Etikettarkiv: musik

Aminatahs Musikresa – del 17: När allt inte blir som man tänkt sig

Jag blir inte längre förvånad när saker och ting inte riktigt går som dom ska, jag tror att det på något vis kommer på köpet med branschen när man sysslar med musik. Däremot när allting rullar på, det är då jag häpnas och glädjs på ett nära inpå barnlikt vis, med skratt, rosa moln och elefanter. Av någon anledning var den här veckan fylld av så otroligt härliga överraskningar, både i mitt privatliv och i mitt musikliv.

Foto: Privat
Foto: Privat

Det började i måndags. Jag träffade en man som jag inte hade något romantiskt intresse för, men som vars aura tilltalade mig på ett annorlunda sätt. Vi satt i ett möte och efter att alla detaljer var klara och övriga deltagare hade ursäktat sig så satt han och jag kvar. Han uttryckte sig på ett vis som andra personer i mitt liv aldrig gjort och på något vis kändes det som att han uppfattade mig på samma vis. Vi pratade om mina och hans livsval och om våra egna karriärer och det visade sig snabbt att han var otroligt lik mig som person. Hans mamma var finsk, hans pappa var ifrån Gambia, han hade länge jobbat med musik och hade valt att spendera merparten av åren i Senegal.

Efter att vi hade talat i nästan en timme gav han mig ett råd som jag hoppas att jag kan hålla fast vid för resten av mitt liv.

”Om saker och ting inte funkar som du ville så kanske det var för att dom inte skulle det?”

Coco och Aminatah. Foto: Sheik
Coco och Aminatah. Foto: Sheik

Sedan den dagen har jag försökt att ge upp kontrollbehovet som vi svenskar uppfostras med. Jag har försökt tänka att det kanske inte skulle bli så. Senast idag skulle jag gå på soundcheck på The Independence Stadium i Bakau. T-Smallz släpper en dubbel EP och har bjudit in I-Octane från Jamaica som artist. Själv gästar jag lite och sjunger en trudelutt med bandet, därav hade en soundcheck varit bra. Ordet ”varit” är en viktig faktor i sammanhanget då soundchecket (efter att vi hade väntat i över två timmar) blev inställt. Det förvånade mig egentligen inte men det som chockade mig var att jag inte ens blev upprörd. Jag tänkte istället på mannens citat och tog vara på stunden, knöt nya kontakter och tog mig för att faktiskt introducera mig för I-Octane. Efter att ha bytt kontakter så insåg jag ju att dessa två väl spenderade timmar faktiskt bidrog mer till min framtid än vad ett soundcheck skulle ha gjort. Generellt sett tror jag att man kan omanalysera många situationer man hamnat i och finna att det nog inte var så illa.

Hela den gångna veckan har jag försökt att le och tolka situationer enligt den visionen och jag har märkt hur mycket lyckligare jag känner mig, samt hur mycket mer folk runt omkring mig trivs. Om man inte blir arg för att någon är sen (för det betydde att man hann kolla sin e-mail) inte bryr sig så mycket om någon ställer in ett möte (för då hinner man gå till gymmet). Att elen gick när jag skulle spela in i studion men att det kanske var lika bra eftersom jag var förkyld och orolig över att tappa rösten till helgen. Om man lär sig att se på saker som att det var meningen, utan att använda det som en ursäkt för att lata sig, då kanske man når längre i livet.

Ibland krävs det nog en främling för att poängtera något som man egentligen kanske visste. Men någonstans mot slutet av vår konversation frågade han mig när jag var född. ”Ingenting man frågar en riktig dam” skrattade jag som svar. Men det häpnande som han sa därefter var att han var född samma datum som jag, den 12:e juni, samma år. Så nu när jag tänker på det inser jag att han kanske helt enkelt bara var som jag, en annan version av mig. Det skulle förklara varför vi förstod varandra och hade så lika personlighets- och karriärval. Det skulle också förklara varför det citatet, passade mig så väl och faktiskt, vid närmare eftertanke, lät som något jag själv, mycket väl hade kunnat sagt.

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

Aminatahs musikresa – del 16: Att tacka nej till skivbolag

”Vi såg er uppträda på kulturhuset och skulle vilja ses för ett möte”. Ett av Sveriges största skivbolag hade kontaktat mig och min väninna, vi hade en rapgrupp tillsammans och kallade oss för Hoopie & Shorty, men valde vid ett senare tillfälle att kalla oss för ”Controlled Surface”. På vägen dit fantiserade vi om vad dom skulle kunna tänkas säga och vi ifrågasatte oss själva, undrandes om vår demo var bra nog. Väl ankomna och sittandes i ett konferansrum spelade dom upp vår demo på en mellanhög volym och bröt, bytte till nästa efter en vers och en refräng. Precis som vår musikmentor Aron Phiri, medlem i gruppen Hearin Aid (tillsammans med Damon Frost) hade sagt att de skulle göra. Å andra sidan lyssnade de på alla låtarna och männen i rummet nickade huvudet i takt med musiken medans våra hjärtan bultade lika snabbt.

Studiobild Foto: Privat
Studiobild Foto: Privat
Studiobild Foto: Privat
Studiobild Foto: Privat

”Vi vill att ni ska lyssna på något” kontrade de sedan med efter att våra låtar hade spelats och ur högtalarna ljudade en sång som lät som en blandning mellan Aqua, Systrarna Graaf och Smurfhits. Jag tror mig minnas frasen ”I’m your bunny” någonstans i refrängen. Självklart spelade dom den här låten från början till slut, den innehöll ingen rap, inte för att sången riktigt var sång heller. Låtskrivarna satt i rummet och med förväntningsfulla blickar vände de sig emot oss och frågade om vi skulle vara intresserade av att spela in den låten under kontrakt med möjlighet för utveckling och skivkontrakt. Sexton år gamla var vi och trots vår unga ålder så lyckades vi förklara att vi helst skrev våra egna låtar, samt att vi helst inte ville göra låtar med så mycket sexuella anspelningar. De förklarade först att vi självklart skulle kunna ”co-write” en och annan låt, men talet därefter gick ut på att få oss att inse att inte ens Britney Spears fick skriva sina egna låtar och att vi skulle vara glada för tillfrågan.

Promenaden från skivbolaget till tunnelbanan var inte lika munter. Jag ville kunna släppa en låt och titta mina gråtmilda, stolta föräldrar i ögonen. Jag ville inte skämmas. Jag ville inte vara en artist som var tvungen att sälja sex, utan istället sälja kvalité. Min gruppkamrat som även var min bästis höll med. Vi tackade nej.

Vid ungefär samma ålder försökte min syster sälja in mig som soloartist genom hennes kontakter. Jag vägrade, jag var en del av en grupp, solidarisk och kanske lite dum, men med hjärtat på rätt plats. Jag stod inför många tillfällen då jag kunde ha ”lyckats” men jag valde bort många av dessa erbjudanden. Kanske var jag inte redo, kanske var det inte dags.

När jag bodde i LA hade jag inlett en samarbete med två andra killar, ännu en rapgrupp. Vi kallade oss inte riktigt något, men vi kände oss som en yngre version av Fugees. Lite sång, mycket rap och kanske till och med som A-Teens, just konceptmässigt men vi hade vår egen musik. På några dagar fixade en av killarna en manager till oss, han hette Tony och var en amerikansk italienare med alldeles för mycket personlighet, precis som alla andra bra managers. Vid ett tillfälle hade vi ett framträdande bokat men ingen budget för sminkning eller styling. För killarna spelade det ingen roll, men Tony körde oss till mitten av ghettot för att shoppa kläder till mig för vår $15 budget. Sedan åkte vi uppklädda till en sminkbutik då han låtsades vara min rika pojkvän. De sminkade halva ansiktet, och han fick spel med antydan att han ville anlita företaget som personliga makeupartister men att de troligtvis inte var seriösa varpå de sminkade andra halvan, utbytte kontaktuppgifter och vidare färdades vi mot soundcheck. Vi gick aldrig dit igen.

Två månader senare landade en av killarna i min grupp ett skivkontrakt med ett av de största skivbolagen i USA. Han ursäktade sig inte riktigt, han bara drog… hoppade av skolan och drog. Vi två andra kände oss övergivna och besvikna, men Tony försökte få oss att strunta i det hela. Vi hade ju varandra. Idag har jag fortfarande inte sett någon av hans musik på tv, sociala medier eller hört honom på radio. Jag hoppas ändå att det gick bra. På något sätt.

Strax därefter ringde Tony mig och sa att vi hade ett möte bokat med Wutang. Ja, Wutang Clan. Men endast jag skulle följa med. Inte min kvarstående bandmedlem. Väl framme någonstans i mitten av ghettot kom en liten 9-åring och checkade läget, kollade igenom bilen snabbt och visade oss var vi skulle parkera. På den tiden producerade jag musik och vi satte oss ned för att lyssna på mina beats samt på mina låtar. Huset vi satt i var smockfullt av droger, vapen och lättklädda brudar. Jag visste inte vem som bodde där, men jag visste att jag aldrig ville komma tillbaka. Producenten hittade ett av mina beats som han ville att vi skulle omproducera dagen efter och jag nickade glatt. Men jag var rädd.

Jag var rädd för att vara i deras omgivning, jag var rädd för att misslyckas och jag var rädd för att bli en del av denna uppenbart kriminella verkstad. På vägen därifrån förklarade Tony att han inte skulle kunna följa med dagen efter på grund av jobb och jag förklarade i utbyte att jag inte skulle rappa eller producera längre… Att ride or die lät som en metafor för mig, pistoler och kokain på bordet lät som en film för mig. Att jag inte ville längre. Att jag var rädd. Rädd att mista mitt visum, min frihet och min integritet. Och där var det över. Min rappgrupp, mitt management, min rädsla.

Jag förklarade allt med att jag inte tror att Alicia Keys, Rihanna, Beyonce eller Amerie behöver se vapen och dödliga droger i sin vardag, på sitt jobb, i studion. Att sällan sångare som Whitney Houston eller Michael Jackson blir skjutna till döds, medans 2pac och biggie smalls dör för att det redan står i dess musikkultur. Jag bytte till sång från rap för att rap skrämde mig. För att rap kom med ett arv av kriminalitet och sång kom med ett arv av integritet. Så när jag sjunger, kan jag sjunga för att förbättra, minska negativitet och med färre ord, påverka samhället. Ett samhälle jag inte tycker ska bildas med grunder av gruppbildningar, gängaktivitet eller våld.

Den nya vändningen sen 10 år tillbaka handlar om att fokusera på sex, istället för våld. Kvinnor är horor, slampor, fittor, guldgrävare och luder. Män är chefer, utbetalare, ”ballers”, ”hustlers” och spelare. I rap alltså. Jag vill inte ta del av det samhället. Jag valde bort min poesi, en del av min konstform för att inte ta del av det destruktiva.

Under mitt liv har jag hamnat i många sammanhang med olika människor, förlag och situationer som kanske kunde ha bidragit till att jag hade livnärt mig på musiken sedan en ung ålder. Men samtidigt finns det olika vägar att gå. Jag tror att det är viktigt att våga acceptera att besluten man tog, ja de tog man faktiskt av en anledning. Lika lätt hade jag kunnat börja formas till en sorts människa jag inte vill vara. Ingen form av rikedom, karriär eller succé är värd att offra en själv, ens värderingar eller ens individ. Iallafall inte för mig.

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

 

Aminatahs musikresa – del 13: Musik kostar tid, engagemang och pengar

Jag gillar inte att prata om pengar. I Sverige är det dessutom ett tabu. Men jag skulle vilja ta upp ett ämne som berör musiker runt om i världen, samt vår ignorans mot problemets existens.

Aminatah Foto: Freja Lindberg
Aminatah Foto: Freja Lindberg

”Jaha, så du jobbar som artist alltså?” Ett medelålders tyskt par frågar mig i samband med att jag besöker Sheraton Hotell för ett möte och ja, det kan man väl säga att jag gör. ”Vilket hotell eller vilken restaurang sjunger du på?”. Jag spenderar därefter en dryg halvtimme med att förklara att jag inte jobbar som showartist, som turistunderhållerska eller liknande och att Gambia likt de flesta länderna har en egen musikbransch. Att det finns evenemang och scener som lokala artister uppträder på och att inte alla musiker i landet livnär sig på att sjunga klyschiga coverlåtar. Kvinnan nickar tillslut och utbrister ”bristen på turism måste ju verkligen påverka dig, det är ju där pengarna finns….”. Jag tror inte att dom ens har lyssnat på vad jag sagt. Självklart påverkar bristen på turism alla, ekonomin i landet har ju rubbats. Men många turister tror att de för entertainers i landet är som en guldklimp.

Många av banden som spelar i turistområdet tjänar tillsammans dryga 300 svenska kronor per kväll. Vissa av de banden består av mer än tio medlemmar och står själva för utrustning samt transport. I dricksskålen som de springer omkring med lägger turisterna sina småpengar och känner sig generösa för att även små summor räknas för dessa människor.

En gång kom en brittisk kvinna fram till mig och sa att hon hade hört att jag var en fantastisk sångerska. Hon hade ett bröllop som hon planerade och ville ha en pianist samt mig under hela kvällen med klassiska covers. ”Vad skulle du säga om jag sa att ni får 3000 dalasi (ca 500:-) för kvällen???” Hon såg otroligt entusiastisk ut och väntade på en lycklig min från min sida. Jag tittade på henne och suckade lite, men svarade enkelt med att jag skulle kolla om min pianist skulle kunna tänka sig att göra max en eller två låtar för den summan, men att jag kände mig lite osäker på grund av den låga betalningen. Att repa in en låt tar tid om det ska låta bra, transport fram och tillbaka för rep, soundcheck och spelningar kostar. Om jag spenderar min tid och mina pengar på transport med mera som knappt kvittar kompensationen för en publik/marknad som jag inte ens är intresserad av, varför skulle jag då vara entusiastisk? Restaurangägaren hörde vår konversation och stod fnittrandes i ett hörn medans han tjuvlyssnade.

Populärmusik kostar. Vart man än i världen vänder sig. Vi spelar in skivor, vi turnerar och vi försöker att använda så bra utrustning som möjligt, baserat på vad vi har tillgång till. Många av de artister jag känner i Gambia har själva spenderat flera hundra tusen svenska kronor på att nå dit dom är idag, investerat och hoppats på det bästa. Återinvesterat i sina egna projekt och kämpat otroligt hårt. Det finns en värld utanför turistområdet som många besökare glömmer eller helt enkelt inte tar sig tid att se. I en värld där alla kopierar skivor, olagligt laddar ned musik och ständigt kräver billig eller gratis underhållning kan inte musiker överleva. Så nuförtiden är det genom sponsorer, stipendier och live-spelningar som artisterna tjänar riktiga pengar. Om vi som lyssnare även blir giriga när det gäller live-spelningar så finns det ingen budget kvar för artisten till att spela in nästa skiva, eller till att organisera nästa turné, för att inte tala om musikvideos.

Dalasi Foto: Afropé.se
Dalasi Foto: Afropé.se

Jag tror att vi lätt glömmer hur ofta vi lyssnar på musik. Jag hör musik minst 8 timmar per dag. I bakgrunden, i högtalare, i hörlurar, på datorn, på tvn och på radio. Sammanlagt spenderar jag nog mindre än 4000:- per år, inkluderat musiktjänster och spelningar som jag går på. Tillgängligheten av gratis musik är för bred. Oftast betalar jag knappt 30% av dessa summor till artisten. Pengarna går till bolag, tjänster, arrangörer och liknande.

Den brittiska kvinnan hittade en artist och en pianist som gick med på hennes villkor och betalning. Dom spelade i sammanlagt tre timmar under loppet av sex timmar och hade troligtvis en transporttid på minst en timme var. Dom tjänade alltså dryga 30:- i timmen under själva kvällen men då har vi inte räknat in tiden de repeterade. Man repar oftast en låt minst 3 gånger, men snarare många, många fler gånger. Då hamnar vi på en timlön på några kronor. Jag ser inte hur någon, någonstans i världen skulle vara entusiastisk.

I Gambia handlar människor fortfarande skivor till en viss del. Men mycket av musiken delas ändå via whatsapp och liknande applikationer. Branchen är dock lika självmordsbenägen som filmindustrin i dess olagliga nedladdningar och piratkopior. Vi måste börja se till att pengarna vi betalar för musiken vi lyssnar på hamnar i rätt händer. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om min favoritartist slutade göra musik med motiveringen ”ni betalade ju inte”.

Jag tycker att det vore skoj om turisterna i Gambia tog sig tid att åka ut till andra områden, utanför all-inclusive-hotellet och såg vad landets unga som äldre musiker har att erbjuda. Kanske till och med betala inträde? Ingen musiker föds med en perfekt röst, utvecklad talang och färdig repetoir. Det tar engagemang, tid och tyvärr, pengar.

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

Aminatahs musikresa – del12: Krönikan jag aldrig trodde jag skulle våga skriva

Jag trodde aldrig att jag skulle våga skriva den här texten. Jag trodde att det skulle visa mig som svag, inte som stark och att folk skulle döma mig. Jag trodde att alla profiler som vid något tillfälle ogillat, hatat, skvallrat om eller pratat illa om mig, skulle få mer krut och min största rädsla var att det dom tyckte eller tänkte om mig skulle visa sig vara rätt. Visa sig vara sant.

Aminatah Foto: Lena Grey-Johnson
Aminatah Foto: Lena Grey-Johnson

Som ungdom var jag besatt av att vara en i mängden. Inte för att jag inte ville stå ut. Men skulle jag sticka ut, ville jag göra det för att jag var bra på något, eller egentligen bäst på något. Tillhörighet var något jag saknade sedan barnsben då jag växte upp i ett svenskt överklassamhälle, ett samhälle där de flesta av mina klasskamrater var vita och rika med föräldrar vars leverne motsvarade ett svenskt wallstreet, en rak motsats mot min verklighet. Så kändes det iallafall.

Villor. Landställen. Semesterresor. Kläder. Elektronik. Fester. Bilar. Födelsedagspresenter.

Med min bruna hy och mitt krulliga hår stod jag ut på varje klassfoto, precis som jag stod ut för att jag var en decimeter längre och större än alla andra i klassen. Jag var bland de få som bodde i en lägenhet istället för i en villa, så även där stod jag ut, fast jag egentligen inte tror att någon brydde sig speciellt mycket, inte jag heller, men tillhörighetskänslan ekade tom vid varje detalj.

Jag skrev min första låt vid 9 års ålder som handlade om min morbror och hans nya flickvän. Texten löd, ”Hon har en vacker hy, hon heter Ros-mari, hon brukar sminka sig då och då. Fast hon har ingen släkt, min kärlek den har väckt och hon förtjänar kanske mer, men ändå är hon min”. Jag tror att jag ville att han skulle sjunga den till henne, jag och min morbror var väldigt nära på den tiden och jag var glad när han berättade att han hade träffat någon speciell.

Samtidigt fann jag en kärlek till musiken, en kärlek som tillät mig att stå ut, att vara lite annorlunda än alla andra. En stjärna. Så när Robyn upptäcktes vid ung ålder ställde jag mig och övade framför spegeln likt många andra unga drömmare, i hopp om att Max Martin skulle råka traska förbi och höra min ljuva stämma (läs, otränade röst). Men den dagen kom aldrig. Jag tyckte mig kämpa, uppträda, spela in och stå ut i min närmsta krets, men det räckte aldrig till. Så även när jag tog till rappen och kände mig som en av de bästa kvinnliga rapparna, iallafall i Sverige (något jag fortfarande står vid), så räckte inte det heller till. Drömmen var större än hoppet om morgondagen.

Ut stod jag absolut. Jag stod på flera stora scener. Min, om man törs säga det, ”töntstatus” och det utanförskap jag hade erfarit i mina tidigare år var borta, plötsligt fann jag mig själv sittandes vid det ”coola bordet” i gymnasiets matsal. Även tio år senare känns det töntigt att förklara det, men alla som någonsin har gått i skolan, i Sverige åtminstone, vet vad jag menar. Ja, eller som som har tittat på någon tonårsserie likt Beverly Hills 90210. Jag kände mig inte som den lilla tönten som jag egentligen var, eller som samhället hade tillåtit mig att känna mig som, för att jag fick stå ut, för mina fina kvalitéer. För att jag inte längre behövde vara som alla andra, en i mängden, för nu var det äntligen en bra grej att ”sticka ut”.

Slaget i pannan kom när jag fortsatte att plugga musik, i USA, och insåg att om alla är väldigt duktiga på en och samma grej, ja sång i det här fallet, så står man inte längre ut. Då är man normen. Plötsligt insåg jag att jag aldrig egentligen hade nöjt mig med att passa in, i samma veva förändrades jag en hel del. Jag förlorade många vänner för att jag inte längre nöjde mig med att vara en sidekick med mindervärdeskomplex, som passade in i gruppen men inte som solo. Jag förlorade många vänner för att jag lärde mig att ta upp mer plats, plats som andra ofta fick ge upp, för så fungerar musikbranschen, så fungerar hierarki.

Foto: Freja Lindberg
…… ”Jag är bra på det jag gör, överallt i världen”…… Foto: Freja Lindberg

Men medan jag förlorade vänner, fann jag mer plats för de individer som såg att jag växte i mig själv. Jag fann mer tid för de människor jag brydde mig om och jag lärde mig att stå upp för mig själv, för mina drömmar och för min kapacitet.

Det gör otroligt ont att förlora människor som man älskar. Framförallt när man inte kan motivera det hela med bättre ord än ”det var dags för en förändring”. Att själv inse att man inte alltid kan vara den som finns där för andra, speciellt inte om man inte kan vara där för sig själv. Att människor man älskar inte kan acceptera när deras sidekick, deras wingman, ibland tar deras plats i rampljuset, att det är okej.

Jag har vuxit ur ”coolhets-komplexet” och jag vet numera att det häftigaste bordet jag kan sitta vid är bordet där nästa Einstein sitter. Kanske är hen Hollywoods definition av glasögonorm, ful och tönt. Kanske är hen otroligt vacker och utåt sett en Paris Hilton, men jag vill lära känna människor som sticker ut. Jag vill själv passa in genom att sticka ut.

Många har frågat mig varför jag sysslar med musik i Gambia av alla ställen. Jag har frågat mig själv samma fråga. Jag är bra på det jag gör, överallt i världen. Men sanningen är nog att Gambia är första stället där jag har vågat, trotsat, helhjärtat kämpat och lyckats med att sticka ut. Men det är definitivt inte det sista stället.

 

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

Seun Kuti, Cissokos och AfroVikingZ till Planetafestivalen 2014

PlanetaHösten smyger sig på och om en månad är det oktober-novemberskifte och det betyder Planetafestival i Göteborg med omnejd. Planeta är festivalen där man kan njuta av musik, dans, kultur och människor från hela världen. Festivalen håller i huvudsak till i Göteborg, men också på några andra scener i Västsverige.

Planeta är en nätverksbaserad festival med en blandning av internationella och nationella inslag och med deltagare av alla möjliga estetiska arter och uttryck. Västafrika, främst då Senegal och Gambia, är ofta välrepresenterat via arrangören Kalebassi, och i år är inget undantag. Festivalen arrangeras under fem dagar och ett antal arrangörer av olika storlek går samman och skapar en festival med fokus på dans och musik från hela världen. Förra året firade Planeta tioårsjubileum och festivalen vann också priset ”Årets Arrangör” på Folk- och världsmusikgalan.

I år invigs festivalen i Angereds och Frölundas centrum onsdagen den 29 oktober. Man kommer bland annat att dela ut Planetapriset och det bjuds underhållning av olika slag. Programmet för årets festival är ännu inte helt färdigspikat, men mer information kommer att finnas på Planetas hemsida framöver. Räkna med fem dagar som bjuder på möjligheter att både njuta av musik, delta aktivt i olika musikaliska resor, titta på konstnärliga arrangemang, gå på vernissager och själv få utlopp för sin kreativitet i olika workshops. En del saker är kostnadsfria och andra kostar allt från en liten slant till lite mer. Det finns något för alla åldrar, ung som gammal.

Foto: Benôit
Seun Kuti – Foto: Benôit

För alla med lite extra kärlek till Väst- och Centralafrika bjuder årets festival på ett antal programpunkter. Redan på torsdagen hålls en stor konsert på Stora Teatern, klockan 21:00. Då är det den nigerianska akten Seun Kuti & Egypt 80 som lovar att bjuda på en musikalisk resa med både eget material, så väl som spår från den legendariske Fela Kuti. Seun är son till den store Fela Kuti och har lett sin pappas band sedan denne gick bort 1997. Senegalesiske konstnären Daddy Musesa live-måleriverkstad, där man kommer kunna måla sitt bidrag till en bättre värld. Välkända svensk-senegalesiska duon Sousou & Maher Cissoko har man möjlighet att lyssna till vid flera tillfällen under festivalen, bland annat i Biskopsgårdens Kyrka, fredag 31 oktober, 19:00. I samma kyrka kan man sedan på söndagen, 2 november, lyssna till och uppleva en alldeles magnifik musikalisk fusion från gruppen AfroVikingZ, som består av musiker från bland annat Kongo-Kinshasa, Gambia, Senegal och Sverige.

Youssou N'Dour - Foto: Schorle
Youssou N’Dour – Foto: Schorle

Störst i denna stjärnparad av afrikanska musiker är ändå Youssou N’Dour. Polarprisvinnaren N’Dour kommer till Konserthuset på lördagen, 1 november, och bjuder tillsammans med sitt tolvmannaband på en efterlängtad konsert. Han gjorde ett bejublat framträdande i samma konserthus för 3 år sedan. Under denna kväll är han en av två afrikanska liveakter, där den etiopiska gruppen Ethiocolor står för den andra akten. Arrangör bakom flera av dessa programpunkter är Kalebassi, vars program kallas ”A Cooking Pot of Art & Design”.

Planetafestivalen är välbesökt och som ni nog förstår mycket omtyckt av vuxna som barn. Missa inte denna sprudlande världskulturella tillställning. Det må vara risk för lite småkallt väder här på västkusten i oktober-november, men det glömmer man direkt när man omfamnas av värmen från denna festival. Att få njuta av riktigt jordnära och omfamnande toner och se glädjen hos dessa musiker är något alla borde få uppleva.
Detta är festivalen du inte vill missa.

Uppdatering 15 oktober – Programändring: Youssou N’Dour ställer in framträdande i Göteborg

Uppdatering 25 oktober – Programändring: Konstnären Mor Faye har också fått ställa in och istället kommer konstnären Daddy Musesa till Stadsbiblioteket.

 

Planeta1

Relaterat
Youssou N’Dour – vinnare av Polarpriset
Intervju: Möt Dias i AfroVikingZ
Intervju: Sousou & Maher Cissoko gör musik öppen för alla
Planeta 2013 – del 1
Planeta 2013 – del 2
Planeta 2013 – del 3

 

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh

Intervju: Vi träffar Dias från AfroVikingZ – Ni hör honom på Göteborgs Kulturkalas

Afrikansk musik växer sig starkare och starkare i Sverige. Allt fler afrosvenska akter börjar synas och höras från olika delar av vårt avlånga land. Man bjuds alla möjliga former av rytmisk skönsång, uttrycksfull dans och härligt skapande på våra scener och festivaler runt om i landet. Några som verkligen lever upp till och levererar just detta är, AfroVikingZ. Vi har fått en pratstund med en av gruppens grundare, Dias, som ni närmast kommer kunna lyssna till på söndag under African Market Place på Göteborgs Kulturkalas.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vad/Vilka är AfroVikingZ?

– Oj, vart ska jag börja.. Allting startade i Borås för drygt fyra år sedan. Vi är en grupp musiker, sångare och dansare, där ungefär hälften är skandinaver och den andra hälften kommer från olika länder i Afrika, så som till exempel Kongo-Kinshasa, Kongo-Brazzaville, Gambia, Senegal, Nigeria, Elfenbenskusten, Guinea, Sierra Leone, Togo och Liberia.

Kort och gott ett gäng glada musikanter som delar samma intresse av den afrikanska musiken och vill göra något nytt av det hela, genom att blanda in lite svenska influenser. Det är inte så många andra som gör det. Det ska vara lite Norden i det hela tycker vi.

AfroVikingZ - Foto: Lars Nyberg
AfroVikingZ – Foto: Lars Nyberg

Namnet AfroVikingZ symboliserar vår fusion av Afrika och Sverige. Där den första delen av namnet, Afro, står för Afrika och den andra delen, VikingZ, representerar Sverige. Vårt koncept är ’African music and dance from A to Z’ och det återspeglar sig både i vår musikaliska blandning, men också i oss som är medlemmar i AfroVikingZ och våra partners. Många av våra afrikanska bandmedlemmar har nära till det svenska i sin vardag, då de har en svensk partner, och flera av våra bandmedlemmar med svenskt ursprung har partners med afrikanskt ursprung.

Vi hanterar många olika musikgenrer och håller på det sättet en schysst bredd, men det är helt klart mest afrikanska rytmer med svenska influenser.

Hur uppstod AfroVikingZ?

– Tidigare brukade jag uppträda under namnet CongoViking, som egen artist. Jag ingick i en grupp som brukade träffas i Borås, som bestod av musiker, dansare och mig själv, som då faktiskt var skådespelare. Man kan säga att där sådde vi ett frö som sedan skulle växa. Eftersom Borås är en liten stad och alla hade stora ambitioner på att bli större artister, så flyttade de flesta både utomlands och till Stockholm. Själv blev jag kvar. Jag kände att behovet av att fortsätta arbetet med scen och musik fanns kvar inom mig. Samtidigt fanns det ingen grupp, så jag fick starta om från början. Tillsammans med folk jag kände i Borås som Kujtim Gashi (Kosovo), min bror Tutonda, Robert Sköld och Jean-Claude Loubelo (Kongo-Brazzaville) påbörjade jag en ny era i min musikaliska karriär. Vi spelade runt lite tills vi också fick med oss Djibril Beye (Senegal). Därifrån började det hela sedan växa till det som idag är AfroVikingZ.

Första gången vi gick upp på scen under namnet AfroVikingZ var för fyra år sedan i Borås, under det som kallas ”Sommartorsdagarna”, ett event som anordnas varje sommar där man bjuder in alla de största aktuella artisterna. Vi skulle vara förband för Nanne Grönvalls 25-årjubileum som artist (2010). Vi hade varit runt och spelat ett tag, ett par månader kanske, fast utan något bandnamn. Arrangörerna för ”Sommartorsdagarna” krävde att vi skulle ha ett bandnamn och vi spekulerade lite hit och dit. Någon noterade att vi ju faktiskt var svenskar och afrikaner och tyckte vi var Afro-vikingar… och på den vägen blev vi de vi är och tog det namn vi tog.

Lite kuriosa vad gäller namnet är att vår publik ofta själva tolkat in att vi har valt att ha ett Z på slutet för att vi är ett dansband och många av de klassiska svenska dansbanden kör med den ändelsen.

AfroVikingZ dansare - Foto: Lars Nyberg
AfroVikingZ dansare – Foto: Lars Nyberg

Ni kör i olika gruppkonstellationer har jag förstått, men också som soloartister, eller hur?

– Ja precis. I grunden består vi av tre grenar; Liveband, dansgrupp, sånggrupp. Alla tre delar kan antingen bokas ihop som en stor show, eller också framträda helt självständigt från varandra. Inom dans och sånggrenen finns också ett par grupper för yngre tjejer och killar (tonåringar), som framöver är tänkta att flyttas upp till huvudgrupperna. En slags kommande generation artister.

Det koncept vi kör, med just liveband, dansgrupp och sånggrupp, kommer från Kinshasa och Brazzaville, där de moderna och mycket välkända Wenge-grupperna kör med detta upplägg.

Vad betyder AfroVikingZ för dig?

Åh de är som min familj. Det symboliserar ett nytt koncept och vi är en enda stor familj. Vi är en grupp som har byggts från grunden, med många duktiga musiker, dansare och sångare, som har både den afrikanska och svenska kulturen i hjärtat.

Du verkar vara en riktig allkonstnär inom afroinspirerad dans och musik, är det så?

Ja, jo. Jag är skådespelare i grunden, inte musiker. Som liten spelade jag fiol och även lite piano och annat. Men nu sjunger och dansar jag framförallt. Helt ärligt så var musik egentligen aldrig ens något jag hade tänkt syssla med. Det var aldrig min dröm. Jag sa alltid till mig själv att jag ska inte hålla på med musik, utan det var idrotten som var min stora grej vid sidan om studierna. Men omständigheterna ändrade på mycket. Jag fick uppleva en helt annan värld när jag flyttade tillbaka till mitt hemland Kongo 1997, efter att ha lämnat landet för Sverige 1990. Där fick jag uppleva krigets Kongo under sex års tid och det förändrade min bild av både Afrika och människan.

Hur länge har du hållit på musik?

Jag är uppväxt med musiken. Född i en familj med en pappa som är pastor och musiker. Under min uppväxt i Kongo, där jag kommer ifrån, gjordes nästan allt med sång och musik. Berättelser för barn berättades med musik osv… När det kommer till den mer professionella sidan så får jag väl säga att halkade in där för ungefär 8-9 år sedan. Det började när jag kom till Sverige och den kyrka jag hamnade i när jag kom hit hade alldeles för lite av ordentlig musik i mitt tycke, så jag tog tag i saken själv i stället.

Dias tillsammans med Edo Bumbo under Göteborgsmanifestationen mot Afrofobi - Foto: Kiqi D Minteh/Thegambia.nu
Dias tillsammans med Edo Bumba under Göteborgsmanifestationen mot Afrofobi – Foto: Kiqi D Minteh/Thegambia.nu

Med min bakgrund inom teatervärlden kunde jag redan stå på scen inför publik. Jag har aldrig varit världens bästa sångare, men jag kunde komma med annat på scenen. Jag hade en mentor vid namn Daniel Coldon Ntandou. Han har visat mig mycket om hur man leder och organiserar körer. Något som varit grundläggande för de många gospel-turnéer jag har gjort runt hela Sverige. Efter en tid fick jag jobba med artisten Mikael ”Zifa” Eriksson och han var den som drog in mig i dansvärlden. Idag står hela jag med fötterna i musikens värld och jag har träffat på ytterligare en man som öppnat upp min musikaliska sida ännu mer och som också han fungerar som en mentor för mig, Edo Bumba.

Märker ni av något ökat intresse för det ni gör inom AfroVikingZ?

– Ja absolut! Intresset ökar ständigt. Framförallt tror jag att folk nappar väldigt mycket på namnet just nu.

Stöter ni på fördomar när ni är ute och uppträder?

Jo det märks ibland att folk har en bild av att musiker som sysslar med afrikansk musik ska vara ett gäng ‘rastamän’ som slår på sina djembetrummor. De missar att Afrika är en kontinent och inte ett land. Att musik, dans och sång skiljer sig jättemycket beroende på varifrån den afrikanska kontinenten den kommer. Det är trots allt världens mest mångkulturella världsdel. Jag har en känsla av att många kanske inte helt förstår de olika afrikanska danserna och mest har haft kontakt med västafrikansk musik och därför har en viss förutfattad mening över vad de tror ska komma… vilket brukar betyda att de till exempel väntar sig mycket skakande rumpor, som absolut inte är representativt för varken all västafrikansk musik, eller för all den musik och dans från de olika afrikanska länder vi representerar eller hämtar inspiration från.

Om man till exempel tar de sydafrikanska danserna Pantsula och Gumboots, som vi inspireras en del av, så ser man där inga skakande rumpor. Gumboots till exempel, utvecklades av de svarta gruvarbetarna i Sydafrika. De utvecklade ett sätt för att kunna kommunicera och underhålla, för att trotsa och komma runt de vita ägarnas förtryck, kontrollerande och talförbud.

En annan fördom är väl att folk förknippar många danser och rytmer med att enbart härstamma från Sydamerika, när de flesta av dessa faktiskt har sina rötter i just Afrika. Ta till exempel både rumbamusiken och samban. Det är musik som har spelats väldigt mycket hos oss, sedan långt tillbaka i tiden.

En annan förutfattad mening som gäller våra musikframträdande är när arrangörerna inte riktigt greppar att vårt koncept handlar om en kombination där dans är en del av musiken. Dansare är alltså lika självklart för oss som till exempel trummisen, gitarristen eller basisten är i västerländska band.

Vad har ni för ambitioner och framtidsplaner?

– Att fortsätta utvecklas så mycket som möjligt. Vi ser fram emot att kunna sprida vår energi och glädje runt om i hela Skandinavien. Vi kommer med en helt annan energi än de flesta etablerade banden.

Dias - Foto: Ulf Odenspjut
Dias – Foto: Ulf Odenspjut

Till sist, hur ser hösten 2014 ut för gruppens del?

– Vi har lite spelningar inbokade inför hösten. Bland annat har vi en spelning i Bältesspännarparken i Göteborg, den 30 augusti, under festivalen ”Göteborg för alla”. Sedan den 7 september på Ramnavallen i Borås, under eventet Borås mot Rasism”. Den 10 september återvänder vi till Göteborg och Bengans* för att sedan åka till Jönköping och spela den 27 september. Vi har också en inplanerad spelning i Biskopsgården, Göteborg, i november. Framöver kommer också en dansföreställning som vi just nu jobbar på med sånggruppen och dansgruppen, men det är något som jag inte kan avslöja så mycket om i dagsläget. Men där kommer en hel del överraskningar.


Dias hälsar att om man är intresserad av att själv bli en del av AfroVikingZ så kan man komma på deras spelningar eller repetitioner för att lära känna dem lite bättre och se om det är något man verkligen brinner för. Vi skulle gärna vilja ge mer plats åt kvinnor i bandet. En mäktig sångerska för att toppa det hela hade inte suttit fel. Det är viktigt att man har ett intresse för dans och musik både från den afrikanska kontinenten och den svenska kulturen. Kontakt tar man genom att mejla AfroVikingZ på
afrovikingz@gmail.com. De finns också på Facebook och Youtube.

 

 

Fotnot: Dias uppträder med ett gäng andra musiker, i huvudsak afrosvenskar, under African Market Place – i samarbete med utställning ”Africa is a Great Country” – på Världskulturmuseet i Göteborg, imorgon (söndag 17 augusti) 11-17:30. Det hela är en del av Göteborgs Kulturkalas och är därför helt gratis. African Market Place är afrikansk musik, konst och hantverk, med allt från tyger, tavlor, instrument, smycken och så underhållning från ett antal artister som Jerry Aubynn Obeng, Sal Dibba, Diamond, Steve Shungu, Dembo the Rootsman, Åke Ziedén, Lamine Cissokho och African Market Places grundare Edo Bumba.

 

Edit: Vi skrev tidigare att spelningen i Göteborg den 10 september skulle hållas på Oceanen, men på grund av problem med tillstånd kommer denna spelning att flyttas till Bengans.

 

Kiqi D Minteh

 

Intervju med nya artisten och dagens födelsedagsfirare Bintti Touray

Fakta om Bintti Touray
Fakta om Bintti Touray

Thegambia.nu har fått chansen att intervjua den relativt nya artisten Bintti Touray från Malmö. Bintti har släppt två singlar och är nu på gång med en EP. Läs om Bintti och var hon hämtar sin inspiration från och lyssna på hennes låtar här nedan.

Du har nyligen släppt en låt, berätta lite om den.

Ja, den handlar om att allt inte handlar om ord, utan handlingarna du gör och visar.

Hur har mottagandet av din nya låt varit?

Jag har fått ett mycket bra mottagande. Min första låt som jag någonsin släppte spelas på din gata. Och nu låten ”Should have known better” som har fått otroligt bra respons av massa olika bloggare och folk runt omkring mig. Jag är otroligt glad.

Bintti Touray Foto: Privat
Bintti Touray Foto: Privat

Hur länge har du hållit på med musik och vad fick dig att börja intressera dig för musiken?

Jag har sjungit så länge jag kan minnas. Ända sen jag var liten. Min pappa är musiklärare, där han undervisar afrikanska trummor, djembe trumman och med sina kollegor undervisar dom afrikansk dans, sång och trummor.

Jag njuter definitivt att mottaget men jag och min producent Sindri jobbar på en ny låt som släpps om några veckor. Att få en sådan respons har bara gjort mig ännu mer taggad och motiverad.

Bintti Touray Foto: Privat
Bintti Touray Foto: Privat

Har du planer för nya låtar redan nu, eller njuter du av mottagandet på din nysläppta låt?

Jobbar med musiken och har förhoppningsvis kommit någonstans med min karriär.

Jag har alltid velat spela in, men aldrig haft tålamodet att sätta mig ner och i princip ta det lugnt. Jag är mer en live- artist och jag älskar att stå på scen och köra loss. Så att börja spela in har varit lite som en utmaning för mig. Jag är otroligt stolt över att det har gått så bra som det gör och har gjort. Jag ser fram emot att utvecklas musikaliskt och ingenting kan stoppa mig. Min pappa har varit min motivation. Han har kämpat för sin musik och lever nu på musiken. Han är en sann förebild för mig.

Bintti Touray Foto: Privat
Bintti Touray Foto: Privat

– Jag vill tacka min producent, Sindri Jonsson. Jag tog kontakt med honom för jag visste att han var en förebild för många unga i Malmö. Och jag undrade ifall han visste några producenter i Malmö som kunde hjälpa mig att spela in. Han gav några exempel och sen erbjöd han att själv vara tillgänglig. Jag blev chockad och väldigt glad att han ville arbeta med mig, fför han är en väldigt duktig musiker. Efter det bokade vi in ett möte och sedan dess har det rullat på. Vi arbetar bra som ett team och hjälps åt väldigt mycket. Både jag och min producent tror på att man kommer längst om man hjälps åt. Så jag vill bara ta denna sista rad till att tacka min familj som alltid trott på mig och min pappa för all musik och mest av allt vill jag tacka Sindri som tror på mig och jag kunde inte önska mig en bättre producent!

Här nedan kan du se Binttis två musikvideo:

Vi på thegambia.nu tackar Bintti så mycket för att hon tog sig tid att bli intervjuad och så önskar vi förstås all framgång med hennes karriär! Samtidigt passar vi på att önska Bintti ett STORT GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN IDAG!!

Fatou Touray
Fatou Touray

 

Aminatahs musikresa – del 2: Han drog från sitt soundcheck med Youssou N'Dour!

Egentligen spelade det mig ingen roll att jag hade uppträtt med olika artister, på olika scener, framför hundratals eller tusentals personer i publiken. Backstage stod jag ändå alltid med darrandes händer och med en klump i halsen i ett mentalt krig mot min nervositet…

Den här gången var inte annorlunda. Om man stod på mitten av scenen kunde man bländas av strålkastarna och publikhavet blev lite som en låg dimma med en antydan av rörelse. Det brukade ta en minut eller två innan det släppte, innan publikens glädje, viftningar, vars dans och allsång domnade rädslan för att misslyckas. Men nu var min publik en kamera, den första musikvideon jag någonsin hade spelat in och i ett skådespel mot en främling som jag knappt kunde namnet på och verkligen inte kände.

Tre dagar tidigare hade vi bestämt att vi skulle spela in videon tre veckor senare. Men sen visade det sig att killen som skulle spela mot mig i videon, bara skulle vara i sta’n fram till helgen. Mannen som höll i regi informerade mig om att alla verkande parter i videon måste ligga nära min hudton till färgen för att kameran skulle fånga upp det mesta och det är inte så gott om killar med mixat ursprung under lågsäsong. Vi skakade hand och pustade lite med frasen ”vi hinner”.

Självklart hinner man med allt om man prompt vill, men med mitt hektiska schema och den otroligt lysande frånvaron av min manager så kände jag mig nästan gråtfärdig… först… Men så lyfte jag telefonen och ringde alla mina närmsta vänner och samarbetspartners och hade inom loppet av 10 minuter ett sollidet team av folk som ville hjälpa till. Så klockan 09.00 på lördagen stod alla på plats, redo att göra vad helst som behövdes göras och jag kunde inte annat än att pusta ut. Jag hade bett en Dj om att få låna hans bil till en av scenerna och när han kom ursäktade han att han var lite sen, men att han hade dragit från sitt soundcheck på The Independence Stadium, sitt soundcheck med Youssou N’dour! Jag tror att alla blir chockade när de inser vad folk är villiga att göra om de tror på en person, vare sig det är på grund av deras talang eller personlighet.

Så vi började filma. Han låg bredvid mig i sängen där vi filmade första scenen och viskade meningslösa fraser på franska, medan kameran rullade. Vi skrattade och låtsades att vi var förälskade. Dagen rullade på och när mörkret började falla frågade han mig i solnedgången, -Är det bara jag som tycker att det här känns som att det är på riktigt? … Det kändes så otroligt på riktigt att jag nästan mådde dåligt för att det inte var det. Fast det var väl lite på riktigt då, även om storyn inte var riktig, så var väl känslan riktig, iallafall för stunden.

Foto: Freja Lindberg
Foto: Freja Lindberg

Halva mitt team hade kört omkring hela dagen och försökt lösa olika situationer, med mat till alla, handla saker till inspelningen och även hitta en ny plats att spela in på, då föregående inspelningsplats tyckt att vi var ’för högljudda’. Vid slutet av kvällen så suckade jag och smålog som en fånig unge med insikten om att alla de här människorna har hjälpt till, bara för att de kunde och ville och kärleken jag har för sådana människor går inte att beskriva i ord.

Man trodde att inspelningen och preppen inför videon var det värsta. Att det skulle vara över och att nerverna skulle lägga sig. Istället var det värre efteråt. Jag kunde ligga vaken och hoppas eller oroa mig inför slutresultatet. Ibland saknade jag även min låtsas-pojkvän från videon, på ett lite löjligt vis, för jag kände ju honom knappt. Jag är rätt stökig som människa, men samtidigt musikaliskt sett perfektionist och hoppades på att videon skulle vara perfekt, från början till slut. Slutprodukten som levererades till mig var inte exakt vad jag hade tänkt mig, så tankar om att ändra om, fixa till och sådant slog mig, perfektionisten. Tills jag insåg att the show must go on. ”Jag har gjort en video, jag har en deadline och det är dags för den att släppas. Men, efter denna video kan jag göra en ny. Efter nästa singel, kan jag göra en ny. Man måste sluta lägga sin energi på självkritik och istället slutföra sina projekt och lämna dem bakom sig.

Så när jag står backstage med nervösa svettningar och en rädsla för risken att det inte blir så bra som det kanske kunde ha blivit, det är då… då jag ska gå upp på scenen och glänsa, eller hatas, men gå upp för att kunna gå av scenen och ändå känna en känsla av självtillfredsställelse. För att då påminns jag om att allt som är jobbigt är egentligen bara jobbigt innan och ibland medan man utför det, men känslan av upprymdhet efter att man faktiskt har åstadkommit något, slår den jobbiga känslan gånger tusen.

Nu sitter vi och planerar inför nästa video med några av de coolaste personerna jag känner i hela världen. Idéerna leker runt och eftersom man lär sig av sina erfarenheter så vet jag nu vad man helst gör annorlunda och vad man ska hålla fast vid. Livet och karriären är en riktigt häftig resa och jag ser verkligen fram mot att få ned ännu en känsla på video, likt hur jag skrev texten till låten och målade upp ett landskap i musik. Jag hoppas på att jag fortsätter att utvecklas, att jag fortsätter att vara nervös innan jag går upp på scen eller har ett framförande på något vis. På det viset kan jag fortsätta känna den upprymdhet i efterhand, som faktiskt motiverar hela min existens. Eller iallafall motiverar mig tillräckligt för att skriva nästa låt.

 

Hitta min musik:
Spotify
Soundcloud

 

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

 

Diamond bjuder in till Koriteh Party Flow

Som vi redan har berättat så bjuder Göteborg in till Koriteh Ambiance på lördag
den 2 augusti, då Buga Fallou bjudits in av The Sise Ngari promotions.
Nu utökas kvällen med ytterligare ett framträdande, då Diamond bjuder upp till
Koriteh Party Flow.

Välkomna till en helkväll med sköna toner och rytmer för att fira den avslutade
fastemånaden Ramadan.

Lamin ”Diamond” Dumbuya är en entertainer ut i fingerspetsarna. Det utlovas show av sällan
skådat slag, med skön dans, schyssta beats och nytt material från Göteborgskillen och kanske
någon liten extra surprise. För er som vill lyssna till svängiga låtar man inte kan sitta stilla av,
eller själva dansa loss under senkvällen, se till att inte missa denna sprakande musikkväll
ute i Utby, Göteborg.

Mat och dryck finns att köpa under kvällen och inget förköp behövs.

Åldersgräns: 18 år

Foto: Nils Jörgensen
Foto: Nils Jörgensen

Datum: 2-3 augusti, 2014
Plats: Vagnmakaregatan 8, Utby
Tid: 23:30 – 05.00
Buss: 519 mot Jonsered
Hållplats: Fjällbo
Entré: 100 kr (inget förköp)

 

kiqi

Aminatahs musikresa – Del 1: Han frågade vad som gör mig lycklig?

Thegambia.nu kan nu stolt presentera en ny skribent till vårt team. Det är ingen mindre än det nya musikstjärnskottet, Aminatah. Tidigare i somras fick vi en exklusiv intervju med henne, som du kan läsa här och vi var också bland de första i landet att presentera hennes nya musikvideo, som ni kunde se här. Det ena har lett till det andra och nu har vi alltså henne i vårt team. Ni kommer kunna följa Aminatah och hennes musikaliska resa här på tidningen varannan vecka med start idag. Från och med augusti finns sedan en ny krönika från Aminatah att läsa varannan fredag och hon kommer också att ha en egen flik där ni enkelt kan hitta hennes berättelser. Missa inte att hänga med redan från början. Vi ska låta henne själv berätta vem hon är och med de orden hälsar vi henne välkommen till thegambia.nu.

Foto: Freja Lindberg
Foto: Freja Lindberg

Vissa av er vet vem jag är. Andra inte. Jag heter Ami Baldeh, men mitt artistnamn är Aminatah. Jag var aktiv under artistnamnet Hoopie på tidigt 2000-tal, på den tiden då jag rappade, men aldrig riktigt släppte något material. Varför jag inte släppte något är oklart, kanske för att jag inte förstod hur man gjorde, kanske för att metoderna på den tiden var otroligt mycket mer komplicerade. Men jag uppträdde och jag spelade in låtar, hade jag haft ett bra management bakom mig hade jag kanske varit någon annanstans idag, men nu blev det inte så.

Jag tror att många artister och musiker drömmer om den dagen då ett stort bolag plockar upp dom. Eller kanske bara den dagen då någon med rätt kontakter eller rätt namn kontaktar en, för att de vill investera sina pengar eller sin tid i en. Men om den dagen inte kommer, eller om det inte blir som man tänkte, oavsett hur hårt man själv kämpar så ger man upp lite. Så jag gav upp.

Det var i april 2013 som jag åkte till Gambia med min syster. Vi hade grälat i nära på ett år, över en massa personliga grejer, olikheter och saker som egentligen var helt idiotiska när man ser tillbaka, men som var viktiga för oss just då. Vi åkte på resan för att komma bort från vart problemen hade börjat, för att komma överens, för att tala ut. Det var nog ett av de bästa besluten vi kunde ta. Vår relation är starkare nu än någonsin.

I mitten av resan sprang jag in en man som skulle till att förändra mitt liv för alltid. Det var inte en romans, han var ingen jag var intresserad av och han var inte intresserad av mig heller. Han var snarare en vän till någon som jag var lite sugen på. Men vi träffades för en anledning och första gången han såg mig kommenterade han på hur jag såg ut. Han sa, -du ser inte lycklig ut. Vi analyserade sönder situationen och jag förklarade om mitt familjebråk och min stressiga arbetssituation. Efter en lång afton av skratt och gråt, samt erkännanden av saker som jag normalt sett aldrig skulle tillkännage en främling frågade han mig, -men du, vad gör dig lycklig då?

… mitt svar var enkelt, Musik!

Privat bild
Privat bild

Veckorna efter hemkomsten från den resan var kritiska. Jag sa upp mig från mitt jobb, jag planerade hur jag skulle komma tillbaka in i musikmarknaden och hur jag den här gången skulle kunna livnära mig på den. Om inte fullt ut, iallafall tillräckligt för att motiveras för att skriva nästa låt, ställa mig på nästa scen och att attackera branschen med tillräckligt mycket självförtroende för att stå upp rakryggad.

Följande månader inkluderade ett flertal studios, låtskrivande, resor och nätverkande i en näst intill omöjlig bransch att ta sig in i. Sverige är väldigt specifikt i sig självt. Man ska inte skryta om sig själv och folk samarbetar gärna med folk som är på samma nivå som dom själva eller på en högre nivå. Om dom tycker att du är ny i branschen, oavsett talang, så är du fortfarande bara just det – ny” -. Man jobbar sig framåt i sitt existerande nätverk men når ofta mest succé genom sina nära vänner eller genom en relativt fet plånbok.

Jag släppte min första singel ”Deleted” i slutet av november 2013. Ett digitalt släpp i en ordentligt alternativ genre. Jag tror att man skulle kunna kalla den ”live/rock/r&b/rap”, eller något. Kanske var det en personlighetskris då jag drogs mellan de sidor av mig som jag ville uttrycka och dessutom var låten lite kort. Efter 02.16 minuter var den över och det är oklart om man hann greppa tag om vem jag var eller om låten ens var bra.

Det var ett inplanerat independent EP-släpp i Sverige som var målet. Ett mål som gick i backen då vi åkte på semester till Gambia julen 2013. En semester som resulterade i att jag stannade kvar. Stannade för att spela in en fullängdare istället, helt nytt material och gjorde samarbeten med stora gambiska artister, stora gambiska radiostationer. Jag fick göra musik för VM som marknadsfördes som VM-låtarna på det största TV-bolaget GRTS och radiostationen Afriradio. Slogs TV:n eller radion på så hörde jag min röst. En känsla som är svår att beskriva. Även om det inte alltid var mina egna låtar, utan jinglar eller promotion, så kändes det äntligen som om jag gjorde något på riktigt.

Jag blir lycklig när folk kommer fram och berömmer mig för mitt senaste uppträdande eller min senaste låt. Men det är nästan bättre när man sitter på en restaurang och hör tjejerna bredvid prata om ”den där tjejen Aminatah” eller ”hon med rösten”, helt ovetandes om att det är jag, jag som gjorde den.

Självklart ska ju inte jag, som svensk, eller vad jag nu är, skryta eller vara nöjd med det jag har åstadkommit hittills. Men det är jag. För övrigt behöver du som läsare den här bakgrundsstoryn inför det jag berättar nästa gång…

 

 

 

Hitta min musik:
Spotify
Soundcloud

 

 

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh