Etikettarkiv: musiker

Diha – The Wonder Voice – är beredd att erövra världen nu

Hennes artistnamn är Diha – eller ”The Wonder Voice” som hon kallas av många.

Den fantastiska kraften i hennes röst och hennes blinkande melodi har gjort henne känd i Senegambia. Hon har väckt nya, gambiska toner.

Diha Foto: Privat
Diha Foto: Privat

Diha är dotter till en far från Tambacounda i östra Senegal och hennes mamma kommer från Basse, i Gambia. Själv föddes Diha i Tambacounda, men vid fem års ålder flyttade hon till sin mamma.

Diha kände en naturlig passion för musiken från en tidig ålder. Från 12 års ålder blev hon så uppslukad av musiken, att hon förlorade mycket av sitt fokus för skolan.

Trots att hennes unga år var turbulenta på flera sätt och hon mötte många motgångar, så behöll hon ändå sitt fokus för sin musikaliska karriär och sökte musikaliska framgångar.

Hennes mamma gifte om sig och hennes bonuspappa såg den enorma musikaliska och konstnärliga potentialen som fanns inom henne och försökte stötta henne att fortsätta i rätt riktning för att kunna leva ut sina musikaliska och konstnärliga drömmar.

Så småningom flyttade hennes mamma till Tyskland och Diha flyttade till sin mormor. Det var dock inte så lätt att bo med sin mormor, då hon inte var lika förtjust i Dihas musikaliska drömmar, så Diha bestämde sig för att flytta tillbaka till sin pappa i stället.

Diha Foto: Privat
Diha Foto: Privat

Det var inte lätt att flytta hem igen med hennes begränsade utbildningsbakgrund. Diha tog jobb som assistent på en skönhetssalong, men insåg snabbt att hennes kallelse i livet handlade om musik, så hon grabbade tag i mikrofonen igen.

Ungdomen och självständigheten blev en del av Dihas liv tidigt, då hon fick växa upp snabbare än jämnåriga. När hon var 17 år, flyttade hon åter tillbaka till Gambia och började från noll inom musikbranschen där.

Som många andra unga, musikaliska förmågor i Gambia, drog hon sig runt genom att vara bakgrundssångare för Pa Omar Jack, Mass Lowe och Jalex. Men hennes längtan och hunger efter framgång fick henne att inse att hon ville så mycket mer än att vara bakgrundssångerska och 2007 tog hon klivet in i studion för att producera sin första singel ”Mbeugeul”.

Denna singel hittade vägen genom radion och till dansgolven och ett år senare släppte hon sin andra singel: ”Gorgi”. Vid den här tiden hade Diha börjat dra uppmärksamhet till sig, genom de två melodiska singlarna uppmärksammades hennes unika röst.

Carlo D Foto: Helena Svensson, Afropé
Carlo D Foto: Helena Svensson, Afropé

Hon åkte till Dakar, Senegals huvudstad och gick på audition för den mångsidiga musikern Carlo D (som vi på Afropé tidigare skrivit om HÄR) som tog in Diha som bakgrundssångerska i hans band. Carlos D tränade upp hennes musikaliska förmågor och polerade hennes inom sången. Därefter reste Diha tillbaka till Gambia och släppte där sin hit ”Taling Taling”.

Diha har mycket höga ambitioner inom musiken och siktar högt, men som woloftalande brukar säga: ”loh nangou wuut tah neka talibeh doh chi done Serign”, fritt översatt: ”Varje rektor har en gång varit en skolpojke.”

Diha Foto: Privat
Diha Foto: Privat

När Diha, eller Haddy Trawally som hon egentligen heter, släppte sin hit ”Taling Taling” var den en början på något ännu större. Bilal, den berömda producenten på Suns of Light Studios spelade in en demo med Diha som sammanställdes av stjärnproducenten Bouba Ndour.

Diha blev också nominerad till bästa gambiska kvinnliga artist och hon vann titeln.

Diha har gjort sin egen pilgrimsfärd på sin musikaliska resa och genom alla år av kamp för att ta sig framåt är hon nu redo att släppa sitt nya album med titeln DIHA med SLB Music, som är ett dotterbolag till Sunland Music. Jag gissar att det här inte blir det sista du hör om Diha, hennes namn växer snabbt i Västafrika just nu.

Här kan du lyssna på Diha:

Fatou Touray

Recension: Ken Rings bok Livet

Ken Ring är en i raden av hiphopartister som kommit ut med en självbiografisk bok: Livet. Boken berättar om Ken Rings sorger, glädje, musiken, familjen och mycket annat, samtidigt blottar sig många känslosamma händelser och det är svårt att inte känna stark empati med artistens liv och bakgrund.

Ken Rings bok: Livet
Ken Rings bok: Livet

Det har också kommit en del kritik mot att unga personer skriver självbiografier mitt i livet, eller ibland till och med i början av livet. Det har jag inga problem med, jag tycker det kan vara särskilt intressant att läsa självbiografier från de som just står mitt uppe i livet.

Ken Rings bok är både naken och ärlig på många sätt. Han är inte rädd att lufta delar som många hellre skulle ha gömt i någon vrå och hoppats att de skulle falla i glömska. Det finns vissa delar jag är starkt kritisk mot och andra delar jag tycker mycket om. Att Ken svär en hel del i sin bok, kan jag köpa. Det är en del av honom och hans sätt att uttrycka sig. På så sätt blir det mer ”äkta”. Hälften av svordomarna hade dock varit nog… En annan del som är genomgående och störande är den nästan monotona upprepningen av N-ordet. Det kanske inte är skrivet för att provocera, men det blir lätt att dra den slutsatsen då ordet upprepas till förbannelse. Ken Ring berättar varför N-ordet inte stör honom själv eller känns kränkande för honom och den förklaringen köper jag rakt av. Det jag tycker är svårare att förstå är att Ken Ring, i likhet med många andra inte kan visa den hänsyn och respekt det skulle innebära att avstå från detta ord, till förmån för så många afrosvenskar i vårt land som faktiskt tar illa upp och känner sig kränkta av ordet.

Därefter har jag i stort sett bara positiva upplevelser av själva innehållet i boken (även om ovanstående tog bort en del av det positiva). Det jag trodde skulle vara en hyllning till droger och kriminalitet, blir dels en motsatt effekt och dels så är det lätt att förstå beroendeproblematiken runt beroende, social utsatthet och kriminalitet. Beroendet är en ständigt närvarande familjemedlem för Ken Ring. Kanske skulle jag, som flerbarnsmamma ha önskat ett lite tydligare avståndstagande till droger, men det finns ingen försköning för droger eller kriminalitet, utan Ken tycks ha en god insikt över dess förödande konsekvenser.

Den senare delen av boken är en fantastisk hyllning till Ken Rings mammas hemland Kenya. Beskrivningen av kulturkrockar, känslan av att ”hitta hem”, i dubbel bemärkelse, när Ken som vuxen besöker Kenya och bestämmer sig för att bygga hus där, är välgörande. Den berättar om en kärlek till ett land där Ken Ring har rötter ifrån, men dittills haft en rädsla och visst förakt för. Hur de känslorna övergår till känslor av kärlek, respekt och trygghet är en vacker och kärleksfull beskrivning. Där känns det också som det blir en tydlig brytpunkt för Ken Ring, där han väljer på ett mer medvetet sätt att lämna ett destruktivt liv och leverne och byta ut det mot sina rötter, känslan av att höra hemma, känslan av lugn och att det faktiskt finns en plats där han är betydelsefull för annat än unga fans och löpsedlar och svarta tidningsrubriker.

Boken tydliggör att Ken Ring varit en riktig kämpe inom sitt artisteri och att han aldrig backat från att gå sina egna vägar. Han tydliggör också att han fått kämpa för att komma dit han är idag. En av Sveriges allra största hiphopartister.

Boken är spännande, men också mycket känslosam. När han berättar om hur hans liv förändras efter att kusinen förlorar sitt barn, går det inte att hålla ett öga torrt. En djup insikt om privilegier och utveckling blir uppenbar när Ken Ring beskriver flera personliga upplevelser runt detta. Att Ken Ring är en mogen man och pappa är det nog många som ifrågasätter, men när man läser denna bok blir många djupa tankar runt föräldraskap och att vara vuxen tydliga.

En naiv och bortkommen pojke har växt upp till en man som vill axla sin ansvarsfulla föräldraroll och jag tror att han är där. Att Ken Ring har arbetat hårt, fått ta konsekvenserna från dåliga livsval och att han fått kämpa väldigt mycket i motvind är tydligt. Mycket skratt lockas också fram mellan varven. När Ken Ring beskriver hur han satt och ringde upp alla som beställde hans skiva för att sedan personligen skicka ut den, varpå ryktet spreds att Ken Ring själv ringde upp om man beställde hans skiva och beställningarna strömmade in. Ja, då är det svårt att inte skratta högt.

Något som ringer i mina öron genom hela boken är att två svarta män i Sverige, genom sitt kändisskap som hiphop artister nu har fått möjlighet att skriva självbiografier där de berättar om att de växt upp på gatan i Stockholm i modern tid. Att de dessutom gjorde det under en tid när bostadsbristen och arbetslösheten var mycket lägre än den är idag. De jag syftar på är alltså Ken Ring och Ison Glasgow (vars bok ”När jag inte hade nåt”, som vi nyligen recenserade HÄR). Två nu vuxna män som växt upp i en social och ekonomisk misär på gatorna i Stockholm. Hur många fler afrosvenska barn har växt upp och växer idag upp på gatorna i vårt land?

Soundtrack till boken kan du se och höra här:

Den första delen av boken är mycket svagare än den senare, vilket drar ned betyget en del. Boken får tre av fem i betyg av mig, men den är absolut värd att läsa.

Ett signerat exemplar av Ken Rings bok Livet, kan du beställa HÄR! Ken Rings hemsida finner du HÄR!

betygbetygbetyg

 

Fatou Touray
Fatou Touray

Aminatahs musikresa – del 13: Musik kostar tid, engagemang och pengar

Jag gillar inte att prata om pengar. I Sverige är det dessutom ett tabu. Men jag skulle vilja ta upp ett ämne som berör musiker runt om i världen, samt vår ignorans mot problemets existens.

Aminatah Foto: Freja Lindberg
Aminatah Foto: Freja Lindberg

”Jaha, så du jobbar som artist alltså?” Ett medelålders tyskt par frågar mig i samband med att jag besöker Sheraton Hotell för ett möte och ja, det kan man väl säga att jag gör. ”Vilket hotell eller vilken restaurang sjunger du på?”. Jag spenderar därefter en dryg halvtimme med att förklara att jag inte jobbar som showartist, som turistunderhållerska eller liknande och att Gambia likt de flesta länderna har en egen musikbransch. Att det finns evenemang och scener som lokala artister uppträder på och att inte alla musiker i landet livnär sig på att sjunga klyschiga coverlåtar. Kvinnan nickar tillslut och utbrister ”bristen på turism måste ju verkligen påverka dig, det är ju där pengarna finns….”. Jag tror inte att dom ens har lyssnat på vad jag sagt. Självklart påverkar bristen på turism alla, ekonomin i landet har ju rubbats. Men många turister tror att de för entertainers i landet är som en guldklimp.

Många av banden som spelar i turistområdet tjänar tillsammans dryga 300 svenska kronor per kväll. Vissa av de banden består av mer än tio medlemmar och står själva för utrustning samt transport. I dricksskålen som de springer omkring med lägger turisterna sina småpengar och känner sig generösa för att även små summor räknas för dessa människor.

En gång kom en brittisk kvinna fram till mig och sa att hon hade hört att jag var en fantastisk sångerska. Hon hade ett bröllop som hon planerade och ville ha en pianist samt mig under hela kvällen med klassiska covers. ”Vad skulle du säga om jag sa att ni får 3000 dalasi (ca 500:-) för kvällen???” Hon såg otroligt entusiastisk ut och väntade på en lycklig min från min sida. Jag tittade på henne och suckade lite, men svarade enkelt med att jag skulle kolla om min pianist skulle kunna tänka sig att göra max en eller två låtar för den summan, men att jag kände mig lite osäker på grund av den låga betalningen. Att repa in en låt tar tid om det ska låta bra, transport fram och tillbaka för rep, soundcheck och spelningar kostar. Om jag spenderar min tid och mina pengar på transport med mera som knappt kvittar kompensationen för en publik/marknad som jag inte ens är intresserad av, varför skulle jag då vara entusiastisk? Restaurangägaren hörde vår konversation och stod fnittrandes i ett hörn medans han tjuvlyssnade.

Populärmusik kostar. Vart man än i världen vänder sig. Vi spelar in skivor, vi turnerar och vi försöker att använda så bra utrustning som möjligt, baserat på vad vi har tillgång till. Många av de artister jag känner i Gambia har själva spenderat flera hundra tusen svenska kronor på att nå dit dom är idag, investerat och hoppats på det bästa. Återinvesterat i sina egna projekt och kämpat otroligt hårt. Det finns en värld utanför turistområdet som många besökare glömmer eller helt enkelt inte tar sig tid att se. I en värld där alla kopierar skivor, olagligt laddar ned musik och ständigt kräver billig eller gratis underhållning kan inte musiker överleva. Så nuförtiden är det genom sponsorer, stipendier och live-spelningar som artisterna tjänar riktiga pengar. Om vi som lyssnare även blir giriga när det gäller live-spelningar så finns det ingen budget kvar för artisten till att spela in nästa skiva, eller till att organisera nästa turné, för att inte tala om musikvideos.

Dalasi Foto: Afropé.se
Dalasi Foto: Afropé.se

Jag tror att vi lätt glömmer hur ofta vi lyssnar på musik. Jag hör musik minst 8 timmar per dag. I bakgrunden, i högtalare, i hörlurar, på datorn, på tvn och på radio. Sammanlagt spenderar jag nog mindre än 4000:- per år, inkluderat musiktjänster och spelningar som jag går på. Tillgängligheten av gratis musik är för bred. Oftast betalar jag knappt 30% av dessa summor till artisten. Pengarna går till bolag, tjänster, arrangörer och liknande.

Den brittiska kvinnan hittade en artist och en pianist som gick med på hennes villkor och betalning. Dom spelade i sammanlagt tre timmar under loppet av sex timmar och hade troligtvis en transporttid på minst en timme var. Dom tjänade alltså dryga 30:- i timmen under själva kvällen men då har vi inte räknat in tiden de repeterade. Man repar oftast en låt minst 3 gånger, men snarare många, många fler gånger. Då hamnar vi på en timlön på några kronor. Jag ser inte hur någon, någonstans i världen skulle vara entusiastisk.

I Gambia handlar människor fortfarande skivor till en viss del. Men mycket av musiken delas ändå via whatsapp och liknande applikationer. Branchen är dock lika självmordsbenägen som filmindustrin i dess olagliga nedladdningar och piratkopior. Vi måste börja se till att pengarna vi betalar för musiken vi lyssnar på hamnar i rätt händer. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om min favoritartist slutade göra musik med motiveringen ”ni betalade ju inte”.

Jag tycker att det vore skoj om turisterna i Gambia tog sig tid att åka ut till andra områden, utanför all-inclusive-hotellet och såg vad landets unga som äldre musiker har att erbjuda. Kanske till och med betala inträde? Ingen musiker föds med en perfekt röst, utvecklad talang och färdig repetoir. Det tar engagemang, tid och tyvärr, pengar.

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

Aminatahs musikresa – del 5: Albumplanering och Riksdagsval

Foto: Freja Lindberg
Foto: Freja Lindberg

Hemkommen från Los Angeles möts jag av Stockholms septemberkyla, den slår mig i ansiktet likt en piska då jag går ut från Arlanda flygplats. Trots allt känns det rätt roligt att vara tillbaka, så många planer, så många bollar i luften som motiverar en till att planera ännu mer.

Först ut – skivomslag. Jag har bett några vänner att komma med idéer och även min fotograf Freja Lindberg har hur mycket tankar och funderingar som helst. Det ska bli spännande att se resultatet, framförallt för att jag själv är osäker på i vilken riktning jag egentligen vill ta det.

Näst upp – Riksdagsvalet. På en restaurang i Gambia som heter Green Mamba samlades vi ett gäng svenskar för att poströsta vid EU-valet tidigare i år. Ägaren är halvsvensk och otroligt engagerad i politik, därför hämtade han ut röstsedlar och vi såg till att attestera varandras röster. Men nu är jag här och fast jag inte riktigt bor här tycker jag att det är otroligt viktigt att bry sig. Om det inte påverkar mig direkt så påverkar det alla runt omkring mig, framförallt i samband med de extremistnationalistiska partierna som har funnit plats i EU, Sverige och riksdagen under de senaste åren. Jag tror att det viktigaste är att rösta på något även om det inte är ultimat, men ändå, något.

Tidigare år har många sagt att det är bättre att rösta blankt än att inte rösta alls. Det stämmer såklart även nu. Men i min mening tycker jag att det är viktigast att rösta på ett parti, vilket som, mest för att rösta ut SD. Såvida man inte ställer sig till deras åsikter, vilka jag tycker är fel, men alla måste givetvis inte hålla med om det. Jag tycker att deras åsikter förstör mer för vår samhörighetskänsla och vår stolthet eller nationalism i landet. Det finns mycket inom deras invandringspolitik som jag håller med om. Bland annat tycker jag, att man ska hjälpa potentiella utvandrare och flyktingar på plats… också.

Utöver det, tror jag faktiskt att en hel del SD-anhängare inte är rasister eller nazister, utan bara trötta på hur samhället ser ut just nu. Problemet är, i min mening, att så många SD-anhängare och ledamöter som i publika uttalanden har visat sig vara extremt främlingsfientliga upp till en hatisk nivå.

Jag röstade idag och kände mig lite stolt då jag hade lyxen att kunna rösta på min mamma Gun-Britt Lindström. Hon är kandidat till Riksdagen inom Stockholms län för Miljöpartiets räkning. Helt insatt kan jag inte påstå att jag är, jag läste all standardinformation om alla partier och valde den personen som jag helt garanterat vet inte skulle vilja mig något illa. Min mamma. Jag valde henne och miljön, över alla andra punkter som kan anses viktiga i krigets hetta. Samtidigt vet jag att det här valet inte kommer att beröra mig så mycket just nu, men kanske om ett år, eller två eller tre år. Det är många som är bosatta utomlands som struntar i Sverigevalen, just för att de inte berör dom, just då. Men just nu pågår det sådana extrema förändringar, att bryr vi oss inte nu, kanske det är för sent – sedan.

I min och min rumskamrats hem har det regnat in under regnsäsongen i Gambia och det är fortfarande oklart var jag ska bo när jag väl kommer dit. Självklart känns det jobbigt, men det känns som att det ändå löser sig, så småningom. Jag har redan börjat få bokningar för olika shower och framträdanden inför säsongen och nu råkar det vara så väl att min pappa faktiskt har en hel del bostäder i Gambia där man kan spendera natten, veckan eller månaden om man prompt måste. Jag gillar hans, eller om vi ska säga “våra” hem, men jag tror att trots den iver jag känner för att åka tillbaka till Afrika, så har jag även något svenskt inhemskt som säger att jag vill ha varmvatten, el och så vidare… jämt, utan avvikelser. I övrigt kan jag klara av det. För jag har mina medmusiker, artister, producenter och produktiva människor som jag jobbar sida vid sida med. El, varmvatten och dem. Det räcker.

Några av mina vänner ifrån Sierra Leone och Guinea med mer pengar i fickorna förutspådde reseförbudet mellan vissa länder, därför åkte de utomlands och stationerade sig själva i mindre utsatta områden. De väntar ut ebolan och hoppas på att kunna åka hem relativt snart. Andra lyckades inte riktigt lika väl…

 

-Hur mår du?

-Jag mår bra, jag väntar bara på att få åka hem.

-Hem till Gambia?

-Ja, hem till Gambia.

… min producent Ubong Ukor är baserad i Gambia och jobbar med Greenlight Media och Hot Ink Media som är ligger mitt emot Africell, en av Gambias största mobiloperatörer och tillika en av de största radiostationerna. Tillsammans satte vi ihop ett fullängdsalbum om 12 låtar och jag uppträdde på åtskilliga scener med honom som gitarrist och en fyra – fem andra musiker bland annat Bmaster (inhouse-producent på Afriradio) på piano eller trummor. När jag åkte tillbaka till Sverige i juli åkte han till Nigeria för att hälsa på sin familj samt påbörja marknadsföringen för min Nigerialansering.

Tillsammans med min producent, Ubong Ukor - Foto: Privat
Tillsammans med min producent, Ubong Ukor – Foto: Privat

Nu är gränserna stängda, hans flyg är inställt på grund av ebolan som härjar i Nigeria och runt om Västafrika. Alla flyg är inställda. Han är fast i ett land som han kommer ifrån men där han inte bor. Det är ingen som ens bryr sig om att han faktiskt bor i Gambia, säkerheten först -något som jag tycker är rätt – men alla ens tankar börjar flöda åt olika håll då man plötsligt på något sätt börjar bli utsatt, då det berör en själv. När min mamma kom in i rummet och jublande berättade att ebolan i Stockholm hade visat sig vara falsk så log vi båda. Samtidigt kunde jag inte känna mig helt lycklig. Kanske för att Sverige och västvärlden hade behövt ett fall av den här sjukdomen för att vi skulle reagera på riktigt. För att vi skulle inse att det behövs mer resurser, med privata insamlingar, mer personal och framförallt upplysning till de som inte vet, för att de inte förstår, för att det inte berör dem eller för att de faktiskt har lyckats missa den här epidemin i mitten av deras hektiska liv.

Sedan barnsben har jag och folk runtomkring mig skapat någon form av acceptans i att Afrika har krig, Afrika har svält, Afrika har aids, Afrika har epidemier och Afrika är fattigt. Något vi inte tycker är rätt, men något vi har vant oss vid. Missförstå mig rätt. När vi var barn kunde unga som vuxna lägga en kommentar som löd “tänk på barnen i Afrika”. Oftast handlade det om matfrågor, när man inte åt upp sin portion, inte gillade maten eller kanske tyckte att det var för varmt en dag. Jag önskar inte ebola eller någon annan sjukdom på något land, Sverige, Gambia, Kina eller Mexiko. Men, skulle det spridas utanför Västafrika är jag nästan säker på att saker skulle förändras och att folk skulle engagera sig bra mycket snabbare. Det kanske skulle behövas, för att få saker att hända omedelbart istället för successivt.

Nu sitter jag alltså och väntar på att min producent ska komma tillbaka till Gambia så att vi kan fortsätta med lanseringen av min nya skiva. Den är nästan helt färdigmixad och ska mastras. Likt en bror-syster relation bråkar vi hela tidigt om vad som är viktigast med plattan, vilken låtordning, vilka singlar och vilken image, samt cd-titel som är bäst. Oj vad jag ogillar honom när jag ogillar honom, men när det är som bäst så är det helt toppen. Därför hoppas jag att han kan komma tillbaka till Gambia snart, för jag vill inte riktigt genomföra lanseringen utan honom. Så åker han tillbaka, så kan jag snart åka hem, till Gambia.

Ja, hem till Gambia.

 

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

T-Smallz på besök i Sverige

Foto: Thegambia.nu
Foto: Thegambia.nu

Gambias just nu starkast lysande musikstjärna är på besök i Sverige. Jatta Productions har bjudit in den 28-årige artisten T-Smallz, som redan hunnit med både spelningar och studiotid sedan han kom till Sverige för lite mer än en vecka sedan.

T-Smallz föddes i den gambiska turist- och kuststaden Bakau, där han också började sin väg mot ett liv på musikscenen. Ebrima Suso, som han egentligen heter, föddes in i en musikalisk familj och han hanterar, förutom rösten, ett antal olika instrument, så som kora och djembe.

Förutom musikintresset fanns också i ungdomen ett stort intresse för fotboll och T-Smallz har en gång i tiden varit inkallad till Gambias U15-landslag. Till slut vann dock musiken hans hjärta och hans debutsingel fick namnet ”Rise and Shine”. Han slog igenom med superhiten ”Gis Nga Yow” och på senare år har hits som ”Dallu”, ”Al Bullo” och ”Children of today” släppts.

Nyligen släpptes videon till en av hans senaste låtar, ”Always on My Mind”. På lördag spelar T-Smallz på Jazzhuset i Göteborg och vi har passat på att stjäla några minuter från den härligt glada stjärnan.


Hallå! Du är i Sverige på besök och kör lite spelningar. Är det din första gång här?

– Ja, det är min första gång.

Jag har förstått att du är uppväxt med musiken, kan du berätta lite om det?

– Jag växte upp i ett musikaliskt hem där det dagligen spelades på olika instrument gjorda av min farfar, så musiken har alltid legat mig varmt om hjärtat. Det faktum att jag växte upp med att ha musik omkring mig dagligen gjorde att jag under en längre tid istället ägnade mig åt att spela fotboll. Jag höll mig till det länge, men till slut vann musiken och 2008 började jag spela in låtar i olika studios och det är det jag gjort sedan dess.

Foto: Thegambia.nu
Foto: Thegambia.nu

Hur kom du in på hiphopen och den stil du kör idag?

– Det började med att jag gick med i en hiphopgrupp vid namn ”Kryptix”, men efter att ha släppt två hiphop-album började jag mer och mer att inspireras av mina vänner och musikerna i min omgivning som jobbar med reggae och dancehall. Detta gjorde att jag inspirerades att testa de stilarna i min egen hemmastudio. Detta uppskattades av mina fans så jag har fortsatt köra på det.

Du anses av många vara den störst hiphop-stjärna i Gambia just nu och man kallar dig ’den sanna prinsen av hiphop’. Hur känns det att få all denna uppmärksamhet?

– Det känns underbart men det är även ett stort ansvar då man ska föregå med gott exempel och vara en förebild.

Vad ser du själv har varit avgörande för din framgång som artist?

– Att jag har jobbat hårt, varit målmedveten och positiv.

Hur ser resten av det här året ut för dig som artist?

– Först och främst ska jag avsluta min vistelse i Europa med bland annat en spelning i Wien. När jag kommer tillbaka till Gambia är det dags för min årliga turné runt om i landet, så planering och jobb kring den är vad som gäller så snart jag är tillbaka. Jag har också två EP:n som ska släppas som jag behöver jobba lite med innan det är klart.

Du och thegambia.nu:s krönikör Aminatah har spelat in en akustisk jam av låten The Paw Paw song. Blir det något mer samarbete framöver, er två emellan?

– Vi har lite saker på gång och jag ser framemot att jobba mer ihop med henne.

Något du vill hälsa våra läsare på thegambia.nu?

– Fortsätt stödja gambisk musik och kultur i Europa. Peace.

 

T-Smallz – Al Bullo

 

T-Smallz & Aminatah


T-Smallz Suso på:
Youtube
Facebook
Soundcloud


Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh
Hawa Sallah
Hawa Sallah

Jaliba Kuyateh utsedd till Kungen av Kora i England

Jaliba Kuyateh på Europaturné 2013
Jaliba Kuyateh på Europaturné 2013

Den hyllade koraspelaren Jaliba Kuyateh från Gambia har blivit krönt till Kungen av Kora ”King of Kora”. Jaliba Kuyateh blev krönt till konung Mandings. Han har gjort sig känd som en traditionell musiker på sitt 21-strängade instrument. Händelsen fick den nykrönta korakungens två hustrur att falla i glädjetårar. Kröningen skedde söndag den 8:e juni 2014 i Bristol i England.

MBG-direktören Nick Maurice fick äran att kröna Kungen av kora: Jaliba Kuyateh som gjort sig känd genom att nå fram till sin publik på ett extraordinärt sätt och att dessutom genom sin musik och kultur skapa fred, harmoni och gemenskap. Jaliba Kuyateh sägs ha börjat spela kora redan vid 5 års ålder och är fantastisk på att hantera det västafrikanska, traditionella instrumentet kora, som även är Gambias nationalinstrument.

Jaliba kommer från en känd griotfamilj i Gambia och är en mycket folklig och omtyckt artist med mycket humor, värme som möter sin publik och sina fans med respekt och kärlek. Många vittnar om Jalibas enkelhet i mötet med sin publik.

Den hyllade musikern är även känd för sin generositet och uppges skänka bort ungefär hälften av sina inkomster från musiken, till välgörande ändamål och han har även byggt skolor, religiösa centrum och vårdcentraler till befolkningen.

Jaliba Kuyateh har även gjort sig känd för sitt engagemang för välgörande ändamål, men också som ambassadör för Unicef.

Så här lät det när vår skribent Kiqi intervjuade Jaliba här i Sverige förra året:

Om Jaliba Kuyatehs konsert i Gambia i januari kan du läsa HÄR!

Jaliba Kuyateh på Facebook

Jaliba Kuyatehs Hemsida

Fatou Touray
Fatou Touray

Seinabo Sey tar världen med storm

Seinabo Sey med sin far Maudo Sey, bild från youtube
Seinabo Sey med sin far Maudo Sey, bild från youtube

Sångerskan Seinabo Sey har tagit världen med storm, med sin djupa, kraftfulla röst är det omöjligt att inte bli starkt berörd. Seinabo Sey släppte nyligen albumet HARD TIME och nu är även videon till låten HARD TIME släppt och som om det inte räckte att låten lyfter dig i nackhåret, så är även videon mycket bra.

Seinabo Sey har tidigare släppt debutsingeln Younger, i slutet av 2013 som även den blev en riktig hit och innan dess har vi hört och sett henne i lite olika samarbeten, bland annat med STOR och hon glimtade även förbi i systern Fatimas video ”Family”.

Seinabo Sey, endast 23 år gammal och med svensk-gambisk-senegalesisk bakgrund, har dock starka musikaliska gener att brås på. Att hon tar världen med storm är föga förvånande med en far som i princip geniförklarats under sin musikaliska karriär. Dessvärre gick han bort för drygt ett år sedan och världen förlorade en karismatisk och talangfull musiker och sångare. För cirka åtta månader sedan hölls även en hyllningskonsert till Maudo Seys minne här i Sverige.

Här kan du se den senaste videon: HARD TIME:

Låten ”Pappas låt” med Stor och Seinabo Sey, där Maudo Sey även skymtar fram:

Vi önskar Seinabo Sey lycka till i framtiden som den fantastiska sångerska hon är och vi är helt säkra på att hon kommer att gå en lysande karriär till mötes med den fantasiska, mäktiga rösten! Lägg hennes namn på minnet, för här kommer du med all sannolikhet att höra mer från denna outstading röst!! Seinabo Sey.

 

Fatou Touray
Fatou Touray