Etikettarkiv: Nadia Chache

Vem är främlingen?

Jag var runt 13 år när min syster introducerade mig för Albert Camus bok Främlingen. Det är en bok jag aldrig riktigt har kunnat lägga åt sidan då boken innehåller något mer underliggande som fortfarande får mig att fundera, diskutera och ifrågasätta. Ibland brukar det hända något som får en att titta på sin kompis eller fråga sig själv, ”Vad hände precis ?” Lite den känslan hade jag när jag läst klart Främlingen. Vad var det som precis hände i boken? Vad hände med den likgiltiga Meursaults liv och vad hände med personerna i hans omgivning?

I boken Främlingen får läsaren följa Meursault och den rättsprocess han hamnat i efter att han mördat en man på en strand. Personen som Meursault mördar omtalas som araben i Camus bok, läsaren får inte ens veta vad den mördade mannen heter. Det läsaren får ta del av är enbart att personen som blivit mördad av Meursault är araben. Nu, flera år senare har journalisten och författare Kamel Daoud som själv är från Algeriet skrivit boken Fallet Meursault där araben från Camus bok fått ett namn närmare bestämt Moussa. Haroun, berättaren i Daouds bok är bror till Moussa som blev mördad av Meursault och i boken Fallet Meursault är det nu hög tid för läsaren att få höra om offret Moussa.

Boken Främlingen av Albert Camus. Foto: mollyfatale (commons licens)

Utgivningsåret för boken Främlingen var 1942 och under detta år var Algeriet ockuperat av Frankrike. Albert Camus var för ett fritt Algeriet och jag får känslan att det namnlösa offret troligtvis speglar den koloniala maktens syn på de som inte var födda fransmän. Offret i Camus bok som blev mördad var en nobody som läsaren inte behövde få veta något om då han bara var en ”enkel arab” och så är det inget mer med det. I mina ögon är Moussa lite av en sommarkatt i boken Främlingen. Kanske var det med mening som den mördade personen inte namngavs för att demonstrera hur människosynen på icke-fransmän såg ut under den tiden. Eller så var personen bara en nobody som inte hade rätt till något form av gehör. Och vem är egentligen främlingen i Camus bok? Är främlingen kanske Moussa som Daoud har valt och kalla den mördade personen eller finns det en djupare underliggande historia?

Det har gått 10 år sedan jag för första gången läste boken Främlingen men personerna i boken och inte minst Meursault och hans likgiltiga approach sitter kvar i huden på mig. Jag ser framemot att läsa boken Fallet Meursault för att kanske får svar på mina frågor eller så dyker nya frågor upp, kanske blir jag mer förvirrad än vad jag tidigare var.

Nadia Chache

Couscous, kabyliska låtar och smycken från Tizi-Ouzou = Algeriet?

Under året 2003 antog UNESCO en konvention som gör det möjligt för länder att få immateriella kulturarv klassat som nationella kulturarv. De länder som vill nominera immateriella kulturarv måste ha en befintlig lista över dessa innan de kan nomineras till UNESCO. Algeriet kan komma att få maträtten couscous, låtar från Kabylien och silversmycken från Tizi-Ouzou som nationella kulturarv. Detta bekräftar professor Slimane Hachi, chef för Centrum för nationell förhistorisk antropologi och historia (CNRPAH).

Smycken från Bouira, en stad i Kabylien Foto: Nadia Chache
Smycken från Bouira, en stad i Kabylien Foto: Nadia Chache

Under 1990-talet gick Algeriet igenom ett svart årtionde då Islamiska befrielsefronten, FIS härjade i Algeriet och satte skräck i befolkningen genom brutala metoder. Slimane Hachi menar att Algeriet under det svarta årtiondet förlorade en del av sin identitet, något som Algeriet nu ska försöka återuppbygga.

På Svenska Unescorådets hemsida står det att Unescokonventionen även behandlar icke-materiella kulturarv. Det kan vara traditioner, musik, riter eller liknande. Under hösten 2003 antogs denna konvention då det fanns en stor efterfråga om immateriella kulturarv bland de länder som inte hade byggnader eller naturområden som hamnar under konventionen av materiella arv. Samt att immateriella kulturarv har lika stort värde som materiella arv.

En variant av nordafrikansk couscous. Foto: Pixabay
En variant av nordafrikansk couscous. Foto: Pixabay

Under en utgrävning i en grotta i staden Bejaïa i Kabylien ska man ha hittat vetekorn som är över 4200 år gamla och är grundingrediensen för att tillverka couscousgryn. Couscous som är benämningen på en samling kulinariska maträtter har funnits under tusentals år och är något som Algeriet delar med hela Nordafrika. Om Algeriet får igenom sitt förslag kommer dessa rätter att vara en av de nationell kulturarven som symboliserar landet.

Låtar från Kabylien (som är ett område där de flesta imazighen, Algeriets ursprungsbefolkning bor) kan även det bli ett nationellt kulturarv för Algeriet. Låtar som symboliserar övergångsriter, vaggvisor, låtar för bröllop, omskärelse och död. Detta är ett stort steg då det under arabiseringen av Algeriet inte var tillåtet att spela upp låtar på tamazight (imazighens språk) av Kabyliska sångaren Slimane Azem på radio.

Silversmycken från Tizi-Ouzou, en stad i Kabylien kan bli det tredje av Algeriets nationella kulturarv. Dessa smycken är typiska för Kabylien och är en del av det kabyliska arvet i Algeriet. Hachi uppmanar även staten att ta vara på historiska platser som fortfarande finns kvar och som också är en del av arvet. Hachi menar att så länge som samhället inte tar vara på sin kultur kommer det vara meningslöst och därför är det viktigt att återvinna intresset för det kulturella arvet bland folket.

 

Nadia Chache
Nadia Chache

17 oktober 1961 – Demonstranter mördades och floden Seine blev deras grav

Paris, den 17 oktober 1961, en regnig och kall natt ger sig kvinnor, barn och män ut på Paris gator för en fredlig demonstration, utan vapen och utan banderoller för att protestera mot utegångsförbudet som var riktat mot algerier. Den fredliga demonstrationen slutade med död, misshandel och floden Seine blev en begravningsplats för en del av demonstranterna.

Foto: Nadia Chache
Foto: Nadia Chache

Den 5 oktober 1961 beslutade den ökände polischefen Maurice Papon om ett utegångsförbud mot alla algerier. Utegångsförbudet gällde från klockan 20.30 fram till 05.50, inga algerier fick röra sig på Paris gator mellan dessa tider. Befrielsefronten FLN, som även var verksamma i Frankrike uppmanade till en demonstration, utan vapen och utan banderoller. Det skulle vara en fredlig demonstration. Det enda vapen som de 30.000 algerierna på Paris gator hade var att demonstrera och visa missnöje. Kvinnor, barn och män från Paris förorter och slumområden, les bidonvilles begav sig ut till centrala Paris för att demonstrera och bojkotta utegångsförbudet. Demonstranterna mötte på en polisräd, under Maurice Papons ledning, och demonstranterna mördades, blev skadade, misshandlades till medvetslöshet och kastades ner i floden Seine. Demonstrationens syfte var även en fredlig demonstration mot kriget i Algeriet samt utegångsförbudet riktat mot algerier.

Under en lång tid har denna händelse avskärmats från historien, antalet mördade mörkades, vilka personerna var har inte bekräftats och Maurice Papon fortsatte på sin karriär inom den franska poliskåren trots denna händelse. I en intervju från Le Point med historiken och professorn Benjamin Stora från 2011 säger han att den franska staten har gått ut med två personer i antalet döda från den natten. I en tv-intervju med Yasmina Adi, regissör till dokumentären här dränker vi algerier, Ici on noie les Algériens och ett av hennes vittnen Chennudja Chabane återberättar Chabane om den kvällen. Chennudja Chabane vittnar om den enorma folkmassan, hon säger att man kunde tro att hela Algeriet var där. Hon berättar att det var blod överallt, döda personer, ”bröderna låg ner på marken” säger hon. I intervjun säger hon att man har gått ut med två döda, vilket hon säger är fel; det var inte två. Hon säger att hon med sina egna ögon inte såg två personer. Antalet döda från den natten är fortfarande okänt men det skrivs att det kan röra sig om 200 eller fler personer.

Massakern erkändes av den franska presidenten år 2012, 51 år senare. På bron Pont Saint-Michel vid floden Seine finns idag ett minnesplakat med texten till minne av antalet döda algerier under den blodiga repressionen under den fredliga demonstrationen 17 oktober 1961.

Nadia Chache
Nadia Chache

Amira Merabet brändes till döds – manifestationer mot kvinnovåld

Den 5 september brändes 34-åriga Amira Merabet till döds i El-khroub, en stad som ligger strax utanför Constantine i Algeriet. En organiserad demonstration ägde rum den 10 september där hundratals personer och aktivister deltog för att fördöma händelsen och resa sig upp mot kvinnovåldet. Många deltog under parollen Y’en a marre, ”vi har fått nog”. Rapporterade Huffingtonpost den 10 september.

Foto: Pixabay
Foto: Pixabay

Mohamed Zaid skriver i en artikel att Amira Merabet mördades av en man som hon vägrat gifta sig med. Mannen uttryckte sin ilska genom att bränna Amira Merabet. Detta har väckt stor uppmärksamhet. Tre möten har redan ägt rum i Alger, Oran och Constantine där brottet mot Amira Merabet har fördömts. Skådespelare och medborgare i Béjaïa höll den 24 september en samling för Amira Merabet. Ändamålet med samlingen var att resa sig upp mot kvinnovåldet i landet.

Den 5 mars förra året gick en lag igenom som kriminaliserar våld mot kvinnor i Algeriet, detta efter många år av påtryckningar från bland annat feministiska föreningar. Tunisien var dock det första landet i Maghrebregionen att kriminalisera våld mot kvinnor. Vilket gör Algeriet till det andra landet i regionen att införa samma lag. Efter självständigheten 1962 har kvinnornas position blivit någorlunda bättre, dock finns det fortfarande brister vad gäller kvinnornas position i Algeriet. Jämlikhet, rättvis praxis och lagar behövs därför för att kvinnornas position ska kunna förbättras.

Internationella och nationella organisationer har slagit larm om det ökade kvinnovåldet och sexuella trakasserier, men ingenting har gjorts för att sätta stopp mot kvinnovåldet. Trots att lagen som skulle hjälpa kvinnor som utsätts för våld verkar det som att det bara är något som står på papper, kampen för de kvinnliga rättigheterna fortsätter och Algeriets feminister är redo att ta kampen mot ojämlikhet och våld mot kvinnor.

 

Nadia Chache
Nadia Chache

 

 

Filmen Chula ska öka medvetenhet om psykisk ohälsa

Chula är namnet på en film som genom organisationen Medixaa Health Services ska öka medvetenheten om psykisk ohälsa hos afrikanska familjer och världen över. Filmmanuset är skrivet av sjuksköterskan Ledet Muleta som även är grundaren av den icke vinstdrivande organisationen Medixaa Health Services.

Muleta är en 37-årig berest sjuksköterska med rötter i Etiopien och bor numera i Washington D.C. Hennes erfarenheter kring mental ohälsa kommer från hennes yrke inom psykvården och från sina resor i Afrika för att kämpa mot det stigma och skillnader som finns inom vården för psykisk ohälsa. För Huffington Post berättade hon nyligen:

Skärmavbild: Filmaffisch för "Chula" - youtubelicens
Skärmavbild: Filmaffisch för ”Chula” – youtubelicens

– ”Chula” uppstod från min erfarenhet av att jobba som psykiatrisk sjuksköterska i Washington Metropolitan utöver mina resor genom kontinenten. Jag bevittnade stora skillnader i användningen av den psykiatriska sjukvården, i synnerhet kring den afrikanska diasporan och anda minoritets/invandrargrupper. När jag besökte länder i Afrika – Liberia, Etiopien, Kenya, Moçambique, Uganda och Egypten – var användningen av tjänster, eller snarare ska jag säga erkännandet av psykisk ohälsa minimal. Det i kombination med det ökande drogmissbruket på kontinenten – Afrika är en ny och viktig marknad för narkotika som normalt återfinns i väst (dvs kokain) – och stigmatiseringen av psykisk ohälsa övertalade mig att skriva manuset till ”Chula”.

– Med filmen ”Chula” vill jag minska stigmatiseringen av psykisk ohälsa, att folk inser att det är behandlingsbart precis som alla andra kroniska sjukdomar. Filmen presenterar psykisk ohälsa som icke-diskriminerande, eftersom det påverkar människor från alla bakgrunder. Filmen vänder detta begrepp genom huvudpersonen Chula, en stigande och begåvad pianist, som kommer från en rik familj av etiopisk ursprung i en förort till Washington D.C.

De stigma som Muleta pratar om som finns i Afrika varierar.

– Ett av de största stigman kring psykisk ohälsa är det enkla att det inte existerar. Psykisk ohälsa ses som ett straff för individens egna fel. Ett annat stigma som finns genom Afrika är tron om att den psykiska ohälsan uppstår från övernaturliga krafter så som att vara besatt av andar. Andra anledningar, bristen på spiritualitet – som är mer vanligt hos religiösa kristna och muslimska områden – används för att förklara uppkomsten av psykisk ohälsa bland individer. Så som ni kan se, stigma som innehas av afrikaner varierar mellan sociala, kulturella och religiösa faktorer; men utbildning eller avsaknad därav är också en viktig bakomliggande faktor i många fall.

– Stigmatiseringen av psykisk ohälsa är skadlig, i synnerhet då det gör psykisk ohälsa och de som lever med psykisk ohälsa osynliga. Och som jag nämnde tidigare, inställningen att psykisk ohälsa är en västerländsk uppfinning är skadlig, liksom. Uppfattningen om psykisk ohälsa har förbättrats på det politiska planet eftersom flera afrikanska länder börjar att erkänna effekterna av psykisk ohälsa och skapar mer robust psykisk hälsopolitik.

– Emellertid måste arbetet med att minska stigmatiseringen av psykisk ohälsa börja med individen. När detta sker, kommer vi kunna se en förändring i den totala uppfattningen kring psykisk ohälsa, som sedan kan leda till en förbättrad tillgång, användning och acceptans av mentalsjukvård, säger Muleta till Huffington Post.

I filmen ”Chula” får man följa en ung etiopisk kvinna som är bipolär och hennes familj tar inte hennes psykiska ohälsa på allvar. Muleta säger till Huffingtonpost att hon anser att berättelsen återspeglar miljoner av personer i Afrika vars sjukdom inte tas på allvar eller får någon hjälp. Filmen ska hjälpa afrikanska familjer att få mer medvetenhet kring hur de ska hantera och bemöta de behov som personer med mental ohälsa har.

På filmens hemsida står det att filmens releasedatum ska ha varit sommaren 2016.

Källa : Huffingtonpost

Nadia Chache
Nadia Chache

Mouloud Mammeris arbete för tamazight och imazighen hedras med ny staty

I staden Ath Yenni i Kabylien i Algeriet har man rest en staty av författaren, antropologen och filosofen Mouloud Mammeri. Mammeri var bland annat en stor drivkraft när det kommer till amazighvåren som ägde rum i Algeriet under 1980-talet. Amazighvåren var en rad demonstrationer i Kabylien för att främja imazighens språk och kultur i Algeriet. Imazighen är plural av amazighen, nordafrikas ursprungsbefolkning och betyder det fria folket.

640px-Signature_Mouloud_Mammeri
Mouloud Mammeris signatur. Foto: Michel-georges bernard

Lördagen den 23 juli invigdes en staty föreställande Mouloud Mammeri i hans födelseort Ath Yenni och inte långt från hans grav, till minne av hans arbete och kamp för imazighens språk och kultur. Mouloud Mammeri var den första som lyfte upp och satte språket tamazight på kartan i Algeriet. Han kämpade även för imazighens identitet och kultur. När Mouloud Mammeri skulle hålla i en föreläsning om språket tamazight på universitetet i Tizi-Ouzou blev han stoppad med risk för allmän störning, detta var ett av många startskott till amazighvåren. Demonstrationerna ägde rum för imazighens kultur och språk då Algeriet efter deras självständighet från Frankrike startade en så kallad arabisering i landet. Det administrativa och skolundervisningen skulle enbart ske på ett språk, vilket var arabiska. Detta väckte stark uppmärksamhet bland imazighen i Algeriet som inte fick lära sig tamazight i skolan.

Vid invigningen av statyn hade flertalet personer samlats för att delta, däribland akademiker, gamla elever till Mouloud Mammeri, artister och flera lokala tjänsteman samt diverse politiker från olika partier. Statyn föreställer Mammeri sittandes på en sten och ur en väska dra upp sin mantel för att förhindra att hans papper flyger iväg av vinden. I ett tal sade borgmästaren Smail Deghoul att statyn symboliserar ansträngningen och arbetet som Mouloud Mammeri gjorde för att främja språket tamazight. Projektet har varit igång sedan 2013 och statyn skulle egentligen invigas den 20 april som är årsdagen för amazighvåren men det tog längre tid än förväntat.

Källor : Elwatan.com och Liberte-algerie.com

Nadia Chache
Nadia Chache

Algeriets självständighetsdag 5 juli: Minnen från frihetens dag

Nästan hela den afrikanska kontinenten har under någon period i historien koloniserats av ett europeiskt land och de flesta av dagens afrikanska länder fick inte sin självständighet förrän efter andra världskriget. Således är många av länderna i Afrika väldigt unga. Algeriet är en av dessa unga stater, folket fick till sist sin självständighet den 5 juli 1962 efter ett åttaårigt blodigt krig. I år firar Algeriet 54 år som ett självständigt land, under sin egen flagga och sin egen nationalsång.

Messaouda Gazit. Foto: Amina Gazit
Messaouda Gazit. Foto: Amina Gazit

Algeriets resa fram till självständighet har varit lång, den franska stormakten kom till Algeriet redan på 1830-talet och Algeriet kom sedan att bli en del av Frankrike där tre franska departement upprättades. Kriget mellan Algeriet och Frankrike är ett ämne som inte går att undgå, det är fortfarande ett starkt minne hos de som växte upp eller levde under den tiden. Kriget var ständigt närvarande och nära, hela det algeriska folket var involverade på ett eller annat sätt.

Innan kriget startade den 1 november 1954 fanns det sedan tidigare försök till uppror mot den franska stormakten. Bland annat är massakern i Sétif som ägde rum den 8 maj 1945 ett försök till självständighet. Folk demonstrerade för ett fritt Algeriet men det slutade med en massaker. Frankrike ville inte släppa taget då Algeriet ansågs vara ett franskt territorium och kallades för Franska-Algeriet. När kriget sedan tog fart den 1 november 1954 kom det nästan som en överraskning för algerierna. Messaouda Gazit kommer väl ihåg krigstiden och har starka minnen från när hon fick nyheten om ett självständig Algeriet. Hon var i 20-årsåldern när kriget började och bodde i området Kabylien i Algeriet.

Personerna som talade om ett krig mot Frankrike var lite annorlunda och speciella, för hur kunde man kriga mot Frankrike? menar Messaouda Gazit.

Det var inte lätt för algerierna att tro att ett krig mot Frankrike skulle ta fart då Algeriet ansågs vara franskt och att starta ett krig mot den franska stormakten skulle vara svårt. Frankrike svarade tillbaka och kriget pågick i åtta år. Messaouda som är från Kabylien i Algeriet berättar att det tog lite tid innan den franska armén tog sig till bergen. Hon minns att den franska armén bland annat brände ner hus och dödade boskapsdjur i syfte att paralysera folket på landsbygden. Hon berättar också om rädslan som ständigt fanns hos henne och folket. Hon minns även när den franska armén kom till hemmet och hur hon gömde sin son vid två eller tre olika tillfällen. Den franska armén kunde komma in när som helst och hur som helst.

Messaouda Gazit berättar om en dag då en grupp fallskärmsjägare kom hem till familjens gård. En av fallskärmsjägarna rörde Messaouda Gazits svärmors sjalar som hon hade på sig för att kontrollera om hon gömde något där. Messaouda Gazits svärfar sa då till fallskärmsjägaren att han skulle passa sig och inte röra gumman, fallskärmsjägaren var i detta fall officer och svarade med att ge honom en ordentlig örfil så att han snurrade runt. Hon minns även att hennes svärfar samlade in pengar för att ge till motståndsrörelsen Front de libération nationale, FLN. En person tjallade på honom och han blev tillfångatagen och fick sex månaders fängelse för det.

Minnesmonumentet Makam Shahid i huvudstaden Alger. Foto: Mouh2jijel
Minnesmonumentet Makam Shahid i huvudstaden Alger. Foto: Mouh2jijel

Det fanns en del algerier som ville se Algeriet franskt och stred på den franska arméns sida, dessa personer kallades för Les harkis. Det fanns även en underjordisk fransk nationalistisk rörelse som kallades för Organisation de l’armée secrète, OAS (Den hemliga arméns organisation), som ansåg att Algeriet var franskt och kämpade ända in i slutet för att det skulle förbli så, även när förhandlingarna om ett algeriskt självbestämmande och en algerisk självständighet så småningom skulle bli verklighet. Efter krig och förhandlingar mellan FLN och Frankrikes president Charles de Gaulle kunde Algeriet kalla sig för ett självständigt land.

– Nyheterna om självständigheten spred sig via personer. Jag minns att alla samlades och det blev en stor fest, alla dansade och sjöng. I en hel månad var det fest med dans och sång. Vi kunde inte tro att det var sant, nu behövde man inte vara rädd längre. Nu kunde man leva lugnt, ingen kommer och stör vilket var helt overkligt i början. Vi hängde den algeriska flaggan överallt i hemmet och ute. Det fanns fortfarande fransmän kvar men vi hängde ändå upp den algeriska flaggan, fransmännen kunde inte göra någonting mot oss, vi gick runt som om vi var änglar, minns Messaouda Gazit.

Under alla år när Algeriet var en del av Frankrike immigrerade fransmän till Algeriet och gjorde Algeriet till sitt hem, dessa personer kallas för les pieds-noirs som översätts till svartfötter. När fransmännen förstod att Algeriet gick mot sin självständighet flyttade en miljon fransmän från Algeriet till Frankrike. Efter 130 år som fransk koloni varav de sista åren pågick ett åttaårigt långt krig och till slut en självständighet, lämnade fransmännen Algeriet bakom sig.

– Jag minns att fransmännen började lasta saker på lastbilarna och var påväg att lämna landet, jag kunde knappt tro mina ögon. Man tänkte, är det verkligen sant, ska de ge sig av? Efter åtta år var det slut, det var över. Efter att alltid vara rädd kunde man nu sova i fred. Man trodde aldrig att man kunde vakna så levande, avslutar Messaouda Gazit.

Det åttaåriga kriget skulle lösa upp en 130 år gammal ockupation där tortyr, giljotinen och mord hade blivit till vardag. Trots detta har Algeriet inte fått någon ursäkt från den franska regeringen angående den långa ockupationen eller kriget som kostade många personer livet. De franska arkiven med information om kriget öppnades inte för än i början av 1990-talet, alltså ungefär 30 år efter självständigheten, men då Algeriet är ett väldigt ungt land finns arkiven inte bara på papper utan och hos folket, som minns vad som hände.

Relaterat

Hocine Aït Ahmed – den sista av ”alla helgons söner” är död.

Nadia Chache
Nadia Chache