Etikettarkiv: muslimhat

Sommar i P1 lämnar en hel del att önska i år

Sommar i P1 är bland det somrigaste och mest ”svenska” som finns, enligt många. Det finns nog inte många vuxna i Sverige idag som inte lyssnat på åtminstone ett avsnitt av radioprogrammet Sommar. I år är det 59 sommarvärdar som presenterats för programmet. En varje dag med början den 24 juni och med den sista sommarvärden den 21 augusti. Men hur många sommarvärdar representerar den afrosvenska gruppen i programmet?

midsommarkransDet är svårt att veta hur personer man inte känner personligen definierar sig. Vem kallar sig afrosvensk och vem gör det inte? Men jag har gått igenom de sommarvärdar som presenterats och av vad jag kan finna så är det endast två svarta personer. Människorättskämpen från medborgarrättsgruppen Little Rock Nine; Gloria Ray-Karlmark kommer att vara hela Sveriges sommarvärd den fjärde juli, USAs nationaldag till ära. Det ska bli grymt intressant att höra hennes sommarprat. Den 16 augusti kommer Hannah Akuffo, professor i parasitologi, att vara vår sommarvärd. Så här skriver P1 om henne:

”Har en ledande position på Sidas enhet för internationellt samarbete kring forskning om tropiska sjukdomar, åkommor som främst drabbar världens fattiga och som få i västvärlden bryr sig om.

Har tidigare arbetat på Karolinska Institutet. Varit rådgivare åt WHO och ordförande i European and Developing Countries Clinical Trials Partnership.”

Foto: Fatou Touray, Afropé
Foto: Fatou Touray, Afropé

Jag tycker det känns ”väldigt vitt” i vårt Sommar i år. Två svarta kvinnor (ingen man) av 59 sommarpratare. Ja, jag tycker det känns väldigt skralt, då det finns så enormt många framgångsrika, intressanta, berättande svarta personligheter som borde lyftas fram och som borde kunna stå för representation bland våra unga, svarta som behöver den typen av representation så väl. Vi behöver också lyfta och ge plats till ”svarta röster” för att det finns så många som har så mycket att dela med sig av. Den debatten tycks beslutsfattarna i Sommar ha missat helt…

När jag hämtat mig från besvikelsen att vi bara har två svarta sommarpratare av 59 stycken, så kikar jag igenom listan och alla som ska vara med. Jag vet inte hur jag ska beskriva min enorma besvikelse när jag ser personligheter som uttalat sig öppet rasistiskt, afrofobiskt och islamofobiskt i den långa listan…

Sara Mohammad Foto: Fatou Touray, Afropé
Sara Mohammad Foto: Fatou Touray, Afropé
Maskerad skärmdump från kommentarer på GAPFs Facebook-sida
Maskerad skärmdump från kommentarer på GAPFs Facebook-sida
Maskerad skärmdump från kommentarer på GAPFs Facebook-sida
Maskerad skärmdump från kommentarer på GAPFs Facebook-sida

Sara Mohammad – Kvinnan som startade nyligen prisade organisationen ”Glöm aldrig Pela och Fadime”. Jag har följt hennes arbete genom åren. Jag har kommit till hennes offentliga tal och jag har varit mycket engagerad i dessa frågor, både generellt om hedersrelaterade brott, men också specifikt om dessa två starka, vackra och fantastiska personer som är lätt att förstå att både Pela och Fadime var. Inte minst för att jag bott granne i många år med både Fadime och hennes familj. Men någonstans där på vägen för några år sedan, förlorade jag min respekt för det arbete Sara Mohammed utför. Framför allt eftersom jag tyckte mig se hur hon lyfta sin fråga samtidigt som hon trampar på en grupp som redan är utsatt för väldigt mycket kritik i Sverige, nämligen muslimer. Det räcker med ett kort besök på GAPFs Facebooksida för att se hur en viktig kamp ändrat inriktning, från att lyfta en viktig fråga och slå ned på en annan. Nämligen det muslimhat som många muslimer idag, i synnerhet muslimska kvinnor lever under. Kommentarsfältet lämnar en hel del att önska.

Bert Karlsson – Egentligen vet jag inte om det är nödvändigt att säga så mycket mer om Bert Karlsson än två ord: Ny Demokrati. Ett parti han startade och drev under ett antal år, tillsammans med Ian Wachmeister. Om någon missade vad Ny Demokrati och Bert Karlsson stod för då, så vill jag gärna tipsa om en programserie som gick för några år sedan som hette: Välkomna nästan allihopa och då i synnerhet det avsnitt som heter: ”När förlät vi Bert Karlsson” och som du kan se HÄR (OBS! Varning för n-ordet)! (Du kan se hela programserien HÄR!)

Alexander Bard – Alexander tar sig gärna tolkningsföreträde och berättar vad svarta människor ska känna/tycka/uppleva är rasism och inte. HÄR kan du se uttalanden från Alexander om n-ordet (OBS! Varning för att n-ordet uttalas i programmet).

Marianne Lindberg De Geer – Debatten om Makode Lindes utställning på Kulturhuset var Marianne Lindberg De Geer en del av och där perspektivet är så tydligt vitt som det bara går att ha. Mer kan du lyssna på HÄR (återigen: varning för att n-ordet uttalas, väldigt många gånger)!! Vem lyssnade på de afrosvenskar som arbetar på kulturhuset? Vem lyssnade på alla afrosvenskar som (med tolkningsföreträde) förklarade igen och igen, varför och hur utställningen upplevs som djupt kränkande för dem?

Dessa fyra personer har man alltså valt att lyfta fram, låta få en timmes taltid i en av Sveriges mest lyssnade radioprogram. Dessa personer väljer alltså SR att lyfta fram, trots tydliga uttalanden, eller med plattformar där det tillåts användas afrofobi, rasism och muslimhat. Och så låter man två svarta kvinnor komma till tals. Två. Av 59.

HÄR kan du se hela listan på Sommar 2016.

Fatou Touray

30-talshat i mitt flöde

I mitt Facebookflöde, liksom förmodligen i ditt, sörjer vi med Frankrike. För mig som frankofil och Parisälskare är det lätt att ta ställning. För oss alla som demokrater som står upp för den fria världen likaså.

Vi sörjer med de föräldrar som aldrig mer ser sina barn, med barn som mist sina föräldrar,  med älskande som nu är ensamma och för att världen är en otrygg plats.

Men för en del har sorgen även en agenda.

Jag brukar skriva om sådant jag hittar på ”andra sidan”, när jag med mina alter egon gräver bland nationalister. Men denna länk och detta citat har jag hittat i min egen sfär.

Nu börjas det nämligen igen. Med citat ur Det Goda Samhället propageras det för att alla Sveriges muslimer samfällt ska ta någon sorts avstånd:

”Om jag vore statsminister skulle jag kalla ihop en presskonferens och förklara att jag förväntar mig att Sveriges muslimer samfällt med ett rungande nej så att det hörs över hela landet tar avstånd från Islamiska staten och dess metoder. Syftet, skulle jag förklara, vore att veta var vi har varandra. Ni muslimer, skulle jag säga, känner oss svenskar, men vi svenskar känner inte er muslimer tillräckligt väl. Övertyga oss om att ni vill oss lika väl som vi vill er!”

Varför känner du inga muslimer? De är 4-500 000. Många av dem är födda i Sverige. De återfinns på din arbetsplats, de undervisar dina barn, undersöker dig på sjukhuset och klipper ditt hår. Så hur har du lyckats undvika att lära känna dem?

Och varför ska statsministern ha en förväntan på en religiös grupp? Hur kan man tycka att ett lands statsminister, med uppdrag att hålla ihop landet, ska peka ut en grupp helt oskyldiga människor som ansvariga?

Tänk dig att han säger:

”Nu har en bonde begått fruktansvärda brott, så jag vill att alla bönder går ut och tar avstånd. Annars tror vi att ni gillar det som hänt.”

17 februari 1939: Bollhusmötet/Studentdemonstration mot Sveriges välkomnande av 10 judiska läkare.
17 februari 1939: Bollhusmötet/Studentdemonstration mot Sveriges välkomnande av 10 judiska läkare.

Ingen bad dig ta avstånd från Knutbypastorn eller Breivik. Ingen tyckte att du skulle ställa dig upp och deklarera att du inte tycker det är rätt att dra på sig en mask och mörda barn med ett svärd. Du kanske uttryckte detta ändå, men det var i så fall ditt val.

Den sista meningen i citatet är felast av alla.

Du som delar denna länk vill verkligen inte muslimer väl.

Du tangerar istället hets mot folkgrupp genom att kollektivt påstå att Sveriges muslimer är terrorsympatisörer om inget annat anges.

Den här retoriken såg vi i Tyskland på 1930-talet, och vi har sett den hos SD och högerextrema.

Nu har den letat sig till mitt Facebookflöde.

 

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

Avklädd Nationalism: Visar du brösten då?

Jag var 20 och ute och tågluffade. På playan på Mallis badade alla topless.

Det var inte min grej. Men jag gjorde som de andra ändå. Jag minns hur obehagligt det kändes. Jag tyckte alla tittade. I vissa fall var det även sant, som gubben som kom fram och pratade med mig och aldrig lyfte blicken över halsen.

Varför kände jag så?

Är jag förtryckt?

Är det fruktansvärda och medeltida patriarkaliska maktstrukturer som får mig att ta på BH:n?

Begriper jag inte att om jag reser till ett land där andra inte har BH måste jag också ta av den? Och ta seden dit jag kommer. Inte dra med mina primitiva rädslor till ett så utvecklat land som Spanien.

Arkivbild, personerna på bilden har inget med artikeln att göra. Foto: Fatou Touray, Afropé
Arkivbild, personerna på bilden har inget med artikeln att göra. Foto: Fatou Touray, Afropé

Tänk om jag skulle flytta till ett land där ingen någonsin använder plagg på överkroppen. Alla skulle stirra på mig, som kom så konstigt klädd. Kanske påpeka att här i detta landet har vi faktiskt inte T-shirts. Ska du bo här ska du klä av dig. Helst naken. För så gör vi. Och du har väl inte tänkt dig att söka jobb med kläder på? Du måste ju fatta att ingen anställer dig då?

Det är väl egentligen din man som tvingar dig att ha BH, eller hur? Slår han dig om du tar av den? Är han väldigt svartsjuk? Varför har inte han själv BH om han nu kräver att du ska ha det?

 

I den sexuella revolutionen på 60- och 70-talet frigjordes många kvinnor. Det var en lättnad för dem. Men det som är en lättnad för en del blir ett krav för andra. Normer fungerar så. Den som inte vill följa dem blir utsatt. Ifrågasatt.

 

 

Photo: I.Barrios & J.Ligero
Photo: I.Barrios & J.Ligero

Kvinnor som valt att bära hijab har gjort samma val som jag när jag har baddräkt. Det finns ingen anledning till att bröst skulle vara OK att dölja, men inte hår, om man tar ett större perspektiv. Fundera lite på den.

 

I ett allt hårdare muslimhatklimat behöver vi komma ihåg detta.

Nästa gång du hör eller ser någon uttrycka att den tycker muslimska kvinnor ska sluta vara förtryckta, anpassa sig och ta av sina hijaber kan du svara så:

Visar du brösten då?

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

Upproret mot halalmat i skolan

Det finns vissa arabiska ord som väcker stor avsky och skräck i svenska språket. Ett är ”halal”. Ett annat är sharia. Som den vet som läst på om islam betyder orden mycket mer än de rätt snäva innebörder de fått i väst. Bland nationalister finns oftast en mycket förenklad världsbild. Där betyder ”halal” oundvikligen ett fasansfullt djurplågeri, och ”sharia” betyder ”stena kvinnor och halshugga kristna”.

Gruppen Vi som är emot att våra barn blir serverade halalslaktat kött i skolorna startades för ett par år sedan efter att föräldrar i Svedala av en tillfällighet upptäckt att deras barn sedan fyra år tillbaka serverades halalslaktad kyckling i skolorna. Gruppens eldsjälar samlar argument i ett medborgarupprop, och skickar in protester till alla tänkbara instanser.

Foto: Fatou Darboe thegambia.nu

Anledningen till att samtliga barn, och inte bara de som begärt det, serveras halalslaktat kött är att det danska slakteriet ifråga enligt lagen om offentlig upphandling (LOU) visat sig ha det billigaste köttet som uppfyllde de krav skolan ställt. Att det även var halalslaktat var alltså en tillfällighet, som kom sig av att när slakteriet ändå vänt produktionsbanden mot Mecka och skaffat en muslimsk slaktare anställd som säger ”bismillah” varje gång produktionen varit avstängd halal-märkte man allt kött. Det blev uppenbarligen enklare och billigare än att bara märka en del av det, och sedan hålla isär det. Den förvirrade kommunledningen påpekade det uppenbara: slakteriet hade vunnit fair and square, och det finns inget utrymme i LOU för att utesluta de slakterier ur upphandlingen som sagt bismillah till hönsen.

Jag har följt dessa rasande och engagerade föräldrar och sympatisörer i nästan ett år. Gruppen började som opolitisk, men har med tiden blivit helt öppet sverigedemokratisk. Syftet sägs numera vara att få skolor att köpa svenskt kött, men i huvudsak är den ett forum för att sprida muslimhat. Man länkar till exempel i syftesbeskrivningen till högerextrema Nya Tider, eftersom ”PK media” inte berättar sanningen.

En sidoeffekt är också att gruppen sprider förakt mot ”etablissemanget” – kommunen, skolverket, jordbruksverket och media, som påstås inte lyssna på föräldrarna, vilket i sin tur göder nationalismen i dess sekterism.

Gambia 811
Foto: Fatou Darboe thegambia.nu

Vi som läst på om halalslakt vet att det i Sverige inte är någon egentlig skillnad på halalslakt och övrig slakt, förutom att djuret är vänt mot Mecka och att slaktaren säger ”bismillah”. Jag är själv vegetarian sedan snart 22 år. Jag kommer aldrig att propagera för djurplågeri. Jag är stolt över att vi i Sverige har världens starkaste djurskydd, för alla djur. Jag håller helt med om att skolor bör köpa svenskt kött så långt möjligt – för djurens skull, och även för miljön.

Men för föräldrarna, och övriga anhängare av halal-uppropet, är djurskyddet helt sekundärt, och ett medel för att nå det som måste betecknas som det yttersta målet: Att utplåna varje spår av islam ur Sverige.

Jag kommer i en serie krönikor att granska deras argumentation punkt för punkt:

  • ”Halal är djurplågeri”
  • ”Halalslakt bidrar till sharias införande i Europa”
  • ”Den som äter halalkött blir ‘ansluten’ till islam, och skolan ska vara icke-konfessionell”

Har du tankar eller frågor? Har du kunskap eller kontakter? Hör gärna av dig.

I botten på denna historia finns, förutom djuren, även en annan oskyldig part, som faktiskt aldrig någonsin nämns i gruppen. Det är barnen till de ilskna föräldrarna. De ska gå till skolan varje dag och möta muslimska kamrater som deras föräldrar avskyr bara för deras tro, och bli serverade mat deras föräldrar driver en absurd och verklighetsfrånvänd kamp emot.

Vad gör detta med dem, som dagligen tvingas marineras i hatet mot muslimer, när de istället borde få lära sig respekt och omtanke?

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

Den invandrade sverigedemokraten

De kom hit av olika skäl. Några flydde. Några blev kära i en svensk. Andra hittade ett arbete här. Det de har gemensamt är att de tycker att nu räcker det. Nu när jag fått flytta till Sverige är det bäst att stänga porten. Vilka de än är, vilka motiv de än har, har de det gemensamt, de utomnordiska invandrare som röstar på SD, att de vill neka andra det de själva fått.

 

Foto: Fatou Touray, Afropé
Foto: Fatou Touray, Afropé

Som jag ofta skrivit är SD egentligen ett betydligt mer splittrat parti än många insett. Det finns en kärna av nationalism, som har sitt ursprung i den rörelse som en gång ville förbjuda all invandring från utomeuropeiska länder, inklusive adoption, för att hålla den ”svenska rasen” ren. I den rörelsen finns en nostalgi runt forna tider, och en upphöjning av den svenska identiteten och vår stolta historia. Den gruppen SD-väljare är förstås fri från invandrare.

Grovt kan man istället dela in de numera ganska många invandrare som väljer SD i fyra kategorier.

SD-anhängare när ett påtagligt muslimhat. De har, till skillnad från de flesta övriga svenskar, svårt att skilja muslimer från islamister, och har dessutom ofta en kraftigt överdriven bild av hur många muslimerna är i Sverige, och vilken påverkan de har och kommer att få på vårt land. Muslimhatet lockar många som tidigare varit i krig eller konflikt med muslimer, såsom kristna och judar från Mellanöstern. De tycker att övriga partier är för mesiga mot islam. De ser en stor fara, och de tycker att vi andra missar den.

Det finns också en grupp som är rädd att de själva och deras barn ska utsättas för hat från svenskar om det blir för många invandrare, och vill därför hålla nere antalet. Dit hör den ganska stora grupp invandrare som kom för 10-40 år sedan från våra tidigare stora invandringsområden: Forna Jugoslavien och Sydamerika. Det är ett lite bakvänt resonemang, som bygger på att främlingsfientligheten skulle bli mindre när ”främlingarna” är färre.

Sedan finns det de som liksom en del svenskar räknar krasst ekonomiskt. Flyktinginvandring har en initial kostnad, och de har inte lust att ”öppna sina hjärtan” och bidra, helt enkelt, eftersom de inte tycker de tjänar på det.

Slutligen finns det de som väljer SD för att de är konservativa. Sverige är på många sätt extremt progressivt, med internationella mått mätt. Feminism, HBTQ-frågor, generösa abortlagar, betygsfria skolor och ett helt avvecklat försvar är åsiktsinslag som inte alltid landar så väl hos den som inte växt upp med Vilse i pannkakan. Det finns de som ser SD som sista utposten i striden för traditionella värden. SD är alternativet för den som är antiradikal, helt enkelt.

 

Jag läser invandrarnas statusar i SD-grupper, där de beskriver hur besvikna de är på att Sverige inte är som det var förr, när de kom, eller att de tycker synd om oss svenskar som inte får ha vårt land ifred, och att de känner att faran med muslimer underskattas rejält. I statusarna finns oftast ett mått av särskiljande av sig själv.

”Jag har alltid jobbat.” Ja, kanske inte alltid. Inte i början, när jag gick på SFI. Och inte när jag läste på Komvux och så. Men sen. ”Jag har alltid gjort rätt för mig.” I alla fall de sista åren. Tills jag blev sjuk. ”Nu är jag dock långtidssjukskriven”, kan det stå ibland, och jag skakar på huvudet för mig själv och slås av ironin.

”Jag” är inte som ”de”, som kommer nu. ”De” är av en annan sort, som inte kommer att sköta sig.

En del av det ”pursvenska” SD-kollektivet välkomnar dem till partiet. ”Tänk om alla var som du.” Och de menar det.

Välkomnar dem gör dock inte de som drömmer sig tillbaka till ett etniskt rent Sverige, men de brukar inte skriva något. De skriver i och under andra statusar, fast i samma grupper. De båda kategorierna rasister och ickerasister samexisterar, och låtsas för det mesta inte om varandra.

 

Foto: Fatou Touray, Afropé
Foto: Fatou Touray, Afropé

I muslimhatarinläggen brukar ofta framföras att ”man kan aldrig lita på en muslim, för man kan känna en muslim i hela sitt liv, men när imamerna kallar på jihad kommer han att vända sig mot dig”.

Och jag brukar då tänka: Kan man i så fall lita på en sverigedemokrat som säger sig gilla invandrare?

Om SD verkligen skulle få 51 % och bilda egen regering, hur skulle livet då bli för den som är utrikesfödd?

För SD är en utrikesfödd aldrig svensk. Hen är välkommen när hen ”sköter sig”, men bor här liksom på nåder. Något nästan alla sverigedemokrater är överens om är att rätten att bo här för den som är invandrad ska upphöra att gälla när invandraren inte ”sköter sig”. Bara infödda svenskar får ”inte sköta sig”. För en sverigedemokrat, och detta gäller även de mest ickerasistiska, är medborgarskapet för en invandrare bara en papperslapp.

Så vad betyder det egentligen att ”sköta sig”?

Det är ganska många punkter som ska stämma in.

  • Inte begå brott.
  • Vara ”assimilerad”, står det i partiprogrammet. Det vill säga man måste i allt väsentligt vara och bete sig som en svensk.
  • Arbeta och försörja sig.
  • Inte ifrågasätta eller ha åsikter som inte är sverigedemokratiska.

Att inte begå brott är ju lätt, kan man tänka sig. Men vad händer när din son halkar på glid i tonåren, och du en dag sitter där på polisstationen. Enligt många, kanske majoriteten, av sverigedemokraterna ska han utvisas om han inte är född i Sverige.

Hur assimilerad ska du vara för att passa i Sverige? Det vet ingen. Det enda som är säkert är att är du invandrare har du inte samma demokratiska rättigheter att välja hur man vill vara som andra. I principprogrammet definieras assimilering med att ”de, som invandrat, tar till sig majoritetskulturen och på sikt uppgår i nationen”. Det finns inga valförslag runt assimilering idag, men det finns en stark inställning bland medlemmar och även politiker att högre krav på anpassning ska ställas på den som inte är etnisk svensk.

Man ska arbeta och försörja sig, så klart. Men så en dag blir man sjuk eller arbetslös. Är du etnisk svensk har dina förfäder byggt detta land, och du har en självklar rätt att ta del av välfärdens trygghetssystem, i allas ögon. Den rätten är inte lika självklar om du invandrat. Det där med invandrare som lever på bidrag är centralt bland nationalister. Jag skulle inte vilja vara en arbetslös eller långtidssjukskriven invandrare i ett Sverige som styrs av SD.

Invandrare får gärna vara sverigedemokrater, förstås, men tycker de något annat bör de ”åka hem”, enligt SD-kollektivet på sociala medier. Det gäller särskilt de som skriver i media. Som invandrare måste du hela tiden vara tacksam, och aldrig klaga, annat än på andra invandrare. Du behöver veta att det är svenskarna som räddat dig, och underordna dig.

 

Du kanske har pratat med SD i valstugorna, som förklarat att de aldrig kommer att ”slänga ut” invandrare, utan att de ”bara” vill begränsa antalet som kommer hit fortsättningsvis, och jag vill vara tydlig med att det är helt sant. Det finns idag en stor majoritet bland deras anhängare som aldrig idag skulle acceptera att ”skötsamma” invandrare trakasseras.

Men under den mandatperiod där Jimmie Åkesson har 51 % händer följande:

Foto: Fatou Touray, Afropé
Foto: Fatou Touray, Afropé

Första året: Man har fullt upp att stoppa den befintliga invandringen genom att skicka ”hem” syrier och irakier, men hinner även lägga förslag om att frånta medborgarskapet från kriminella invandrare, och att utvisa dem som inte är medborgare och som begår brott. Polisen får resurser för att ta itu med tiggarna. En upprensning börjar.

Andra året: Nu börjar de mer radikala rösterna i partiet göra sig gällande. Olika förslag om att bara ”svensk” mat ska serveras i skolorna läggs, och man ifrågasätter varför vi ska försörja invandrare som ”lever på bidrag”. Regler införs för att de som inte är svenska medborgare ska kunna bli av med sitt uppehållstillstånd om de inte har en inkomst, eller har lärt sig svenska tillräckligt bra.

Tredje året: Alla antirasistiska projekt som pågått i många år stoppas. Det är ju vänsterflum. Istället får barnen lära sig i skolan att Sverige är mycket bättre än andra länder, och att svenskar är ett suveränt folk. Invandrarbarn börjar känna sig utsatta. Det blir olagligt att säga ”svenne”, och de får hela tiden höra att de ska vara tacksamma som får vara här.

Fjärde året: Krafttag mot mobbingen i skolan betyder att invandrade föräldrar till barn som har konflikter med svenskar utvisas. Röster höjs för att medborgarskapet ska kunna fråntas den som är arbetslös.

 

Du kanske inte tror mig. Pja. En hel del av ovanstående är förslag eller en förlängning av vad som står i principprogrammet. Annat är sådant jag vet att sverigedemokrater i gemen tycker, genom att ha följt dem så länge.

Förhoppningsvis får vi aldrig facit.

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

SD vill hjälpa folk på plats – hur funkar det i praktiken

Jimmie Åkesson Foto: Fatou Touray, Afropé
Jimmie Åkesson Foto: Fatou Touray, Afropé

Ur Rasmus på luffen:

”Det här märket, förstår du. Det är ifall det skulle komma nån annan luffare förbi här. ‘Här finns inget att hämta’, betyder det.”

Så förklarar Oskar vad ett luffarmärke är för Rasmus, medan han karvar in en ring i en grind. Märket beskriver vad den som knackar på och ber om hjälp kan förvänta sig.

Tre ringar har däremot fru Hedberg, ”för snällare kärring finns inte”.

Rasmus luffar runt i Sverige för att han rymt från barnhemmet. Hans högsta önskan är att bli adopterad och få en familj. Men alla familjer som kommit dit vill ha ljuslockiga flickor.

För en tid sedan skrev jag blogginlägget Frågorna som splittrar SD, som blev mycket spritt. Dessvärre inte tillräckligt för att nå utfrågarna i SvD, vad det verkar.

Jag har sagt det förr: Man kan inte ställa samma frågor till SD som till alla andra partier. Deras väljare och de som befinner sig i nyfiken-på-stadiet men ännu inte bestämt sig är inte som andra medborgare. De har en annan ideologisk grundsyn. Men de är ändå olika, och den som förstår det kan ställa de där frågorna som separerar de olika grupperna. Det går en särskild skiljelinje mellan dem som varit med i många år och dem som precis kommit till. Det finns också skillnader mellan sura skåningar från landet och kristna invandrare från muslimska länder, osv.

Alla är missnöjda med ”sjuklövern”, det vill säga de befintliga partierna, men de är det av delvis olika skäl, och de har olika visioner för framtiden.

I blogginlägget tog jag upp sådana frågor, som jag kom fram till helt enkelt genom att fundera över vilka de är som röstar SD, och rota lite där. Det går att fortsätta längs den vägen.

Jag vill därför recensera utfrågningen av SD utifrån det perspektivet. Utfrågarna gjorde inte allt fel, men de borde ha gått längre och djupare i vissa frågor.

Största felet:

Muslimhatet tangerade man bara. Synd. Det är den i särklass största frågan för SDs väljare, och en verklig vattendelare. Att tvinga Åkesson att ta ställning till i vilken utsträckning religionsfriheten ska begränsas hade skapat stor förvirring. Han kan inte svara rätt på den sortens frågor utan att få mängder av väljare emot sig.

Istället gick de in djupt i flyktingpolitiken. Det var nog klargörande för en del lyssnare, men är det något Jimmie Åkesson kan rabbla i sömnen är det retorik som får det att på ytan låta logiskt att vi ska stänga gränserna för flyktingar.

Det han främst framför, och som förmodligen stämmer, är att sannolikt kommer inte syrier att dö om de inte får komma till Sverige. Anledningen är att de får komma till Libanon och Jordanien istället. Det är dessa länder som av honom döpts till ”på plats”, för om man sätter ett trubbigt finger på en liten jordglob ligger länderna på samma ställe.

Syrierna är på plats när de bor i flyktingläger i Libanon. Det relativt korta avståndet i kilometer räknat till det hem de inte längre kan komma till gör att det är där de ska vara. Sverige är fel, för avståndet är längre. Nu kan man ju tycka att en mil eller tusen inte spelar någon roll – kan man inte komma hem så kan man inte, men för Åkesson är sådant viktigt. Människor ska i sitt liv flytta så kort sträcka som möjligt. Det är centralt i allt.

Men det han dessutom anger är att syrierna inte är i någon fara, för de får ju bo i nästan-hemma-lägren. Det är förstås cyniskt att säga ”du behöver inte komma hit eftersom det finns andra länder dit du får komma”. Men han har rätt i att det går att göra så. Våra nordiska grannar gör det. Sverige och Tyskland har tre ringar på våra virtuella grindstolpar. Norge, Danmark och Finland har en. ”Här finns inget att hämta”, signalerar de.

1,2 miljoner syrier bor i Libanon – det vill säga mer än var femte invånare är nu syrisk flykting. Det går knappt att föreställa sig. Det är som om hela Storstockholm skulle flytta till Norge.

En del bor i flyktingläger, utan hopp och framtid. Anda har lyckats hitta någon sorts försörjning, eller lever av medel de fått med sig innan de flydde. De är ofta inneboende eller sover på gator och i gränder, och tar jobb där de hittar. Ett fåtal har etablerat sig i Libanon.

Libaneserna är kluvna. Många hjälper och är mycket engagerade. Andra vill helst slippa ha dem där.

Den sverigedemokratiska planen, förenklad, är att den familj som vill bo och bygga sig en framtid i Sverige hellre än i ett tält i en öken ska nekas, med hänvisning till att den inte är i nöd på grund av tältplatsen. Vi ska sedan skicka pengar till mat och … pja … mer tältduk, kanske. Sverige måste ta hand om ”sina egna” först, och dessa ”egna” får nu symboliseras av något så osmakligt som svältande gamla. Nu är det förstås så att de som svälter inte gör det för att mat saknas, men retoriken har inte plats för sådana petitesser.

Så här sa han: ” Jag kan inte se en äldre människa i ögonen och säga, ledsen att du svälter ihjäl men vi måste ha asylinvandring, det är möjligt att Fredrik Reinfeldt vill göra den prioriteringen men jag tänker inte göra det. ”

UNHCR, FNs hjälporgan, blev inte glada över det guldregn Jimmie vill ösa över dem. De tycker det är bättre ju färre som bor i lägren. Lägren är, surprise, inte tänkta som permanent boende, utan meningen är att människor ska slussas vidare så fort som möjligt. Ergo: UNHCR gör allt de kan för att få västländer att öppna för invandring, så att flyktingarna kan fortsätta med sina liv.

Björn Söder Foto: Fatou Touray, Afropé
Björn Söder Foto: Fatou Touray, Afropé

Det var av allt att döma en missräkning. Partisekreterare Björn Söder drar slutsatsen att UNHCR agerar av … egenintresse!

Jodå.

”Ju fler flyktingar som söker sig till länder i Europa, desto mindre får organisationen att göra i närområdet”, har han kommit fram till, vilket i och för sig är riktigt, men knappast en form av egoism.

För UNHCR är det självklart att jobba för att lägren ska bort. I och med att det inte ser ut som om syrierna ska kunna återvända måste de slussas vidare, och länder som Sverige är bästa förhandlingsvapnet mot EU. Att vi finns gör att andra framstår som sämre. Skulle vi sluta skulle det förmodligen bli ännu svårare att få andra att hjälpa. Barmhärtighet funkar på det viset. Det skapar skam hos dem som inte vill hjälpa.

Pröva själv att se på medan någon annan skänker en hundralapp till en gatumusikant. Känner du dig inte snål? Tänker du inte ”ja men hen är säkert rik, som kan ge bort så mycket pengar”? Försöker du inte tänka på andra bra saker som du gör för fattiga och rationalisera ”man kan inte hjälpa alla”?

Tänker du så är du mänsklig.

Och samma mekanismer finns tydligt hos den mindre främlingsfientliga delen av SD.

Förmodligen känner de i någon del skam. De behöver så väl höra de argument Åkesson framförde i debatten för att kunna fortsätta vara nöjda med sig själva. ”Flyktingarna lider inte. De riskerar inte döden. De har det ganska bra där. Bättre än här. Egentligen. Och våra gamla svälter ihjäl. Det finns inga bostäder. Vi måste ta hand om våra egna först. De kommer ändå inte att få jobb. För vi är för många. Jobben är slut. Så är det.”

Den som likt mig följer nationalisterna i sociala medier hittar detta rationaliserande rätt ofta. Om och om igen ältar de skälen till varför vi måste stänga våra portar. ”Vi har ju inte råd. Att inte folk fattar.”

Klyschorna står som spön i backen:

”Vi skyller inte på invandrarna. Det är den ansvarslösa invandringspolitiken vi är emot. Det är politikernas fel.”

”Vi hjälper många fler än regeringen. De vill bara hjälpa det fåtal som kommer hit.”

Vad det kokar ner till är: Om vi nu tar emot hundratusen syrier, men 2,1 miljoner bor i Libanon och Jordanien är det bättre att även vår andel får stanna där, enligt principen ”2,1 eller 2,2 är väl ingen skillnad”.

Hundratusen människor är ju bara en decimal.

Hur gick det för Rasmus då?

Jo, han blev adopterad av Oskar och Martina, och behövde inte bo i sovsalarna i barnhemmet. Istället fick han ett lyckligt liv och en framtid i trygghet. För Oskar och Martina ville inte bara ha flickor med ljuslockigt hår. ”Rakt och rufsigt ska det vara”, sa Martina.

Jag har svårt att se slutet utan att fälla en tår.

 

==

 

Jag fokuserar i denna text mycket på syrier, för de är just nu den huvudsakliga flyktinggruppen, och för att det är dem alla bilder om fasor handlar om. Men länder som Irak, Somalia och Afghanistan har förstås samma behov och problemställningar.

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt