Etikettarkiv: musik

Kaliffa släpper ny sommarvideo: Spontanitet

Gambisk-svenska Kaliffa Karlsson, bandmedlem i 11-mannabandet Hoffmaestro har släppt en ny sommarsololåt för andra sommaren i rad. Förra årets låt, ”Det strålar så om dig” blev en stor sommarhit när den släpptes och nu ger Kaliffa oss alltså en ny sommardänga att dansa loss till. Videon till nya låten släpptes igår – ”Spontanitet” som får det att spritta i benen även på den minst dansanta.

Foto: Privat Bakom kulisserna från videon
Foto: Privat Bakom kulisserna från videon

Liksom förra sommaren kan vi i videon, förutom Kaliffa själv, se många ansikten vi känner igen.

Några av årets mer kända ansikten: Som kvinnlig huvudrollsinnehavare ser vi Afropés krönikör, dancehalldansaren Binta Blackout. Vi ser den jamaikanska dancehalldansaren Bigga från dancehallgruppen Elite och den nyblivne boxarvinnaren Badou Jack. Vi kan också hitta Sam E, från Medina och skådespelaren Matias Varela (känd från Snabba Cash). DJ Sister Justice från Suger Cane, rapparen Abidaz, musikern och programledaren Näääk från TV4:s succéprogram Lyckliga Gatan och sjävlklart medlemmar från Hoffmaestro.

Rollistan har liksom förra året en glimt av många kända ansikten och musiken är också i likhet med förra året melodisk och lätt att både gunga och nynna med i. Låt oss gissa att låten kommer att spelas många gånger i sommar. Igen. Och igen. Och igen…

Kaliffa på Instagram

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh

Göteborg bjöd på Afro Jam – Waaw Waaw

Helgen mellan 2-3 maj, hade Göteborg sitt första Afro Jam.

Den afrikanska diasporan lyftes fram på många olika sätt och när jamet kom igång var det full fart framåt. Alla som hade anmält sig för att battla fick visa upp sina danskunskaper för att domarna sedan skulle kunna välja ut åtta par som skulle fortsätta till åttondelsfinalen. Så fortlöpte det genom hela kvällen tills vinnarna utsågs.

Vinnarparet: Yerusaliem Tesfay och Yodit Tzegai
Vinnarparet: Yerusaliem Tesfay och Yodit Tzegai

Musiken som spelades var en blandning mellan traditionell afrikansk musik och trumspelande, samt lite mer moderna afrobeats låtar. Det var en salig blandning och alla som var där verkade ha väldigt roligt och det var absolut en massa dans på gång, precis hela tiden. Om det inte var battles på gång så hade de i pauserna chans att dansa loss medan domarna hade sina överlägganden.

Det fanns möjlighet att köpa tropisk söderhavsmat i deras foodtruck. Det fanns en loppis och massa annat för att ge ett så stort utbud av valmöjligheter som möjligt.

Andra dagen visades filmer och domarna höll i workshops för de som ville, samt att det var ett avslutande JAM.

Evenemanget var lyckat och vi på Afropé hoppas att detta inte blir sista gången vi får se ett afro JAM i Göteborg.

Ett stort grattis till vinnarna, som var väldigt duktiga både inom traditionell afrikansk dans och på afrobeat-danser. En välförtjänt seger.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Hawa Sallah
Hawa Sallah

Aminatahs Musikresa – del 18: Bra för att vara tjej

Jag är uppvuxen i ett relativt feministiskt samhälle, där män och kvinnor till synes är lika mycket värda, med uppenbara brister, men i ett samhälle som är på rätt spår. Det är fel för en man att säga att han lät mig vinna ”för att jag är tjej” även om så var fallet. Det är fult att säga ”hon är bra för att vara kvinna” och de män som utbrister sådana kommentarer räknas som omoderna, mansgrisar, gubbar.

Foto av: Dana Calabrese
Foto av: Dana Calabrese

Jag var en riktig pojktjej som liten och tydde mig mer till killarna än till tjejerna. Vi spelade fotboll, basket och lekte Batman & Robin, då jag var Robin… Inte Catwoman. Könsrollerna i lekarna avgjordes snarare av individuella beslut. Tjejerna ville oftast vara Catwoman om de ens ville vara med och leka, men oftast tyckte dom att vi var för aggressiva när vi hoppade runt och attackerade närmsta soffgrupp eller garderob. Tjejerna valde tidigt att vissa sporter inte var deras grej, många av dom tror jag anammade sina närmsta kvinnliga förebilder som hellre gjorde något annat medan killarna sprang omkring och kastade bollar hit och dit.

Jag blev nyligen nominerad till ”Best upcoming female artist” i Purely Gambian Entertainments Awards Night. Man har kunnat rösta online samt via sms och i slutändan räknas rösterna (av vad jag har förstått) i samråd med en jurypanel. När man sitter i studion eller förbereder sig för en spelning så tänker man nog aldrig på dom där bonusgrejerna som kommer med att vara en artist. Galor, prisutdelningar eller ens smågrejer som att gå före kön, bli särbehandlad och specialinbjudningar till VIP-evenemang som man annars hade drömt om, men nu inte riktigt reflekterar över.

Som liten var det kändislivet jag drömde om. Snygga bilar, kläder, makeup-artister och allting jag skulle göra på min fritid med ALLA MINA PENGAR. Alla resor och hus som jag skulle unna mina föräldrar och alla autografer jag skulle skriva efter spelningarna. Jag tänkte sällan på arbetsmödan jag faktiskt skulle lägga ner. Att musik trots att det är det bästa jag vet, faktiskt är ett jobb. Ett rätt ansträngande jobb.

”Du är ju den som faktiskt förtjänar det här priset!” en annan artist som nominerats i andra kategorier sms:ade mig lite uppmuntrande ord. I hela världen fördelas priser över ”manlig” eller ”kvinnlig” men en av mina första tankar var att jag inte vill vara den bästa tjejen. Jag vill vara den bästa, bästa. Som i skolan. När man blev vald först på gympan. Eller som när man var den enda som hade fått MVG på ett prov. Jag fattar varför dom delar upp kategorier på detta viset, speciellt dum är jag inte. Det är som om Hiphop-artister skulle jämföras med Country-artister. Det skulle inte riktigt vara rättvist, eller jämförbart på något vis.

Hela livet har vi väl egentligen blivit kategoriserade.

Foto: Freja Lindberg
Foto: Freja Lindberg

Kvinnliga artister blir ständigt anklagade och verbalt attackerade för att de säljer på sex, artister som Rihanna, Miley Cyrus, Beyonce och så vidare. Sällan talar vi om männen som D’Angelo och Ll Cool J (kanske mindre aktuella) men som minst lika sex-säljande individer. Är det någon skillnad om en man ställer sig på en scen eller ett skivomslag inoljad i bar överkropp än om en kvinna gör detsamma med en bikini på sig. Det motsatta könet eller en person som är attraherad av just dess könsroll kommer nog likadant se hen som ett sexobjekt.

Samtidigt tror jag helt ärligt att så sexig som en man kan finna en kvinna i en snäv klänning med urringning, finner jag en man i en välpassande kostym och slips.

Jag har aldrig velat vara en sådan artist som behöver sälja sex för att sälja musik. Jag har aldrig velat välja ett kön eller en sorts person som min målpublik. Jag vill att femåringen på dagis likt 90-åringen på ett boende ska kunna lyssna och relatera till ämnena jag sjunger om eller kunna dansa eller njuta av harmonierna musiken ger. Jag vill att mina muslimska släktingar ska kunna titta på mitt albumomslag eller min nya musikvideo och vara stolta. Jag vill att mina syskon, mina föräldrar och mina vänner ska kunna tala om mig och säga att ”det där är VÅR Aminatah”.

Jag vill helt enkelt bara vara så bra som det går. Men inte BARA vara bra, inte bara vara bra, för att vara tjej.

Här är vår nya musikvideo till låten ”Don’t mean nothing” Artenola feat. Aminatah

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

Aminatahs Musikresa – del 17: När allt inte blir som man tänkt sig

Jag blir inte längre förvånad när saker och ting inte riktigt går som dom ska, jag tror att det på något vis kommer på köpet med branschen när man sysslar med musik. Däremot när allting rullar på, det är då jag häpnas och glädjs på ett nära inpå barnlikt vis, med skratt, rosa moln och elefanter. Av någon anledning var den här veckan fylld av så otroligt härliga överraskningar, både i mitt privatliv och i mitt musikliv.

Foto: Privat
Foto: Privat

Det började i måndags. Jag träffade en man som jag inte hade något romantiskt intresse för, men som vars aura tilltalade mig på ett annorlunda sätt. Vi satt i ett möte och efter att alla detaljer var klara och övriga deltagare hade ursäktat sig så satt han och jag kvar. Han uttryckte sig på ett vis som andra personer i mitt liv aldrig gjort och på något vis kändes det som att han uppfattade mig på samma vis. Vi pratade om mina och hans livsval och om våra egna karriärer och det visade sig snabbt att han var otroligt lik mig som person. Hans mamma var finsk, hans pappa var ifrån Gambia, han hade länge jobbat med musik och hade valt att spendera merparten av åren i Senegal.

Efter att vi hade talat i nästan en timme gav han mig ett råd som jag hoppas att jag kan hålla fast vid för resten av mitt liv.

”Om saker och ting inte funkar som du ville så kanske det var för att dom inte skulle det?”

Coco och Aminatah. Foto: Sheik
Coco och Aminatah. Foto: Sheik

Sedan den dagen har jag försökt att ge upp kontrollbehovet som vi svenskar uppfostras med. Jag har försökt tänka att det kanske inte skulle bli så. Senast idag skulle jag gå på soundcheck på The Independence Stadium i Bakau. T-Smallz släpper en dubbel EP och har bjudit in I-Octane från Jamaica som artist. Själv gästar jag lite och sjunger en trudelutt med bandet, därav hade en soundcheck varit bra. Ordet ”varit” är en viktig faktor i sammanhanget då soundchecket (efter att vi hade väntat i över två timmar) blev inställt. Det förvånade mig egentligen inte men det som chockade mig var att jag inte ens blev upprörd. Jag tänkte istället på mannens citat och tog vara på stunden, knöt nya kontakter och tog mig för att faktiskt introducera mig för I-Octane. Efter att ha bytt kontakter så insåg jag ju att dessa två väl spenderade timmar faktiskt bidrog mer till min framtid än vad ett soundcheck skulle ha gjort. Generellt sett tror jag att man kan omanalysera många situationer man hamnat i och finna att det nog inte var så illa.

Hela den gångna veckan har jag försökt att le och tolka situationer enligt den visionen och jag har märkt hur mycket lyckligare jag känner mig, samt hur mycket mer folk runt omkring mig trivs. Om man inte blir arg för att någon är sen (för det betydde att man hann kolla sin e-mail) inte bryr sig så mycket om någon ställer in ett möte (för då hinner man gå till gymmet). Att elen gick när jag skulle spela in i studion men att det kanske var lika bra eftersom jag var förkyld och orolig över att tappa rösten till helgen. Om man lär sig att se på saker som att det var meningen, utan att använda det som en ursäkt för att lata sig, då kanske man når längre i livet.

Ibland krävs det nog en främling för att poängtera något som man egentligen kanske visste. Men någonstans mot slutet av vår konversation frågade han mig när jag var född. ”Ingenting man frågar en riktig dam” skrattade jag som svar. Men det häpnande som han sa därefter var att han var född samma datum som jag, den 12:e juni, samma år. Så nu när jag tänker på det inser jag att han kanske helt enkelt bara var som jag, en annan version av mig. Det skulle förklara varför vi förstod varandra och hade så lika personlighets- och karriärval. Det skulle också förklara varför det citatet, passade mig så väl och faktiskt, vid närmare eftertanke, lät som något jag själv, mycket väl hade kunnat sagt.

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

Aminatahs musikresa – del 16: Att tacka nej till skivbolag

”Vi såg er uppträda på kulturhuset och skulle vilja ses för ett möte”. Ett av Sveriges största skivbolag hade kontaktat mig och min väninna, vi hade en rapgrupp tillsammans och kallade oss för Hoopie & Shorty, men valde vid ett senare tillfälle att kalla oss för ”Controlled Surface”. På vägen dit fantiserade vi om vad dom skulle kunna tänkas säga och vi ifrågasatte oss själva, undrandes om vår demo var bra nog. Väl ankomna och sittandes i ett konferansrum spelade dom upp vår demo på en mellanhög volym och bröt, bytte till nästa efter en vers och en refräng. Precis som vår musikmentor Aron Phiri, medlem i gruppen Hearin Aid (tillsammans med Damon Frost) hade sagt att de skulle göra. Å andra sidan lyssnade de på alla låtarna och männen i rummet nickade huvudet i takt med musiken medans våra hjärtan bultade lika snabbt.

Studiobild Foto: Privat
Studiobild Foto: Privat
Studiobild Foto: Privat
Studiobild Foto: Privat

”Vi vill att ni ska lyssna på något” kontrade de sedan med efter att våra låtar hade spelats och ur högtalarna ljudade en sång som lät som en blandning mellan Aqua, Systrarna Graaf och Smurfhits. Jag tror mig minnas frasen ”I’m your bunny” någonstans i refrängen. Självklart spelade dom den här låten från början till slut, den innehöll ingen rap, inte för att sången riktigt var sång heller. Låtskrivarna satt i rummet och med förväntningsfulla blickar vände de sig emot oss och frågade om vi skulle vara intresserade av att spela in den låten under kontrakt med möjlighet för utveckling och skivkontrakt. Sexton år gamla var vi och trots vår unga ålder så lyckades vi förklara att vi helst skrev våra egna låtar, samt att vi helst inte ville göra låtar med så mycket sexuella anspelningar. De förklarade först att vi självklart skulle kunna ”co-write” en och annan låt, men talet därefter gick ut på att få oss att inse att inte ens Britney Spears fick skriva sina egna låtar och att vi skulle vara glada för tillfrågan.

Promenaden från skivbolaget till tunnelbanan var inte lika munter. Jag ville kunna släppa en låt och titta mina gråtmilda, stolta föräldrar i ögonen. Jag ville inte skämmas. Jag ville inte vara en artist som var tvungen att sälja sex, utan istället sälja kvalité. Min gruppkamrat som även var min bästis höll med. Vi tackade nej.

Vid ungefär samma ålder försökte min syster sälja in mig som soloartist genom hennes kontakter. Jag vägrade, jag var en del av en grupp, solidarisk och kanske lite dum, men med hjärtat på rätt plats. Jag stod inför många tillfällen då jag kunde ha ”lyckats” men jag valde bort många av dessa erbjudanden. Kanske var jag inte redo, kanske var det inte dags.

När jag bodde i LA hade jag inlett en samarbete med två andra killar, ännu en rapgrupp. Vi kallade oss inte riktigt något, men vi kände oss som en yngre version av Fugees. Lite sång, mycket rap och kanske till och med som A-Teens, just konceptmässigt men vi hade vår egen musik. På några dagar fixade en av killarna en manager till oss, han hette Tony och var en amerikansk italienare med alldeles för mycket personlighet, precis som alla andra bra managers. Vid ett tillfälle hade vi ett framträdande bokat men ingen budget för sminkning eller styling. För killarna spelade det ingen roll, men Tony körde oss till mitten av ghettot för att shoppa kläder till mig för vår $15 budget. Sedan åkte vi uppklädda till en sminkbutik då han låtsades vara min rika pojkvän. De sminkade halva ansiktet, och han fick spel med antydan att han ville anlita företaget som personliga makeupartister men att de troligtvis inte var seriösa varpå de sminkade andra halvan, utbytte kontaktuppgifter och vidare färdades vi mot soundcheck. Vi gick aldrig dit igen.

Två månader senare landade en av killarna i min grupp ett skivkontrakt med ett av de största skivbolagen i USA. Han ursäktade sig inte riktigt, han bara drog… hoppade av skolan och drog. Vi två andra kände oss övergivna och besvikna, men Tony försökte få oss att strunta i det hela. Vi hade ju varandra. Idag har jag fortfarande inte sett någon av hans musik på tv, sociala medier eller hört honom på radio. Jag hoppas ändå att det gick bra. På något sätt.

Strax därefter ringde Tony mig och sa att vi hade ett möte bokat med Wutang. Ja, Wutang Clan. Men endast jag skulle följa med. Inte min kvarstående bandmedlem. Väl framme någonstans i mitten av ghettot kom en liten 9-åring och checkade läget, kollade igenom bilen snabbt och visade oss var vi skulle parkera. På den tiden producerade jag musik och vi satte oss ned för att lyssna på mina beats samt på mina låtar. Huset vi satt i var smockfullt av droger, vapen och lättklädda brudar. Jag visste inte vem som bodde där, men jag visste att jag aldrig ville komma tillbaka. Producenten hittade ett av mina beats som han ville att vi skulle omproducera dagen efter och jag nickade glatt. Men jag var rädd.

Jag var rädd för att vara i deras omgivning, jag var rädd för att misslyckas och jag var rädd för att bli en del av denna uppenbart kriminella verkstad. På vägen därifrån förklarade Tony att han inte skulle kunna följa med dagen efter på grund av jobb och jag förklarade i utbyte att jag inte skulle rappa eller producera längre… Att ride or die lät som en metafor för mig, pistoler och kokain på bordet lät som en film för mig. Att jag inte ville längre. Att jag var rädd. Rädd att mista mitt visum, min frihet och min integritet. Och där var det över. Min rappgrupp, mitt management, min rädsla.

Jag förklarade allt med att jag inte tror att Alicia Keys, Rihanna, Beyonce eller Amerie behöver se vapen och dödliga droger i sin vardag, på sitt jobb, i studion. Att sällan sångare som Whitney Houston eller Michael Jackson blir skjutna till döds, medans 2pac och biggie smalls dör för att det redan står i dess musikkultur. Jag bytte till sång från rap för att rap skrämde mig. För att rap kom med ett arv av kriminalitet och sång kom med ett arv av integritet. Så när jag sjunger, kan jag sjunga för att förbättra, minska negativitet och med färre ord, påverka samhället. Ett samhälle jag inte tycker ska bildas med grunder av gruppbildningar, gängaktivitet eller våld.

Den nya vändningen sen 10 år tillbaka handlar om att fokusera på sex, istället för våld. Kvinnor är horor, slampor, fittor, guldgrävare och luder. Män är chefer, utbetalare, ”ballers”, ”hustlers” och spelare. I rap alltså. Jag vill inte ta del av det samhället. Jag valde bort min poesi, en del av min konstform för att inte ta del av det destruktiva.

Under mitt liv har jag hamnat i många sammanhang med olika människor, förlag och situationer som kanske kunde ha bidragit till att jag hade livnärt mig på musiken sedan en ung ålder. Men samtidigt finns det olika vägar att gå. Jag tror att det är viktigt att våga acceptera att besluten man tog, ja de tog man faktiskt av en anledning. Lika lätt hade jag kunnat börja formas till en sorts människa jag inte vill vara. Ingen form av rikedom, karriär eller succé är värd att offra en själv, ens värderingar eller ens individ. Iallafall inte för mig.

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

 

Aminatahs musikresa – del 13: Musik kostar tid, engagemang och pengar

Jag gillar inte att prata om pengar. I Sverige är det dessutom ett tabu. Men jag skulle vilja ta upp ett ämne som berör musiker runt om i världen, samt vår ignorans mot problemets existens.

Aminatah Foto: Freja Lindberg
Aminatah Foto: Freja Lindberg

”Jaha, så du jobbar som artist alltså?” Ett medelålders tyskt par frågar mig i samband med att jag besöker Sheraton Hotell för ett möte och ja, det kan man väl säga att jag gör. ”Vilket hotell eller vilken restaurang sjunger du på?”. Jag spenderar därefter en dryg halvtimme med att förklara att jag inte jobbar som showartist, som turistunderhållerska eller liknande och att Gambia likt de flesta länderna har en egen musikbransch. Att det finns evenemang och scener som lokala artister uppträder på och att inte alla musiker i landet livnär sig på att sjunga klyschiga coverlåtar. Kvinnan nickar tillslut och utbrister ”bristen på turism måste ju verkligen påverka dig, det är ju där pengarna finns….”. Jag tror inte att dom ens har lyssnat på vad jag sagt. Självklart påverkar bristen på turism alla, ekonomin i landet har ju rubbats. Men många turister tror att de för entertainers i landet är som en guldklimp.

Många av banden som spelar i turistområdet tjänar tillsammans dryga 300 svenska kronor per kväll. Vissa av de banden består av mer än tio medlemmar och står själva för utrustning samt transport. I dricksskålen som de springer omkring med lägger turisterna sina småpengar och känner sig generösa för att även små summor räknas för dessa människor.

En gång kom en brittisk kvinna fram till mig och sa att hon hade hört att jag var en fantastisk sångerska. Hon hade ett bröllop som hon planerade och ville ha en pianist samt mig under hela kvällen med klassiska covers. ”Vad skulle du säga om jag sa att ni får 3000 dalasi (ca 500:-) för kvällen???” Hon såg otroligt entusiastisk ut och väntade på en lycklig min från min sida. Jag tittade på henne och suckade lite, men svarade enkelt med att jag skulle kolla om min pianist skulle kunna tänka sig att göra max en eller två låtar för den summan, men att jag kände mig lite osäker på grund av den låga betalningen. Att repa in en låt tar tid om det ska låta bra, transport fram och tillbaka för rep, soundcheck och spelningar kostar. Om jag spenderar min tid och mina pengar på transport med mera som knappt kvittar kompensationen för en publik/marknad som jag inte ens är intresserad av, varför skulle jag då vara entusiastisk? Restaurangägaren hörde vår konversation och stod fnittrandes i ett hörn medans han tjuvlyssnade.

Populärmusik kostar. Vart man än i världen vänder sig. Vi spelar in skivor, vi turnerar och vi försöker att använda så bra utrustning som möjligt, baserat på vad vi har tillgång till. Många av de artister jag känner i Gambia har själva spenderat flera hundra tusen svenska kronor på att nå dit dom är idag, investerat och hoppats på det bästa. Återinvesterat i sina egna projekt och kämpat otroligt hårt. Det finns en värld utanför turistområdet som många besökare glömmer eller helt enkelt inte tar sig tid att se. I en värld där alla kopierar skivor, olagligt laddar ned musik och ständigt kräver billig eller gratis underhållning kan inte musiker överleva. Så nuförtiden är det genom sponsorer, stipendier och live-spelningar som artisterna tjänar riktiga pengar. Om vi som lyssnare även blir giriga när det gäller live-spelningar så finns det ingen budget kvar för artisten till att spela in nästa skiva, eller till att organisera nästa turné, för att inte tala om musikvideos.

Dalasi Foto: Afropé.se
Dalasi Foto: Afropé.se

Jag tror att vi lätt glömmer hur ofta vi lyssnar på musik. Jag hör musik minst 8 timmar per dag. I bakgrunden, i högtalare, i hörlurar, på datorn, på tvn och på radio. Sammanlagt spenderar jag nog mindre än 4000:- per år, inkluderat musiktjänster och spelningar som jag går på. Tillgängligheten av gratis musik är för bred. Oftast betalar jag knappt 30% av dessa summor till artisten. Pengarna går till bolag, tjänster, arrangörer och liknande.

Den brittiska kvinnan hittade en artist och en pianist som gick med på hennes villkor och betalning. Dom spelade i sammanlagt tre timmar under loppet av sex timmar och hade troligtvis en transporttid på minst en timme var. Dom tjänade alltså dryga 30:- i timmen under själva kvällen men då har vi inte räknat in tiden de repeterade. Man repar oftast en låt minst 3 gånger, men snarare många, många fler gånger. Då hamnar vi på en timlön på några kronor. Jag ser inte hur någon, någonstans i världen skulle vara entusiastisk.

I Gambia handlar människor fortfarande skivor till en viss del. Men mycket av musiken delas ändå via whatsapp och liknande applikationer. Branchen är dock lika självmordsbenägen som filmindustrin i dess olagliga nedladdningar och piratkopior. Vi måste börja se till att pengarna vi betalar för musiken vi lyssnar på hamnar i rätt händer. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om min favoritartist slutade göra musik med motiveringen ”ni betalade ju inte”.

Jag tycker att det vore skoj om turisterna i Gambia tog sig tid att åka ut till andra områden, utanför all-inclusive-hotellet och såg vad landets unga som äldre musiker har att erbjuda. Kanske till och med betala inträde? Ingen musiker föds med en perfekt röst, utvecklad talang och färdig repetoir. Det tar engagemang, tid och tyvärr, pengar.

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

Aminatahs musikresa – del12: Krönikan jag aldrig trodde jag skulle våga skriva

Jag trodde aldrig att jag skulle våga skriva den här texten. Jag trodde att det skulle visa mig som svag, inte som stark och att folk skulle döma mig. Jag trodde att alla profiler som vid något tillfälle ogillat, hatat, skvallrat om eller pratat illa om mig, skulle få mer krut och min största rädsla var att det dom tyckte eller tänkte om mig skulle visa sig vara rätt. Visa sig vara sant.

Aminatah Foto: Lena Grey-Johnson
Aminatah Foto: Lena Grey-Johnson

Som ungdom var jag besatt av att vara en i mängden. Inte för att jag inte ville stå ut. Men skulle jag sticka ut, ville jag göra det för att jag var bra på något, eller egentligen bäst på något. Tillhörighet var något jag saknade sedan barnsben då jag växte upp i ett svenskt överklassamhälle, ett samhälle där de flesta av mina klasskamrater var vita och rika med föräldrar vars leverne motsvarade ett svenskt wallstreet, en rak motsats mot min verklighet. Så kändes det iallafall.

Villor. Landställen. Semesterresor. Kläder. Elektronik. Fester. Bilar. Födelsedagspresenter.

Med min bruna hy och mitt krulliga hår stod jag ut på varje klassfoto, precis som jag stod ut för att jag var en decimeter längre och större än alla andra i klassen. Jag var bland de få som bodde i en lägenhet istället för i en villa, så även där stod jag ut, fast jag egentligen inte tror att någon brydde sig speciellt mycket, inte jag heller, men tillhörighetskänslan ekade tom vid varje detalj.

Jag skrev min första låt vid 9 års ålder som handlade om min morbror och hans nya flickvän. Texten löd, ”Hon har en vacker hy, hon heter Ros-mari, hon brukar sminka sig då och då. Fast hon har ingen släkt, min kärlek den har väckt och hon förtjänar kanske mer, men ändå är hon min”. Jag tror att jag ville att han skulle sjunga den till henne, jag och min morbror var väldigt nära på den tiden och jag var glad när han berättade att han hade träffat någon speciell.

Samtidigt fann jag en kärlek till musiken, en kärlek som tillät mig att stå ut, att vara lite annorlunda än alla andra. En stjärna. Så när Robyn upptäcktes vid ung ålder ställde jag mig och övade framför spegeln likt många andra unga drömmare, i hopp om att Max Martin skulle råka traska förbi och höra min ljuva stämma (läs, otränade röst). Men den dagen kom aldrig. Jag tyckte mig kämpa, uppträda, spela in och stå ut i min närmsta krets, men det räckte aldrig till. Så även när jag tog till rappen och kände mig som en av de bästa kvinnliga rapparna, iallafall i Sverige (något jag fortfarande står vid), så räckte inte det heller till. Drömmen var större än hoppet om morgondagen.

Ut stod jag absolut. Jag stod på flera stora scener. Min, om man törs säga det, ”töntstatus” och det utanförskap jag hade erfarit i mina tidigare år var borta, plötsligt fann jag mig själv sittandes vid det ”coola bordet” i gymnasiets matsal. Även tio år senare känns det töntigt att förklara det, men alla som någonsin har gått i skolan, i Sverige åtminstone, vet vad jag menar. Ja, eller som som har tittat på någon tonårsserie likt Beverly Hills 90210. Jag kände mig inte som den lilla tönten som jag egentligen var, eller som samhället hade tillåtit mig att känna mig som, för att jag fick stå ut, för mina fina kvalitéer. För att jag inte längre behövde vara som alla andra, en i mängden, för nu var det äntligen en bra grej att ”sticka ut”.

Slaget i pannan kom när jag fortsatte att plugga musik, i USA, och insåg att om alla är väldigt duktiga på en och samma grej, ja sång i det här fallet, så står man inte längre ut. Då är man normen. Plötsligt insåg jag att jag aldrig egentligen hade nöjt mig med att passa in, i samma veva förändrades jag en hel del. Jag förlorade många vänner för att jag inte längre nöjde mig med att vara en sidekick med mindervärdeskomplex, som passade in i gruppen men inte som solo. Jag förlorade många vänner för att jag lärde mig att ta upp mer plats, plats som andra ofta fick ge upp, för så fungerar musikbranschen, så fungerar hierarki.

Foto: Freja Lindberg
…… ”Jag är bra på det jag gör, överallt i världen”…… Foto: Freja Lindberg

Men medan jag förlorade vänner, fann jag mer plats för de individer som såg att jag växte i mig själv. Jag fann mer tid för de människor jag brydde mig om och jag lärde mig att stå upp för mig själv, för mina drömmar och för min kapacitet.

Det gör otroligt ont att förlora människor som man älskar. Framförallt när man inte kan motivera det hela med bättre ord än ”det var dags för en förändring”. Att själv inse att man inte alltid kan vara den som finns där för andra, speciellt inte om man inte kan vara där för sig själv. Att människor man älskar inte kan acceptera när deras sidekick, deras wingman, ibland tar deras plats i rampljuset, att det är okej.

Jag har vuxit ur ”coolhets-komplexet” och jag vet numera att det häftigaste bordet jag kan sitta vid är bordet där nästa Einstein sitter. Kanske är hen Hollywoods definition av glasögonorm, ful och tönt. Kanske är hen otroligt vacker och utåt sett en Paris Hilton, men jag vill lära känna människor som sticker ut. Jag vill själv passa in genom att sticka ut.

Många har frågat mig varför jag sysslar med musik i Gambia av alla ställen. Jag har frågat mig själv samma fråga. Jag är bra på det jag gör, överallt i världen. Men sanningen är nog att Gambia är första stället där jag har vågat, trotsat, helhjärtat kämpat och lyckats med att sticka ut. Men det är definitivt inte det sista stället.

 

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh