den delen”, vill jag säga att det många gånger är lättare för individer som tillhör en minoritetsgrupp att inte göra sig obekväma, utan istället traska på i de fotspår man blivit lärd att vandra. Det finns mycket saker som en del svarta inte ”tycker” sig ha problem med, eftersom de är fostrade i en värld där de blivit fråntagna rätten att tycka och är formade av den kolonialism och det förtryck som skapat den norm vi anses ska leva efter.

Kanske kan en del av detta vara svårt att se och förstå… men jag ber er att försöka.

 

Kiqi D Minteh