Etikettarkiv: mobbning

Intervju om mobbning

Titti är en ung tjej, 22 år gammal och berättar här för Afropé om sin tid som mobbad. Mobbningen skedde i skolan, till och från, i ungefär fyra års tid. Det började när Titti var i 12-årsåldern och pågick sedan upp till 16 års ålder.

Titti Hassan blev utsatt för mobbning till och från i flera år
Titti Hassan blev utsatt för mobbning till och från i flera år

Titti hade precis flyttat från Örebro till Västerås med sin familj och såg fram emot att få börja i en ny skola, samma skola som hennes lillebror gick i. Titti minns inte riktigt hur det var när hon började där, men hon minns att efter ett tag så märkte hon att hennes klasskompisar vissa dagar ville umgås med henne, men andra inte.

”Det verkade som om de ville hitta någon anledning till att inte prata med mig och jag kände mig utstött av mina kompisar”, berättar Titti. ”Ofta ville de inte vara med mig varken på rasterna, lektionerna eller efter skolan.”

”Jag minns att jag grät inför min mamma flera gånger och bad om att vi skulle flytta tillbaka till Örebro, då jag inte trivdes och ville tillbaka till mina vänner i den stad vi flyttat ifrån.”

Du beskriver de här personerna som dina kompisar, upplevde du att de var dina kompisar, även om de också mobbade dig? Ja, det var bara de jag umgicks med. Ibland fick jag vara med dem och jag hade inga andra att vara med, men sen kunde de komma på att jag inte borde få vara med och då gick jag och spelade fotboll med min bror och killarna då jag inte hade någon annan att vara med. En tjej försökte vara med mig ibland, men då brukade hon som var mest styrande i mobbningen av mig, ropa till sig den tjejen och säga till henne att hon inte skulle vara med mig. De andra tjejerna verkade alltid göra precis som den här styrande tjejen sa.

Titti vet inte om det berodde på att de andra tjejerna var rädda för den styrande tjejen, eller om det berodde på att de såg upp till henne, men Titti upplevde inte att de vågade sätta sig upp emot henne, utan gjorde som hon sa till dem att göra.

Jag brukade ofta promenera hem med några av tjejerna i klassen, men ibland kunde jag se hur alla tjejerna sprang ut ur klassrummet och iväg. Jag såg hur de tog en annan väg hem och förstod att de sprang en annan väg för att de inte ville att jag skulle gå med dem.

Jag grät väldigt mycket under de åren som jag blev mobbad. När jag inte fick vara med de andra tjejerna sprang jag ofta hem och gick direkt in på mitt rum där jag bara låg och grät. Min mamma märkte att jag var ledsen och kom och frågade vad som hänt. Då grät jag tröstlös i hennes armar.

Berättade du för din mamma och andra vuxna om det som hände? Ibland berättade jag för min mamma vad som pågick och då brukade hon kontakta någon av de andra tjejernas föräldrar och då fick jag oftast vara med de här tjejerna igen.

Min bror berättade nyligen för mig att han minns en gång så kom alla tjejerna till min trappuppgång och vi skulle prata. Efter en stund kom jag in igen och grät. När han frågade varför jag var ledsen så hade jag svarat att ”ingen vill vara med mig”… Jag minns inte det här själv, men jag har fått det återberättat av min bror.

Jag berättade aldrig för några andra vuxna vad som pågick.

Kände du skam under den här tiden, för att ingen ville vara med dig? Jag skämdes mycket och blev väldigt konflikträdd. Jag var också mycket rädd för att om jag berättade om vad som pågick så skulle de inte vilja vara med mig alls och jag var väldigt rädd för att jag alltid skulle behöva vara ensam.

Fortsatte detta även upp i gymnasieålder? Ja, alltså den tjej som jag upplevde som drivande, började i min klass, medan de andra tjejerna började i en parallellklass. Jag kände mig utstött även där och av samma tjej. Efter ett tag i gymnasiet upphörde mobbningen. Jag vet inte vad som fick tjejen att sluta, men det upphörde i alla fall. Däremot bytte hon skola efter första året i gymnasiet och det var en stor lättnad för mig. Jag kände direkt när hon bytte skola att jag kunde bli trygg igen och inte behövde vara orolig för att bli utsatt igen.

Hur påverkade det här dig under den tiden? Förändrade det dig som person? Ja, jag blev mycket mer aggressiv och jag bråkade ofta med min storebror. Vi slogs mycket och jag tror att jag tog ut mina aggressioner på honom när jag mådde dåligt. Jag ville ofta rymma hemifrån. Bara fly från allt. Jag fantiserade ofta om att rymma till en annan stad eller ett annat land. En gång gömde jag mig i vår källare och var där ett helt dygn. Jag frös, men ville inte gå hem. Jag ville bara försvinna.

Jag var nära att försöka ta mitt liv två gånger. Jag satt på vår balkong och ville hoppa ned, trots att det var flera våningar högt.

Jag försökte också att knivhugga mig själv. Jag körde in kniven mot magen och det kom lite blod. Jag minns all den där ilskan som fanns inom mig och jag minns precis hur jag höll i kniven. Jag var så arg och ledsen. Jag förstod ingenting. Ibland ville de vara med mig och ibland inte.

Hur tror du att det har påverkat dig att du kände dig utsatt för mobbning som barn? Jag tror att det gjort mig till en starkare och mer positiv person. Vid ett tillfälle så såg jag hur flera ungdomar gav sig på en tjej på stan och då sprang jag fram och stoppade det hela. Jag blev så arg när jag såg hur de gav sig på henne.

Varför vill du berätta om det här nu? Jag vill berätta om det för att jag tycker det är viktigt att prata om mobbning. Det är viktigt att alla förstår hur dåligt man kan må om man blir utstött, mobbad och utsatt. Jag vill inte att någon ska behöva känna dessa känslor, därför tycker jag det är jätteviktigt att prata om. Jag vill inte att någon ska behöva gå igenom det jag har gått igenom.

Fatou Touray
Fatou Touray

Krönika: Allt börjar med ett "hej"…

Jag var en av de ungarna som aldrig någonsin gillade att gå i skolan!
… tills jag började på gymnasiet. Skolan gillade jag att hänga i, och
alla lektioner och ämnen som innebar eget skapande och att jag fick
använda min fantasi tyckte jag var asroliga, samt lektioner där man
fick röra på sig, som gymnastiken, var hur kul som helst. Men tyvärr
såg 90% av tiden i skolan inte ut så här för mig.

Tidig skolålder – Foto: Fatou Touray

Matten var värst… Fy vad tråkigt det var. Dessutom var matten oftast första lektionen på skoldagen, vilket innebar att jag var trött. Jag kan ju säga så här, det var inte många mattelektioner som jag var i tid till, även om jag gick på de flesta. Jag har alltid setts som oblyg och livlig, inte rädd för att säga ifrån, till varken vänner eller lärare om jag tyckt att något varit fel och har under mina väldigt unga år beskrivits med ett ord: VILD!!

Jag har aldrig haft svårt att få vänner, oavsett om jag börjat i en ny klass eller en ny skola, vilket jag gjort många gånger under mina skolår. Sammanlagt har jag gått i nio olika skolor och nästan varje år så har jag gått i en ny klass, med nya elever och nya lärare, vissa gamla förstås. Mobbning har funnits på alla dessa skolor och i alla klasser i olika former och grader, både fysiskt och psykiskt. Klart att man någon gång under skolåren har känt sig ensam eller utanför i perioder, men jag har aldrig sett mig själv som mobbad. Jag tror att jag under mina unga år hade en väldigt ”hög” gräns för när man ”kunde” klassas som mobbad. Jag har aldrig heller tyckt att jag varit den som har mobbat någon. Jag var inte Guds bästa barn, jag bråkade med vänner, lärare och hade lite hetsiga diskussioner ibland och jag blev kanske ”ovän” med vänner som jag några dagar eller veckor senare blev sams med igen. Jag har sagt elaka saker i de vevorna, men det har varit ömsesidiga bråk. Men om någon, någon gång, mot förmodan har känt sig mobbad utav mig så ber jag så hemskt mycket om ursäkt för det nu och det har aldrig varit min mening alls. En gång blev jag själv slagen av en lärare på skolan när jag var riktigt liten (tror att jag var sex eller sju år) och hade blåmärken och handavtryck när mamma kom och hämtade mig. Mamma flippade och jag fick byta skola direkt. Det var första gången jag bytte skola. Jag gick på Bellmanskolan då och bytte till Fredrika Bremer i Uppsala.

Jag var den som oftast stod upp för andra om jag märkte att de blev utsatta för mobbning. Ibland var vi flera som stod upp (mitt lilla gäng), ibland så var det bara jag. Det har till och med gått så långt flera gånger att jag brukat våld mot dem/den som mobbat, speciellt om vederbörande brukat våld mot den person som mobbats. Jag klarar inte av när det är flera människor som går på en människa som då hamnar i underläge. Jag säger ABSOLUT INTE att det är rätt, men jag gjorde det jag trodde och tyckte var rätt för stunden och jag var väldigt liten då. Vad jag kan minnas gick jag i tvåan, trean och sexan när dessa händelser utspelade sig. Det har som exempel varit situationer där flera människor står och puttar och retar en person som ibland varit yngre. Det gör ont i mig när jag ser hur flera människor går på och trakasserar någon som inte har gjort något, speciellt om det är på grund av hur personen ser ut, pratar, går, står eller vart den kommer ifrån… Sådant man inte kan rå för helt enkelt… Då kokar det i mig. Det gör det än i dag och jag ser ibland hur också vuxna människor mobbar varandra dagligen… speciellt över internet. Det hatar jag. Jag tål inte sådant.

Tillsammans med mina yngre systrar på en skolavslutning i lågstadiet – Foto: Fatou Touray

Så fort en människa KÄNNER sig mobbad så är det mobbning. Man kan aldrig tala om för någon vad den personen känner, det är bara personen ifråga som kan göra det. En känsla kan inte heller vara fel. Jag tycker att när flera personer går på en person och ”pikar” eller säger elaka saker, försöker skämma ut personen eller med vilja försöker att trycka ner någon så är det mobbning. Det är verkligen viktigt att behandla människor med respekt och precis så som man själv vill bli behandlad. Just den meningen låter så otroligt klyschig, men det är sant, ingen vill bli illa behandlad, så varför ska man behandla andra illa? Ju äldre man blir desto mer förstår man och inser kanske hur otroligt sant det är. Jag kan i alla fall erkänna att även om jag höll med om att det borde vara så när jag var 15-16 så var det inte alls något jag följde eller verkligen tänkte på. Som vuxen så inser jag att det är precis det som är viktigt och jag försöker verkligen att behandla de jag träffar på samma sätt som jag själv skulle bli behandlad.

Nu har skolorna börjat hemma i Sverige. För en del är det allra första gången de ska gå till skolan, vi har också de som gått i skolan i över tio år och som ska tillbaka till sin gamla klass, med samma lärare och samma klasskamrater. Oavsett hur gammal du är eller vilken klass du ska börja i så ber jag er att ta en titt runt omkring er, i er klass eller kanske till och med skola och om det finns någon eller några där som verkar ensamma och inte har någon vän eller någon att prata med så ber jag er att gå fram och hälsa… bara ett litet ”- Hej, hur mår du?” kan göra en sådan otrolig skillnad för personen i fråga och vem vet, du kanske kan få lära känna en helt underbar människa som du aldrig hade gett en chans innan.

Allt börjar med ett ”hej”…

 

Binta Blackout
Binta Blackout