Etikettarkiv: Museum

Svarta ansikten på vita väggar kan rädda liv

I ett vitt rum hänger rosa, orange, och gula gerberor från taket. I svarta ramar hänger porträtt av svarta män och kvinnor bland färgglada blommor och växter mot den vita väggen. Hans namn är Brandon Stanciell men han är mer känd som TheManWhoLovedFlowers på Instagram, där han har över 10 tusen följare. I helgen fick jag äran att vara en del av hans utställning som ägde rum i Los Angeles. En utställning som påminde mig om varför representation av den icke normativa kroppen är ytterst viktigt.

IMG_4491Det var på instagram som Stanciell för några veckor sedan tog kontakt med mig angående en fotografering. Några veckor senare stod hans vänner, familj och fans samlade i ett galleri för att se hans första solo utställning The Man who Loved Flowers och porträttserierna Here, Take These och The Boys Who Loved Flowers.

Fotograf: Veronica Odetunde
Fotograf: Veronica Odetunde

När jag gick där med min kompis bland bara svarta människor som prydde väggarna så slog det oss. Detta är typ historiskt. Vi har aldrig varit i ett rum där alla ser ut som oss eller där vi känt sån stor tillhörighet. Vi kände oss för en gångs skull hemma.

Så länge jag kan minnas har jag alltid uppskattat konst och kreativitet. Jag tyckte om att gå på museum och utställningar men jag kände mig aldrig hemma. Precis som med media så såg jag aldrig mig själv i några av målningarna. Jag kunde inte relatera.

Den känslan jag fick när jag lämnade galleriet igår var obeskrivlig. Vi hade alla samlats, alla olika typer av människor med olika nationaliteter och delar av staden. Oavsett hudfärg så tror jag att vi alla kunde enas om att det var större än bara en utställning. Representation är så himla viktigt. Och igår så insåg jag verkligen hur viktigt det är. Det gjorde någonting med mig, den kraften jag fick efter att ha sett mitt ansikte, mina svarta bröders ansikten hängandes mot den vita kala väggen var så otroligt stark.

Fotograf: Suvi Nwoko
Fotograf: Suvi Nwoko

Tänk om jag hade fått höra om svarta poeter, filosofer, teoretiker, uppfinnare, konstnärer eller författare när jag växte upp. Då hade den kraften som jag kände igår funnits med mig under hela min existens. Men tyvärr så har det inte varit så. Inte ens i närheten. Det enda jag har fått höra är att mina nigerianska förfäder var slavar. Och att i min mammas thailändska kultur så vill kvinnorna inget hellre än att gifta sig med en svensk rik man för ett hopp om ett bättre liv. Dessa historier har jag hört i omgångar och de har format mig och mina systrar och bröder i vår syn på oss själva och vad vi är kapabla till.

Under mina 23 år så jag har aldrig känt sånt hopp som jag gjorde igår. Att en bild på svarta kroppar i positiv skildring kunde rädda mig säger mycket. Representation av alla typer av människor i media är ytterst viktigt. Inte bara svarta kroppar, utan även tjocka kroppar, kroppar som är unika och bär på historier som den normativa vita, smala, långa kroppen inte bär på.

Jag har alltid tänkt att vi alla föds med ett syfte. Igår såg jag meningen med mitt liv som en uppenbarelse. Jag vet inte exakt hur men på något sätt måste jag se till att kvinnor som jag, män som min pappa och människor som mina vänner som är så långt ifrån den normativa bilden av vad skönhet betyder ska bli representerade på ett respektfullt sätt. För visst är vi representerade, i kampanjer som visar svältande barn i Afrika, på efterlyst där grabbgäng rånar och misshandlar oskyldiga medborgare eller i memes på sociala medier där svarta unga tjejer skakar på rumpan i nästan inga kläder i hopp att bli upptäckta, (eller räddade).

Fotograf: Veronica Odetunde
Fotograf: Veronica Odetunde

Igår insåg jag att representation räddar liv. Det kommer att rädda spruckna , självdustruktiva, hopplösa själar. Kommunikations teoretikern Kenneth Burke sa ”identification is more powerful than persuasion”. Att känna igen sig själv i någon annan är den största motivationen. Att se den man vill vara på TV och att se att denna personen ser ut som dig själv är att rädda livet och hoppet på de kommande generationerna.

Om du har vägarna förbi Los Angeles innan den 11 Juni, besök denna utställning. Den räddade mig från att fastna i fällan där man hamnar när man inte har hopp. Hoppet som togs från mig när jag var yngre, då jag ständigt blev påmind om att människor som ser ut som mig enligt historien vi lär oss i skolan har det svårare att lyckats i livet.

En svarta kropp i en svart ram, mot en vit vägg gav mig hopp. Flera positiva representationer i media av kroppar som skiljer sig från normen kan rädda liv.

Bilder från utställningen The Man Who Loved Flowers av Brandon Stanciell även kallad TheFlowerpapi:

Detta bildspel kräver JavaScript.

För att se mer från Stanciells verk besök:

Themanwholovedflowers på Tumblr

Themanwholovedflowers på Instagram

www.Heretakethese.us

För att donera till Stanciells kommande projekt: Besök hans GoFundMe-kampanj HÄR

 

Veronica Odetunde
Veronica Odetunde

En magnifik utsikt från bågen över Banjul

Det berömda valvet/bågen som är den välkomnande inkörsporten till Banjul. Bågen är en symbol för huvudstaden Banjul i Gambia och de flesta boende i Gambia och gambiaresenärer känner nog igen symbolen. Att klättra upp inuti bågen för alla de trappor de har, ger en magnifik upplevelse över Banjul och museet bjuder också på lite gambisk historia.

Utsikt över Banjul, från tornet i bågen Foto: Fatou Touray, Afropé
Utsikt över Banjul, från tornet i bågen Foto: Fatou Touray, Afropé

Inkörsporten är hela 36 meter hög och ger en magisk fantastisk utsikt över staden. Att ta sig upp för alla de branta trappstegen är en egen liten upplevelse, men när man väl är där uppe så inser man snart att det var värt varenda trappsteg.

Särskilt för oss som är förtjust i att ta bilder, så inser man snart att det går att få fantastiska bilder från den höga bågen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Inte fullt lika imponerande är själva museet, som också det finns högst upp i bågen. Det bjuder visserligen på en del gambisk historia som är intressant att se, men många av glasmontrarna är trasiga och dammiga, vilket förtar en del av känslan. Självklart är det ändå värt att ta sig en runda runt på museet, men den stora behållningen är ändå utsikten och jag hade gärna stannat kvar där en mycket längre stund än jag gjorde.

Den 36 meter höga bågen ger ett vackert synfält över en stor del av Banjul, inte minst då många av Banjuls övriga byggnation är låg och det gör att utsikten över både skolor, gator, högsta domstolen, stranden, moskén, bostäder och annat blir väl synliga.

En mindre entré tas för att besöka bågen och museet.

Fatou Touray

 

Vackert men fruktansvärt – välkommen till Gorée

Ska du på besök till Dakar? Försök att klämma in ett besök till ett av UNESCOS världsarv, ön Gorée en halvtimmes båtresa från Port Autonome i Dakar.

Vid ankomst till Gorée
Vid ankomst till Gorée

Dakar är trångt, intensivt och allt går i ett hektiskt tempo. Inte minst trafiken. Att komma iväg med båt, till en på många sätt oerhört vacker och speciell ö, är lockande. Men det finns en ännu starkare anledning. Gorée island var en av de största utskeppningsplatserna för tillfångatagna slavar från Västafrika. Det är en oerhört viktig historisk plats, vittne och bevis på en företeelse som påverkar världen än i dag.

För mig som har en son vars fars familjs är direkta ättlingar till de människor som tvingades in i slaveri och fördes över Atlanten, från Afrika mot Karibien, är ett Goréebesök en absolut självklarhet. Visst påverkar kolonialismen Afrika och afrikaner på alla upptänkliga vis än i dag. Men så många svarta i Karibien och Nordamerika är direkta ättlingar till de som bland annat tvingats iväg från sitt liv i Västafrika, tillbringat en viss tid på Gorée och sen skeppats ut via The door of no return. Familjer splittrades, slogs sönder. De förlorade språk, kultur – till och med sina namn. Även min son har ett efternamn som faktiskt härstammar från en slavhandlare …

Gorée är som sagt vackert. Äldre hus i kolonialstil, målade i färger som inte får ändras, på grund av att ön är ett av UNESCOS världsarv. Pastellrött och pastellgult dominerar. Charmanta små gångstigar och storslagen utsikt över havet från en baobabbeväxt kulle. Frodiga planteringar och välskötta små oaser. Här finns inga bilar eller motorfordon, vilket bidrar till lugnet.

Även slavhuset är vackert. Framtill och på ovanvåningen. Slavarna hölls på bottenvåningen, män för sig, kvinnor för sig och barn för sig … Män som vägde under 60 kilo betraktades osäljbara och sattes på en diet för att snabbt öka i vikt till de magiska 60 kilona. Lyckades inte det trots otaliga bönor fick de stanna på Gorée och bli husslavar. De kvinnor som stod högst i rang var de unga flickorna. Det förekom mycket sexuellt våld, som resulterade i många mixade barn.

Slavarna trängdes ihop i mycket små utrymmen, knappt utan dagsljus. Även barnen utsattes för samma behandling. För den som har barn är det omöjligt att ens föreställa sig skräcken dessa barn kände när de tillfångatogs och sedan hölls åtskilda från sina föräldrar. Hygienen var katastrofal och många av dåtidens sjukdomsutbrott började här på Gorée. Hur européerna kunde må och sova gott en trappa upp går inte att förstå.

De slavar som skulle straffas lite extra placerades i ett av två krypin på undersidan av den berömda svängda, tvådelade trappan. I utrymmena gick inte att stå upprätt utan man fick sitta hukande. I ett av de två fanns inte ens en springa för dagsljuset, utan där rådde ett konstant mörker.

När båten sedan kom tvingades män, kvinnor och barn ombord. De gick igenom en dörr på baksidan av huset, mot havet till. Denna dörr har kommit att kallas The door of no return. Gick du ut här igenom återsåg du aldrig Afrika eller ditt hemland. Kanske skulle du dö under resan. Eller av det hårda slavarbetet. Eller så skulle du överleva och faktiskt så småningom få ättlingar som föddes i frihet. En av dessa ättlingar är min son.

Tanken svindlar och det var oerhört känslosamt att besöka Gorée för mig.

Gorée är helt enkelt ett måste om du besöker Dakar och har en dag till övers.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Priser (juni 2015)

Båtresa tur och retur: 5200 CFA för icke-afrikaner och 1500 CFA för afrikaner. Båtresan tar cirka en halvtimme.

En mindre lokal skatt betalas vid ankomst till Gorée. Vill man ha guidning kostar det 8000 CFA. Både engelsk- och fransktalande guider finns att tillgå. Att gå in i slavhuset kostar också extra.

Det finns mängder av olika souvenierer att köpa på plats, samt ett flertal restauranger. Ta med kontanter, här finns inga bankomater. Se dock upp för ficktjuvar på båten!

Helena Svensson
Helena Svensson